Fler bilder från Riddarholmen

I föregående inlägg nämnde jag Riddarholmen och dess vildvuxna grönhet. Här är ytterligare ett par bilder från den gamla klosterön, den som en gång kallades Kidaskär eftersom stadsbornas getter gick och betade där.

Här rinner färgen vid Gymnasiegränd, en liten gata som går från Birger jarls torg och ner till kajen. Man kan säga att 750 år av stockholmshistoria blickar ned, dock inte från dessa tydligen dåligt målade blindfönster. (När jag var liten tyckte jag själva ordet "blindfönster" lät otäckt, jag trodde att det var särskilda fönster som fanns på ställen där det bodde blinda människor!) Har den svarta färgen något med mänsklig ondska att göra - det huserar juridiska instanser här, kanske de onda handlingarna rinner ut genom väggar och fönster!



Tornfalkar häckar i tornet på Riddarholmskyrkan, och det är väl trevligt. Fast jag undrar om de ringduvor som bor granne med falkarna är så roade? Hur som helst - jag lovar - det är en tornfalk på nedanstående bild! Vad väntar ni er av en liten fickkamera med 10x elektronisk zoom? Det blir inte bättre än så här - och jag lovar att det är en falk.

Stan blommar inte som förr

Dagens Nyheter skriver om blomsterprydnad i Stockholm. Förr i tiden fanns det en stadsträdgårdsmästare och en sammanhållen administration. Så icke nu. Det har skett en urartning. Den kommunala blomsterprakten har skruvats ned, liksom jakten på sly och ogräs.

Är någon förvånad? De liberala administrationerna som styrt staden i rätt många år nu tror väl att allt blir bäst bara ingen gör något. Ni har väl hört den här vitsen: - Hur många nyliberaler behövs för att skruva i en glödlampa? - Ingen, för om ingen gör något skruvar lampan i sig själv!

Eller om vi ändrar vitsen litegrann: - Hur många nyliberaler behövs för att röja sly och ogräs på Stockholms gator? - Ingen, för om ingen gör något rensar ogräset bort sig själv!

Jag tog några bilder under en lördagsmorgonspromenad.

På sockeln till Gustaf III:s staty på Skeppsbron växer gräs, ormbunkar och annat i sprickor mellan stenarna.

Några meter från statyn finns en trappa där det har växt en maskros och gräset tovar till sig. Undrar om det är Stockholms vanligaste växt - vitgröe?

Den här bilden är tagen på Riddarholmen. En rik flora av skräppor och annat grönt, inte långt från den där hotellbåten som jag inte kommer ihåg vad den heter. För övrigt kan jag upplysa om att tornfalken som häckar i Riddarholmskyrkan gjorde en liten flygtur och satte sig sedan på en skorsten på västsidan av Birger jarls torg. Då och då gav den ifrån sig en liten dyster drill.

När tåget brakar ut ur tunneln mot Centralbron skakar en mindre björkskog i fartvinden. Det är fantastiskt hur björkarna hittar små skrevor och biter sig fast år efter år. Eller om det nu är fantastiskt att de får stå där och köra ner sina rötter i betongen år efter år?

Man kan se det här ur flera synvinklar. En är att det ser skräpigt ut på många håll i Rikets huvudstad, med gräs och annan växtlighet som skjuter upp överallt. Eller att det är glädjande och livsbejakande att växtkraften är så stark att den tar sig fram nästan överallt. Stockholmsfloran är inte fattig direkt. Det finns till och med en bok: Stockholmsfloran av botanisten Per Sigurd Lindberg. Han skriver:

Vid inventeringen av Stockholms innerstad skärptes min blick på växterna så att alla grå och hårda ytor bleknade bort och jag tyckte mig bara omgiven av en oändligt grön värld.

Jodå, man kan hitta bladvass på en gata mitt på Söder, eller en präktig buske med nattskatta (en släkting till vår vanliga potatis) vid någon husvägg. För inte så länge sedan blommade vildaplarna vid nedre delen av Münchensbacken, och snart står väl nyponbuskarna i blom. När man går vid strandpromenaden vid Rålambshovsparken syns hur trädrötterna lyfter asfalten, långsamt men obetvingligt. Om Stockholm tömdes på folk idag och fick stå tomt några hundra år skulle här finnas en fantastisk grönska, och inne i allt det gröna skulle finnas märkliga ruiner av en svunnen och föga saknad civilisation ... .

