Samtal om "Den framtida staden" - del 4

Vi kör på med mina anteckningar av vad Karin Bradely berättade på ABF-huset i måndags kväll!

Varför inte ta några notiser om "offentliga rum"? Där kom KB med den provokativa frasen "bättre lodis på Seven-Eleven än på Stureplan". Det handlar alltså om hur "det offentliga rummet" som omhuldas av många krymps, affärscentra glasas in och förses med vakter och kameror. Där stängs såväl lodisar som opinionsbildare ute.

(Jag har några egna inlägg tidigare om det, här och här exempelvis. Inglasning riskerar att plocka bort de öppna platser där folk kan mötas och tala om att de inte gillar de fria torgen plockas bort.)

Men som exemplet med lodisen ovan visar så är KB inte helt säker på att det omhuldade öppna torget är allena saliggörande för hur öppet hela samhället är. Jag har inga närmare noteringar om hur det resonemanget grundades, men kan det möjligen röra sig om att "torgets demokrati" är något som mest är en angelägenhet för borgerliga män? KB pekade på att en del "offentliga rum" kan vara kommersiella, som ställen där folk anordnar loppmarknader, eller det kan röra sig om fotbollsplaner, om "mellanrum" inne i staden av typen hundrastplatser eller lekplatser; sammanfattningsvis ställen där folk möts och pratar med varandra. (Till och med utan att vara fin "medelklass" antar jag.)

Men nog tror jag att problemet med bristande demokrati i Boultbees och andras fina inglasade centra löses genom att demokraterna marscherar in där och vägrar att gå ut - samt att Boultbee skickas ur landet. Redan Vietnamrörelsen tvingade sig in i ett tidigt centrum så den bravaden skall väl gå att upprepa!


Undrar om jag skall förmedla några notiser om den explosiva bostadsfrågan i morgon?

Detta har kanske inte så mycket med ämnet att göra, men en vacker bild i alla fall tycker jag. Mot en betongmur som nästan fått tygstruktur står vinröda blad och blå bär - jag vet inte vilken sort det är.

Är bottenvåningarna avgörande?

Husbygge vid Hornstull

Den stadsvandring som jag skrev om samma dag den inträffade finns nu i tidningen City. Vet inte om artikeln är åtkomlig på nätet ännu men jag har naturligtvis detaljgranskat bilderna i papperstidningen för att se om jag själv finns med. Mööööjligen syns jag långt bak på en bild, men det är knappast något att hänga upp på väggen inom glas och ram. Det kan vara någon annan också.

I en sidoartikel säger professor Lars Svedberg om den typ av rörelser som yimby företräder att de är mycket proffsigare än aktivisterna runt almarna i Kungsträdgården och under Mullvadenstriden på Söder. De nya aktivisterna är bättre organiserade och vet hur man hanterar media. Däremot har de tappat medborgarna på vägen.

Jag noterar att ungefär en procent av befolkningen är med i någon politisk frivilligrörelse. Men räknar man med andra typer av rörelser som hanterar politiska frågor fastän kanske inte ur partisynvinkel är ju antalet organiserade människor mycket större. Och om man tar yimby så är det ju inte en partipolitisk rörelse även om den försöker påverka viktiga delar av samhällsplaneringen. Det kan den göra som en "enhetsfront" (om jag använder ett gammalt uttryck som nog inte gillas av liberala yimbyiter) genom att folk med olika politiska uppfattningar ändå kan enas om att ett och annat måste fixas till för att den här regionen skall fungera bra. Dessutom undrar jag om inte en del yimbyiter är aktiva på annat håll när de verkligen vill vara partipolitiska. Och hur många partiorganisationer i Stockholms län har över 4000 medlemmar varav rätt många verkar kunna ta sig fram i mediabruset? Man får se både till kvantitet och kvalitet, och där ligger yimby bra till, inklusive att tala med medborgarna.

Bilden har inte direkt med ämnet att göra, men visar i alla fall hur vackert det var vid Årstabäckens utlopp i Årstaviken i går förmiddag - en liten stockholmspärla!

Jag pratade litegrann med Anders Gardebring från yimby under vandringen, och han tog upp det där med "höga hus". Det är lätt att förknippa yimby med vilda planer på jätteskyskrapor medan det där med hantering av husens bottenvåningar och andra saker nog inte är så kul för media att skriva om. (Om jag minns rätt vad som sades.) Men jag gick och tuggade på det där en stund och kom fram till följande paroll:

Bottenvåningarna är avgörande.

