Mot reklam på offentliga platser - i Sao Paolo, och exemplet sprider sig

Av en händelse kom jag att bläddra i en för mig tidigare okänd publikation betitlad Tendens Special, utgiven av Sveriges Marknadsförbund. Det är nr 8 2007 och där får man veta att staden Sao Paolo i Brasilien (en jättestad, ingen liten byhåla direkt) har förbjudit affischtavlor utomhus samt reklam på taxi och bussar. Även en del begränsningar för butikernas egen utomhusreklam har införts.

Stadsborna rapporteras generellt vara nöjda, men givetvis gnäller ett USA-bolag (som råkar vara världens största utomhusaffischör) och har sprungit till domstol och påstår att i USA skulle man inte tolerera något sådant. Men av artikeln framgår att flera delstater i USA och flera tusen städer har införts begränsningar mot reklamskyltar, bill boards. Staden Bergen i Norge har infört restriktioner och Moskva är på gång. Blir det full fart på rörelsen kanske vi kan få den hit till Stockholm också.

Man kan se det här från olika synvinklar. Det finns ju en del reklam som nästan fått kulturstatus (som stomatolskylten nere vid Slussen eller biografen Drakens gröna neondrake vid Fridhemsplan). Men när staden alltmer smetas ned är det inte så roligt längre, vilket noteras i artikeln. Jag har hört förslag om att ta bort reklamen i tunnelbanan. SL får en del inkomster av den, men vad jag förstår är det kaffepengar jämfört med SL:s totala budget. Det som SL gör är att man säljer resenärernas uppmärksamhet till de som gör reklam. Det är bakgrunden till alla kommersiella media: de säljer läsare och tittare till annonsörerna.

En annan synvinkel är frågan om vad företagen har för uppgift i samhället. Är de våra tjänare eller herrar? Så länge de diskret erbjuder sina varor är det en sak, men när de försöker ta över varenda skrymsle och vrå av samhället för att skräna om sina fantastiska produkter är det en annan sak. Har jag rätt som medborgare att inte överallt mötas av budskapen "köp, köp"!? Jag har i andra sammanhang skällt ut klottrare, och ur min synvinkel är skillnaden mellan reklamfolket och sprutburksfolket inte särskilt stor - de fular ner staden, de är negativa element, och de representerar krafter som inte är demokratiska.

Mot Brommas permanentande som flygplats

Här kopierar jag in ett meddelande jag nyss fått från Naturskyddsföreningen i Stockholm. Angående föreningens förslag till bebyggelse på Bromma flygfält har jag i alla fall noterat att en yimbyförespråkare tycker att det är bra. Som det ser ut från min horisont finns det ett flertal gemensamma nämnare mellan naturskyddare och stadsförtätare. Jag hoppas det går att utveckla någon sorts samarbete.


---------------------------------
Måndag den 3:e mars tar Stockholms kommunfullmäktige upp förslaget om att avtalet för Bromma flygplats ska förlängas i ytterligare 30 år.

Naturskyddsföreningen kommer att finnas på plats utanför stadshuset för att ge politikerna ett bättre val. Vi har gjort en stor bild med en mysig gatumiljö, utifrån föreningens förslag att bygga en miljöanpassad stadsdel på Bromma flygplats med plats för 50 000 boende och arbetande.

Vi vill gärna att även du finns på plats utanför Stadshuset i Stockholm.

Tid: Måndag 3:e mars kl. 17- 18.

Plats: Hantverkargatan, nära ingången till Stadshusets bakgård

Ingen föranmälan - Det är bara att dyka upp och vara med hela tiden eller en liten stund.

Sprid gärna denna inbjudan!


Bakgrund: Tanken med Naturskyddsföreningen i Stockholms läns förslag är att det är bättre att bygga på redan exploaterad mark istället för att ge sig på regionens grönområden när befolkningen växer. Klimatet har också mycket att vinna på en sådan utbyggnad. Befolkningen i ett så centralt läge har bättre möjligheter att gå, cykla och åka med kollektivtrafiken och bebyggelsen vore lätt att försörja med fjärrvärme. Dessutom är det en stor subvention till flyget som minskar tågets konkurrenskraft att staden hyr ut området till Luftfartsverket för den mycket subventionerade avgiften som föreslås i avtalet. Se förslaget på:

http://www.stockholm.snf.se/efterflyget.htm

Vänliga hälsningar,

Jens Forsmark
Naturskyddsföreningen i Stockholms län

Djurgårdsbilder - del IV

Djurgården har många sidor - om man kommer nerifrån centrala Stockholm kan man ta exempelvis buss nr 40 till ändhållplatsen, gå två-tre minuter och ställa sig ute i en tallskog och bara se uppåt. Att stå i en skog en stund och bara andas och lyssna, det är godis för själen.

Bilden är från skogen vid Lappkärrsberget, ungefär den del av Djurgården som kallas Vargjakten tror jag (för Karl XI jagade varg där) och som snart kommer att fyllas av vårens fågelsång. Bofinkar väsnas, trädpiplärkor svirrar mellan träden, från Lappkärret skriker arga sothöns. Även duvhöken kan man se där, och dess läten är väl inte direkt sång. Och när den kommer hörs varningsläten från alla håll, för duvhöken är en jägare som småfåglarna fruktar. Varför visa tallar, när det är ekarna som gör Djurgården berömd? - För att visa att det finns mer än berömdheter på Djurgården!



Här är en annan jägare. En morgon går jag förbi Rosendals trädgårdar och den lilla bokskogen och sedan villa Solbacken (känd för att prinsessan Lilian bodde där). Och med ens ser jag en räv som sitter och lugnt tittar på mig! Visserligen var avståndet några tiotal meter, men den var märkligt orädd i alla fall. Det är första gången jag sett räv på Djurgården, men så mycket småvilt som det finns där borde det vara snudd på dukat bord för en skicklig jägare!

