Hopp ... hopplöst?

När jag under söndagsmorgonpromenaden kommer upp mot gamla Hammarbybron står där flera polis- och räddningsbilar. Vad händer? Jag vänder mig om och ser en man utanför räcket på Skanstullsbron. Möjligen har han placerat sig så att han står över Tvärbanans spår också. Gissningvis är han så nära marken att han skulle överleva ett fall (även om han skulle slå sig ordentligt och bli sjukhusfall för ett tag framåt). Men ramlar man just framför en spårvagn skulle utfallet nog vara osäkrare.

Trafiken leds om, kanske man stoppar spårvagnen också. Poliser och brandmän står och tittar. Mannen utanför räcket viftar med armen och ett ben ibland, men börjar göra ansatser till att klättra tillbaka efter staketet. Det ser så valhänt ut att jag undrar hur han kom över räcket första gången. Men så tar han sig vigt över. Det kanske inte blir något självmord den här gången. Jag stannar inte för att se efter. Det är första gången på många år som jag ser något sådant, då var det någon som klättrade runt på utsidan av Katarinahissen.



Förutom de två bilar som syns här var det ytterligare någon enhet från brandförsvaret och jag tror tre polisbilar. Ibland finns det resurser!

Jag varnade igår för mörkret under vintern på sydsidan av Årstaviken. Men nu håller man ju på att sätta upp belysning som skall vara klar mot slutet av sommaren. Bra initiativ. Hoppas att man bygger stabila grejor som inte busarna kan slå sönder.

En landsväg någonstans?

En landsväg någonstans, långt från den bullrande storstaden? Inte riktigt. Fortsätt något tiotal meter framåt, och bakom träden ligger den dånande Södertäljevägen. Jag misstänker att det här lilla partiet med trivialväxtlighet alldeles i närheten av Nybodaringen sticker i ögonen på folk som vill bygga överallt. Det ligger väl ungefär tio minuters promenad från Liljeholmsbron - centralt med dagens begrepp alltså. Men jag tycker att sådana här små områden som inte utsatts för "parkifiering" kan få vara kvar som udda inslag, faktiskt för att få fram den varierande stadsbild som många efterlyser.

Inte långt från "landsvägen" finns den här stora vyn över Årstaviken, med de mulliga damerna vid Marievikskajen som förgrund och den stora järnvägsbron i bakgrunden.

Det är många som gillar att promenera runt Årstaviken. Jag är en av dem. Jag läste en bok av Ulf Lundell för ett tag sedan, och han gillade också att promenera runt Årstaviken. Men det finns en lång sträcka på Årstasidan som inte har belysning, så under den mörka årstiden bör man vara utrustad med lampa och reflexer om man går där på kvällen.

Gentriering - fortsättning

Historien med Ringen som jag skrev igår blåser upp till skandal modell större, och det är bra. Idag förmedlas bortförklaringar från bostadsrättsföreningen via DN av typen "jamen vi har lämnat ut det här till förvaltning och vi har inget ansvar för vad förvaltaren har för sig". Nä, ibland är det väldigt svårt att hitta folk som verkligen vill ta ansvar. Kan jag lämna bort ett arbete som skall utföras för mig och hos mig, och kanske till och med vara insyltad i företaget som gör jobbet, men ändå hävda att jag inte har något ansvar?

Att notera: I Ringen finns det förutom bostadsrätter massvis med hyreslägenheter, med andra ord en kassako där pengar i lugn takt kan rinna in år efter år till föreningens kassa. Det vill säga om man inte vill leka affär och sälja av dem. För vad händer då? Enkelt att räkna ut: föreningen får en engångsinkomst och sedan blir det inget mer. Lika smart som att sälja av offentligt ägda företag för att kunna sänka skatten några öre idag, utan avseende till framtida inkomster och utgifter. Eller för att ta den gamla liknelsen om att det först är varmt och skönt när man pinkar på sig, men sedan kan det blir kallt och otrevligt.

Det unika i det här fallet är inte att förvaltaren, med sina planer på onödiga standard- och hyreshöjningar för att få bort hyresgästerna, har uttryckt sig "klumpigt" som bostadsrättsföreningens kassör påstår - det unika är att man använt brutalt klarspråk. Det är bra. Då vet man vad det är för folk i farten och de blir lättare att ta itu med. Ett levande Stockholm har inte plats för någon gentrifiering. Det kan man hålla på med i Djursholm eller så.

