fredag 31 oktober 2008

Höga hus


Det pratas om att "bygga högt". Här har vi faktiskt ett exempel på höga byggen och hur det fungerar i miljön. Husen i Marieberg sedda från Karlhäll på Långholmen. Det ser inte så tokigt ut.

Den vita byggnaden till höger är "Erlanderhuset" - gamle statsministern Tage Erlander bodde där. Tänk, en tid när statsministern kunde bo ute bland vanligt folk! Längst till vänster är Dagens Nyheters skrapa. Kanske satt flitiga skribenter någonstans däruppe och plitade ihop nya förvirrade ledare medan jag tog fotot i förmiddags?

Jag tror det fungerar därför att varje hus kan tas för sig, det blir inte en mur av byggmateriel som tornar upp sig mot himlen. Här får himlen plats att vara himmel, såväl ovanför som mellan huskropparna. Volymerna är fortfarande ganska mänskliga. Varje hus kan bli som en individ, kanske för att de inte trängs ihop?

"Förbättring"


Jo, jag vet att det finns figurer som påstår att klottrarna "förbättrar", och här kan vi se en "förbättring" som målargenierna utfört på Långholmen. Det är klart att en trevligt utformad karta och beskrivning över området inte kan få vara som från början, utan den måste "förbättras".

torsdag 30 oktober 2008

Japanska arkitekturvisioner för små hus

Jag hackade tidigare på idén om stadsradhus på Kungsholmen tidigare. Det är klart att alla radhus inte kan ligga så här fint (upplockat via tidskriften Arktiktur). Det är ett japanskt bygge. Japanerna har inte så mycket rum för att breda ut hus och man kunde lära sig en del av dem hur man bygger snålt.




Träkuben, passande instoppad bland en massa träd. Så här ser det ut på insidan:



Verkar rena blockhuset.

Från samma arkitektbyrå, Sou Fojimoto, kommer den här märkliga kreationen, som av texten av döma verkligen verkar finnas inne i Tokyo (jag tycker det här ser ut som en modell).



Collective housing built in the residential section of the center of Tokyo. It consists of five dwelling units including owner's dwelling unit. Each dwelling unit is made with two or three independent rooms of prototypical "house" shapes. And the two rooms exist, separated like combination of the room of the first floor, and the room of the third floor and they are connected by outside stairs. That is, it can be said that each dwelling unit is realized by experience of two rooms and the city when passing along outside stairs. When you go up outside stairs, you will have experience that it is a wonder climbing a big mountain such as a city. It seems that you have your own house in the foot and summit of a mountain, respectively. And by the act which rises and gets down the mountain, mountain = the whole city will be experienced as its own house. This collective housing is the miniature of Tokyo. "Tokyo which never exists" is made into a form. I meant making an infinite rich place which is crowded and disorderly.

Lite väl grå färger kanske? Men annars en märklig och spännande kreation - fungerar den?

För att övergå till något som det verkligen finns fotografier av: Kobe Layer House. Man har smällt upp ett verkligen smalt hus, inte mer än 30 kvm markyta har utnyttjats. Och ett träd finns det plats för!



Jag tycker de där trapporna ser smala och läskiga ut. Man bör nog inte vara alltför hemsökt av trötthet, sjukdom eller berusning om man skall kila upp och ner på dessa små trappsteg. Men själva arkitekturen är intressant.


onsdag 29 oktober 2008

En sväng till Stadsmuseet och Slussen-utställningen


Jag gjorde en sväng ner till Stadsmuseet i eftermiddag för att se på utställningen om Slussen. Det börjar ju bli hög tid att få något gjort åt den sönderfallande cementklumpen mellan Stadsholmen och Åsön. Utan underhåll skulle den gamla slusskarusellen riva sig själv, och trafikläget på den här delen av Söder riskerar att övergå till trafikinfarkt.



Mycket folk var det som trängdes runtom de utställda arkitektmodellerna och de fina bilderna på väggen. Samtal och diskussioner kunde utspelas. Sådant är demokratiskt och bra.


En herre påpekade att det alltid är sommar på arkitektbilderna. "Så där ser det ut ungefär fyra månader om året". Själv sade jag att det bara fanns fina människor på bilderna, inte knarkare eller utslagna av den sort som vi vet ändå finns i Slussen-området.



