Plåthus? Slum?

Bidonville är ett begrepp i somliga länder i den gamla franska kolonialsfären. Det handlar om slumstäder där skjulen bland annat byggts av gamla oljefat - bidons - korrugerad plåt, brädlappar och vad annat de fattiga invånarna fått tag på. Förmodligen hus som är garanterat svala när det är kallt ute, och varma när det är värmetid!

På bilden (fler bilder av samma ställe finns här) befinner vi oss dock i Sverige, i Kärrtorp i södra Stockholm. Där har man byggt dessa hus med något märkligt utseende, fasaderna är i korrugerad plåt. Det kanske är OK att bygga så, och skulle krisen slå till med jätteförslumning framöver kanske vi här har underlaget till en svensk bidonville, men jag tycker inte det hela ser så kul ut ur estetisk synpunkt. Påminner det inte lite om bunker-arkitektur?

Jag antar att yimby-folket anser att husen är för små. Med tanke på behovet av bostäder kanske några våningar till inte hade varit i vägen, tycker jag själv.  Kanske att gatan är för bred också, om man nu inte tänkt sig att mängder av fordon skall passera här.

Landstinget gissar (prognoser är gissningar!) att det behövs 15.000 nya lägenheter per år fram till år 2030 i Stockholms län. Med dagens politik är det omöjligt. Det är klart att man kunde låta folk smälla upp sina egna små skjul i kåkstäder runtomkring stadskärnorna och bygga nordiska bidonvilles också, men det är knappt att rekommendera. Det fanns en del sådan slum omkring förra sekelskiftet, som Hagalund i Solna, men det var inga roliga ställen. Framåt 1970-talet hade slummen i stort sett byggts bort i Sverige. Vem vill ha den tillbaka?  - Svar: egentligen ingen, men som politiken nu drivs, och med accepterande av slumvärdar i vissa förorter, kommer slummen att återvända i stor skala. Slum i ena änden, överprisade bostadsrätter i den andra - det är två sidor av samma mynt. Det finns ingen annan anständig lösning än att återuppta massbyggandet av billiga hyresrätter. Det kräver en ny politik, en ny politisk ledning. Det kräver förmodligen att större delen av den förborgerligade ledningen för socialdemokraterna får respass och ersätts av vettigare folk,

Fel i rollbesättningen?

Varvsgatan, fredag förmiddag

Eventuella yimbyister som läser det här får väl skriva och rätta, men det är så att jag har fått för mig att det finns en dramaturgi i berättelsen om den nutida stadens omvandling som inte stämmer. Så här är det:

Jag har fått för mig att en del människor vill se kampen mellan det goda och det onda här i Stockholm som en kamp mellan stackars bostadssökande från landsbygden å ena sidan, och en elit av stadsbor som blånekar till att bygga något nytt i sina fina kvarter. Stackars småfolk mot en fisförnäm kulturelit.

Vad händer om man ändrar rollbesättningen då? Om man å ena sidan har ondskefulla gentrifierare: exploatörer, stadshuspolitiker, mäklare, juristfirmor och liknande figurer, och å andra sidan vanligt hyggligt folk i form av arbetare, lägre tjänstemän, pensionärer och liknande som skall jagas undan så att staden kan fyllas med representativa gentrifierade bostadskvarter? Då är det en annan sorts kamp mellan elit och underklass än i första exemplet, och faktiskt ett attentat mot idén om en blandad och livlig stad där människor kan mötas.

Förr i tiden hade överklassen på Östermalm nära till underklassen, för den bodde i gårdshusen medan de välbeställda bodde mot gatan. Numera vill överklassen ha det fina helt för sig själv och slippa se plebejerna, och jag tror det är mer av detta, och mindre av omsorg om lantbefolkning som letar efter bostäder, som driver mycket av vad som sker i Stockholm nu. Snart finns inte mycket kvar av "det härliga Söder", om man med det menar en blandad stadsdel där det även finns plats för folk som inte skall bo gentrifierat.

Fy fan

Jag hittade den här historien först på Foto-Lasses blogg. Det är på Askrikegatan, mer upprörande uppgifter  finns här.  

Det måste vara ett hus mer eller mindre fullt med ynkryggar som låter det här passera. En gång i tiden byggdes bostadsrätter för att även folk med mindre inkomster skulle kunna få eget boende med en del inflytande. Kanske som egnahemsbyggande, fast inne i staden. Nu har det fullkomligt spårat ut, bostadsrättandet har blivit en tummelplats för skumrask på rännstensnivå. Men de backas upp av mäklare och advokatbyråer, och väl i stort sett hela det politiska etablissemanget. Historier av den här sorten (och den är nog inte helt unik, föreningarna sparkar gärna ut verksamheter som inte verkar lönsamma) visar att det pissljumma snacket om att "det finns plats för alla" just bara är snack. Skit flyter. Här behöver rensas för att ge luft och ljus. Vad säger sådana som yimby om de här, de som vill ha en blandad stad?

Stad som innovationsmiljö och minne? Lästips.

Inledningsvis vill jag göra reklam för något som jag skrev på min huvudblogg, som berörde vissa obehagligheter i globalt format (militär urbanism) med återverkningar även i vår kgl. hufvudstad.

Tipset till det inlägget hade kommit via Håkan Forsells blogg Arbetsbok som även innehåller andra intressanta saker. Sammanlagt är det företeelser som särskilt stadsentusiasterna i Yimby borde ta sig en funderare på. Urbaniseringsprocessen har positiva sidor, men det kanske är så att de ibland överdrivs, vilket framgår av det här inlägget, där det bland annat hävdas att 

... ingen urbanhistoriker idag på ett entydigt sätt understödjer begrepp som ”innovationsstäder” eller ens ”kunskapsstäder” i meningen att det skulle vara urbana miljöer som främjar utveckling av teknik; att det skulle vara i städerna som man ”hittar på” saker. Städer är sociala, inte innovativa, miljöer. Man är mycket mer innovativ i en sluten grupp, på ett labb eller på en trygg arbetsplats med smarta personer. Städer är för diffusa och spretiga. Stadsmiljöer kan dock göra någonting genomgripande för innovationer, nämligen sätta dem i ett kulturellt användningsmönster.