Bortom oljesamhället - finns det något samhälle där?

Oljan går för 142 dollar/fat och världens börser svarar med kursfall. En svinrik oljemagnat i USA säger i senaten att han tror att oljepiken är här. Själv lägger han några miljarder dollar på vindkraft i stället. Pengarna kommer att strömma ut från konsumentländer som USA när oljepriset stiger, och för ett land som redan har dåliga affärer (som USA alltså) blir det väldigt svårt att lösa på kort sikt. På längre sikt kan det gå, men då kanske inte USA är kvar som världsmakt. Och man kan undra hur mycket som följer med i det fallet?

Men det finns folk som funderar på hur en värld bortom oljesamhället kan se ut. Svaret på frågan i min rubrik tror jag är att "visst finns det en framtid bortom oljan, men det är inte avgjort hur den kommer att se ut". Jag tror att det är visioner som kan intressera bland annat yimbyfolket. Den innehåller förtätning men också småskalighet mitt inne i förtätningen. Det är verkligen intressant.

Städer som imploderar, vägnät som raseras, sociala nätverk trasas sönder. Eller cityjordbruk, dimfångare, vertikala odlingar och lokala mattåg. Det är två olika stadsscenarier skapade för en tillvaro när oljan tar slut.

- De flesta ser oljebristen som ett hot. Vi ser det som en möjlighet, säger Henrietta Palmer, professor på Konsthögskolans arkitekturlinje vars utställning nu ska visas på seminariet Tällberg Forum.

Jag hoppas kunna se den här utställningen någon gång. Ett anständigt samhälle att leva i, eller barbari - välj själv! Men för att kunna göra valet måste vi få tips av idérika människor om vad som kan göras!

Just för att Stockholm har så goda förutsättningar vore det närmast kriminellt att slösa bort dem. Här finns ingen jätteslum à la Lagos eller Mumbai, bara en halvstor stad lite avsides i norra Europas tempererade zon. Här finns ett välordnat samhälle som man kan bygga vidare på om viljan finns, men då måste alla anarkoliberala låtgå-idéer bort. Den täta och energisnåla staden med en levande och spännande kultur och god ekonomi kommer inte att ramla ner från himlen medan folk bara står och glor och väntar på frälsningen, den kommer heller inte att kunna genomföras av smågrupper medan flertalet inte är med på noterna. Däremot tror jag på en bred demokratisk rörelse för samhällsbygge. Folkhemmet 2.0, om ni vill.

Gentrifiering i praktiken - tvi

Dagens Nyheter skriver idag om Ringen vid Skanstull, den centrumanläggning som fastighetsskumrasket Boultbee köpte för inte så länge sedan. Redan innan köpet varnades för att Boultbee inte var långsiktiga, vilket naturligtvis ignorerades av Alliansen. Är man allianspartist behöver man inte lyssna på andra människor, man har den egna oantastliga ideologin som rättesnöre. Nu vill något mystiskt konsortium där bostadsrättsföreningen (eller snarare några drivande personer däri) köpa loss delar av Ringen, men inte bara det. Värre än så:

Sedan bostadsrättsföreningen köpte fastigheten (övre delen av fastigheten Rektangeln 21) den 15 maj i år har styrelsen hunnit göra flera stora affärer. Vindarna har sålts och ett avtal har slutits med ett företag som ska renovera de 100 hyreslägenheter som ägs av föreningen. 288 lägenheter är upplåtna med bostadsrätt.

Ringen byggdes 1988 av Familjebostäder under ledning av Stefan Landgren, som nu är kassör i bostadsrättsföreningens styrelse och drivande i de affärer som föreningen nu är inblandade i.

Redan dagen efter bildandet tecknades ett förvaltningsavtal med företaget Bricks, som i sin tur ägs till 100 procent av riskkapitalbolaget Ecoland. I avtalet ingick att hyreslägenheterna ska renoveras.

I utbyte ersätts Bricks för de ökade hyresintäkter som renoveringarna resulterar i. Dessutom får Bricks del i framtida försäljningsintäkter när hyreslägenheterna säljs.