Morgonpromenad genom Tyrestaområdet

Åtminstone en gång om året vill jag ta en längre promenad genom Tyrestaområdet. I morse avverkade jag minimikvoten. Det blev en skön promenad från Nyfors till Svartbäcken, trots att våra små vänner myggen nu vaknat till. En skog med fågelsång, fjärilar, blommor ... .

Här är en del av forsarna vid Nyfors. Det är inte så lätt att se nu, men en gång var detta ett produktionscentrum. Redan på Gustaf vasas tid gjorde man krut här. Senare har det varit järnvalsverk, tygbehandling, mjölkvarn. Det var på den tiden man använde forsens kraft för att driva vattenhjul. Fast det krävs nog mer fjong i strömmen än så här för att få fart på ett vattenhjul.

Nyforsutloppet är i den här sjön, Albysjön, som dagen till ära låg blank som en spegel. Vad som inte syns på den här bilden är en mystisk varelse som simmade i rask takt över sjön och sedan plötsligt dök - jag undrar om det möjligen var en bäver! Längre söderut i Tyrestaområdet finns det bäver.

En massa träd helt enkelt, en naturens egen pelarsal!

Vid en spång sticker ängsullen upp sina burriga vita huvuden. I det här området växer det också hjortron.

Det är mycket klippor i Tyresta, och mer eller mindre kala grå granithällar. Någonstans här hörde jag årets första gök hoa till några gånger. Det var i sydväst ungefär.

Sjöstränderna är också klippiga, ibland branta ibland mer utslätade, och skogen finns ofta ända ner till vattnet. Årsjön är detta. Jag satt där en stund och vilade benen och såg grodyngel i mängder i vattnet, skräddare och andra insekter som gled omkring på den blanka ytan medan ivriga trollsländor jagade fram och tillbaka någon meter över vattnet.

Vad är detta? Ett näckrosblad kvar från förra året, tror jag.

Jag gillar de här installationerna som naturen mixtrar till.

Den här jättegrytan finns nedanför Årsjön på stigen mot Bylsjön - en lämning från den senaste istiden.

Hur skall oppositionen få grepp på Stockholm?

Här är en intressant artikel om socialdemokraterna och Stockholm, skriven av den skärpta socialdemokraten Katrine Kielos. Som bekant har SAP problem i Stockholm. Vad kan det bero av, och finns det några lösningar?

Innan jag skriver något om vad Kielos anser vill jag förmedla vad jag hört från kommunalpolitiskt aktiva på olika håll, nämligen att socialdemokrater ofta är lata och oengagerade och bara tycks vänta på att nästa val skall ordna till allt för dem igen. Partiet har resurser, men man använder dem inte. Jag antar att en sådan attityd, om den verkligen är spridd, bäddar för ett hejdundrande nederlag. Men i en rörelse där funktionärerna har mer att säga till om än medlemmarna är de kanske inte så konstigt.

Hur som helst är det av största vikt att reda upp hur politiken i Sveriges största (och tycker jag själv i alla fall) viktigaste stad skall skötas. För nu luktar det illa. Exempelvis med en allt tydligare segregering och gynnande av "medelklassen" (= bättre betalda knegare) på de sämre gynnades bekostnad.

Jag tror att det skulle vara värdefullt att tröska igenom all möjlig statistik om Stockholm för att se hur sammansättningen av folk här ser ut, inte bara på ytan utan på djupet. En genuint välbärgad och självfinansierad "medelklass", är det vad vi har i staden, eller kan det möjligen röra sig om stora grupper av människor vars tillvaro blir väldigt knepig om bankerna börjar krångla med lånen? Sådana frågor skulle vara värdefulla att reda ut. Likaså om det finns någon "ståndscirkulation", och hur rörelserna mellan olika grupper i så fall ser ut. Vet vi att det är sant som Kielos skriver, att stockholmarna värdemässigt glider allt längre åt höger? Det kan finnas en synvilla där.

I sitt resonemang faller Kielos tillbaka på en författare vid namn Saskia Sassen. Jag har inte läst Sassens bok The global City, men det verkar som hennes idéer påminner om vad Manuel Castels senare kom med i sina böcker om nätverkssamhället. Är man uppkopplad är man med, är man det inte är man utanför den nya utvecklingen. Storstäderna är noder i den nya globaliseringen, och mycket av politiken kommer att göras där. Men jag undrar: landsbygden kopplas ju också upp, får inte det något resultat? En stor stad måste ha flera bra egenskaper för att bli en riktig nod, storlek i sig säger nog inte så mycket.