Vad jag hörde var det många som gillade det här förslaget ovan, med de smäckra gångbroarna över det gamla slussdiket.



Det franska förslaget verkar vara det mest uppskattade. Själv vet jag som vanligt inte vad jag skall tycka, annat än att det är viktigt att vi får en lösning som gör att mer vatten än nu kan släppas igenom i händelse av översvämning i Mälaren.

måndag 27 oktober 2008

Mot kvällshimlen ...


Mot kvällshimlen står de allt mer sönderplockade resterna av Vin & Sprits anläggning i Liljeholmen, nedtryckta under den nya järnvägsbron. Nästa år står det väl ett nytt bostadshus där (om inte krisen slår ut byggarna, man vet ju aldrig).



De här bilderna tog jag från Liljeholmsbron, närmare bestämt i trappan från kajen upp till bron. Det slog mig att perspektivet mot de halvnya kvarteren i Marievik ser ut som arkitektvisioner av hur det skulle kunna se ut om man byggde något här. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det såg ut innan de här husen kom upp. Undrar om inte Liljeholmens järnvägsstation låg ungefär där parkeringen nu finns. Men det var långt före min tid, i början av 1900-talet. - Parkeringen, den kan väl ersättas av något trevligare?


Plåtigt och glasigt mot kvällshimlen i slutet av oktober. Är det flitens lampor som lyser därinne, eller slösar man bara elektricitet ändå?

söndag 26 oktober 2008

Stadsradhus ... nää

Jag blev mycket förvånad häromdagen när jag såg en positiv recension om förslag till stadsradhus hos yimby. Jo, det fanns ju klagomål i artikeln, men inte mot idén som sådan. Och det är den som är tokig. Fel sorts hus för fel sorts folk.

Man borde ha dragit öronen åt sig vad det gäller att bygga för en grupp som antas ha en hög stålar att hosta upp. Det är ju den gruppen som ryker all världens väg när finanskrisen kommer stormande. De som verkligen har det fett ställt kommer knappast att köpa sig ett dyrt hus alldeles invid en stor trafikled, de kommer att köpa sig ett ännu dyrare hus på något annat och lugnare ställe. Man kan alltså vara misstänksam mot hela projektet. Hade det kommit för ett par år sedan kanske det slunkit igenom, men nu när den offentliga krediten sviktar ... nej, det här låter inte realistiskt.

Behövs det byggas? Ja, förvisso, det behövs ett nytt miljonprogram (där man kan lära sig av såväl positiva som negativa erfarenheter från det gamla programmet) för att framställa mängder av billiga och bra hyreslägenheter. Genom massproduktion av hyresrätter kan man faktiskt redan i förväg se till att det inte kan uppstå nya stora spekulationsbubblor. Låt "klipparna" stå där med lång näsa, det är orimligt att bostadsproduktionen skall styras av att privatpersoner vill ha så hög prislapp som möjligt på bostäder de redan "äger" (eller som banken äger egentligen, om de nu har lån).

lördag 25 oktober 2008

"En kille från Hornstull"


Av en händelse hittade jag en nätsida med texter från Erik Asklunds bok En kille från Hornstull från 1968. Gamla skofabriken på bilden ovan nämns i förbigående. Jag har skrivit om den tidigare, och hade bland annat med ett nytaget foto med samma husfasad som ovan. Men åter till Asklund - han minns hur det var att växa upp i de värsta fattigkvarteren under 1910-talet och jämför med hur det var 68:

Stockholm har inte alltid varit den prydliga och välklädda, ja, välmående stad som den är i dag. Att en vårsöndag i nådens år 1968 promenera på gatorna och se en välnärd och nästan elegant klädd befolkning med glada, skrattande barn omkring sig - eller att besöka en arbetarfamilj i ett modernt hyreskomplex där ingenting saknas av livets nödtorft och där allt skiner av komfort och hygien, ja, det utgör för den som varit med en smula, en talande kontrast till vad som bara för en fyrtio-femtio år sedan var en vanlig syn: smuts och fattigdom, bostadsbrist och hungerköer, trasiga ungar och frysande människor.

Det är inte bara i arkitektoniskt avseende, som storstaden genomgått en sådan fantastisk utveckling på några decennier - även på det sociala och ekonomiska området har förvandlingen varit lika genomgripande.