En intressant reservation, tycker jag. Städer som är "diffusa och spretiga" kan vara intressanta, men tas de över av militära urbanister blir det inte roligt. Blir det för rörigt kan man nog säga adjö till att sätta in även de genomgripande innovationerna i något positivt användningsmönster.Och jag törs påstå att om man skall vara liberal och sköta en storstad skall man vara socialliberal, inte en "frihetsrevolutionär" nyliberal tokskalle som låter allt rasa eftersom allt blir bäst om ingen gör någonting (särskilt inte tillsammans). Eller också skall man vara socialist eller konservativ, alltså anhängare av riktningar som ser till hela samhället och inte bara till de egna personliga intressena.

Varierad stadsmiljö - Gröndalsvägen tidigare i augusti. Här finns en del av stadens minne kvar, några äldre hus som inte försvunnit i rivningsvågorna.

En annan tänkvärd synpunkt, Det allmänna är stadens minne:

... utan en kontinuerlig materiell berättelse om omsorgen om den allmänna utvecklingen och om en kollektiv, urban gemenskap skulle de flesta betydande städer i Europa framstå som obegripliga. I värsta fall även livsfarliga.

Här är också en sak som yimby-liberaler kanske borde fundera på. Det finns ju liberaler (eller om vi skall kalla dem extremister) som i princip vill lägga ner all offentlig gemensam verksamhet och se till att den blir privat. Vill de ha en stadsbefolkning som i princip lider av permanent minnesförlust med avseende på stadens historia, den historia som fört fram till nuet och som ger oss en del stadga i tillvaron? En samling tomskallar som virrar omkring med en kaffemugg i handen och undrar vad de håller på med, allt medan parasitär konsumtion skall döva eventuella tankar som ändå försöker tränga sig fram. Det här gamla inlägget av mig (med hänvisningar till ännu skarpare skribenter) är inne på den saken.

Och avslutningsvis ett par klipp från den här bloggposten om Retoriska städer på Arbetsbok:

Stockholm håller just på med att krampaktigt reproducera sina förebilder. Det som planeras och byggs finns redan någon annanstans, ofta i en stad av mer tillförlitliga urbana kvaliteter, innan de stadsmässiga troperna kan överföras till den svenska huvudstadskroppen: Nya Slussen är både Galatabron och London South side, det sanerade Hornstull ska bli lite Times square, Norra stationsområdet är som mellankrigstidens Chicago och Globen med Sky view-rälsen är som LA live eller en skakig replik på otaliga andra eventotoper under AEG Worldwides hägn. Runda infill-hus på Södermalm finns redan som studentbostäder i Köpenhamn och åtta radhus i Vällingby föranleder en nödvändig förankring: Amsterdam, Borneo Sporenburg.
...

Etiketteringarna av det Stockholm som nu är i stöpsleven talar samma språk om radikal förändring och erövring. Politiska trosbekännelser spinns kring prognoser om framtiden och att rätt slags arkitektur och rätt slags stadsförnyelse ska leda till dynamik, turister, företagande, smarta jobb och en kritisk massa av folk med väldigt mycket fritid – eller vad som nu anses eftersträvansvärt för ”en stad i världsklass”. Problemet uppkommer när erfarenheterna hos dem som ska leva och verka i denna stad inte stämmer överens med förväntningarna hos dem som planerar och beslutar om den. Den retoriska stadsplaneringen befinner sig alltid någon annanstans och berättar därifrån hur städer egentligen bör se ut.

Jag tycker att Forsell känns som en eftertänksamhetens röst värd att lyssna på, hellre än andra och gällare stämmor.

Ytterligare ett lästips innan jag slutar: den som är intresserad av Stockholms utveckling under föregående expansionsvåg från mitten av 1800-talet och fram till strax efter sekelskiftet kan läsa Den ekonomiska staden av Hossein Sheiban från 2002. Historien upprepar sig aldrig exakt, men det kan finnas viktiga lärdomar att dra av krisen i slutet av 1800-talet. Liberalerna var i farten då också, och det gick inte så bra förrän arbetarrörelsen började ställa krav. Då kan man ju ställa sig den oroande frågan: var finns de starka och breda rörelser idag som kan ställa krav och även driva igenom dem?

Näckrosblad i Pålsundskanalen - färgexplosion men också en del av vår stadsmiljö

Skälderviksplan och Erik Berg om förtätning

Skälderviksplan i Årsta en solig eftermiddag för några dagar sedan. Idylliskt, men ödsligt. Se så härligt med träden och den stora dammen och konstverken, och bänkar så man kunde välja att sitta i sol eller skugga efter behag ...




... men jag såg nog inte mer än två människor den stund jag gick där. Huset i bakgrunden är minst fem våningar vilket är ganska högt för området. Annars är det mest bottenvåning och ett par våningar till i smala hus om jag minns rätt. Är det inte skamligt lite med folk här?

"Ödsligt" har ju tidigare varit ett skräckuttryck som kommit från yimbyhållet - undrar hur man betraktar ställen som Årsta? Det har ju blivit en större kommunikationsknut än tidigare i och med att pendeltågsstationen och spårvägen kommit till, förutom bussarna. Kanske det påverkar området? Skulle det bli bättre om man smällde upp några jättehus i närheten, om man hittade några tomma ytor att bebygga, om Årstafältet skars ner till en liten hårt tuktad park med ett stängsel av höga hus på alla sidor?

Eller har folklivet något med åldersstrukturen att göra? Nya bostadsområden befolkas ofta av unga familjer med barn, barn som växer upp och kanske flyttar bort, och så finns föräldrarna kvar och åldras, medan lekplatserna står tomma. Till slut slår naturkrafterna till, och inom några årtionden har de gamla gått bort och in kommer nya unga familjer varpå cykeln kan börja igen ... .


Efter denna avstickare till Årsta kanske jag skulle gå över till det inlägg som jag tänkte skriva, nämligen det här:

Jag har tidigare då och då berömt Erik Bergs Approximation, och det finns ingen anledning att vika från det omdömet. För ett tag sedan skrev han en bra artikel, Truman City: ett kritiskt perspektiv på förtätningsidealet, som jag hade tänkt kommentera. Men det har inte blivit något av det. Vad han vill göra är att skriva en artikel som utgör ett första försök att i mer strukturerad form beskriva det politiskt problematiska med det rådande stadsförtätningsidealet. Bra tycker jag, men blir avbruten varje gång jag skall läsa hans synpunkter.