I den nya globala staden fungerar inte den gamla sortens politik. Av detta drar borgarna slutsatsen att man skall göra sig av med allt som förut var offentligt och låta folk sköta sig bäst de kan ändå. Det är här SAP:s och oppositionens dilemma kommer in.

Stockholmarna är kritiska till den borgerliga klasspolitiken men de hittar ingen socialdemokratisk identitet som är förenlig med en stockholmsidentitet. Arbetarrörelsen är inte på samma sätt som i många andra delar av landet en del av samhället….

… det är en ny verklighet som högern är bättre på att tilltala. Sanningen är den att Stockholm är annorlunda än andra svenska städer. Lägre andel offentliganställda, högre andel privatanställda. Färre storföretag, fler småföretagare. Färre klassiska industrier, fler som arbetar inom handel och service. LO-jobben är färre och framför allt är den fackliga organisationsgraden lägre. Stockholm kommer högt på listor över vad som i enlighet med Saskia Sassens teorier kallas för global cities.

Det är en annorlunda verklighet i Stockholm, en konsekvens av globaliseringen och det måste socialdemokratin och hela oppositionen hantera. Socialdemokratin är överlag stark i de delar av Sverige som krymper befolkningsmässigt och svag i det Sverige som växer. Orättvisa är inte lösningen på Stockholms problem, men bevisbördan ligger på socialdemokraterna. De är inte ifrågasatta för sina värderingar, men för oförmågan att förverkliga dessa i en ny verklighet. Och en ny verklighet är precis vad Stockholm är. Progressiva krafter måste bevisa att politiken biter även på den globala stadens ojämlikheter. Då krävs en ny politik.

Tja, det här är kritik som jag till viktiga delar håller med om. Men jag undrar om genierna på SAP:s högkvarter bryr sig. De har nog någon annan kristallkula att titta i. "Övriga oppositionen" är väl i stort sett vänsterpartiet. Möjligen finns det lite mer medvetenhet där. Man kan ju alltid hoppas.

Hemlösa övernattar i parkerna

Jag har själv sett folk som tältar i Skinnarviksparken och på Långholmen: hemlösa som sover där någon natt och sedan antagligen blir bortkörda. Enligt gratisbladet Mitt i Södermalm är det ofta folk med missbruksproblem eller mentala problem som övernattar i parkerna'

Vad gör man åt det? Gissningsvis finns det en liten grupp som "misstror myndigheterna" till den grad att de knappast går att få kontakt med, men jag antar att de flesta inte ser det som en framtid att bo utomhus - särskilt inte när det börjar dra mot höst och vinter. En sak som inte nämns i tidningen, men som jag hört från folk aktiva i kommunalpolitiken, är att privatiseringen av bostadsbeståndet i Stockholm gör det ännu svårare än tidigare att få fram bostäder åt människor som försöker ta sig upp ur träsket igen. Förut kunde de allmännyttiga bostadsbolagen avsätta några lägenheter, men nu håller stan på att göra sig av med allmännyttan, och vem skall då ställa upp? Privata bolag eller bostadsrättsföreningar? Glöm det: bolagen ser bara till sina vinster och vill inte ha potentiellt besvärliga hyresgäster, bostadsrättsföreningar ... ja, tänk själv!

Vad gör vi om vi inte vill ha en stad där allt fler hemlösa och trasiga människor finns i utkanten av det trendiga storstadslivet? En lösning som jag inte gillar helt, men som skulle kunna ge ett kortsiktigt andrum, skulle kunna vara containerboende som jag nämnt tidigare. Nackdelen med att samla hemlösa på sådana skulle vara att man drog ihop en massa människor med problem på ett ställe, och det är ju samma sak som att be om riktigt stora problem. Barackboende har ju alltid en lågstatusprägel, om man inte göra något åt det. Grannarna skulle säkert också ha synpunkter på om "besvärliga" och kanske hotfulla människor samlas på ett ställe - alltså handlar det inte om en koncentrerad bebyggelse, utan spridda anläggningar. Däremot kunde man ju bygga rejäla anläggningar som studentbostäder på områden där man ändå räknar med permanent bebyggelse om några år.

Fallet är svårt, men om samhällsplanerare, arkitekter, socialarbetare och lokalpolitiker satt sig ner och tittade på en lösning av den här typen, skulle man inte kunna få fram något vettigt ändå?