Ecolands styrelse bedömer enligt ett memorandum den sannolika vinsten av affären till mellan 80 och 150 miljoner kronor inom fem år. Vinsten ska uppkomma när hyresgäster flyttar och lägenheterna säljs. Enligt samma dokument kommer hyresgästerna troligen att flytta efter renoveringen eftersom hyran kommer att höjas väsentligt. (Min kursivering, Björnholm)

Detta är ett gott skäl att se över vad bostadsrättsföreningar skall få göra. Vad är det för människor som skall ut, vad är det för människor som skall in när de här fina affärsmännen rumsterar om. Dessutom, vad är det för såskoppar till bostadsrättsinnehavare som tillåter det här att fortgå? Är bostaden något att bo i eller är det ett spekulationsobjekt? Ju mer Stockholm växer, desto mer angeläget kommer det att bli att se till att spekulationen hålls borta, annars blir situationen ohållbar. Jag har tidigare skrivit om gentrifiering - här har vi ett otäckt praktiskt exempel. Det måste vara en första rangens uppgift för alla politiker som känner ansvar för Stockholm som en levande och blandad stad att få stopp på det här.

Två färska stockholmsbilder

Bild tagen på onsdagskvällen: solen har ännu god tid på sig innan det är läggdags bakom Kungsholmens horisont någonstans, men en fantastisk kvällshimmel visar upp sig ovan Riddarfjärdens småkrusiga yta. Moln ligger både framför och bakom solen och gör det pastellfärgade ljusspelet extra spännande. Över huvud taget tycker jag att ljuset över Riddarfjärden borde kunna hålla konstnärer lika sysselsatta som exempelvis det berömda ljuset vid Skagen i Danmark. En skog av byggkranar står som svarta profiler mot himlen - som master på stora segelfartyg - det är för nybyggnaderna bortåt Lindhagensgatan antar jag.





Tisdag förmiddag och Kungsholmen, närmare bestämt Tegelbacken. Ett stycke friluftskonst i japansk stil, med några råa klippblock och lite vegetation. (Vilket påminner mig om att jag borde göra ett besök vid Japanska dammen i Bergianska trädgården snart - där brukar det vara fint så här års!) Är det så här konsten bör se ut i en förtätad stad, som miniatyrträdgårdar exempelvis? Om de bara fick vara ifred skulle jag kunna tänka mig några bonzaier här också. Problemet är att de förmodligen inte skulle få vara ifred. Man skulle kunna göra så mycket fint, men det finns så många människor som inte är fina - där har vi problemet.

Jag förstår mig inte så mycket på bildtolkning, semiotik, och jag undrar vad det är för budskap som den här uppställningen på Tegelbacken vill sända oss. Kan det vara det klassiska: "Under gatstenarna finns sanden" (underförstått på badstranden)? Och att vi faktiskt kan bryta oss loss härifrån och nå paradiset om vi vill?

Eller något annat, kanske att mänskligheten har trängt fram så långt på alla fronter att utrymmet för den rena naturen knappt finns kvar längre, utan bara finns som några kvarlämnade fragment mitt i vår stimmande vardag? - Jag vet verkligen inte.

Smygkontorisering

När jag igår listade upp ett antal tänkbara åtgärder för att åtminstone störa gentrifieringen av Stockholm glömde jag en, men den kommer här:

• Rensa upp i smygkontoriseringsträsket

Jag har inte den ringaste aning om hur många lägenheter som olovandes används för kommersiell verksamhet av olika sort, men det kanske vore värt att få fram siffror och sedan klämma åt de jäklarna. Lika lämpligt som det är att folk bor i källare eller butikslokaler för att ha någonstans att bo, lika lämpligt är det att bostäder förvandlas till kontor.

Jag har svaga minnen av att det pratades om smygkontorisering för rätt många år sedan, men sedan har det varit tyst. Och det gör mig misstänksam. Visade det sig att problemet var försumbart, eller finns det för många intressen inblandade som inte vill ha en upprensning? Kunde man få loss några tusen lägenheter vore mycket värt.

Och vad göra med de hemlösa kontoren då? - Man kanske kunde smälla upp några baracker åt dem i förorterna, omkring tunnelbanans ändstationer?