Då får jag i stället syn på en annan intressant blogg, Arbetsbok, vars innehavare heter Håkan Forsell och bor här i Högalid, vid Hornsgatan. I ett inlägg kommenterar han samma problem som Erik Berg tar upp, och gör en sammanfattning (bra, då slipper jag göra det):

Berg pekar på en mängd problem. ... : grönstrukturerna blir exploaterade, externalisering av produktion leder till längre transportkedjor och en allt annat än grön ekonomi, delar av den befintliga stadsmiljön blir förstörd och oanvändbar för sina ursprungliga invånare och gentrifiering, slutligen, har spridit sig likt en löpeld i tidigare arbetarklasstadsdelar.

Sammantaget, menar Berg, att de nya stadsborna – gentryt, om man så vill – blir inneslutna i en helt illusorisk värld där bara en sida av verkligen är synlig och uppfyller varje hörn av miljön och tillvaron: konsumtion och det kommersiella livet: inte ett spår kvar av naturen som försörjer dem eller av sociala och historiska olikheter hos andra medborgare.

Och jag vill lägga till några funderingar direkt från Bergs artikel:

... cities of all sizes are thrown into a game where they fight over attracting the “right population”. In this struggle, cities go to extremes in prioritising the needs and demands of the mythical nomadic creative class, while at the same time denying the needs of other groups.

This shift of priorities is marked by a shift of focus towards the inner city, where one aspect of urbanity – a “pulsating city life” – suddenly is regarded as the highest of urban virtues. When this abstract notion of urban life is specified, it turns out to be synonymous with a city characterised by shops, restaurants, cafés and cultural institutions – all of which are activities inscribed in an economic circulation, none of which are free. In the visions the perfect street is often imagined as a street with small, personal and specialized shops. But in reality the small units are more often than not outcompeted by global chains and by the Internet, leaving a much more conformist streetscape, dominated by transnational capital, on whose altar other values are sacrificed.

Jag hoppas att folk inom exempelvis yimby funderar över de här frågorna - det pulserande stadslivet exempelvis. Jag tycker det låter lika tomt som exempelvis klimatsmart.

En del förtätningsentusiaster är liberaler, kanske till och med övervintrare av den typ som tror att problem reder upp sig bäst om man inte gör något för att lösa dem, men det finns ju faktiskt en verklighet därute också. Den styrs av folk som fullkomligt struntar i låtgå-ideer, de fixar till stan så att det passar deras intressen men uppträder gärna maskerade till förnyare och förbättrare av stadsmiljön.

Hur möter man det? Hur slår man undan benen för de politiska och kommersiella krafter som vill ha en stad av skiträdda, uppblåsta och skuldsatta bostadsrättsinnehavare, som slår mot arbetarklassen (det finns en klassaspekt av det här) och bygger var som helst hur olämpligt det än är och vilka värden som än massakreras till förmån för något aktieägarvärde? Yimby har bra tankar om kollektivtrafik bland annat, men (om jag inte missat något på sista tiden) tar man fortfarande prognoserna om inströmning av folk till Stockholm som en faktiskt beskrivning av vad som kommer att ske.

Just det där med illusorisk värld tycker jag låter tänkvärt: bostäder och butiker (samt caféer, dock utan forna tiders ölgubbar) accepteras, men fabriker och verkstäder har ingen plats i den nya täta staden. Och min käpphäst är ju kajerna som, käpprätt åt helsicke, fylls med bostadsrättslådor i stället för att användas just som kajer. Ett av de värre problemen i vår tid är inte att staden inte är tät nog, det är att den är indragen i spekulationskapitalets allt farligare virvelströmmar. (Då menar jag inte bara i bostäder och fastigheter, utan i alla grenar av samhället.) Kommer vi att få en stad som är tät men också rensad på allt som spekulanter inte kan dra omedelbar vinst av? - Det är en fråga värd att diskutera.





Se här, Årstafältet. Man kan gå ut där, vända sig om från övre bilden och se den nedre. Försvinna från staden för ett ögonblick om man inte lyssnar på trafikbruset i bakgrunden. Hur mycket värt är det att ha sådana möjligheter relativt nära Stockholms centrum? Många vill sopa bort det här och lägga en matta av hus över fältet. Eller ha en liten tuktad park kvar där ingen oordning får råda. Kanske de vill att arbetsplatserna i området också försvinner, som partihallarna exempelvis, så att det kan byggas ännu mer bostadsrätter och caféer och man slipper se arbetare?

Fantastiska planeten Söder

Kolla Söder alltså! Allt är förberett, bara solen vill komma fram är det fritt fram att slå sig ner och mysa på solstolarna under parasollen i friden bakom före detta Skatteskrapan. Vet inte om parken har något särskilt namn här faktiskt. Hallandsgatan och Vartoftagatan stod det på de närmsta gatskyltarna.

Verkar vara ett trevligt ställe att uppsöka och slå sig ned med utflyktstermosen! Behöver man gå någon annan stans när man befinner sig på Planeten Söder!?

Konsumister och lattedrickare går dock in i nya gallerian i Skrapan. Undrar om butikerna en trappa upp har svårare att dra till sig kunder eftersom de här markeringarna finns på golvet innanför en av ytterdörrarna?

Det är ju faktiskt så att det exakta läget kan vara väldigt viktigt för en butik. Ligger den "fel" några meter kan det betyda en hel del. Jag tror att den affär där jag köpt en del grova skor fick ett lyft när den flyttade kanske hundra meter från hörnet Lignagatan/Hornsgatan ner till Hornstull för några år sedan. Det är ju mycket mer folk som rör sig där. Man märker samma fenomen när man går nere i centrala Stockholm. Några meter från de stora gatorna dör såväl folk- som affärsliv snabbt ut, även mitt på dagen.

Mycket av diskussionerna inom yimby handlar om det, hur staden skall livas upp. Här finns ett yimbyinlägg om en affär på utgående vid Hornstull. Där hävdas att Stockholm saknar halvcentrala lägen, och det är nog inte så tokigt observerat. Det är dåligt med mellanlägen här, antingen är det livligt och centralt eller också är det närapå stendött. Stan är mer digital än analog, så att säga.