Krav på offentligt ansvar för stadsbyggnad

Det finns olika ideer om hur situationen avseende bostäder och andra lokaler, offentliga kommunikationer etc. kan utvecklas. Och det är inget nytt. Omkring förra sekelskiftet var bostadsläget dåligt i Stockholm och ser vi upp kan en liknande situation växa fram igen, med överbefolkade bostäder, enskilda och till och med familjer som nära nog bor som uteliggare, slumlorder som tjänar grova pengar på råtthål, grov segregering (den finns ju delvis redan) och allmänt förhållanden som inte är acceptabla. Enligt en klassisk manchesterliberal syn kommer detta att lösa sig själv genom marknadskrafternas ingripande. Socialliberaler och socialister har en annan syn - den politiska makten måste gripa in och rätta till. Marknaden klarar inte av att lösa det här.

Här är vad Vänsterpartiet skriver i sitt nya förslag till partiprogram. Det är snälla socialliberala formuleringar, man skulle kunna tänka sig hårdare skrivningar. Jag antar att man tänkt sig att programmet skall fungera inte bara i Stockholm utan i alla de större städerna. Det är ju där som nästa val förmodligen kommer att avgöras.

De senaste decenniernas nedrustning av den sociala bostadspolitiken har bekräftat att marknaden inte kan förse alla med en god bostad till överkomlig kostnad. Samhället måste återta initiativet, det demokratiska inflytandet över och ansvaret för bostadsförsörjningen. Det behövs statligt generellt finansieringsstöd och byggande, förnyelse och förvaltning utan vinstsyfte. Den selektiva förmögenhetsöverföringen från gemensamt till privat genom utförsäljning av allmännyttan till bostadsrätter måste stoppas. Hyresrätten med stärkt boendeinflytande och delaktighet ska främjas och kooperativa bostadsformer utan vinstsyfte ges möjlighet att utvecklas. Samhällsplanering, byggande och upprustning ska inriktas på mångsidig användning och behoven hos olika människor. En långsiktigt hållbar miljö ska skapas genom hushållande med resurser och energisnålt byggande. Genom en blandning av hustyper, lägenhetsstorlek och upplåtelseformer ska alla miljöer främja jämställdhet och motverka segregation, slutenhet och kategoriboende. Till detta hör också att medborgarna har tillgång till gratis offentliga mötesplatser, både utomhus och inomhus, måste vara en del av bostads- och samhällsbyggandet. Kollektivtrafiken och utbudet av samhällsservice ska utformas så att bilberoendet minskar.

Det finns delar här som inte passar in hos yimby (yimby tar inte ställning till i vilken mån politiska processer skall styra, om jag förstår det rätt), det finns delar som gör det (för en blandad stad, mot segregering, för god miljö). Om detta betyder stora eller små hus sägs inget, men för några dagar sedan hörde jag en rätt framstående vänsterpartist i Stockholm uttala sig för höga hus. I mån av tid och ork skall jag titta på vad andra partier har för ideer.

Djurgårdsbilder - del III

Djurgården är så mycket. Som den här porträttbysten av en man som jag antar är gamle professor Sven Nilsson, stående i universitetsbiblioteket i Frescati. Biblioteket är öppet för allmänheten, en god gåva att vara tacksam för, och jag har lånat en hel del där i alla möjliga ämnen. Om det nu är den gubbe som jag tror det vara, är det en skånepåg född i slutet av 1700-talet. Svens far var bonde och hette Nils - alltså blev det Sven Nilsson. Sven Nilsson var framstående inom flera områden. Han har skrivit om fåglar och arkeologi i böcker som fortfarande är läsvärda.




Japanska dammen i Bergianska trädgården. Ett besök rekommenderas i och för sig när som helst, men särskilt under den tidiga sommaren. Där kan man sitta eller ströva omkring och njuta av blomsterprakten, grönskan, det porlande vattnet, kanske skymta en salamander simma omkring, lyssna till fågelsången ... en upplevelse ganska nära Paradiset! (En bit därifrån går den hemska Norrtäljevägen - just i det här området borde den ha placerats i ett övertäckt dike.)

En himmelsk kub?

Vad är det för kreation som hänger där över en gata i Vasastan (glömde notera vilken gata det var, dock inte långt från Norrbackagatan och Sankt Eriksplan)? En kub hopsatt av lysrör ser det ut som. Ett konstverk för att sätta myror i huvudet på förbipasserande? Om detta är ett kubistiskt konstverk så blir det kubism i kvadrat kanske man kan säga.

Planera! Expropriera! Bygg!

Byggandet ser ut att gå i otakt med folkökningen skriver Dagens Nyheter. Men politikerna verkar inte vara särskilt oroade, vare sig det gäller Mats Odell eller kommunpolitiker på olika håll. (Odell, hur mycket förtroendekapital har han kvar egentligen?)

De borde vara oroade om prognoserna att regionen kan växa med ytterligare en halv miljon människor på några årtionden stämmer. Då gäller det att vara ute i god tid med markanvisningar, byggplaner och verkliga byggen, samt infrastruktur och annat som hänger ihop. För att det skall vara en hygglig situation på bostadsmarknaden måste det dessutom finnas ett överskott av lediga lägenheter så att den osunda bostadsspekulationen kan elimineras. De som behöver bostad skall ha valmöjligheter. Det måste finnas utrymme i systemet så att folk kan komma in och röra sig på bostadsmarknaden utan att tillgripa extraordinära åtgärder. När det gäller lägen centralt tror jag det är svårt att nå balans, men ser man till hela regionen borde det vara möjligt.