Gentrifiering

Den här krabaten - försedd med skrattmåsens ständigt förvånade min - har inga bekymmer av den sorten som jag nämner i bloggposten. Boendet är gratis för måsen, den boende fixar inredningen själv, det är allt. Fotograferad vid Rålambshovsviken tidigare idag.

"Gentrifiering" är ett nytt ord att lära sig. Praktiskt innebär det att vissa bostadsområden töms på vanligt folk och i stället fylls av rika knösar. Det händer exempelvis i eftertraktade stadskärnor. Hyresrätter ersätts av bostadsrätter och priserna rakar i höjden. Ganska få har råd med det. Övriga människor trycks ut i förorter långt bort, om det ens går att hitta bostäder där. Hur det är i San Francisco och annorstädes kan man läsa här.

Jag stötte på ett nöjsamt exempel nyligen på vad som händer när man låter de rika knösarna ta över en kommuns hela bostadsbestånd. Vaxholm har väldigt svårt att få in knegare utifrån för att göra de jobb som knösarna inte vill göra - knegarna har ju inte råd med de våldsamma bostadspriser som nu råder i kommunen! Så hur löser man det i en kommun där ledningen för död och pina inte vill ha något med hyresrätter att göra? - Det verkar inte som man har någon lösning inom nuvarande ideologiska ramar, så då kanske ingenting blir gjort!

Vaxholm må vara ett udda exempel men tendensen finns ju också i Stockholm. Här finns en del saker att göra för att se till att innerstaden inte blir ett reservat för de rika, förslagsvis:

• Öka mängden tillgängliga hyreslägenheter (centralt och i ytterområdena, inklusive Bromma flygfält)
  
• Se till att hyrorna är låga
• Stoppa nya ombildningar till bostadsrätter tills man funnit ett bra sätt att eliminera spekulation i boendet
  
• Finn en metod för att tvinga knös-kommunerna omkring Stockholm att bygga hyreslägenheter
  

Bostadspolitiken måste vara praktisk, inte en tummelplats för koalitionen (eller skall vi säga Alliansen?) av spekulanter och ideologiskt förblindade politiker.

Fotograferat vid Kungsholmstorg idag. Är detta månne lösningen: en flotta av småhus parkerade på Riddarfjärden? Ett småhus är det i alla fall, och med gentrifiering kan man misstänka att trycket att bygga stadsvillor (inte av den här typen, utan flottare kåkar) kommer att öka. Och inte kommer vanligt folk att ha råd att bo där inte, det kräver att politiken görs om rejält. Som varande rätt ofin av mig tycker jag att man gott kan införa en bannlysning av nybyggda småhus inom ett antal kilometer från Stockholms centrum. (Centrum är Gustav Adolfs torg och statyn mitt därpå, för den som undrar.)

Gårdagens vandring runt Årstaviken

Det verkar som vi kommit in i en regnperiod nu, och inte bara regnigt utan också ganska kallt och blåsigt. Men det skall vara ganska uselt väder för att göra att promenaden runt Årstaviken fryser inne. Här följer några bilder och funderingar från gårdagen:

Näktergalarna har slutat sjunga på Årsta holmar, men de finns kvar därinne i det gröna ännu en tid. Det är fascinerande med detta gröna terra incognita mitt inne i Stockholm. Jag har bara varit där en gång, på en utflykt med Naturskyddsföreningen.

Gröna ridåer - knäckepilarnas gröna ridåer finns även på Tantosidan av Årstaviken.

Strandpromenadens gångbro mellan Tanto och Eriksdal har snyggats till med blomlådor. Trevligt!

Romantikern ser naturligtvis en romantisk ruin i resterna av kvarnen vid Årstabäcken. Där satt gärdsmygen och sjöng i våras. Den vardagligt nyktre ser väl diverse hopplockade stenblock - bra scen för exempelvis en gärdsmyg.

Ruinen från en annan vinkel. Jag antar att det krävs mer vatten än så här för att driva ett kvarnhjul. Och inte tror jag Näcken sitter i den här kvarnbäcken och spelar.

Nu är det ändå rätt bra med vatten i den gamla bäckfåran. Undrar var det kommer ifrån? Det skulle ju vara från Årstafältet har jag för mig, men sedan hörde jag att man använt en vanligt gatubrunn för att få fart på flödet. Vackert är det i alla fall.