Bara en fundering på arkitektur innan jag slutar: jag stod och väntade vid rödljuset i korsningen Ringvägen-Rosenlundsgatan, och efter en liten stund kom jag på att jag stod och tittade på det där nya huset utan att egentligen se det. Vad kan det ha för betydelse? Har fler den upplevelsen (av att inte ha någon upplevelse)? Kan det vara bra att ha en diskret arkitektur som inte syns, eller skall det vara något som syns och berör? Är det husets funktion som är det viktiga, inte hur det ser ut, eller är den estetiska upplevelsen i människor som bara passerar en del av funktionen? - Vad det gäller "paradbyggnader" är svaret givetvis jakande, de byggs för att ses, men hur är det med ett vanligt bostads- eller kontorshus?

Hornsbruksgatan - förslag till klassisk Söder-gata

Jo, det här är ju mest skoj, men kanske någon kan luras att ta't på allvar i alla fall. Jag har helt enkelt med hjälp av papper, penna och vattenfärg, samt med fotot överst som underlag - det är taget på nyårsafton 2009 - gjort en ny skiss av Hornsbruksgatan. Det handlar om eventuell bebyggelse på parksidan, det som man återigen protesterar mot på affischen nedan. För den som vill klaga över att det blev fel med en del proportioner på min skiss säger jag bara "gör'et bättre själv" (det brukar vara ett bra sätt att få tyst på gnällspikar). Nå, gör jag om det kanske det blir bättre. Man kan ju använda linjal i stället för att virra med frihandsteckning. Observera att bildens gråvinter blev grönskande sommar på skissen, men så brukar det väl vara när riktiga arkitekter är i farten?

Jag kallar detta förslag "den klassiska Södergatan". Det går ut på att man sätter ett nytt (fast med gammalt utseende) och trevligare skal över den bunker-byggnad som är nedgången till tunnelbanan, samt bygger några helt nya små hus i gammal söderkåksstil på båda sidor. Om de skall vara med inbyggda vägglöss tar jag inte ställning till, men råttor torde det finnas god tillgång på i parken. Det finns en återvinningsstation där också, och den kunde man ju ställa in i ett klassiskt skjul så den kommer under tak. Dessutom borde återvinningsställena förses med permanent bemanning för att hålla ordning.

Husen kan så att säga pallas upp mot bergsbranten. En gång semestrade jag i ett litet hus i Karlskrona. Det var byggt på en bergsknalle och det var olika nivå i de olika rummen - man hade helt enkelt anpassat golven till ojämnheter i klippan därunder. Det kunde man ju göra här också. Man bygger utan att göra våld på underlaget.

Hur som haver: man anlägger en klassisk Södergata mellan Varvsgatan och Borgargatan. Får jag boka in mig i en vindskupa som tack för förslaget?



Tog den här bilden i går. Jo, här är det folk som nog dissar mitt och alla andra förslag per omgående. Och det här sådant här som gör yimby-Anders ledsen, och det håller jag med om att det inte är så jäkla positivt.

Men det där med knivsöder? Ligger det här? Jag har ingen kunskap om detta, men jag fick för mig att detta är de skumma mördarkvarteren på andra sidan av Götgatan, i Katarina församling. Här i Högalid finns det väl inga kniv-gangsters?!

PS. Undrar om man kan göra något åt gångbron över Varvsgatan? Grå och betongtrist. DS

Nytt på Hornsbruksgatan?

Det hade väl varit något i en gratistidning om ett nytt byggprojekt på Hornsbruksgatan. Jag tänkte inte så mycket på det. Men på en anslagstavla utanför kvarteret Plankan fanns i söndags synpunkter på det hela. NEJ nämligen. Jag beslöt mig för att forska lite mer.




Hornsbruksgatan är inte en av de mest bemärkta gatorna i Stockholm. En gång i tiden var detta den västligaste änden av Brännkyrkagatan, men det var innan det stora huset i bakgrunden - kvarteret Plankan - byggdes och gatan klipptes av. Kvarteret med den jättestora innergården där man vill bygga en del vilket naturligtvis inte uppskattas av alla. Jag har skrivit några gånger tidigare på bloggen om Plankan och miljön i området. Här och här bland annat.

Det som ser ut som en ful bunker i förgrunden är huset som innehåller en av nedgångarna till tunnelbanan. Dessutom finns det kontorslokaler i huset, men dessa vet jag inget om. Tror att man hade en lokalpolisstation där ett tag, innan försöket med lokalpoliser föll ihop. SL har nog också haft kontor där. Men nu vet jag inte.




Snöbilden är också från i söndags, men den här tog jag i september. Det är det avstängda taket till tunnelbanebunkern, en outnyttjad resurs. Kanske råttorna som det finns en del av i parken trivs där? Man ser hur eftermiddagssolen lyser upp husfasaderna.



Innan vi går vidare i handlingen: här är ett klipp från tidskriften Arkitekturs senaste ledare:




Den som vill ha mer synpunkter på det här går in på Sveriges Arkitekters hemsida och beställer boken Hållbar stadsutveckling av Erling Ullstad. Gratis!


För att få mer information om projektet på Hornsbruksgatan kan man gå in på Stadsplanekontorets sida och ladda ner de dokument som hittills är släppta i ärendet. Men innan man ens har plockat upp dem ser man vad som är fel: felet är inte att förvandla "bunkern" till något för ögat angenämare, det är inte att få fram några bostäder till, utan det här:

Planinnehåll

Bostäder 50 st varav
50 st bostadsrätter
Butiker 500 kvm

Skall det vara bostadsrätter kan det lika gärna få vara. Det är inte så att "det finns plats för alla". Bostadsrätterna fungerar som gökungen i boet, de tränger ut hyresrätterna och gör staden alltmer segregerad och gentrifierad. Ännu fler människor antas binda upp pengar som de har (och ännu mer pengar som de inte har) för att få "rätt" att sitta i en lägenhet i en förening där de helst inte vill vara aktiva samtidigt som de svettas inför utsikterna att räntan går upp, de förlorar jobbet, blir långvarigt sjuka etc etc. Är det något att stå efter? - Det här är inritat till år 2012 i planen, och till dess kan mycket hända.