För att få grepp på situationen är det hyreslägenheter, alternativt kooperativt icke-spekulativt boende som bör premieras. Situationen med alltfler skuldsatta "lägenhetsinnehavare" (det är långivaren som är den verklige ägaren om innehavaren råkar i svårigheter) bör inte uppmuntras. "Den som är satt i skuld är inte fri." En flexibel hyresmarknad borde dessutom stämma bättre överens med ett mer flexibelt liv där folk faktiskt kan flytta över regionen för att komma närmare sina arbetsplatser exempelvis (energibesparing, minskar trafikinfarkterna!) Det finns dessutom ingen anledning att göda en massa mäklare och banker i onödan.

Det är trångt i centrala Stockholm, men man borde åtminstone kunna driva upp en del lägenheter genom att kamma igenom beståndet efter smygkontoriserade tidigare bostäder. Jag är inte bekant med den nuvarande lagstiftningen men jag tror att tidigare gick det att komma åt sådant oskick - om viljan fanns. Men när man tittar på SCB:s lista över vilka kommuner som bygger, och vad de bygger, finns det några man borde tvinga att ställa upp. Av 26 kommuner i länet är det 8 som inte bygger en enda lägenhet i flerbostadshus. Och de bygger inte mycket annat heller. Där borde det finnas anledning för myndigheter med åtminstone lite go att gå in och slå näven i bordet, vid behov trolla fram lämpliga exproprieringsbeslut och se till att det byggs! Låt dem larma om de vill. Överklassens "urban sprawl" mår bara bra av lite förtätningar och höghus här och där. Hur vore det med nya Danderyds Skyskrapecentrum? Där byggde man bara 21 bostäder 2007 enligt SCB:s statistik som DN citerar.

Fint i Rålambshovsparken

I föregående inlägg var jag negativ men nu skall en positivare ton anslås. Jag blev inspirerad av en liten artikel i Dagens Nyheter i morse och gick över till Rålambshovsparken för att fotografera konsten där. Mest med digitalkamera, men också lite lågupplöst med telefonen.

I första hand var det Elli Hembergs skulptur Fjärilen jag ville titta på, men eftersom jag ändå var där var det lika bra att knäppa de övriga skulpturerna i närområdet också. De är alla en del av min stockholmhistoria. Skulptrisen Elli Hemberg levde nittiåtta år och var på toppen i åttioårsåldern - ett ideal att ta efter!


"En klassiker!" har någon klottrat. Jag gillar inte klotter, men det kanske stämmer även om många nog har sagt att "inte ser det här ut som en fjäril inte". Första gången jag såg klotter mot israeliska övergrepp var nog för övrigt just på Fjärilen. Någon hade skrivit Israel men ersatt s-et med ett hakkors.

Hur får man vitmålad betong att gå ihop med en lätt liten fjäril? - Det är en fråga, och en annan är vilken respekt man visar för konstverket genom att ställa en soptunna bredvid?

Här är nästa post på listan, Domarringen som fanns redan när jag var liten. Sju små figurer i sten, lagom för barn att sitta på. Brukskonst alltså. Egon Möller-Nielsen hette skulptören.

Varje figur är ett djur, men det kan vara lite svårt att gissa vad det är ibland. Det här ger mig visionen av en hund med anknäbb!

Den här lille krabaten påminner rätt mycket om de vilda kaniner som numera invaderar även Rålambshovsparken:

Monument över yxman. På sockeln till den här märklige yxmannen, monumental och mystisk, fanns förutom vanliga upplysningar ett tips om att man gå in på den här länken för att hitta mer offentlig konst runtom i Stockholm. Konstnären är Eric Grate som jag stött på tidigare i den här bloggen, och en liten kopia av hans yx-gubbe finns på Djurgården vid Blockhusudden.

Yxmannens huvud speglas i den röda marmorn:

Fult i Rålambshovsparken

Rålambshovsparken är en av de trevligare parkerna men det finns rejäla skönhetsfläckar. Tvärs över den stora gräsmattan, mellan Smedsuddsvägen och Västerbron, går det här fula exemplet på förstörelse i staden. Ibland undrar jag hur folk ser ut i skallen som envisas med att fortsätta trampa fram på ett ställe som redan har förvandlats till en leråker. Det här är inte den enda gräsplätt i Stockholm som förstörs på det här sättet. Vad är det för folk som gör det? Bonntjyvar som nyss kommit in från någon leråker i landsbygden? Pajasar som är så drogade så de inte ser var de går?



De här betongföreteelserna i parken antar jag är till som grillplatser, för att försöka få folk att sluta att bränna hål på gräsmattan med sitt (ofta illaluktande) grillande. Förr i tiden kunde folk ta med sig en matkorg med termosar, kallskuret och annat gott, och ha picknick på gräsmattan utan att förpesta luften - går inte det längre?

Kulturgatan?

Det finns många intetsägande gator i Stockholm, men bland dessa kanske ändå Heleneborgsgatan är någorlunda framträdande. Under årens lopp händer ett och annat där, som att butiker startar eller försvinner, att det börjar komma restauranger - och på senare år också kulturella inslag. Varför? För att det ännu är lite billigare med små lokaler än närmare centrum? För att Söder anses "kulturellt"? Mer kreativitet med lite ruffighet kanske? - Jag har ingen aning, men det är intressant.

Bakom smidda galler och en dörr som ser risig ut håller en kulturtidskrift med förlag hus - Aiolos. Den är alltså uppkallad efter vindarnas gud hos grekerna (alldeles som den synnerligen obetydliga Eolsgatan i närheten). Kanske Aiolos skall visa åt vilket håll vinden blåser? Det läser man givetvis om på deras hemsida. Där framgår det att orsaken att starta en tidskrift var missnöje med hur vissa kultursynpunkter behandlas - en rätt vanlig orsak alltså. Man skriver: Humanvetenskap är något annat än naturvetenskap - konst något annat än rationalitet - människan något annat än hennes maskiner. Och det är ju svårt att säga emot. Det verkar som Aiolos vill höja den kontinentala filosofins fana mot den anglosaxiska positivismen, och det är ju inget att protestera mot heller.