Men hur annorlunda förr! Min barndoms Stockholm - eller rättare sagt - Söder var en gång den smutsiga och proletära stadsdel, där fattigdomen, snusket och trångboddheten var mest framträdande, ja, inte ens Gamla stan eller Kungsholmen kunde tävla med den nöd och det elände Söder visade upp. Söder var de fattigas stadsdel, "dessa de mycket fattiga", som Nils Ferlin säger, vilka aldrig får ett "bröd från Frälsningsarmen /och aldrig ett ord i Clarté". Den tysta nöd, som gömde sig i bakgårdarnas skugga undandrog sig ofta all insyn. Det var en skam att vara fattig, och det var endast de mest hårdhudade, som kunde be samhället om hjälp, och de mest iögonenfallande och upprörande fallen, som kom under myndigheternas ögon.

Och så vidare. Farfar och farmor och deras fem barn, och farmors föräldrar bodde under de här förhållandena på Söder. Det första inlägget på den här bloggen handlar om det huset. Det finns en hel del skrivet om Stockholm som man borde läsa, och som kan ge en del perspektiv på stadens utveckling, och Asklunds bok kan vara en. Historien upprepar sig inte exakt, men man kan fråga hur staden kommer att se ut om inte bostadssituationen åtgärdas rejält? Är det rimligt att ha en stad för folk som antas se boende som ett sätt att "göra klipp", men som ställer en stor del av befolkningen utanför?

torsdag 23 oktober 2008

Upprop för Råstasjön

Råstasjön i Solna har jag skrivit om tidigare. Här, nämligen. Visserligen ligger den inte i Stockholm, men i min stockholmsblogg lägger jag gladeligen rabarber på både det ena och det andra utanför kommungränsen som faller mig i smaken. Däribland Råstasjön, denna pärla på andra sidan stan (ur min synpunkt sett).

Det har kommit ett upprop för att göra naturreservat av Råstasjön, detta med anledning av de stora byggplanerna i området. Gå gärna in där och skriv på om du tycker att frågan verkar viktig. Som reservat kanske området kan bevaras som ett paradis såväl för fåglar som söndagsvandrare.

Här är några bilder jag själv tagit vid sjön.



Strandskogen på norra sidan av sjön är delvis sumpig och torde krylla av liv i de flesta former.



Inte bara strandskog, utan bitvis "sumpig strandskog".



Den här bilden ser ut som Folkhem modell äldre, men den tog jag för ett par år sedan och ställde in kameran på sepiafärg, ungefär som ett ålderdomligt vykort. Tyckte att det på något sätt hängde kvar en pionjärstämning om höghusen som sticker upp bortom de lummiga stränderna söder om Råstasjön.



Tillbaka till en härligt grönskande försommar. Fågelsång och fågelliv i luften, ute från sjön, i vassruggarna, i skogen ...


... och så här nästan djungelartat är det i Råstasjöns utlopp mot öster. Har man tur kan man se övervintrande rördrommar här (det har jag aldrig haft, men är glad ändå!).

Det här stället förtjänar bra skydd!

26% tycker osanning är OK

Fick just Miljöaktuellts Nyhetsbrev där man toppar med ett uppseendeväckande påhopp: Vägverkets generaldirektör påstås ha ljugit rätt in i TV-kameran! Kan detta vara sant, är det inte bara så att GD:n råkade vara "lite otydlig"? GD Ingemar Skogöö påstod att en tysk rapport skulle visa att Förbifart Stockholm inte skulle medföra några skillnader vad det gällde koldioxidutsläpp. Detta förvånade tyskarna när de tillfrågades om saken, eftersom de snarare hävdat motsatsen. Enligt Miljöaktuellt:

Forskarna har undersökt prognosverktygen och de modeller som Vägverkets konsulter använder och kommit fram till att dessa är moderna och noggranna. Men de saknar mycket i kalkylerna, till exempel förändringar av lastbilstrafiken, och tycker att Vägverket räknat med på tok för lågt bensinpris.

– Vi tittade bara snabbt igenom studierna och sa att den och den jämförelsen är förvånande. Den och den effekten är viktig. Kanske borde ni utreda den. Förändrad markanvändning kan generera trafik. Ökad trafik innebär mer koldioxid. Den effekten bör studeras och tas med i beräkningen. Sådana saker, sade Udo J Becker, professor vid tekniska universitet i Dresden, i programmet.