Tjänsteutlåtandet sammanfattar:

Wasted Space AB och Veidekke Bostad AB har inkommit med ett förslag om att bygga om befintlig byggnad med tunnelbaneuppgång och teknikutrymmen i Högalidsparken till hotell, samt ersätta Högalidsparkens bergskärning längs Hornsbruksgatan med bostadshus med publika verksamheter i bottenvåningarna. Syftet är att aktivera Hornsbruksgatan och öka samspelet och tillgängligheten mellan Hornsbruksgatan och Högalidsparken.

Wasted Space AB? Vad är det för jäkla namn? Titta igen på klippet från Arkitektur ovan och fundera. Här kommer några bilder som saxats från stadsplanepappren:



Det blir en smal historia längs gatan eftersom utrymmet inte tillåter så mycket mer om man inte vill härja uppe i parken. Undrar om det skall till nya omgångar av sprängningar och vad kyrkan och omgivande fastigheter tål av det.




Sett i den här vinkeln blir bygget inte så rasande stort. Man kan faktiskt fundera på om inte resurserna då kanske borde läggas någonstans där man för samma insats skulle kunna få större mängder av bostadsyta?



Här ser man dock att om man går nere på Hornsbruksgatan och vill kolla in tiden på kyrkklockan så kommer det inte längre att gå. Är inte detta skäl nog att protestera? Skämt (?) åsido: sträckan mellan Varvsgatan och Borgargatan är inte så kul. Det vore bra om det otäcka minnesmärket efter den ihjälslagne fotbollsligisten försvann, bland annat.

Hur som helst, tid finns, och det här vore ett utmärkt tillfälle för lokala "barfotaarkitekter" att beväpna sig med gratisprogram från nätet, datorer och kreativa uppslag, och ge sina egna tankar om hur området runt Högalidsparken kan utvecklas och göras trevligare. Kanske finns några lokala yimbysar som har uppslag? Yimby handlar ju inte bara om att bygga högt, även om den vulgäruppfattningen finns. Här gäller det att vara smart snarare än hög. En utmaning kanske, men det finns nog folk som klarar av det också.

Vinterbilder, torsdag

I förmiddags var det som en vit vägg utanför fönstret ett tag, snön vräkte ner (och utplånade raskt alla spår av fastighetsskötarens skottande tidigare på morgonen - ibland kan det vara otacksamt att jobba!). Men vid tolvtiden lugnade det ned sig och jag gick ut. Skinnarbacken var en vit väg, kanske inte upp till himlen men åtminstone bort till Lundagatan.



Tänk, om inte mer än sex månader är det bara en vecka kvar till midsommar! Då kan man sitta på en parkbänk - som den här i Tantolunden - och lyss till fåglarnas sång!



Tyst och öde ligger paviljongen i Tanto, men andra tider kommer!



Lika tyst och öde bland kolonistugorna. Men jag är säker på att en härskara av kolonister sitter och planerar för vårens odlingar!



Solen rådde inte på de tunga snömolnen, men kunde åtminstone ställa till ett och annat ljusspektakel bakom luftledningarna på Årstabron.



Kanske den här sortens väder inte får det nya bostadsområdet i Liljeholmen att framstå i sin bästa dager. Undrar om detta är vad somliga arga kritiker kallar "nyfunkis"? Det är inte utan att jag skulle vilja låta som en yimby och hävda att gatan är för bred (som gjord för kalla vindar) och husen är för låga. Massvis av billiga hyreslägenheter, det är detta som behövs!




Bilister ligger tydligen i fejd med något parkeringsbolag. Som jag brukar säga: "Stor bil stora bekymmer, liten bil små bekymmer, ingen bil inga bekymmer."



Det konstgjorda berget - de söndermalda resterna av Vin & Sprits fabrik - verkar ligga kvar i en evighet, och ser nu ut som ett snöigt fjäll.



Sjövikstorget. Finns det inte några drag av "öststatsarkitektur" här?



De mulliga damerna vid Marievikskajen är åtminstone delvis täckta av förhoppningsvis värmande snö.



Och åter på Söder. Hornsgatan blir inte så mycket gladare trots snön. En arkitekt hade en idé om att man skulle kunna utnyttja den här breda gatan till att bygga ett hus från Hornstull och några kvarter bort till Ansgariegatan ungefär. Det skulle vara ett sätt att få bort mycket av den besvärliga trafiken.

Byggnader på Tobaksmonopolets tomt - förslag och motförslag

Bilderna kommer från Yimbys hemsida och är intressanta ur flera synpunkter. Det handlar om nya byggnader vid Rosenlundsgatan - Maria skolgata på Söder, inte långt från pendeltåget vid Stockholms Södra. (Säger inte de flesta "Södra station" förresten?) Den övre bilden är det officiella förslaget medan den nedre är reviderad enligt ett yttrande från Yimby. Jag gjorde flera reflexioner här:

Förr kunde plangubbarna själva sitta och peta ihop sina förslag utan att behöva störas av avancerade motförslag från intresserade medborgare. I dag är läget annorlunda. Dagens intresserade medborgare är kunniga, har synpunkter, och har dessutom bra tekniska hjälpmedel för att utarbeta egna förslag och distribuera dem till varenda människa som har tillgång till World Wide Web. Det är faktiskt en demokratisk tillgång. Med elementära datorkunskaper, tillgång till hygglig programvara och hårdvara kan vem som helst med lite estetisk begåvning bli sin egen stadsplanerare.

Och hur blir det om man tittar på förslaget och motförslaget ovan då? - Som jag känner det blir motförslaget renare, mindre plottrigt, kanske lite gladare i färgsättningen också. Är det inte lite väl mycket svart och grått i dagens byggande? Man kanske inte behöver klämma i med karamellfärger i stil med Flemingsberg, men några uppiggande pastellfärger på fasaderna skulle jag inte säga nej till. Det här tycker jag är ett bra exempel på vad medborgarstadsplanerare kan hitta på! Hoppas att synpunkterna får genomslag.

Att fyrans buss eventuellt blir (åter)förvandlad till fyrans spårvagn låter också trevligt.

Frågetecknet är vad som händer med andra sidan av kvarteret, mot Ringvägen. Det här är ju klassiska marker för rökare förresten, hur vore det att smälla upp en tobakslada någonstans? Här fanns ju tobaksodlingar på 1700-talet har jag för mig.