*

Vid hörnet Varvsgatan/Heleneborgsgatan finns en lokal som varit allt möjligt - även lumpbod har jag för mig - under årens lopp. Där huserar nu Ruin, ett bokförlag som gett ut böcker som jag sett omtalas även i förnäma Dagens Nyheter. Utgivningen är spännande och mångsidig. Vad sägs om Gunnar Ekelöf i kurdisk översättning, eller (kanske lite lättare att läsa) en ny bok om tillväxtens sista dagar på svenska av en svensk, Gramsci, Säfve etc. etc.


Vem vet hur mycket kultur som bedrivs inne i husen längs gatan? Folk som skriver, målar, fotograferar, musicerar ...? Kanske finns det någon här som vet allt om spårvagnar. Fram till 1967 gick det ju två spårvagnslinjer här på gatan. Jag vet i alla fall att två "månadens poet" hos det lilla bokförlaget Alida i Uppsala har bott vid den här gatan. Och vid ett tillfälle har jag faktist sett en känd författare komma joggande längs gatan!

Om man tänker sig staden som en kvantdator, en dator som förmår tänka många tankar samtidigt och kanske även ge svar på vissa frågor, skulle de här två institutionerna kunna vara noder i denna dator.

Djurgårdsbilder - del II

Venus Milo av Eric Grate står på Djurgårdsöns södra strand, inte långt från Bonniers lilla torp. Den kom dit i mitten av 80-talet, och jag antar att många fnyst åt den som något konstigt modernistiskt. Jag säger tvärtom: ålderdomligt!

Redan första gången jag såg den när jag kom gående längs strandpromenaden tyckte jag stilen verkade bekant på något sätt. Inte konstigt, för jag hade tidigare läst en bok om stenålderskulturer i sydöstra Europa och där fanns bilder av föremål som liknade den här klumpen. Där finns antydan till en kropp med fågelhuvud - man ser en böjd vass näbb. Även om skulptören Grate tänkte på Venus (grekernas Afrodite) skulle jag nog säga att det här är en stenålders-Athena. Skyddsgudinna för ugglornas stad - Athen.




Så här ser det ut vid Isbladskärret - ett av mina favoritställen - idag. Tyst och ganska öde. Jag såg ett anslag om att kärret skall rustas upp. Kaveldunet håller på att ta över och därför kommer kärret att torrläggas och så tänker man skicka ut boskap där att beta. Jag antar att det blir skotsk höglandsboskap som får göra jobbet, de är populära som landskapsvårdare. Så i år kanske det inte blir så mycket sjöfågelskådning just här.

Enligt anslaget trodde man att den stora hägerkolonin inte skulle påverkas så mycket av ändringen, och nästa år bör det vara full fart igen. Det tackar jag för. En del av mina tidigare erfarenheter som fågelskådare gjorde jag här. Det är typiskt för grunda vattensamlingar av den här sorten att de har en tidig intensiv fas när det är mycket liv, och sedan växer de igen om inget görs. Men nu görs det!

Plats att bygga något?

Efter att ha blivit väckt av förtätningsbudskapet har jag tittat efter lämpliga platser att bygga något. Och här är en kandidat, en parkeringsplats vid Söder Mälarstrand, nedanför Münchensbacken. Enligt ett anslag är det parkering för Svenska Bostäder, men de verkar inte vara där så då går det väl bra att göra något vettigt av det hela. Kanske femtio meter på längden och fyra-fem meter brett har man på sig, och taket kan följa nivån på Münchensbacken. Bortom parkeringsplatsen ligger ett litet hus som kan vara en transformatorstation eller liknande, och sedan följer en kort sträcka med björkar och gamla aplar som jag tycker man skall lämna i fred. I bakgrunden sticker Münchenbryggeriet upp sin slottsliknande skepnad.

Med dagens trafik vet jag inte om bostäder är det lämpligaste just här, men andra typer av lokaler - vissa typer av kontor eller verkstäder - kan man väl tänka sig. Jag har för mig att det låg en del skjul här tidigare, och att första gången jag såg en stenskvätta (vetenskapligt namn Oenanthe oenanthe) var på taket till ett av skjulen.

Ville man göra en snabb insats kanske containerbyggande vore något att tänka på.

Så här ser perspektivet ut fotograferat från transformator(?)huset.

En besvärlig punkt för yimby

Det finns en massa ideer om hur man kan göra Stockholm till en bättre, trevligare stad att leva i. En stad med rikt kulturliv, utan segregation, inte alltför miljöförstörande, med bra utbyggd kollektivtrafik och vad man mer kan hitta på. Där spelar vännerna i yimby en viktig roll som påtryckare för förändringar. Andra grupper och enskilda spelar å andra sidan en viktig roll för att sätta stopp för alltför vildsinta påfund. Och en vilsen allmänhet står i skottfältet och undrar kanske vad som står på.

Söndertrasandet av Nedre Norrmalm för över en mansålder sedan kastar ännu en dyster skugga över diskussionen om utveckling, men kanske är det så att skuggan ändå håller på att lättas upp. Det beror nog inte bara av att de som var med och såg förskräckelsen håller på att bli gamla och gå ur tiden, utan att alternativrörelsen idag har bättre saker att komma med än den funktionsdelade staden av tidigare modell som nära nog förvandlade centrum till en ödemark. Det finns ju inte många som bor i Jakobs och Johannes församling numera. Det har väl skett en viss återflyttning på senare år, men ännu är det en rännil. Att gå på vissa gator i Stockholm en tidig söndagsförmiddag kan kännas lika ödsligt som att vandra ute på landet - fast det är läskigare inne i stan än ute i grönskan.