Bilder från Erstavik

En liten bro över ett dike i skogen. Gammal, mossan håller på att ta över, verkar osäker att gå på. Nyss visslade en skogssnäppa några gånger, gärdsmygar sjunger, och så en svarthätta, och hela skogen är full av ljud.

" ... trivs bäst i ööööppna landskap ... ", eller halvöppna kanske, där fälten skymtar mellan nyss utslagna och vårfina björkar. Kanske en flock dovhjortar står någonstans i det gröna. Fjärilar virrar runt, ringduvor hörs någonstans. Är inte detta den bästa tiden?

De här bilderna tog jag i Erstaviksområdet i morse. Någon gök hördes inte. Det borde vara dags snart. Men gökarna har ju blivit färre på senare år. Kan det vara så att andra fåglar har blivit bättre på att försvara sig mot denna parasit? Om allt går väl är jag i fjällen om några veckor, och där finns det mera gökar. Att höra gökens hoande från fjällsluttningen en kväll i midnattssol är en märklig upplevelse bland alla andra märkliga upplevelser man kan få där bland bergen. Förresten - hör man en gök på nära håll är lätet inte så blockflöjt-rent, det är snarare ganska hest och ansträngt.

"Svartbygge"

Jag skrev lite om "svarta lådor" i min andra blogg, med anledning av helt skilda uppfattningar om en ny museibyggnad i Kalmar. I diskussion med en läsare nämnde jag det nya svarta hotellet vid Norra bantorget. Och då tyckte jag det var lika bra att lägga upp några bilder på min stockholmsblogg. Jag tog dem 23 april. Det var nog en bra dag för att fotografera arkitektur av den här sorten. De blanka fönstren och blanka svarta ytorna fick spegla sig i vårsolen. Hur blir det en grå och dyster vinterdag?



Står man nere på gatan och tittar uppåt längs husväggen på södra gaveln är man både ute och under tak på en gång. En svart kil drar iväg rätt ut från huskroppen.

Vad är egentligen tanken bakom det jag fotograferat nedan? Med hjälp av fönster och blanka ytor och väggar som både möts och skjuter sig bort från varandra på en gång suddas bilden av "ute" och "inne" bort - litegrann i alla fall. Att gå i trappan i centrum av den närmsta bilden nedan är en offentlig handling trots att man är inne i hotellets halvprivata miljö. Är det detta som är meningen?



Jag vet faktiskt inte, och känner inget tvång ens, att göra en deklaration om jag gillar det här "svartbygget" eller inte.

Regn av guld

Här flyter, regnar guldet ned. Det italienska gullregnet vid Heleneborgsgatan 10 blommar igen, som det nu har gjort i många år. Hur många år vet jag inte, men redan någon gång på åttiotalet tror jag det var som jag deltog i en botanisk vandring i staden och fick veta att det har just var italienskt gullregn. Och vilken nationalitet det än har - vackert är det i vårsolens glans! Klicka upp bilden i större format för större guldeffekt!

Djurgårdsbilder - del X

För en månad sedan levererade jag ett foto av den lilla bokskogen, eller dungen kanske är bättre ord? nära Rosendals stallar på Djurgården. Samt en antydan om löfte att gå tillbaka och se hur det ser ut när bokarna slagit ut - vilket jag gjorde i eftermiddags. Och nog fanns det lite av bokskogens egendomliga stämning, med nästan kal mark, rödbrun av gamla löv, och ett grönt ljus som silar ner genom årets täta lövtak. Klicka gärna upp bilderna till större format!

Nedan är pumphuset (tror jag att det är i alla fall) i västra änden av Isbladskärret. För närvarande är större delen av kärret torrlagt. Man försöker hindra att det växer igen. Dock fanns det lite vattenytor där man kunde se årets duniga små andungar fnatta runt tillsammans med and-mamman. De höga bladen framför huset är från utblommade pestskråp (även känd som pestilensört, en växt som sades vara bra om man ville bekämpa pest). Flera näktergalar sjöng livligt i de täta snåren på den här sidan av Djurgården. Synd att det var lite kall blåst, men det störde inte ängarna där det var fullt med blommor. Tusenskönor i tusental, smöriga smörblommor, blyga förgätmigej ... . Verkligen en härligt tid!

Att sälja gåsen som lägger guldägg ...