Jag tog regnskydd en stund under den nya mäktiga järnvägsbron. Gillar inte riktigt dess färg, men å andra sidan vet jag inte vilken färg som skulle vara bättre, så då är det väl meningslöst att klaga. Under bron ligger några stackars rester av det gamla Tanto nedtryckta. Uppe till vänster syns tornen på gamla järnvägsbron. Järnvägens betydelse ökar. Hur länge räcker spåren? Om nu Stockholm skall vara en storstad, borde man inte som en del andra storstäder ha flera centralstationer? Åtminstone en söder om stan för trafik till och från södra och västra Sverige, och en i norr för trafiken åt det hållet? Måste så många tåg gå genom Stockholms centrum? Det fanns en gång ett förslag om att flytta Centralen till trakterna av Fridhemsplan (på den tiden västra Kungsholmen var obebyggt). Synd att idén inte genomfördes. Det är lite väl trångt nere i Klara nu.

Växtlighet och lite futtiga hus i Marievik

Några bilder tagna på midsommaraftons förmiddag (obs aftonens förmiddag!) när jag gick ett varv runt Årstaviken. Det här är årets längsta dag, växtkraften i vår kära natur bör stå på topp, och en liten stenig strandremsa i närheten av Marievik motsäger inte det antagandet. Kajen rustades upp här för inte alltför många år sedan, och av någon anledning lämnades en remsa med stenar kvar nedanför kajen. Och naturen är naturligtvis inte dummare än att den tar tillfället i akt och klämmer dit en massa grönska. I bakgrunden på det här fotot syns Vin&Sprits kontor i Marievik, i förgrunden en mini-djungel av småbjörkar, någon sorts salix (jolster tror jag) och diverse skräppor och mållor.



En del tycker illa om växter som dyker upp var som helst - ogräs - men de ger ändock ett visst hopp om livet. Växtkraften tar man inte kål på så lätt!



Om man vänder sig om syns i stället det här bygget som har en stadig bakgrund att hålla fast i. Här har man byggt ett bostadshus mot en bergvägg. Jag har för mig att det fanns någon sorts industrifastigheter där tidigare.

Man kunde väl gott ha lagt på ytterligare några våningar och gett ett antal av de boende lyxen med fönster både mot Årstaviken och söderut. Jag undrar om någon ens märkt om huset hade varit tio-femton våningar i stället för vad det nu är - ser ut som sex? Möjligen hade en del förmiddagssol försvunnit från några balkonger längre norrut i de nya bostadsområdena, men jag vet inte om det är så illa. Tar man inte vara på sådana här tillfällen att bygga högt ökar trycket att göra det på ställen som är mindre lämpliga.

Naturskyddsföreningen om urbanisering och stadsutglesning

Här är två tips om intressant läsning för den som funderar på förhållandet mellan natur, resurser och stadsmiljö, särskilt i Stockholm. Dels är det senaste numret av Sveriges Natur (nr. 3/08) som ges ut av Naturskyddsföreningen. Där finns ett block av artiklar som kallas "Staden - vår framtid". Det kanske känns lite spretigt eftersom man försöker täcka många aspekter, men jag tror att blocket kan vara bra som introduktion.

Dels finns en rapport om stadsutglesning som föreningen publicerat, betitlad Den glesa staden. Kan laddas ner här.

Att den gamla ärevördiga föreningen numera också intresserar sig för stadsbyggnadsfrågor har jag berättat om tidigare, i samband med diskussionerna om vad som skall göras med Bromma flygfält. Uppenbarligen är detta ingen tillfällighet - nu är det stadsmiljö som ligger högt på dagordningen!

Kan det vara en generations- och epokfråga? Först under de senaste årtiondena har vi fått större grupper av verkliga stadsbor i Sverige. Själv är jag född i och bor i innerstaden, men på något vis hänger "landet" kvar i bakhuvudet trots att de svenska delarna av min släkt började bli stadsbor för cirka 150 år sedan. Den mentala omställning verkar ta tid, men nu finns det mängder av dedikerade stadsbor som måste ta ställning till en miljö som befinner sig en bit från den lantliga gödselstacken. De kanske känner sig främmande för den typen av omgivning också. En del kommer ju från stadskulturer i andra delar av världen, som de som kommer från det som med en äldre term kallas "Främre Orienten". Det var ju där de första städerna växte upp, och många var det också, för cirka 6000 år sedan. En irakier eller syrier som kommer hit kan ju ha haft stadsbor i släkten vid en tid när stockholmsområdet ännu låg under vatten.