Jag funderade en del på visionernas roll i samband med Lövholmenprojektet. Deras vision av den kreativa miljön bland gamla verkstadslokaler och nya jättehus nära Liljeholmen är intressant. Men det finns ett stort frågetecken, den stora olycksbådande fråga som hänger över hela utvecklingen i Stockholm - vad händer när marknadskrafter och visioner skall samsas på samma yta? Är det möjligt? Yimby-gruppen, liksom Lövholmengänget, talar förtjänstfullt för en stadsmiljö som kan bli verkligt levande och dynamisk, men det finns en stor otäck kniv som när som helst kan stötas i visionens rygg. Det handlar om räknenissarnas välde. De vill ha in pengar, inte kreativa men lågbetalande grupper, eller vanligt hyggligt folk som bara finns till utan att kreera så mycket.

Jag undrar om inte Atlanta, Georgia, är ett illavarslande exempel på vad som händer om kapitalintressen utan hinder får ta över en stad. Men inte behöver man gå dit för att hitta dåliga exempel. Redan när det blev tal om att sälja centrumanläggningar till engelska Boultbee började folk ana oråd. Och när väl företaget kom in blev det tydligt att det var affärer, inte demokrati, som gällde. Idag skriver Dagens Nyheter om Boultbee och biblioteken i Skärholmen och Fältöversten. Det verkar knappast som om det där företaget är en del av en levande framtida stad - sätt det där gänget på färjan hem till England!


Hade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 verkligen genomförts hade kanske läget varit bättre. Då hade sannolikt all mark av intresse för byggande varit offentligt kontrollerad. Och därmed hade man kunnat sammanväga många olika intressen samtidigt, och ekonomin hade inte behövt dominera. Men privatföretagens mål är vinstmaximering, allt annat är sekundärt. Som privatperson kan företagaren vara snäll i största allmänhet mot dig, som företagare är han bara intresserad av dig om du genererar vinst. Konstigare än så är det inte. Och om stora företag försöker hålla en rätt snygg fasad för att inte solka sitt rykte finns det vid sidan av dem en massa småhandlare som är mindre nogräknade med metoderna.

Det är så här frågan ser ut: yimby som är en grupp utvecklingsentusiaster måste, för att hålla ihop, låta bli att ta ställning till en del saker som är kontroversiella. En sorts enhetsfront med begänsad målsättning alltså. Och då en del aktivister förmodligen är förtjusta i kommersialism på bostads- och lokalmarknaden kan man inte ta ställning för exempelvis en stark offentlig kontroll som gör att affärsintressen får stå tillbaka. Yimby kan kritisera byggherrar och bostadsbolag för att de smäller upp trist nyfunkis, men som grupp kan man inte sparka storpamparna i baken och kräva att billiga hyresrätter skapas i massomfattning nära Stockholms centrum och att eländet med spekulativa bostadsrättsföreningar trycks tillbaka. Eller kräva att vissa kommuner norr om centrum tvingas bygga i stor skala. Inte heller kan man (vilket staden Paris lär ha gjort) ingripa för att skydda mindre affärsidkare från bostadsbolagens uppskruvade vinstkrav.

Om de många bra ideer som yimby har skall kunna förverkligas och utvecklas har jag ändå en stark känsla av att räknenissarna i stort och smått måste förpassas till en undanskymd roll i stadens liv. En levande stad, i betydelsen mångsidig och framtidsinriktad, kan rymmas inom marknadsekonomi men inte inom kapitalism.

Man får väl tänka sig en arbetsfördelning: yimby tar hand en del av visionerna medan en del politiska och miljöorganisationer får ta hand om det där med olämpliga marknadskrafter. På så viss kan olika grupper stödja varandra för en positiv framtid.

Djurgårdsbilder - del I

Sedan jag köpte digitalkamera för 2½ år sedan har det blivit många bilder här i Stockholm. Och mycket från olika delar av Djurgården. Jag tänkte mig lägga ut en del av dem i den här bloggen för att visa på olika kvaliteter man kan finna i denna del av Stockholm - och då inte bara någon schablon med ståtliga ekar och Skansen.



En levande djurgårdare, en vitkindad gås. Branta leucopsis om man talar vetenskapligt.

För inte så länge sedan snuddade de vitkindade gässen bara vid Sverige under sina flyttningar upp mot den ryska tundran, men sedan några årtionden har de börjat trivas så bra här att det ibland har blivit för mycket av det goda. Stora gräsmattor gillas av gäss, det liknar deras naturliga uppehållsplatser (kanadagässen och grågässen på Djurgården håller med om det!) och på vissa ställen förvandlas nästan gräsytorna till gås-toaletter.

Gynnaren på ovanstående bild stod och blidgade på mig utanför Sjöhistoriska muséet - ibland är de ganska ilskna och väser ormlikt. Men jag brukar väsa tillbaka, och då kan det hända att de flyttar på sig. Kanske viss gåsjakt vore på sin plats?



En plats för döda djur. "Djurkyrkogård" brukar det kallas, men det finns ingen kyrka i närheten och djuren har så vitt jag vet ingen religion. Den ligger i skogen en bit från Handelsflottans gård vid Kaknäs och vittnar om att somliga djurägare (här verkar det vara en hund (?) vid namn Napoleon) känner väldigt starkt för sina fyrbenta vänner.

Fotosafari i närmiljön

Här kommer ett antal bilder som bland annat är inspirerade av en av kommentarerna till den här yimby-bloggposten om Hornsgatans dåliga luft. En skribent funderade på om man kunde avlasta Hornsgatan genom att använda Brännkyrkagatan mera, och hade funderingar på att koppla ihop Brännkyrka- och Hornsbruksgatorna. Fram till 1960-talet var det faktiskt samma gata, men Brännkyrkagatan klipptes av när nedanstående hus (kvarteret Plankan) byggdes. Den västliga sträckningen av gatan ned till Långholmsgatan fick då det nya namnet Hornbruksgatan.