Så här ser Tobaksmonopolets trekantiga tomt ut på ett flygfoto. Rosenlundsgatan är blåmarkerad på högerkanten. Det är där man tänkt sig de nya byggnaderna. Det finns en sajt där man faktiskt kan vinkla bilden så att man ser den i samma perspektiv som på arkitektskisserna ovan, men jag lyckades inte klura ut hur man gör en kopia därifrån (om det ens är möjligt). Men gå in där och försök få in perspektivet själv!

Riv Kista och flytta till Söder?

Rivningsobjekt? Bilderna i det här inlägget tog jag 20 oktober 2006, efter dess har jag inte varit i Kista så jag vet inte om barrarna finns kvar!

Lennart på bloggen Det Progressiva USA har skrivit ett inlägg där Kista spolas och han tycker det vore bättre om IT-företagen kunde flytta in till Söder. Han skriver:

Om regeringen verkligen vill hjälpa svenska startupföretag inom IT-branschen så bör man riva Kista, ja kanske inte bokstavligt, men i alla fall utforma Söder till en kopia av SoMa-området i San Francisco som tillsammans med Silicon Valley idag är en av världens mest framgångsrika IT-centra.

Och som till skillnad mot Kista ligger mitt i stan.

Åtminstone det sista kan man hålla med om. Å andra sidan framhålls det ibland att Kista ligger närmare Arlanda, men jag vet inte om det skall vara så viktigt. Jag gjorde en kommentar:

Det skulle vara intressant om yimby-rörelsen i Stockholm kommenterade det här. Jag är inte säker på vad de har för synpunkter – talar man om “gamla hederliga fabriker” verkar de tycka att stadsmark är för dyrbar för det, men en del av dem är väl i databranschen och skulle kanske uppskatta att ha lokaler på Söder. Annars verkar man vara mer inriktad på bostäder i innerstaden.

Själv skulle jag uppskatta att det blir mer arbetsplatser i det inre av Stockholm, men vi har ju samtidigt det fenomenet att innerstad och en del förorter kommer att byggas samman. Söder kommer att fortsätta utan några avbrott över Liljeholms- och Skanstullsbroarna. Därmed blir det realistiska etableringsområdet för nya datasnillen större tror jag. Som gammal Söderbo har jag ju bestämda synpunkter på var Söder tar slut, men många av de här är väl från landet och då kan man nog lura i dem att Gröndal eller Hammarby också ingår i Söder. “Söder om Söder” finns ju också ställen som Hammarby Sjöstad som säkert skulle må bra av ett inflöde av nya arbetsplatser. Varefter kommunikationerna förbättras kommer denna lite avkroksartade plats att bli nästan lika central som Medborgarplatsen.

Ja, en utmaning till yimby att fundera på kanske?

Så här glatt och livligt var det i bottenvåningen till det stora tornet. Tiden var 09.20. Inget myllrande folkliv direkt. Folk kanske satt och slet på sina rum?

En utomhusbild. Det här var ju i oktober 2006 som bilden togs, men skulle inte det här stället kännas rätt kallt och blåsigt även en sommardag?

Samtal om "Den framtida staden" - del 5

Jaha, återigen får doktor Karin Bradley vara huvudperson (obs humor!) i ett inlägg. Det här blir det näst sista, eller sista, jag vet inte ännu. Och den som vill veta vad som verkligen sades bör titta på TV:s Kunskapskanal där programmet sänds den 10 november.

Det var det här med bostäder och boendeformer. Vad händer när den traditionella kvartersstaden åtminstone delvis återuppstår, när förort och innerstad byggs ihop och förtätas? Kommer traditionella boendeformer att leva kvar? KB pekade på nya kontraktsformer: i Botkyrka kan ett antal personer, som studenter, få dela på ett kontrakt.

Naturligtvis skulle det gå att vara visionär, men KB pekade på marknadssituationen: i Sverige finns fyra stora byggbolag, de söker säkra målgrupper och vågar inte ta några risker. Bostäderna blir också ur de boendes synpunkt investeringsobjekt, man tittar på hur folk runtomkring har det och detta är konserverande och inte bra för framåtblickande tänkande.

(Jo, man ser ju löpsedlarna som ropar ut "så här mycket kostar bostadsrätterna i ditt område!".)

KB försöker se framåt också. Kanske postmaterialistiska värderingar kan slå igenom, så att bostädernas yta minskas men kompenseras med fler gemensamma och flexibla lokaler, man skapar lokala kollektiv, delar på olika prylar i stället för att varje familj skall ha en egen gräsklippare, har lokal odling ...

Finns det någon som motsätter sig det här? KB hävdade att frånvaron av stora konflikter beror av att verkliga maktintressen ännu inte känner sig utmanade, Gör de det så kommer det att bli bråk! Konsensus är inte ett hälsotecken alla gånger!

Jag vet inte om detta räknas till yimbys hatobjekt "hus i park", men man måste väl hålla med om att höstfärgerna är vackra i alla fall? Bilden tagen från Maria Bangata i riktning mot Sköldgatan och Ringvägen. En gång gick järnvägen från Liljeholmen mot Södra station därnere i gropen.

Och nu över till mina synpunkter just på bostadssituationen i Stockholm. Den har jag skrivit om tidigare, men det går att upprepa och utveckla. Egentligen finns det flera kriser inblandade: dels att det är brist på bostäder, dels att en massa osund skuldsättning skapas för att folk "måste" köpa sina bostäder. Fast det är ju då egentligen på bankens nåder som de får bo kvar. Alltså är det både en socialpolitisk och en privat- och nationalekonomisk fråga. Jag tror inte många idag är beredda att hävda att stor skuldsättning i ett samhälle inte utgör en potentiell risk som kan omvandlas till en verklig kris!

Vad göra: massbygg billiga och bra hyresrätter, tvinga också skitförnäma moderatkommuner runtomkring Stockholm att massbygga (de får väl riva några onödiga rikemansvillor om inte annan mark finns att tillgå), se till att Allmännyttan bevaras, utvecklas och går i spetsen för hyressänkningar. Inrätta en offentlig funktion som gör det möjligt för folk att skriva över sina ohållbara lån på staten och så kan de bo kvar med normalt skydd och rättigheter som hyresgäster skall ha. Man kan faktiskt ha roligare användning för sina pengar än att låsa fast dem i boende!