Gammal stadsmiljö - en liten fin husrad vid Söder Mälarstrand, strax väster om Västerbron. (Fast när de här husen byggdes räknades nog det här området som yttre förorterna.)

Det sker en kraftig urbanisering världen över, folk flyttar in mot städerna i massomfattning och över hälften av Jordens befolkning bor numera i städer. "Världens städer växer med ett Uppsala om dagen" står det i Sveriges Natur. Då blir det givetvis av högsta vikt att försöka se till att levnadsnivån i städerna är dräglig. Mycket av tillväxten handlar om slum som breder ut sig på ett ohälsosamt sätt i jättestäder med fler invånare än hela Sverige. Ur den synpunkten är våra inhemska problem av lyxkaraktär, i alla fall ännu så länge. Det mesta av den gamla slummen försvann under miljonprogrammets tid och förhoppningsvis går det att se till att återförslumning inte sker.

Det finns prognoser om att Stockholm kommer att växa med ett Göteborg - men då bör man minnas att prognoser är just inget annat än prognoser. En prognos är inte en fastlagd plan utan en mer eller mindre god gissning om vad som skall hända. Att Stockholm kommer att fortsätta att växa är dock tämligen säkert, och det kommer att påverka miljö och resurser. Intresserade medborgare bör alltså lämpligen försöka sätta sig in litegrann i de här frågorna.

Ett fält med utblommade maskrosor i Ågesta. Inte stadsmiljö direkt, men ganska lätt att ta sig dit även om man inte är bilburen. I stadsplaneringen måste miljöer av den här sorten finnas med.

Underrubriken till Den glesa staden är "Staden, transporterna och stadsutglesningen – ett diskussionsunderlag". Det räcker ju med att titta på transporter för att komma in på den grundläggande frågan om hur staden över huvud taget skall kunna fungera - för utan transporter gör den ju det inte.

I det sammanhanget kommer man in på frågan om stadsutglesning, även känt som "urban sprawl". Mattor av resursslukande små hus och vägar breder ut sig, med vissa städer i USA som avskräckande exempel. Innehav av bil blir nära nog ett måste för att kunna existera där - vilket innebär att ökande bensinpriser slår hårt mot fattiga arbetande i suburbia. Något sådant vill vi inte ha i Sverige antar jag, men även områden utanför centrala Stockholm ser ut på det sättet numera. Dock säger exempelvis yimbyrörelsen bestämt nej och framför radikala motförslag om stadsförtätning. Med tätare byggande vinner man otvivelaktigt genom att slösa mindre med resurser och kan spara mark utanför stadskärnorna i grönt skick. För att få veta mer om olika definitioner av "urban sprawl" och problemen och drivkrafterna i den processen läser man lämpligen rapporten från Naturskyddsföreningen. Samtidigt får man bland annat en stadshistorisk snabbkurs på köpet.

Den centrala staden - mötesplatsen - Sergels torg. På just den här bilden samlas några hundra människor för att protestera mot Förbifart Stockholm. Vad händer med mötesplatserna i staden om allt glasas in och förvandlas till gallerior och innetorg där rena krämarintressen får bestämma? Är en stad för enbart köpenskap en stad som kan utvecklas kulturellt och politiskt - kan den vara en demokratisk stad?

En intressant fråga är: hur mycket av utvecklingen skall ske spontant, och hur mycket och från vilket håll skall regleringar ske? Eller är det möjligen så att den ojämna fördelningen av makt och resurser gör att spontan utveckling i praktiken är omöjlig, och det i stället måste bli en fråga om hur besluten om resursfördelning skall tas? Skall de kommersiella intressena tillåtas styra över demokratin eller vice versa? Skall de hållas särskilda, eller skall man följa en modell där de går hand i hand (ungefär som "den svenska modellen" efter Andra världskriget)? När man diskuterar stadsmiljöfrågor i bred omfattning tror jag inte man kan komma undan detta. Gillar man inte stadsförtunning kan det ju hända att man måste ta i med hårdhandskarna mot småhusbyggar- och motorvägs- och köpcentrummaffian! Hur görs det under demokratiskt acceptabla former?