Plankan är kvarteret som omsluts av Varvs-, Lunda-, Kristinehovs- och Hornsgatorna. Innan det kom till hade det apotek som nu ligger vid Hornstull sina lokaler i ett litet trähus här. Jag tror det finns en målning av det inne på apoteket vid Hornstull.



Ovanstående bild visar varför det inte är helt lätt att återuppliva gatan. Bron, som alltså går över Varvsgatan från Högalidsparken och in på Plankans innergård, ligger nästan fem meter över gatan. Det här är ju ett område som är ganska kuperat. "Söders höjder" är inget tomt uttryck! Nedanstående bild visar övre delen av trappan från Varvsgatan till innergården.


Nu är vi uppe på innergården där det inte finns någon märkbar nivåskillnad. Vill man komma igenom här med fordonstransporter ner till Varvsgatan måste man hacka sig ner en bit och skapa ett dike. Undrar om de omkringboende är så helsålda på den idén?


Den är bilden är tagen från Brännkyrkagatans slut. Man ser in på Plankans gård - och kan fundera på om det är mödan lönt att försöka göra något här! Lite skvaller förresten. På andra sidan huset finns Plankangaraget, och jag har för mig att en känd figur i Stockholms undre värld (hette han inte Skiffer?) hade ägarintressen i garaget.



Och nu ett mellanspel innan vi kommer fram till det andra besvärliga stället på Brännkyrkagatan. Nedanstående hus ligger vid Ansgariegatan med front och sydsida mot Brännkyrkagatan. Konstigt nog har jag aldrig tittat efter vad det är för verksamhet i denna malmgård med kullerstensgård, men idag gjorde jag det. Det var arkitekterna, SAR! Huset är från 1771 och kallas Wirwachska malmgården. Wirwach själv var apotekare. "Manbyggnaden har två utskjutande flyglar som omger en gård med vårdträd och är förenade med en mur med inkörsport" står det i boken Stockholms Byggnader av Henrik O Andersson och Fredric Bedoire.


Undrar om det sitter folk här och funderar på supermoderna hus i Stockholm? Eller sitter man och drömmer vid vårdträdet på kullerstensgården?




Nedan: Wirwachska malmgården sedd från en liten gångväg på baksidan.

Här är den andra besvärliga punkten jag redan förvarnat om. Brännkyrkagatan förvandlas till en gångväg strax före Ansgariegatan om man kommer från öster. Vill man återinföra motortrafik måste man nog peta lite på den förmodligen kulturhistoriskt värdefulla gräsmattan.



Men på bilden nedan öppnar sig Brännkyrkagatan, och det är bara att blåsa på i riktning mot Slussen - genom kvarter som är rätt så levande, för övrigt!





Det var en dimmig dag idag, Tantolundens små hus försvann nästan i diset. En fetlagd promenadlimpa till hund försökte jaga en hare mellan träden, men hunden blev distanserad på nolltid.


På andra sidan nya järnvägsbron var en flitig hackspett sysselsatt i sin hackspett-smedja.


Och nu några bilder från de nya områdena söder om Liljeholmen. Här är Vingårdsgatan, och jag vet inte om den ser så kul ut. Jag antar att husen är för glest byggda och det är för lite aktiviteter i bottenvåningarna för att det skall möta yimby-standard. Samtidigt måste man ju tänka på att vid en super-översvämning finns det risk att stora delar av det här området dränks.


Nedan: Från hörnet av Vingårds- och Sjöviksgatorna. Det finns ett hus till höger som inte syns på den här bilden. Man har med andra ord en bred gata där stora feta bilar kan mötas. Det är nästan avenyer man bygger här, och det verkar lite väl tilltaget.



Till slut är vi tillbaka på Söder och tar en titt under Liljeholmsbron. I några tidigare inlägg har jag filosoferat över möjligheter att bygga under broar och vad som kunde tala emot det. Men som synes här så finns det verksamheter under bron, och de måste väl brandskyddet vara medvetet om? En gång låg det en brädgård där, och det måste väl ha varit brandfarligt!


En liten udda fundering. Varför inte låna erfarenheter från japanerna (nämnt av mig i förbigående här) om att bygga väldigt snålt vad det gäller utrymme och göra något mellan de två bropelarna som är närmast här? Något snyggare än några ditslängda shoppingvagnar? Det kanske finns någon galning som kunde bo i en flervånings supersmal stadsvilla här?

Gåvänlig stad minskar fetma - fiasko för trängselskatten

Jag kopplar ihop två artiklar i Dagens Nyheter idag. Den ena handlar om hur ekonomin i trängselskatten misskötts, den andra om fetma. Den senare är en rapport från AAAS-mötet i Boston som inte verkar finnas i nättidningen ännu men har titeln Gåvänlig stad minskar fetma. Och hur hänger de ihop? Den eftertänksamme kanske redan har uppfattat detta.

För det första: genom att förse trängselskatten med ett antal kryphål som verkar onödiga släpper man in ett antal skattefria bilar i Stockholms innerstad. Dessutom verkar hela historien så klumpigt skött (DN jämför med andra länder där man gjort samma sak) är det ligger nära till hands att misstänka att hela historien medvetet har misskötts. Eller finns det något som antyder att svenskar plötsligt skulle ha blivit dåliga på att genomföra stora projekt?

När dessa sitter i sina bilar och korkar igen stan får de banne mig inte så mycket motion. Men apostlahästarna, cykel och offentliga kommunikationer är ju det som skall gälla i det moderna förtätade Stockholm! Att missköta trafikfrågorna är att dribbla med folkhälsan ur flera synpunkter. Feta bilister sprider koldioxid och otäcka mikropartiklar omkring sig förutom att de slösar med resurser i största allmänhet.