Drog ni slutsatsen att utsläppen av koldioxid blir oförändrade om Förbifarten byggs? undrade SVTs reporter.

– Att dra slutsatsen att utsläppen av koldioxid inte förändras av Förbifarten vore inte rimlig, och vi kom inte fram till den slutsatsen.

Det säger ni alldeles bestämt?

–Ja, den slutsatsen drog vi inte.

– Det vore en mycket märkvärdig slutsats. Ett så stort projekt som Förbifarten måste påverka koldioxidutsläppen.

Vägverkets Generaldirektör hävdar att ni kommit fram till att utsläppen av koldioxid inte ökar om man bygger Förbifarten?

– Det var en överraskning! Jag skulle vilja veta exakt var jag uppger detta, säger Udo J Becker.


Miljöaktuellt ställer en fråga till läsarna: Kan Ingemar Skogö sitta kvar på sin post efter att ha ljugit rakt in i TV-kameran? Alldeles nyss hade 26% av 205 personer tyckt att det är OK att han sitter kvar. Undrar om det gjort någon skillnad om han ljugit litegrann på snedden, eller suttit med ryggen mot kameran?

Det där med "otydlig" som jag skrev i början går tillbaka några tiotal år, till någon skandal med vapenexport. Då var det dåvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström (s) som uppgav sig "inte ha varit tillräckligt tydlig" (=ljög, för att uttrycka det rått och brutalt) om denna nesliga handel. Kanske Skogöö är i samma bransch, om han inte kan komma på en klyftig förklaring och "förtydliga sig"?

tisdag 21 oktober 2008

Vem phan uppfann "lövhalkan"?


Så här ser boven ut - enligt SL i alla fall!

I morse skulle jag åka pendeltåg nedåt Södertörn. Alla tåg var försenade. Det gjorde i och för sig inte så mycket för mig eftersom jag inte hade någon exakt tid att passa. När jag kom ner till Södra station var tågen så försenade att åtminstone Nynäshamnspendeln på några minuter när körde enligt tidtabellen. Jag skulle ha åkt 08.55, men kom i stället iväg 08.50 med det tåg som skulle ha gått 08.40. Inget problem för mig, men kanske för andra med tider att passa, anknytningar att hinna med, etc.

Orsak: man meddelade i högtalarna att det var en ledsam kombination av nederbörd och nedfallande löv på spåren. Lövhalka med andra ord.

Hur länge har vi levt med lövhalka? Fanns den i urtiden? Jag minns för ruskigt länge sedan att järnvägen kunde drabbas av solkurvor. Riktigt varma dagar kunde rälsen kröka till sig på ett olämpligt sätt. Kanske det försvann när man började med helsvetsad räls som nitades fast i betongslipers så rejält att den knappast kan utföra några ormlika rörelser längre? Men lövhalka? Fanns sådan?

Under Andra världskriget föll snön så det stod härliga till, med meterhöga drivor ibland och i isande kyla - men tågen kom fram såväl till skånepågar som norrlandspajsare. Vintrarna har knappt sett ut som vintrar på senare år, men lik förbaskat är snö ett problem. När denna märkliga lövhalka försvinner om några veckor kanske vi i stället får ställa in oss på inställda tåg i lokaltrafiken pga igensnöade växlar, is på spåren, snö på spåren, kor på spåren (när man inte plockar fram den gamla populära trafikstopparen "signalfel").

Nog med gnäll för idag. Höstlöv är vackra (åtminstone om de inte ligger på räls!).

söndag 19 oktober 2008

Söndag morgon - en sväng runt Årstaviken

En favorit i repris - vandring runt Årstaviken söndag morgon. På lite håll ser en del gulröda lövverk mer ut som tvättsvampar tycker jag. Några nybyggda hus sticker upp ovan Årsta skog. Skumt. Det finns element som gärna läte en flod av jättehus mala ner skogen och koloniträdgårdarna. Eftersom det inte går att göra i en stöt kan man misstänka korvsnuttstekniken. Tar man en liten bit är den ju så liten att det inte gör något, och samma är det med nästa bit etc etc - tills det inte finns något kvar!



En vindil - plötsligt flyger löven runt som snöflingor vid båtklubben vid Hammarby gård.


Vid Årstabäcken har blöta löv fastnat lite här och där. Någon timme tidigare hade det regnat rätt friskt i Stockholm.