... gör man väl inte om man är vid sunda vätskor? Och om man nu vid säljtillfället inte fattade att det var en guldgås man sålde kanske en rejäl ånger borde infinna sig när sanningen så småningom framstår i sin tristess?

Det ser inte riktigt ut så i artikeln om Stockholms utförsäljning av det kommunala elverket till finska Fortum. Dåvarande socialdemokratiska finansborgarrådet Mats Hulth hänvisar till att man kände sig tvingad till en kompromiss och sälja en del 1998 (det här var väl under den mer hysteriskt nyliberala tiden) och senare moderate finansborgarrådet Carl Cederschiöld, som stod för nästa delförsäljning, visar inte alls någon ånger.

Vad händer nu då? Ja, finnarna tjänar bra med kulor på den här affären, och inte vilka finnar som helst: finska staten. Medan svenska politiker handgripligt försöker bevisa att de inte är kompetenta att sköta affärsverksamhet tycks detta inte vara något problem bara vi passerar rikets gränser. Miljarder som det kommunala elverket drar in hade kunnat återinvesterats i den kommunala budgeten - eller till och med använts för att sänka eltaxan! Med en nyliberal politik i högsätet tycks vi få det sämsta läget ekonomiskt när det ju skulle bli tvärtom. Å ena sidan gör man sig av med vinstgivande företag, å andra sidan försöker man hela tiden sänka skatten - och slutresultatet blir ett desperat skärande i alla verksamheter för att få den kommunala budgeten att gå ihop. Men det är ju givetvis strunt jämfört med att få leka butik och sälja ut sina guldgäss! Fråga: hur blir vi av med finnarna och rättar till den här situationen?

Naturskyddsföreningen om Hornsgatan

En organisation som Naturskyddsföreningen är naturligtvis intresserad av miljön på Hornsgatan, det som jag skrev om i föregående inlägg. Bara för några årtionde sedan hade det inte varit så självklart, och de som grundade föreningen i början av 1900-talet hade nog mest sett Hornsgatan som onatur att inte bry sig så mycket om. Viktigare var att skydda gammal "orörd" och vacker natur (även om det råkade vara marker som brukats i århundranden eller mer, och som växte igen när de blev skyddade). Men i den allmänna miljö- och klimatkrisens tid idag är det andra tankar som råder!

Den som vill se vad Naturskyddsföreningen i Stockholm tycker om Hornsgatsförslaget går lämpligen in och tittar på det här inlägget på SNF:s hemsida. Mårten Wallberg, ordförande i Naturskyddsföreningen i Stockholms län välkomnar de föreslagna åtgärderna. Men han anser att det kommer krävas mer för att klara miljökvalitetsnormerna. Exempelvis minskade trafikvolymer genom ett utvecklat system för trängselavgifterna och dubbdäcksavgift.

I januari i år fick den dåliga luften på Hornsgatan föreningen att lämna in en anmälan mot staden. Ge dom bara! Även om det pratas om miljö från alla håll och kanter numera finns det anledning att tvivla på engagemanget hos de gamla betongpartiernas hövdingar i Stockholm.

Hornsgatans taskiga luft - vad göra?

Den här bilden tog jag i juni förra året och den är fortfarande aktuell. Den brungula lådar än mätstationen för luftkvalitet på Hornsgatan, gatan som är känd för sin usla luft. Nu har stadsbyggnadsborgarrådet Söderlund meddelat vilka återgärder han tycker skall vidtagas.

Är Hornsgatan en gata man åker på, eller åker igenom på väg till något annat? Om gatan skall vara levande som miljö för människor (inte för bilar) hänger det på mängden levande människor i närområdet. Den blir inte levande, utan i stället störande, med en våldsam genomfartstrafik. Hur många stannar bilen för att kila in i en butik för att handla längs gatan, exempelvis? Den levande Hornsgatan beror alltså av att människorna i närområdet tar sig dit, oftast till fots.

Söderlund pratar om att minska den tunga trafiken. Men personbilar räknas väl som lätta, och det är ju dessa som står för den största trängseln och slitaget på gatan. Så varför inte ha en lösning som stödjer varutransporter och kollektivtrafik i första hand (yrkeschaufförerna skulle nog gilla det).