Fotot taget ungefär på samma ställe som den andra fina höstbilden. Husen i sig ser väl inte så kul ut, men man kan ju inte få allt här i världen. Och de är ju rätt höga i alla fall! Den gamla banvallen gick nog ungefär där asfaltsvägen finns nu, tror jag.

Samtal om "Den framtida staden" - del 2

I föregående inlägg skrev jag lite om Karin Bradleys synpunkter, och här fortsätter jag med ett (samt synpunktar litegrann själv när jag känner för det).

KB ansåg att stadsplanerare är sämre än arkitekter vad det gäller visioner för framtida stadsutveckling. Jag antar att det innebär att planerarna blir mindre utskällda än arkitekterna vad det gäller "konstiga idéer" hur man bygger. Men visioner behövs, det håller jag med om.

Planeringen av stads- och landsmiljöer från slutet av 1800-talet och fram till kvartersstaden på 1920-verkar KB gilla, även om hon har kritik mot den senare också. Man kanske bör läsa hennes avhandling för att få mer grepp på de tankarna.

Nu har vi läget att halva Jordens befolkning bor i städer, och inflyttningen fortsätter. Folk flyr bort från "lantlivets förslöande inverkan" för att tala med Marx. Ur en synvinkel kan koncentrationen i städer vara resurssparande. Det är en synpunkt som yimby-företrädare framfört, och den har mycket som talar för sig. Men det finns en annan aspekt: en "medelklass" som skall vara miljömedveten men som ändå tär mindre på miljö och resurser än underklassen. Den ena gruppen sopsorterar och skall flyga till Thailand, den andra kanske inte gör det men åker gemensamt och kommunalt. Vem är mest miljövänlig? - Och hur hållbara är en del av de megastäder som finns på olika håll? Särskilt de som ligger vid kuster eller är beroende av vatten från försvinnande glaciärer?

"Normer om miljövänlighet stödjer medelklasspolitik" är ungefär vad KB sade. Och denna grupps naturintresse kan vara ganska kufiskt. Hon tog ett exempel som jag själv känner till: fågelvänner som tar bilen till skådarställena. Jag läste för en del år sedan ett påstående om att i Skåne är förhållandena sådana att den mesta skådningen sker från bilar.

Sopsortering? fick KB frågan om. Jodå, svarade hon, det är ju OK, men det behövs större omställningar än symbolhandlingar av denna typ. Den tillväxt av konsumtionen som är inbyggd i systemet måste brytas.

Fortsättning följer.

Stimulerande konsumtionsmiljö utanför Coop Forum i Västberga (i undervåningen ligger Lidl för övrigt - finns det något samband?).

Samtal om "Den framtida staden"

Jag var nere på ABF-huset tidigare i kväll och lyssnade på ett samtal om samhällsplanering under rubriken "Den framtida staden".

Huvudperson var Karin Bradley (bilden) som skrivit en avhandling som heter Just environments: politicising sustainable urban development. Den finns att ladda ner som elektronisk text här. Bra att sådana möjligheter finns numera!

Mötet kommer att visas på TV:s kunskapskanal den 10 november. Eftersom jag slängt ut TV:n kan jag inte se programmet för att kolla om jag eventuellt kom med på bild - sådant är ju annars viktigt att veta!

Det var åtminstone ett par yimbykämpar i publiken som jag kände igen från vandringen i Midsommarkransen förra lördagen. Det fanns saker i förhandsmaterialet som bör ha intresserat dem: Karin Bradley uppgavs ha funderingar på om förtätningar är allena saliggörande för en hållbar utveckling. Det visade sig att hon helt enkelt modifierade bilden en del. Förtätningar i sig medför inte att resurser sparas även om så kan vara fallet.

Men den första frågan som samtalsledaren ställde gällde om vad dagens städer kan säga om oss, om vi antar att de betraktas några hundra år framåt i tiden. Svaret var att man skulle kunna se en ökad ekonomisk-social uppdelning, alltså till skillnad mot början av 1900-talet när olika grupper visserligen hade rätt olika villkor men ändå kunde bo nära varandra. Man kan ju tänka på överklassen i Östermalms fina kvarter - i gårdshusen inne i deras kvarter fanns underklassen. Idag är den ordningen upplöst. Sätt att resa och att mötas, och den ökande mängden av halvkommersiella mötesplatser, det var andra saker som Bradley trodde att framtiden skulle notera.

Jag klottrade ned diverse anteckningar från vad som sades, och tänkte komma tillbaka med fler kommentarer om det här intressanta mötet.



Här är en miljö som arkeologer i framtiden inte kommer att få tag i. Berget vid Sjövikskajen i Liljeholmen, bestående av de sönderhackade resterna av Vin&Sprits gamla fabrik. Några nya mystiska småhögar har dykt upp vid sidan av, och jag vet inte vad de håller på med. "Storhögen" har sett ut så där ganska länge nu. Jag trodde man skulle plocka bort den snabbt för att kunna fortsätta att bygga, men kan det vara så att konjunkturläget har trasslat till det för exploatörerna?

Är bottenvåningarna avgörande?

Husbygge vid Hornstull

Den stadsvandring som jag skrev om samma dag den inträffade finns nu i tidningen City. Vet inte om artikeln är åtkomlig på nätet ännu men jag har naturligtvis detaljgranskat bilderna i papperstidningen för att se om jag själv finns med. Mööööjligen syns jag långt bak på en bild, men det är knappast något att hänga upp på väggen inom glas och ram. Det kan vara någon annan också.

I en sidoartikel säger professor Lars Svedberg om den typ av rörelser som yimby företräder att de är mycket proffsigare än aktivisterna runt almarna i Kungsträdgården och under Mullvadenstriden på Söder. De nya aktivisterna är bättre organiserade och vet hur man hanterar media. Däremot har de tappat medborgarna på vägen.