Ny stadsdel i Bromma?

När jag läste en DN-artikel om Bromma flygplats vara eller inte vara idag slog det mig att Naturskyddsföreningen och yimby-folket borde fundera på om det finns underlag för samarbete? Naturskyddsföreningen vill ha bort flyget och ersätta det med en stadsdel för 50.000 människor, och en sådan stor bebyggelse måste ju ha betydelse för regionens utveckling. Bland annat borde det minska prishöjningar på boende nära centrala Stockholm och bidra till att man kan bygga miljömässigt smakligare trafiklösningar. Vilka har mest intresse av att det inte blir ett jättebygge däruppe på gamla flygplatsen? Svaret torde vara: folk som sitter och trycker på dyra bostadsrätter i Stockholm och vill att de skall bli ännu dyrare!

Här är SNF:s vision av hur det skulle kunna se ut. Spårvagn och folkliv verkar väl rätt yimby även om husen kanske är lite korta i rocken? Men man kan kanske kompromissa för den goda sakens skull? Mer om förslaget finns här.



Det finns oro för att ett nytt avtal kan binda flyget till Bromma trettio år framåt. En person med lite historisk insikt skulle då kunna påpeka att vi vet inte ens om Jorden finns kvar om trettio år. Och inga manövrar i världen skulle kunna rädda flygplatslobbyn undan en beslutsam demokratisk opinion som vill ha bort Brommaflyget.

Byggande under broar?

Igår spånade jag vilt och skrev i föregående inlägg om snygga containerbostäder:

Det finns en del "konstiga" ytor under brofästen där man skulle kunna sätta upp tillfälliga boenden av den här sorten ...

Idag råkade jag prata med en gammal arkitekt om detta. Han hade något minne av att det fanns brandbestämmelser som gör att man inte kan bygga på det sättet. Om man nu ändå skulle vilja bygga under broarna tycker jag det skulle vara en fördel: man kunde dra vatten för sprinklers i husen uppe på taknivå under brobanan och ha evakueringsvägar som går både uppåt och nedåt. Sista argumentet skulle väl då vara att en eldsvåda i ett sådant bygge skulle förmodligen göra att bron stängdes av. Men jag antar att exempelvis Skanstullsbron skulle stängas av om det blev en större brand i något av husen i korsningen Ringvägen-Götgatan.

Nog om detta. I morgon kanske jag spånar vidare om något annat. Den som aldrig kläcker en tokig tanke kommer nog inte heller att hitta på något riktigt smart.

Containerboende - en snabblösning?

Det här inlägget inspireras av en artikel på Tidskriften Arkitekturs hemsida. Det hela handlar om New York, men man kan väl plocka lite ideer till Stockholm ändå - det är ju göteborgare som är inblandade och de ställer säkert upp för Hufvudstaden!

Göteborgarna Traian Cimpeanu, Magnus Norin och Gabriella Johansson har för det enda svenska bidraget till tävlingen What If New York City… fått ett hedersomnämnande för sitt förslag till provisoriska katastrofbostäder – för den händelse New York City skulle drabbas av en orkan av motsvarande Katrinas styrka.
Juryn skriver i sitt utlåtande att de stapelbara enheterna av containterstorlek, helt avstigmatiserats från de negativa associationer containrar annars väcker. "Projektet är i själva verket det snyggaste av alla sådana [containerinspirerade] förslag”. Den enda invändningen är i princip att förslaget är för snyggt: arkitekturen signalerar permanentbostäder, inte nödbostäder.

Egentligen inte så konstigt: om man kallar det för "moduler" i stället hade kanske ingen reagerat. Eller om man staplat upp en hög byggbaracker. Jag har för mig att det stod en sådan stapel nere i södra Hammarbyhamnen ett tag och fungerade som studentbostäder. Men här ser vi att det finns en modell för containerboende som är "för snyggt"; varför inte fundera på om det kan användas som tillfälliga lösningar i Stockholm? (Tillfälliga lösningar har ibland en tendens att permanentas, men den risken kan man väl ta.)

Jag misstänker att om man satte upp en sådan här bosättning på några lediga fält vid Flemingsbergs högskola skulle den bli populär som studentbostäder. Vad kunde det vara för svårigheter - vatten och avlopp kanske? Jag ser inte hur flyttbar en sådan här anläggning är, men den kanske går att sätta upp på olika ställen efter behov?

Det finns en del "konstiga" ytor under brofästen där man skulle kunna sätta upp tillfälliga boenden av den här sorten, på parkeringsplatser och på ställen som man kanske inte vet hur de skall användas för tillfället. Hur är det exempelvis med järnvägsspåren mot norra Hammarbyhamnen - kommer de någonsin att användas igen eller har man en tillgänglig yta där?

Avsikten är att plocka bort en del av bostadskön i väntan på att "riktiga" hus byggs. För folk som nyligen kommit till Stockholm och inte hunnit dra på sig så stort möblemang kunde det här vara en lösning som fungerar åtminstone några år. Genom att bygga på det här sättet skulle man kunna ta hand om en hel del enpersonshushåll som kanske vistas bara kortare tider i Stockholm, som studenter. Eller varför inte tvinga dåliga bostadsbyggarkommuner norr om Stockholm att ta in tusentals sådana här containrar i väntan på att de får fart på sitt byggande?

Kanske en hårdare bostadsregim i Stockholm skulle kunna komma åt illa utnyttjade övernattningslägenheter och hänvisa till den här "snygga lösningen". Och om man kunde rensa ut en del smygkontorisering av lägenheter - det borde vara möjligt att göra en stapel för småkontor också? Jag tror det nog ändå är viktigt att få in anläggningar av den här typen ganska centralt så att det inte blir konstiga avsides ställen där sociala problem kan växa utan att någon märker det och bryr sig. Om det funnes gott om dem och de sköttes bra skulle kanske en del av det ohälsosamma trycket på bostadsmarknaden i Stockholm kunna avlägsnas.