Jag noterade det här lönnlövet med ganska originella färger. Mest beige, några blåaktiga fält, men inte de eldfärger man väntar sig av lönnblad om hösten.




Nu är båtfolkets käraste ägodelar upplagda för ett halvårs vintervila. Men det finns säkert folk som pysslar om sina båtar under en eller annan presenning. Och alltmer avlövade träd speglar sig i det svarta vattnet i Årstabäcken.



Jag ser redan fram mot våren när trastar och gärdsmygar skall ge hals här i ravinen, och vattnet forsa förbi den gamla kvarnruinen.



Och som sist något helt annat - en inblick i den före detta vin&spritfabriken som nu rivs. Jag arkiverar den här bilden under såväl "rivning" som "arkitektur", för när man kommit fram till det här stadiet får man se hur det såg ut på insidan också. En del av en vägg, och något golv också tror jag, har försvunnit sedan jag senast gick förbi. Jag känner en viss fascination för industrier, vilket kanske beror av att jag var ute en hel del i fabrikslokaler under förra årtusendet.


lördag 18 oktober 2008

Dag och natt vid Pålsundskanalen


Pålsundsgatan är en av de mindre bemärkta gatorna på Söder i Stockholm. Går man den i nordlig riktning (vilket inte bör vara så ansträngande eftersom det är nedförsbacke) och tar sig över Söder Mälarstrand utan att bli överkörd hamnar man vid ovan avbildade vatten. Pålsundskanalen är det, det smala vattnet mellan Långholmen och Söder. Där borta ligger Mälarvarvet, vars framtida öde jag inte vet något om för tillfället. Och på klipporna bakom Mälarvarvet fanns ett laboratorium där Alfred Nobel experimenterade med sprängämnen. Det blev en helsickes smäll, flera människor dödades, och verksamheten fick flytta långt bortom stadens gränser.

Nåja, denna kyliga morgon var det vackert med träden fulla av sollysta gula löv. Varför namnet Pålsundskanalen förresten? Är för lat att kolla idag, men det rimliga är väl att det fanns en spärr av pålar som blockerade kanalen mellan Söder och Långholmen i gamla tider. När Stockholm belägrades hände det också att Engelbrekt och Gustav Erikssons (vasa) upprorshärar slog läger på Långholmens klippor.

Bilden nedan tog jag för några kvällar sedan bara några tiotal meter öster om den ovan. Mälarvarvets belysning ger bronsfärgade speglingar i kanalen. Om några månader kanske lamporna kommer att lysa på is och snö. Burr!


fredag 17 oktober 2008

Kvällsbilder - Medborgarplatsen


Klicka på bilderna så kommer du lite närmare mörkret, eller får åtminstone en något större bild. Kanske gäller det att titta på bildskärmen från rätt vinkel också för att urskilja lite mer detaljer i dunklet. Jag tänkte att de här fotografierna kunde fungera som motvikt mot alla fina bilder med höstlöv i fantastiska färger.

Det här är Medborgarplatsen på Söder för några kvällar sedan, klockan är inte ens sju på kvällen men redan mörkt. Neonreklam på Söderhallen, blåaktigt ljus mot en husvägg, några människor som skyndar förbi. Götgatan är bara några meter bort. Den här kvällen hördes dock inga fylleskrän, annars en ganska vanlig företeelse åt det här hållet på Söder tror jag. Det är ju folk som "roar" sig här, gu'bevars. I själva verket är det inte så mycket folk ute.

Tidigare på dagen har det nog stått torghandlare ute på Medborgarplatsen. I mörkret ser jag en liten varelse studsa fram i rask takt - det är en förmodligen ganska välgödd råtta som säkert har mycket att äta i de här trakterna. Folk slänger ju mycket omkring sig, omkring torgstånd och gatukök. Rådisen är nog inte ensam. En gång sas det att det gick två råttor på varje stockholmare. Skulle inte förvåna mig om det är tre mot en vid det här laget. Råttor är ju bra på att föröka sig.

