Det kunde ha varit fint ...

... i den här avskiljda hörnan på Långholmen.

Nästan som en berså. Här skulle man vilja slå sig ner en stund i solen på bänken och lyssna till fågelsången ...

... men så här såg det ut i söndags förmiddag, och det var inte det enda stället där skräp var utkastat så det var rent motbjudande. Dom orkar bära dit skiten, men dom orkar inte bära bort den igen om det skulle vara så att papperskorgen är full. Och dessutom kan man misstänka att skator och kråkor och råttor är där och hjälper till med spridningen. Dessutom är givetvis såväl bänk som papperskorg nedklottrad. Hur skall man ordna det här? Vakter i varje buske? Stängsel och ingångskontroll till alla parker? Eller att folk lär sig att plocka upp efter sig. "Man ska inte skräpa ner uti naturen" som Edward Persson sjöng för många år sedan, och det borde inkludera Stockholms fina parker!

Jag antar att de som vill ha en bro till Årsta holmar har funderat på den här saken, eller ...?

Kladdet vid Gamla stan - lär av historiska erfarenheter?

Jag fotograferade denna nedkladdade vägg igår eftermiddag. Inte roligt alls. Undrar om ens kladdarna tycker att det är så roligt i långa loppet?

Nu är väggen mot Riddarfjärden vid Gamla stans tunnelbana vitmålad. En gång var den omålad grå betong. Inte så roligt det heller, men det fanns en del målningar som var klar ovanför kladd-nivån. Det här en svartvita bild som togs av mig någon gång mot slutet av sjuttiotalet tror jag. Den har tidigare varit ute i bloggvärlden här tillsammans med några andra bildexempel från den tiden. Ibland var det bättre förr, även vad det gällde inofficiellt måleri utomhus!

Vi tar en till när jag ändå är igång:

Men det fanns även ett officiellt utomhusmålande tror jag, fast jag vet inte detaljerna. Jag utgår från att det var riktiga konstnärer, kanske under utbildning på konstskolan bredvid, som stod för dem. Hur som helst så fanns det något som hetter Tysta Marigången under Tegelbacken, en gångtunnel ned mot kajen som sedan länge är igenmurad. I den fanns väggmålningar från ena änden till den andra. Jag tog några bilder där också på sjuttiotalet. Tre av dem finns här och en ser ut så här:

Vad kan man dra för slutsatser av det här? - Kanske att det åtminstone går att dra ner på det vedervärdiga klottret om man inte har tomma betongväggar (och eventuellt ger dem extra dragningskraft genom att måla dem vita) utan ser till att det finns något där redan. De mest vedervärdiga självcentrerade klottrarna kommer naturligtvis inte att avhållas från skadegörelse för det, men viss återhållande verkan kanska man kan hoppas på.

Vore inte de långa väggarna till höger och vänster om tunnelbaneuppgången lämpliga för en storskalig muralmålning med anknytning till Gamla stans historia, exempelvis?

Om man ...

... behandlar skallen på de personer som gör sånt här på samma sätt som de gör med busskuren kanske vi skulle slippa en del skadegörelse framöver?

Marieberg - inget Manhattan?

Jag fotograferade de här affischerna när jag gick förbi en port på Gjörwellsgatan i förra veckan. Som av en händelse hade Epstein på DN med samma historia i sin blogg: förslag till nybyggnader i Marieberg. Att DN:s fula garage rivs är inget att säga något negativt om.

Parkeringshuset till vänster

Att däremot smälla upp ett ännu ett högt dj-a hus sätter jag frågetecken för.

Varför inte byta perspektiv och se det hela från avstånd, från Långholmen exempelvis?

Det här fotot är taget nära Karlshälls gård på Långholmen. Enstaka höga hus, som det ännu rör sig om här, blir till landmärken. Men det behövs inte mycket mer för att det skall börja se ut som en mur. Samma gäller ju hela Stockholms profil. (Notera för övrigt det lilla röda och vita huset nere i grönskan vid vattnet: Mårten Triewalds malmgård!)

Man kan ställa en del frågor här. Visserligen finns det prognoser om stor inflyttning till Stockholm framöver, men prognoser är som bekant inte mycket mer än prognoser (tror jag skrivit om det tidigare). En annan sak är hur stora ansamlingar av människor som det är lämpligt att ha inom ett givet område. Jag vet inte om saken diskuterats tidigare, men vore det inte något för exempelvis experter inom ekonomisk geografi att peka på optimala befolkningsantal med tanke på olika faktorer? Om man tänker framåt, till samhället efter fossilbränsleepokens topp, kanske mer utspridning vore lämpligt ur försörjningssynpunkt? Kanske Stockholms vidare utbyggnad borde ske i närheten av sjöleder och jordbruksbygder i Västmanland och norra Uppland? - Ingen aning, men att bara tjoa om att "folk vill flytta till Stockholm och därför måste vi bygga" låter inte särskilt eftertänksamt. Skall det byggas här i närheten så borde det väl rimligen ske i stor skala på exproprierade villatomter i de moderat-kommuner som vägrar bygga hyresrätter?