Kladdet vid Gamla stan - lär av historiska erfarenheter?

Jag fotograferade denna nedkladdade vägg igår eftermiddag. Inte roligt alls. Undrar om ens kladdarna tycker att det är så roligt i långa loppet?

Nu är väggen mot Riddarfjärden vid Gamla stans tunnelbana vitmålad. En gång var den omålad grå betong. Inte så roligt det heller, men det fanns en del målningar som var klar ovanför kladd-nivån. Det här en svartvita bild som togs av mig någon gång mot slutet av sjuttiotalet tror jag. Den har tidigare varit ute i bloggvärlden här tillsammans med några andra bildexempel från den tiden. Ibland var det bättre förr, även vad det gällde inofficiellt måleri utomhus!

Vi tar en till när jag ändå är igång:

Men det fanns även ett officiellt utomhusmålande tror jag, fast jag vet inte detaljerna. Jag utgår från att det var riktiga konstnärer, kanske under utbildning på konstskolan bredvid, som stod för dem. Hur som helst så fanns det något som hetter Tysta Marigången under Tegelbacken, en gångtunnel ned mot kajen som sedan länge är igenmurad. I den fanns väggmålningar från ena änden till den andra. Jag tog några bilder där också på sjuttiotalet. Tre av dem finns här och en ser ut så här:

Vad kan man dra för slutsatser av det här? - Kanske att det åtminstone går att dra ner på det vedervärdiga klottret om man inte har tomma betongväggar (och eventuellt ger dem extra dragningskraft genom att måla dem vita) utan ser till att det finns något där redan. De mest vedervärdiga självcentrerade klottrarna kommer naturligtvis inte att avhållas från skadegörelse för det, men viss återhållande verkan kanska man kan hoppas på.

Vore inte de långa väggarna till höger och vänster om tunnelbaneuppgången lämpliga för en storskalig muralmålning med anknytning till Gamla stans historia, exempelvis?

Målningar i Tysta Marigången

Någon gång har jag nämnt här på bloggen har jag har foton av målningarna den numera igenmurade och försvunna Tysta Marigången under Tegelbacken. I går kväll, när jag letade efter något annat, så kom några av bilderna fram. Men jag är ganska säker på att det finns fler någonstans. De här är i alla fall tagna 1981. Någon gång kanske jag hittar fler. De är i alla fall en bra kontrast till mycket av det fula och trista klottret på stan.

Det lilla huset under Liljeholmsbron

Här kommer en fortsättning på det här och det här inlägget. Klicka på bilderna för större format.





Det handlar alltså om Viktor Marx' lösning på bostadsproblemet för en hemlös. I eftermiddags gick jag förbi för att ta en titt på nära håll.



Några klottrare i konstnärlig klass har också varit där. Nu ser de här målningarna riktigt bra ut. De påminner mig om de fina väggmålningar som fanns i den numera igenmurade Tysta Mari-gången vid Tegelbacken. Synd att inte de finns kvar. Någonstans har jag foton av dem från sjuttiotalet - frågan är bara: var?





I föregående inlägg dundrade jag mot bostadspolitiken i Stockholm. Det finns ingen anledning att upprepa vad jag skrev där. Däremot finns det anledning att göra om den radikalt, så att bostadspolitik åter går ut på att skaffa fram bostäder till rimliga priser, inte att göda bostadsspekulanter.