Det låter kanske fånigt, men om man tänker sig ett område med hus där varje våning från bottenplanet och upp består av bostäder, då har man ju ett område utan affärer och "lokaler" och därmed ett område som folk måste lämna för att få många av sina behov tillfredsställda. I småhusområden är detta defintivt fallet. Det kanske finns någon kiosk för pizza och kebab, och har man häftigare behov får man ta bilen och dra iväg till ett fläskastort köpcentrum några kilometer bort.

Men även områden med högre hus kan se ut på det sättet. Och det leder till slutsatsen att man måste få in alla möjliga sorters icke-bostäder i bottenvåningarna. Det betyder att en mängd små arbetsplatser finns inne i och integrerat med bostäderna - vilket ju är det sätt som man byggde städer på under den grå forntid när det inte fanns några stadsbyggnadskontor. Butiker, serviceinrättningar, hantverkare, möteslokaler, etc. Just mötesplatser är viktiga. Det gäller att motverka tendensen att man först segregerar bort arbetsplatserna från bostadsområdena och sedan segregerar olika typer av människor i olika bostadsområden.

När Årsta kom till i början av 1950-talet fanns en idé om att man kunde främja de demokratiska idéerna genom lämpligt utformad arkitektur. Jag undrar om smart utformad politik vad det gäller vad som finns i gatuplanen på något sätt kan motverka den som jag tror allt farligare segregeringen i det här samhället. Detta genom att "folk möts". När man bygger nya bostadsområdet kanske det går att ta hand om det här problemet, och även när man rustar upp en del äldre bostadsområden. Men hur tar man hand om hårdsegregerade småhusmoderatzoner runt om Stockholm? Som organisation kan yimby knappast tala om att lägga ut offentliga subventioner här, att vrida om näsan på dumma kommungubbar där - men det kan jag göra.

Jag sade till Anders att jag borde skriva något positivt om yimbys syn på kommunikationer (vi råkar ha sammanfallande synpunkter där tror jag, vilket underlättar ett positivt skrivande) men dit har jag inte kommit ännu. Men det kanske kommer - stay tune to this station!

Stockholm - som ett företag?

Igår kväll lyssnade jag på synpunkter på lokalpolitiken här i stan. Alla är som bekant inte över utvecklingen, där majoritetens politiska språkrör meddelar att allt är bra medan det bakom kulisserna ser mindre roligt ut på sina håll.

Någon sade att den nuvarande kommunledningen vill styra Stockholm "som ett företag". En kommun har kommuninnevånare som man också kan kalla kommunmedborgare. Ett företag har kunder. (Men det finns andra intressenter, och jag återkommer till det.)

Jag funderade vidare på det - är det så entydigt det där med "företag"? Vet man vad man får när politiken fylls på med folk från "näringslivet"? - Några aspekter:

* Det är förmodligen en andra - eller tredjesortering av folk från näringslivet som går över till kommunalpolitik, antingen som politiker eller som anställda tjänstemän. De verkligt skickliga förmågorna går nog inte över till kommunen i någon större utsträckning.

* "Näringsliv" kan vara vad som helst, och det finns inget som säger att man är kompetent att sköta hjälp till hemlösa för att man varit kamrer i en korvfabrik eller pantbank.

* En tung del av "näringslivet" är industrin. För femtio år sedan styrdes den i stor utsträckning av tekniker, från sjuttiotalet gled makten gradvis över till ekonomer, med kulmen (hoppas man!) i dagens kvartalskapitalism.

Teknikerna tog fram produkter som förhoppningsvis gick att sälja, ekonomerna kunde inte detta men de kunde åtminstone pressa fram maximal vinst ur befintlig produktion. Teknikerna såg framåt i växande verksamheter, för ekonomerna har det varit viktigare att svälta organisationen tills den nästan går under. Det är den senare typen som man kan misstänka hamnar i kommunerna i dag. (Det fanns ju naturligtvis försäljare inom industrin som månade om kunderna också, men jag har en känsla av att de kommit i kläm mellan tekniker och ekonomer.)

Min hypotes är att de personer som från näringslivet går över till kommunen har skolats under de senaste årtiondena när maximal bortbantning har varit ledstjärnan, och trots att kommunen har andra frågor att lösa än ett företag fortsatter man på den vägen i någon slags naiv tro på att "näringslivets" metoder alltid skulle vara bättre.

* I slutet av 1800-talet var det fortfarande riktiga företagare, med eget kapital på spel, som satt i ledningen för staden. De som idag kommer från "näringslivet" har förmodligen varit anställda tjänstemän även där och inte riskerat så mycket personligen. Därav kan ansvarskänslan ibland bli tvivelaktig.