Åtgärderna som Söderlund föreslår verkar inte särskilt radikala. Det mest frihetsinskränkande verkar vara att ha variabla hastighetsgränser på Hornsgatan, beroende av vad det är för status på luftföroreningarna för tillfället. Att behandla vägbanan med ämnen som gör att förslitningen av mikropartiklar minskar och att spola gatan oftare är väl inget att säga om. Inte att plantera fler träd heller. Och omskyltningar som leder viss trafik längs Södermälarstrand går också bra. Men - och här kommer den tunga frågan - när kommer moderaterna att inse att deras linje för privatbilism började bli gammalmodig redan mot slutet av förra seklet?

Jag har sett ett annat (ännu synnerligen inofficiellt förslag) till vad som skulle kunna göras åt Hornsgatan. Jag undrar om inte yimbyisterna skulle gilla det här: att bygga en långt smalt hus på Hornsgatans breda del från Hornstull till Ansgariegatan och bara ha kvar en smal gata för kollektivtrafik. Med ett hus i vägen vore det lögn i helsicke för bilkaravanerna att ta sig fram!

Skicka bort resten

Fotot på mitt förrförra inlägg kan väl passa även till det här klagoropet. Det påminner faktiskt en hel del om det foto som finns i DN:s pappersupplaga idag vilket inte är så konstigt: det är den stackars gräsmattan i Tanto som får illustrera nedskräpningen i stan.

Var tredje år gör staden en intervjuundersökning vad folk tycker om miljön i stan och hur det är med miljöintresset. 71 procent är ganska eller mycket intresserade av miljöfrågor, en ökning med 10 procent jämfört med 2004 års undersökning. Eftersom vi bara vill ha ordentliga miljöinriktade människor i stan kunde man väl hiva ut resterande 29 procent? De kan väl återgå till gödselstacken och lagårdsbacken med sina ryggbrutna kåkar och rostiga bilvrak?

(Ja, det är sådant surt man kan häva ur sig om man är ordentligt ur humör på grund av en väldigt seg vårförkylning - usch!)

Röd gryning över Stockholm

Den här bilden är drygt en vecka gammal. Då orkade jag fortfarande släpa mig upp vid soluppgången - och vilken soluppgång det var, med det stora glödande klotet som höjer sig bakom Gamla stan och slänger upp en vinröd himmel över Stockholm! Det var just innan bladen slog ut. Idag är vegetationen betydligt tätare. Klicka gärna för större format och njut!

Åter om soporna i Tanto

Det här är mitt hundrade inlägg på bloggen Björnholm. Trodde inte att det skulle bli så mycket, men Stockholm är ju mycket ... ! Nu när häggen blommar och syrénerna är på väg att slå ut, och blomsterprakten fägnar ögnat i koloniträdgårdarna, är det tråkigt att behöva passera det som syns på bilden ovan och bilderna nedan.

Jag har skrivit om ödelagda gräsytor och om nedskräpning tidigare här på bloggen, (här, här, här) och temat verkar inte uttömt. Bilderna tog jag i morse och visar den del av Tantos gräsmatta nedanför Drakenbergsområdet där flitiga renhållningsarbetare ännu inte hunnit städa upp. Men de fanns där, och hade redan ett lastbilsflak fullt med sopsäckar.



För den som inte uppfattar det polemiska i titeln till detta inlägg kan "sopor" syfta såväl på papper, ölburkar, krossat glas, plastpåsar och annat som täckte marken - men också på de figurer som är ansvariga för att skräpet hamnade där.

Bland skiten runt den här soptunnan fanns en del engångsgrillar. Det är ett kapitel för sig. Dels är engångsprylar ofta slöseri resursmässigt, dels luktar det ofta fan om folks försöka att "grilla" (man låter en köttbit förkolna över mer eller mindre öppen eld alltså, och av oset av döma har man marinerat köttet i tändvätska). När det drar mot sommar och folk skall utföra sina plågsamma försök med grillande är det lugnast att undvika vissa områden i Stockholm om man inte vill få en kväljande lukt-upplevelse. - Varför skall det vara omöjligt att packa en väska med lite kallskuret och dricka och gå ut och sätta sig på en filt och ha trevligt bara?



Hur får man bort det här fula ärret i gräsmattan? Kanske genom att göra om det till en asfalterad eller stenlagd gångväg? Återplantering av gräs tror jag inte fungerar, soporna kommer att trampa allt till lera igen på nolltid. Hur mycket tid vinner man genom att trampa fram på den här stigen, jämfört med att gå de vanliga asfaltvägarna till vänster eller höger? Tio sekunder?