Fasadbyte?

Jag såg en serie bilder på yimby-bloggen idag och noterade att man bytt fasad på ett hus (se bild nummer två i serien).

Detta är en sak som jag funderat på ett tag - det finns hus som inte är så jäkla snygga i den här stan, men är det nödvändigt att riva för att få snyggt? Hur vore det med en snyggare fasad i stället? Som exempelvis den här betongföreteelsen i hörnet av Drottninggatan och Wallingatan som jag har haft ett ont öga till ett tag. Klicka upp bilden (jag tog den i april i år) till lite större format så syns det bättre hur tråkig den ser ut. Dessutom ser det lite konstigt ut nedanför fönstren. Jag vet inte mycket om byggnadsfrågor och bara undrar om det är kraftigt läckage av värme som gör att ytan har så skiftande kulörer? Eller om det är vattenskadat på något sätt?

Egentligen kunde jag strunta i den här kåken. Det är bara så att när jag släktforskade kom det fram att en släkting bott i just detta kvarter i mitten av 1800-talet. Då jag gick dit för att kolla dagsläget och fann denna ledsna skapelse i betong. Hur det såg ut för 150 år sedan där vet jag inte exakt, men innerstadens bebyggelse tog slut ungefär här. Västerut gick landsvägen bort mot Rörstrandsområdet.

Ansiktslyftning i form av fasadbyte så att man passar bättre ihop med omgivningen, det vore väl en bra idé? Man kanske kunde lägga till ett par våningar om man ändå är igång och ändrar?

Bloggpost från Abisko

Jag har tidigare i den här bloggen storsint införlivat såväl Sigtuna som Nynäshamns och Nacka kommuner i "mitt" Stockholm. Nu tar jag till det verkligen stora greppet och införlivar Kiruna kommun också, med fjäll, blå sjöar och gröna björkskogar. Här känns det inte som om man går på en överfull gata hemma i stan - ja, undantaget kanske kan vara när man trängs med andra hungriga individer för att plocka åt sig godbitarna vid middagen på Abisko turiststation. (Lugn, lugn! Det räcker åt alla!) Här finns det plats att sträcka ut i naturen - även om de flesta vandrare drar iväg längs Kungsleden som numera nästan ser ut som ett upptrampat dike på sina ställen. Kilar man iväg på någon mindre stig kan man avnjuta omgivningen mer i avskildhet, tillsammans med lövsångare, blåhakar och andra fåglar som drar igång och sjunger så fort det blir lite varmt och trevligt. I morse hörde jag för övrigt göken hoa uppifrån fjället.

Vädret har varit omväxlande de senaste dagarna, vilket det brukar vara i de här trakterna långt norr om polcirkeln där nu midnattssolen gör att det är ljust dygnet runt. I måndags var det rätt ruggigt med nordanvind och snöflingor, men strax blev det tisdag och mycket bättre. Jag satt nedanför profilen av den mäktiga Lapporten och avnjöt dels en utflyktssmörgås och lite soppa, dels ett par fjällvråkar som dansade runt i den klara luften. - På onsdagskvällen kom ett häftigt snöfall som sedan raskt smälte undan, det är snabba ryck i väderomslagen här!

Vindens sus, forsarnas brus (jajamen, det här är mycket häftigare grejor än Norrström!), utsikter som tar andan ur en - det är Sveriges ovansida vid Torne träsk det! Just nu dånar ett tomt malmtåg på väg i riktning österut. Det har varit i Narvik och lastat någon båt, och nu kör det tillbaka mot Kiruna för att ta ett nytt lass... jo, det där med utsikter: jag bifogar en bild av de många jag tagit. Den är från igår. I bakgrunden syns det mäktiga fjället Nissuntjårro (som utgör ena halvan av Lapporten), och tittar man mot de vita molnen på bildens högerkant skymtar profilen av en fjällvråk.

quercus robur

Själva namnet låter imponerande, rotfast, något man inte flyttar på i första taget: Quercus robur på botaniklatin, ek på svenska. Någonstans i Kalevala kallas eken "Guds träd". Eken står i århundraden efter att ha startat som ett litet brunt ollon, den växer blir stor och mäktig och fylld av liv (sitt eget och många andras), för att slutligen åldras. Men även i åldrandet är den storslagen. Barken faller av, grenar faller av, stammen fylls av hål - ändå finns det liv kvar i många år i en sådan bjässe.