En storstadsromantiker kanske gillar den här miljön. Eller om den nu är för futtig? I närheten ligger Södra stationsområdet som ur stadsbyggnadssynpunkt varken är hackat eller malet. Och namnet "Medborgarplatsen" kanske ger tråkiga associationer för de som vill byta ut begreppet "medborgare" mot det mer moderna "kund"? "Medborgare" kan ju föra tanken till begrepp som "rättigheter", "jämlikhet", "folkhem", och det är inte så kul för alla i vår stad antar jag.

torsdag 16 oktober 2008

RUFS. Brink och annat

Igår kom Kollega, min fackförbundstidning. På omslaget var Josefin Brink från Vänsterpartiet. Det var ju vältajmat, för på kvällen var jag på ett möte i Landstingshuset på Hantverkargatan och lyssnade på bland annat synpunkter från Josefin och andra människor med idéer och visioner. Det handlade om RUFS, den regionala utvecklingsplanen för Stockholm. Jag har skrivit lite om RUFS här tidigare.

Först en liten trall om Landstingshuset, före detta garnisionssjukhuset, en elegant byggnad om jag får säga det själv. Som framgår av Andersson och Bedoire i boken Stockholms byggnader uppfördes huset 1816-1834 och arkitekten hette Gjörwell (numera känd för Gjörwellsgatan). 1970-1971 skedde ombyggnader och Landstinget flyttade in där.

Den nyantika, vita byggnaden markeras av en tempelgavel med engagerade toskanska kolossalkolonner. Fasaderna kännetecknas av stora, släta ytor med abstrakt murbehandling. ... En nybyggd terassbyggnad med fasad av granit nedanför Mälarfasaden rymmer en stor sessionssal. Av de gulputsade stenhusen från 1700-talet på gården åt Mälarsidan märks en garveribyggnad.




Undrar om det här är garveriet? Jag vet faktiskt inte, slarvigt av mig, men garverier luktade illa och lades gärna i utkanten av staden. Och i de här trakterna tog väl Stockholms innerstad slut ännu på 1700-talet.



Inget snack om saken här i alla fall. Sjukhuset från Karl Johans tid som gjordes om till högborg för politiken i Stockholms län.

Här följer några foton av det grumligare slaget, men det blir inte bättre med min utrustning. Motivet torde ändå stå klart: Josefin Brink lägger upp ett antal synpunkter som hon tycker har betydelse för när man diskuterar långtidsplanering i Stockholms län.

Klicka på bilderna så blir de lite större och texten på tavlan läsbarare




Vid första anblicken kan punkterna som Brinken startade med (arbetskraft, infrastruktur, välfärdsinstitutioner och arbetsrättsliga ramverk och spelregler) famna över ett mycket större fält än frågan om vad vi gör med Stockholms län under ett antal år framåt. Har Lissabonfördraget, de papperslösas situation etc. något med saken att göra?

Jo, det är nog rätt, många saker hänger ihop. För att ta ett exempel: Vaxholm har svårt att få in arbetande därför att man utplånat hyresrätterna. Eventuella arbetssökande har inte råd att köpa in sig i dyra bostadsrätter. Det är knappast rimligt att folk skall ägna åtskilliga timmar per dag för att pendla till Vaxholm - således måste kommunen "återuppfinna" en allmännytta för att ta hand om problemet. Det kunde väl tokskallarna ha räknat ut på förhand ... . Men man kan ju tänka sig en situation där Alliansen tycker att folk skall åka från Botkyrka till Vaxholm tur och retur varje dag för att jobba åt de fina människorna därute.

För att få en bättre region krävs det alltså, enligt vänsterfolk, bland annat stärkta rättigheter för arbetande människor, stärkt hyresrätt, bättre offentlig service (det gäller såväl kvantitet som kvalitet på personal), att skolväsendet inte får förfalla, att infrastrukturen byggs ut etc. etc. En väldig massa punkter alltså och jag har inte nämnt dem alla.

Dessutom kan man ta varje huvudpunkt och bryta ner i underfrågor. Hur mycket förtätning skall vi ha i Stockholm exmpelvis. Någon undrade om stadsförtätarna var ute efter parkerna, men på den punkten kunde jag (hoppas det stämmer, men det tror jag) lugna med att yimby inte är ute efter parkerna, däremot har man ett ont öga till meningslösa små gräsmattor. Med tanke på att även centrala områden i staden kan vara fasen så döda efter kontorstid tror jag att yimby kunde vara en vän i kampen för att liva upp dem, liksom en pålitlig kämpe mot otäckt resursslukande småhusområden.