Vårens första näktergal?

En tegelvägg i Marievik glänser nästan metalliskt i skenet från kvällssolen. Det lär ha varit årets varmaste dag hittills, och det tror jag säkert. Åtminstone så länge solen håller sig uppe. Några barn badade vid Tanto (små barn har inte begrepp om att man fryser häcken av sig om man badar utomhus vid den här tiden på året!) och en tunn ström av joggare flåsade fram och tillbaka omkring Årstaviken. Vid Årsta holmar jagade en ilsken svan en kanadagås. Det var inte första gången - fattar inte att de inte lugnar ned sig. Eller åtminstone att svanen tog det lugnt. Gäss är väl inget hot mot svanar?

Jag stannade på strandpromenaden nedanför de stora husen i Tanto och lyssnade. Var det inte en näktergal som slog på andra sidan? Svagt och ganska långt borta, kanske på utsidan av holmarna? Inte säkert. Antingen hörde jag fel, eller också var det en alldeles nyanländ näktergalning som inte hunnit klara strupen och sjunga upp sig ordentligt ännu.

Om några dagar lär det nog vara fart på sången, och med maximal volym. Näktergalen må vara en diskret brunfärgad gynnare som gömmer sig inne i buskage, men lågmäld är han inte! Sången har liknats vid några busvisslingar, följda av rasslande med en harskramla och hamrande på en trumma. Ingen ljuv skönsång alltså men det var hemlandstoner för tullförvaltaren i August Strindbergs Trefaldighetsnatten. Jag tycker att han fick till det bra, August!


TULLFÖRVALTARN
Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
För det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne.
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens Sång.
Ih, ih, ih, ih, ih! Var de' vi? De' var vi!
Vi var de'! quoj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull _ Var de' vi?
Ihih! Titta! lullan! Den girar, arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de' di? Titta!
Sir'u, sir'u, sir'u, sir'u?
Dadda! _ Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt _ sir'u, sir'u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Hvit, vit, vit, vit, vit, vit, sir'u lillan?
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat'n, sat'n, sat'n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, Sa', sa', sa' sa' nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu'hjälp, dadda aitsch!

Förvånande reklam

Några kvällar har jag gått på sjösidan av Södermälarstrand vid Pålsundskanalen och noterat några blommor - påskliljor väl? - och pappersbitar på andra sidan gatan. Jag tänkte att det kanske var någon stackare som blivit ihjälkörd där, och så har de bekanta satt upp ett litet minne. Sådant händer ju ganska ofta numera, när någon sorts andliga känslor flyttar ut i terrängen igen efter att länge ha varit instängda i kyrkorna.

Dock - igår gick jag på insidan av Södermälarstrand och tog mig en titt på vad det var. Och det var inte minneslappar och blommor efter någon avliden, det var reklam! Klicka upp bilden i större format kanske det syns vad man propagerar för. Färgerna och det falnande dagsljuset gjorde att det var svårt att fotografera och få med texten. Med lite mixtrande maximalt åt ena hållet på en skala kom dock den röda lappen med sin text med på bilden. Hade jag mixtrat maximalt med kontrollen åt andra hållet hade den röda blivit oläslig men den gula med text hade gått fram. I mellanläget gick ingen att läsa. Så det fick bli den neonröda.

Konstigt att den här lilla reklaminstallationen fått stå kvar orörd i flera dagar. Kanske även reklam-trasharna har trott att det var ett minnesmärke och därmed lämnat den ifred?

Om höga hus på Arkitekturmuseet

Modell av Skattehuset vid Götgatan och dess närmsta omgivning

"Med anledning av debatten om nya skyskrapor i Stockholm visar Arkitekturmuseet material ur samlingarna kring några höghus vår stad redan har." Jag fick inbjudan och gick dit på tisdagskvällen. Det visade sig vara en intressant visning inför en publik i varierande åldrar, ungefär ett trettiotal personer. Som alltid fick man lära sig en del nytt, både från arkivfolket och deltagare med kunskaper om ämnet. Ämnet arkitektur och samhällsbyggnad är fascinerande, för det handlar ju om hur så mycket av vårt liv organiseras.