Den här, med utseende av en egendomlig modernistisk skulptur, fotograferade jag i morse på Djurgården i näheten av Fiskartorpet.

Nu blir det inget mer på den här bloggen på ett tag. Jag förlägger min verksamhet utanför Stockholm under kommande vecka.

Mot förbifart Stockholm

Det var möte idag på Sergels torg, några hundra människor från ett antal organisationer som uttryckte sitt ogillande av Förbifart Stockholm. Tidigare har jag hört folk som misstänker att den där förbifarten i själva verket är ett maskerat motorvägsbygge i rätt in i Stockholm. Och det kan väl vara troligt - det kommer väl att finnas avfarter och påfarter här och där? Eller?



Jag hade inte koll på vilka alla arrangörer var, men Naturskyddsföreningen, Miljöförbundet Jordens Vänner, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tyckte jag mig urskilja, samt Feministiskt Initiativ (dålig högtalaranläggning, men den flickan höll ett bra tal).



Som en talare påpekade är det ett bekymmer att de som fattar beslut i de här frågorna är bland de minst miljömedvetna - annorlunda uttryckt: gubbtjyvar i övre medelåldern som är mer kära i sina bilar än något annat. Det behövs en städning i de beslutande organen med andra ord.

En annan talare nämnde det oerhörda inflytande som biltillverkare och motororganisationer har. Man kanske kan tillägga bygg- och anläggningsbranschen som givetvis lägger asfalt och betong överallt så mycket det går. Dessa affärsintressen, som har sina kompisar även inom politiken, är en svår motståndare att tampas med. Om några år är många av de här figurerna bortpensionerade. Man får hoppas att de inte hinner orsaka så mycket mer skada, och att det kommer nya och mer klartänkta personer på ledande positioner, folk som inser att det är en dålig linje att fortsätta 1900-talets vurm för den lilla privatbilen som fraktar i snitt 1,2 gubbe till och från stan varje dag.



Vill man göra något åt trafiksituationen i stockholmsområdet är det lika bra att ösa in miljarderna i en enorm uppgradering av kollektivtrafiken, och att stoppa nya bostads- och affärsområden som kräver att boende och kunder har bil för att kunna till sig till och från dem. Det är bra för klimatet, det är bra för att spara resurser, det är bra om vi vill ha ett samhälle där människor är viktigare än bilar.

När man gjorde skor i Stockholm

Här är en präktig tegelfasad mot Hornsbruksgatan i Stockholm, nära Långholmsgatan och Hornstull. Gatan har bytt namn: en gång i tiden var det här bortre änden av Brännkyrkagatan, men den gatan klipptes av när kvarteret Plankan byggdes och den här delen fick heta Hornsbruksgatan i stället.



Numera finns Stadsbiblioteket här, och en massa andra verksamheter av olika sorter, men som skylten nedan berättar dunkande maskinerna i en skofabrik här till 1952. Bra att det kommer upp skyltar här och där som berättar om traktens historia. Den här har tack och lov inte blivit utsatt för klotter. Klicka på bilden för större och läsbarare format!

Större delen av kvarteret var alltså en skofabrik, men delen bort mot Lignagatan innehöll vanliga bostäder. Det har berättats för mig att maskinljudet under veckan inte uppfattades som särskilt störande. Däremot märktes det på lördagen när maskinerna stängdes av och det blev tyst!



För någon vecka sidan gick jag in genom en av portarna för att se hur det ser ut på innergården. Som ett minne av fabriksperioden ligger nu här en restaurang som kallas Skohornet - välfunnet namn i det här sammanhanget.



En fin tegelbyggnad, men jag undrar hur skoarbetarna kände det när de kom in här i gryningen sex dagar i veckan? Såg man hur försommarhimlen speglades i fönsterrutorna, eller var det bara en ny trälig arbetsdag, med jäkt och dumma förmän?


Ja tänk, en gång hade vi en riktig skoindustri i Sverige, till och med i Stockholm! Borde det inte ha doftat litegrann av läder här i kvarteret också?