Frågan är hur hållbar RUFS är. Någon tyckte att planen redan känns gammal. När det är kris kan utvecklingen dra iväg fort. Kanske hela jobbet som lagts ned på utredningen är föråldrat om bara något år - det är i sanning en hektisk och revolutionär tid vi lever i!

måndag 13 oktober 2008

Höst på Söder... och hat


Den här bilden är inte tagen på Långholmen, men på Söder inte långt från holmen. Jo, det kan faktiskt se ut så även på Söder, det är inte bara stenstad - i alla fall inte om man vrider kameran rätt. Med rätt kameravinkel, eller verklighetsförfalskning om man så vill, kan man få det hela till ett paradis där härliga pastellfärger sköljer fram i höstsolens glans. Övriga bilder i det här inlägget kommer från Långholmen, måndag morgon.




Märkliga färger, djupgröna löv som går över till vinrött. Jag tror det är någon sorts lönn som presterar dessa konstiga övergångar.



Så vackert det är med dessa färger ...



... och så är det några djävlar som varit framme och klottrat. Hat är en nedbrytande sinnesstämning, men jag hatar faktiskt de självupptagna skitstövlar som håller på med detta klottrande. Kanske någon kommer och yrar om att man "förbättrat" bänkarna och papperskorgen genom kladdandet? Hur vore det med "förbättrandet" av nyllet på några av de där konstnärshjältarna genom några rejäla snytingar? Det vore väl "konstkritik" av högsta klass!

söndag 12 oktober 2008

Högalidsskolan. Dålig luft och minnen


Klocktornet på Högalidsskolan. Därunder ligger aulan (om man inte gjort om det sedan jag var där senast - 1965)


Det är dålig luft i min gamla skola, Högalidsskolan, står det i gratistidningen Södermalmsnytt. Ventilationssystemet sägs vara nästan hundra år gammalt och utbytet har skjutits framåt. Det där är ju att ta i - vad det gäller hundra år alltså. Skolan byggdes 1920-1922, är jämnårig med Högalidskyrkan ungefär, och tillhör den tid när västra Söder växt till sig så kraftigt att Högalids församling bröts ut ur Maria.




Jag ser inte tillbaka med någon särskild saknad på Högalidsskolan. Den var inte så kul. Senare har den fått dåligt rykte för att någon elev från Riddarfjärdsskolan (heter den så?) blivit dåligt behandlad där. Men under trettiotalet lär den ha varit bra. Det skrev i alla fall författaren Sven Wernström som gick där då. Kanske det beror av att barnaskarorna var ganska små vid den tiden. "Kris i befolkningsfrågan" talades det om. Men sedan myllrade krigsårens betydligt större barnkullar in, och jag undrar om ökad trängsel också medförde ökad otrivsel?



Luftkvaliteten på sextiotalets tidigare år har jag inget minne av, men vid något tillfälle blåste flaggstången av och slog in skallen på en kille. Undrar om han blev sig riktigt lik igen efter den smällen? Fick vi möjligen gå hem för dagen både när Dag Hammarskjöld och John F Kennedy dog - jag är osäker på saken. Jag minns dock att jag stod på gården, kanske till och med där valsedelsutdelarna står på bilden, när vi fick veta att major Gagarin susade fram uppe i rymden som den första kosmonauten.

Det var väl då jag fick de första insikterna i juridik. En klasskamrat hade åkt dit för att han "hittat" en moped. Eftersom han måste gå genom en låst dörr för att hitta den rubricerades detta som "grov stöld". Bra att veta, man lär för livet.

Valsedlar, ja. Enda orsaken för mig att gå till Högalidsskolan är att min vallokal brukar ligga där. Eftersom jag inte gillar att tränga mig förbi valsedelsutdelare ser jag till att vara ute i god tid och hänga utanför vallokalen när den öppnas. Då kan man få bli förste röstande och få äran av att som representant för allmänheten titta i valurnan så att den ser riktig ut. Bilderna ovan tog jag vid valet 2006. En eller två minuter över åtta på morgonen hade jag fullgjort min medborgerliga rätt och skyldighet att rösta i Högalid nr 5 och skyndade vidare mot nya äventyr.

Dåligt luft? Det är klart att man inte blir en bra och koncentrerad elev om syret försvinner ur luften. Och inte bra lärare heller. Konstigt att det accepteras.