* Påfyllning har också skett från IT-svängen. Sådana människor tror att man löser allt med IT, vilket förmodligen drabbar verksamheter som bygger på mycket mänskliga kontakter. Ett sätt för företag att slippa ha personal för att hantera kunder är att lägga ut så mycket som möjligt "på nätet" (och egentligen låta kunden göra jobb som tidigare den egna personalen gjorde). Och så sparkar man lågavlönade men väsentlig personal som tidigare hållit kontakt med kommuninnevånarna och försöker skjuta över kontakterna till nätet eller något ännu mer lågbetalt call-center någonstans.

* Summan av det jag postulerat ovan är att mindre professionella människor med "bakgrund i näringslivet" tillåts att gå in och fiffla i verksamheter som de inte förstår så mycket av. Möjligen kan de ställa till med inte bara mänskliga utan också ekonomiska problem just genom att deras problemlösning inte är anpassad till vad de antas hålla på med. Jag är fullt övertygad om att personer med mycket god administrativ talang kan växla mellan mycket olika områden, men sådana växer knappast på träd, och i en kommun är de (bör åtminstone vara) inlemmade i en demokratisk process som skiljer sig från hur företag sköts.

Är det bara så att ett företag har sitt vinstintresse att ta hänsyn till? Som bekant är det fler intressenter inblandade: lokalsamhälle, anställda och deras organisationer och anhöriga, folk som granskar företaget ur exempelvis miljö- eller andra etiska aspekter, stat och kommun. Företaget är ingen ensam ö i en tom ocean. Det ingår i samhällets arbetsdelning, det gör det billigare att driva ett samhälle helt enkelt (sänker samhällets transaktionskostnader, om man vill uttrycka det nationalekonomiskt).

Ur denna aspekt kan man dra några slutsatser:

* Även om kommunen skulle "drivas som ett företag" finns det andra aspekter än de senaste årens privatkapitalistiska excesser som är av betydelse. Ett företag kan drivas som en socialt ansvarstagande organisation.

* De senaste årens försök att efterlikna "näringslivet" har varit skadliga för kommunen som demokratisk arena eftersom de inspirerats från en del av samhället som inte är demokratiskt.

* Kommunen skall skötas som en kommun. När man tar över metoder från andra områden måste detta ske med ett kritiskt öga.

Gräsrot-stadsplanerare

Nu tänker jag hålla några bollar i luften samtidigt: demokrati, stadsplanering, teknik, media. I föregående inlägg nämnde jag möjligheterna att visualisera olika tankar om stadsbyggnad genom att fotografera med digitalkamera eller ta bilder från GoogleEarth och sedan göra bildbearbetning i GoogleSketch. GoogleSketch är ett gratisprogram som gör att man kan bli sin egen arkitekt eller stadsplanerare. Med den här tekniken som verktyg skulle man kunna tänka sig en gräsrotsrörelse som gör sina egna planförslag, lägger ut förslagen på nätet, kontaktar politiker och pratar för varan efter bästa förmåga. Jag har nu gjort en smärre test.

I ett äldre inlägg skällde jag på de söndertrampade och i stort sett obefintliga och därmed ur partikelsamlingssynpunkt meningslösa gräsmattorna på Ringvägen. Bloggposten illustrerades med egenhändigt tagna bilder. Jag tänkte först ta satellitbilder från GoogleEarth eller Eniro för att beabeta idén vidare, men skärpan var inte så bra så jag ritade i stället en grovskiss över områdets nuvarande utseende i GoogleSketch (klicka så kommer bilderna upp i större och läsligare format hoppas jag):


Och sedan använde jag den bilden för att göra några modifieringar. Ringvägen fick bli smalare och med en mjukare sväng mot Lundagatan, och de två mindre byggnaderna samlades vid nedgången till tunnelbanan. Därmed kunde ett ganska stort tomrum för att göra något intressant skapas på två av de tre trista söndertrampade ytorna.



Det här har ritats väldigt amatörmässigt av mig. Men hur blir det om verkligt datakunniga människor kommer med i bilden, kanske någon arkitekt, någon med blick för det estetiska, sådana som kan den historiska bakgrunden till att olika ställen ser ut som de gör, människor med kännedom om lokal ekonomi eller logistikfrågor - då kunde det bli ett verkligt vitaliserande inslag i debatten om hur vår stad skall utvecklas.

Med andra ord: gnäll inte över att det här ser taffligt ut eller är fel på det ena eller andra sättet - gör något bättre själv i stället!