Förskola på Stigberget?

Stigbergsgatans idylliska ände mot Renstiernas gata. Men den där stadsjeepen ser malplacerad ut i sammanhanget. På ett hus stod det Kalifatides på dörren - den kände författaren?

Jag tog mig en morgonpromenad bort till Stigbergsgatan för att se hur det ser ut där det finns planer på att bygga en förskola bland de gamla husen. Ärendet har skapat upprörda känslor, dels bland de som bor där, dels bland de som anser att yimby är större än nimby! Folk som kanske inte tycker exakt tvärtom (såvida det inte rör sig om stället där just de bor) har satt upp det här anslaget. Det var det enda synliga tecken jag såg på eventuell kamp i området.




Och hur ser det nu ut på den markremsa som somliga vill bevara? - Inte så lätt att säga. Den finns bakom ett plank och en stenmur. Man kan kika in genom springor här och där men det ger ingen större uppfattning om värdet på marken som obebyggd. Här följer några "plankkikarbilder" tagna utifrån gatan. Man blir inte bländad av några omedelbara skönhetsvärden, men det är säkert så att under sommaren kan det vara en grön och fin liten oas. Vem använder den?



I ett sista försök till att få överblick kilade jag uppför trappan till det som en gång i tiden var sjömansskola men nu är vårdskola i Erstas regi. Men det blev inte så mycket bättre insyn därifrån heller. Nedanstående bild torde bevisa detta. Möjligen skulle ett bygge ta bort en del sol för folk med fönster mot söder nere på Fjällgatan, men jag undrar om de inte är rätt så skymda redan nu?





Går det att bygga en förskola som smälter in någorlunda i omgivningarna har jag svårt att se några argument emot den - annat än att folk som vill bo i en garanterat fridfull omgivning kan känna sig besvärande av många glammande små barn. Men är inte detta att gå tillbaka en bit mot det historiska sambandet? En gång i tiden måste det ha vimlat av barn i kåkarna på Stigberget. Och nog är det väl trevligare med lite barnaröster på dagen än brölande fyllon och festprissar som hemsöker vissa delar av Söder natt- och kvällstid?

Lämpligt objekt för överdäckning

Så här, ärligt talat lite småtrist, ser det ut när man kommer gående över nya järnvägsbron vid Tanto. Klicka på bilden så kanske den åker upp i större och tydligare format. Samma gäller förhoppningsvis för nedanstående enkla skiss. Den bygger på antagandet att man överdäckar en del av spåren samt att några små hus nära spåren försvinner. Jag antar också att den ödelagda Tantogården kompenseras med en maffig ny gemensamhetslokal i det nya kvarteret. Kan vi kalla skapelsen för "Tantotornet", och kanske kvarteret får heta "Julia". Jaha, någon som vet vilken Julia som vi skall minnas i samband med Tanto?


Notera att man på den här bilden kan se när och var skuggorna av huset breder ut sig. Så här mycket skugga blir det mitt på dagen vid midsommar tror dataprogrammet. Skuggan går in en bit över parkområdet, men jag tror inte att de bästa solbadarställena ändå kommer att bli drabbade särskilt mycket. - Jag vet inte om jag vill se ett hus som ser ut så där, men det är ju kul att man kan peta ihop bilder på det här sättet med hjälp av GoogleEarth och Google SketchUp.

Gammal kåk - ny blogg

Varför en bild av en gammal kåk som start för en ny blogg? Här är svaret:

Det här huset ingår i Skansens stadskvarter. I detta hus har min far och hans syskon och föräldrar samt farmors föräldrar och syskon (och en massa andra människor) bott när det stod på Bengt Ekehjelmsgatan på Söder. De kom dit i början på 1900-talet och fanns kvar tills huset flyttades till Skansen på 1930-talet. Anledningen till att det inte kunde stå kvar var att det stod i vägen för den nya Söderleden, men varför just det räddades vet jag faktiskt inte.

Samma hus, men sett från gatan. Den översta bilden är tagen inne på gården.

Sett från gatan ser det ut som ett stenhus, men stommen är av trä och bygget är från 1700-talet. Nu är huset i dåligt skick och man kan inte gå in i det, men för en del år sedan fanns en plåtslagarverkstad där. Det är intressant, för min far och farfar var plåtslagare.

Nå, varför ta upp det här då? -Dels för att kunna stoltsera med att "jag har ett släkthus på Skansen", men också som en inledning till den nya bloggen för Björn i Stockholm, kort uttryckt Björnholm! En underrubrik skulle kunna vara "tradition och revolution", för jag vill såväl se till de revolutionerande förändringarna i samtid och framtid som till den långa tradition av stad som finns här vid Mälarens utlopp i Saltsjön. Jag har skrivit om frågor av stockholmskaraktär i min blogg Björnbrum, men som ett experiment tänkte jag bryta ut dem och lägga i ett eget fack.

Denna trappa har nötts av mina släktingar!

Stadsbygge och miljö har blivit heta frågor, bland annat i samband med att olika grupper har brakat samman om hur marken i staden skall användas, hur högt det skall byggas, hur mycket folk som skall bo i stan, hur kommunikationerna skall hanteras. Bland motpolerna i debatten finns urbanisterna i yimby och bevararna i Samfundet Sankt Erik, Skönhetsrådet och Förbundet för Ekoparken. Det finns alla utsikter att alla dessa parter pratar förbi varandra utan att lyssna särskilt mycket, men det skall inte störa mig så mycket har jag tänkt mig. I den här bloggen lägger jag fram mina egna synpunkter (riv Slussen!) på Stockholm ur olika synpunkter