Jag noterar att ungefär en procent av befolkningen är med i någon politisk frivilligrörelse. Men räknar man med andra typer av rörelser som hanterar politiska frågor fastän kanske inte ur partisynvinkel är ju antalet organiserade människor mycket större. Och om man tar yimby så är det ju inte en partipolitisk rörelse även om den försöker påverka viktiga delar av samhällsplaneringen. Det kan den göra som en "enhetsfront" (om jag använder ett gammalt uttryck som nog inte gillas av liberala yimbyiter) genom att folk med olika politiska uppfattningar ändå kan enas om att ett och annat måste fixas till för att den här regionen skall fungera bra. Dessutom undrar jag om inte en del yimbyiter är aktiva på annat håll när de verkligen vill vara partipolitiska. Och hur många partiorganisationer i Stockholms län har över 4000 medlemmar varav rätt många verkar kunna ta sig fram i mediabruset? Man får se både till kvantitet och kvalitet, och där ligger yimby bra till, inklusive att tala med medborgarna.

Bilden har inte direkt med ämnet att göra, men visar i alla fall hur vackert det var vid Årstabäckens utlopp i Årstaviken i går förmiddag - en liten stockholmspärla!

Jag pratade litegrann med Anders Gardebring från yimby under vandringen, och han tog upp det där med "höga hus". Det är lätt att förknippa yimby med vilda planer på jätteskyskrapor medan det där med hantering av husens bottenvåningar och andra saker nog inte är så kul för media att skriva om. (Om jag minns rätt vad som sades.) Men jag gick och tuggade på det där en stund och kom fram till följande paroll:

Bottenvåningarna är avgörande.

Det låter kanske fånigt, men om man tänker sig ett område med hus där varje våning från bottenplanet och upp består av bostäder, då har man ju ett område utan affärer och "lokaler" och därmed ett område som folk måste lämna för att få många av sina behov tillfredsställda. I småhusområden är detta defintivt fallet. Det kanske finns någon kiosk för pizza och kebab, och har man häftigare behov får man ta bilen och dra iväg till ett fläskastort köpcentrum några kilometer bort.

Men även områden med högre hus kan se ut på det sättet. Och det leder till slutsatsen att man måste få in alla möjliga sorters icke-bostäder i bottenvåningarna. Det betyder att en mängd små arbetsplatser finns inne i och integrerat med bostäderna - vilket ju är det sätt som man byggde städer på under den grå forntid när det inte fanns några stadsbyggnadskontor. Butiker, serviceinrättningar, hantverkare, möteslokaler, etc. Just mötesplatser är viktiga. Det gäller att motverka tendensen att man först segregerar bort arbetsplatserna från bostadsområdena och sedan segregerar olika typer av människor i olika bostadsområden.

När Årsta kom till i början av 1950-talet fanns en idé om att man kunde främja de demokratiska idéerna genom lämpligt utformad arkitektur. Jag undrar om smart utformad politik vad det gäller vad som finns i gatuplanen på något sätt kan motverka den som jag tror allt farligare segregeringen i det här samhället. Detta genom att "folk möts". När man bygger nya bostadsområdet kanske det går att ta hand om det här problemet, och även när man rustar upp en del äldre bostadsområden. Men hur tar man hand om hårdsegregerade småhusmoderatzoner runt om Stockholm? Som organisation kan yimby knappast tala om att lägga ut offentliga subventioner här, att vrida om näsan på dumma kommungubbar där - men det kan jag göra.

Jag sade till Anders att jag borde skriva något positivt om yimbys syn på kommunikationer (vi råkar ha sammanfallande synpunkter där tror jag, vilket underlättar ett positivt skrivande) men dit har jag inte kommit ännu. Men det kanske kommer - stay tune to this station!

Yimbyvandring i Midsommarkransen

Yimby hade utannonserat en stadsvandring idag i trakterna omkring Midsommarkransen. Eftersom jag tillbringade tre årtionden av mitt yrkesliv i den trakten tyckte jag det lät intressant, så jag hängde på. Det var ju bra promenadväder också, efter att morgondimman som fanns åtminstone på Söder i morse, hade skingrats. Det var en rätt stor skara som ställt upp, här ovan syns en del av den myllra fram utanför Enskede gymnasium. Tidningen City hängde med och tog bilder och intervjuade folk också. Håll utkik, man kanske finns med på bild!



För den som vill vandra genom olika epoker i byggandets historia, från slutet av 1800-talet till dagens datum, är det här området intressant. Här står gänget och lyssnar på en typiskt bilistsönderskuren plats (det var utanför brandstationen). Tydligen finns det planer på att bygga ihop det här området med Liljeholmen en bit bort. Det låter trevligt, för mördargrå breda bilvägar dominerar verkligen här!



Och här har vi flyttat oss in i bebyggelse som är ungefär jämnårig med L M Ericssons etablering i Kransen. Små hantverksbyggda hus. Fortsätter man gatan framåt här (Cedergrensvägen) passerar man också bageriet där alla LM-are förr sprang och köpte kaffebröd. Har för mig att det fanns en galning som spelade säckpipa i någon av de där husen för många år sedan.



Senare gick vi förbi det här bygget som nu är mer färdigbyggt än när jag tog den här bilden ovan i slutet av juni. Jag hörde ingen särskild entusiasm över huset - själv tycker jag att det för tanken åt ett mausoleum eller kanske krematorium. Mer bilder av området finns här. Sedan fortsatte vi genom verkligt bekanta marker för mig, nämligen L M Ericssons gamla tomt vid Telefonplan. Där har kreativare människor i form av Konstfack tagit över. Här är ett blandat foto- och minnesreportage som jag gjorde för drygt två år sedan.



En löpsedel från idag. Tycker att den illustrerar något av den sjuka som härjar bostadsmarknaden i Stockholm. Det byggs mycket, och av varierande utseende och kvalitet, i Midsommarkransen. Men spekulationen gör hela situationen sjuk.

Ja, det blev en trevlig vandring från Midsommarkransens tunnelbana och bort till motsvarande bana i Axelsberg. Allt från gamla trevliga hus till nya trevliga hus och nybrutala uppenbarelser som kan skrämma upp den känsliga själen. Tack till yimby för det. Och jag mötte också några läsare till den här bloggen, samt fick möjlighet att tala om för Mr. Yimby själv, Anders Gardebring, att jag har dåligt samvete för att jag inte skrivit mer om de saker där jag tycker att yimby har verkligt bra idéer. Men det kommer!