Sverige var tidigt ute med "skyskrapare" i Europa. Kungstornen vid Kungsgatan från 1920-talet var först i Europa. (Kan det bero på Sveriges tidiga amerikanisering?) "Höga hus" har mer än fem våningar, men annars är det väl suddigt vad som exakt definierar höghus/skyskrapor. Men drar man iväg högt händer vissa saker som gör att sjutton våningar verkar vara optimum. Man måste ha fler utrymningsvägar om det byggs mer än åtta våningar, mer utrymme i huset går åt för kommunikation, det blir större krav på brandsäkerhet, ekonomin i bygget blir dålig. Det sista kanske är det som gör att byggmästarna i Stockholm inte vill bygga enormt höga hus. Ett tjugoenvåningshus i Liljeholmen tillhör den gruppen. "Japanskrapan" föll också på dålig ekonomi (jag blev inte klar över hur mycket opinion respektive ekonomi betydde i det fallet).

Dessutom har vi de kända argumenten att höga hus blir påträngande och tar stadsbilden i anspråk. Enstaka höga hus är intressanta markörer i stadens profil, men blir det skogar av dem blir det något annat.



Bland de höga hus som det berättades om var Skattehuset på Götgatan (nu ombyggt till studentbostäder och galleria men förmodligen på väg att säljas). På tomten fanns ett tegelbruk och lertag, men man hittade en klippa som lämpade sig bra för att bygga den nya skrapan på. Ett problem med det området är att huset orsakar kraftiga vindar (Åsö torg blev i folkmun "Blåsö torg). Numera vet man att en sockel på höga hus kan eliminera det problemet.

Wennergren center som färdigställdes 1962, 25 våningar högt, är ett annat exempel. Axel Wennergren hade stora visioner och valde ett förslag som var ekonomiskt dåligt - bygget beräknades kosta 10 miljoner men det blev 40. Multiplicera med tio så är vi uppe i dagens penningvärde.

Fin vision av hur det inre av Wennergren center skulle kunna se ut

Och så har vi det gamla kända området mellan Sergels torg och Hötorget, med dess "fem trumpetstötar". En sak som tyvärr försvann i det området, men som jag minns en del av, var de fina takterasserna på de låga husen, med grönska och serveringar. Skälet till att de stängdes verkar dels ha varit att underhållet inte sköttes ordentligt, dels att diverse löst folk tog över området så att det helt enkelt blev otrevligt. Det kan vara värt att tänka på när man ser fina arkitektritningar och undrar hur de kan bli när de förverkligas. En dam i publiken hävdade att det alltid var mer folk på arkitektritningarna än i verkligheten.

På tal om arkitektvisioner, här är några rader från en av männen bakom Hötorgscity:

Jag tror att exempelvis yimby-folk skulle ha haft nytta av att lyssna till mycket av det som kom fram i tisdags kväll.

Väggfynd och bloggfynd

Mitt i det långa kvarteret på Heleneborgsgatan, mellan Varvs- och Pålsundsgatorna, finns ett hus med fyra burspråk. Två av dem har dekorationer som jag fotograferade för några dagar sedan. Två har inga dekorationer. Då kan man ju två gånger ställa sig frågan: varför?

Bra att de där utsmyckningarna är så högt upp att ingen klottrare kan komma åt att "förbättra" dem.

***

Här är ännu ett länktips om man vill ha synpunkter på stadsbyggnad. Det är Rosso, som handlar om:

... livet i staden och konsten att bygga goda städer
- med utgångspunkt från Café Rosso.

... som ligger på Bergsunds strand nämligen och drivs av Peter Elmlund.

Nytt bloggfynd - Stadskultur

Idag hittade jag, via lite konstiga omvägar som så ofta i bloggosfären, en intressant blogg som diskuterar stadsplaneringsfrågor, ofta med Stockholm som exempel. Den heter Stadskultur och kan läsas som en motpol mot exempelvis de flåshurtigare varianterna av yimby-folket.

Som vanligt förbehåller jag mig att förhålla mig såväl sympatiskt som kritiskt inställd. Det verkar väl mycket borgerligt-fina-innerstan med kufiska arkitektoniska detaljer från 1800-talet ibland i denna blogg, medan de mer proletära kvarterens existens i dåtid och nutid inte registreras (i alla fall inte i det tiotal inlägg jag läst). En tanke slog mig: när man klagar över ödeläggelsen av Stockholms klassiska innerområde på Norrmalm riktas anklagelserna mot politikerna, och gärna "de röda" i den gruppen, men hur är det med byggbolagen som tjänade storkovan på det här? Har inte de något ansvar? Gäller ansvar bara politik men inte när det skall dras in feta kontrakt? Kan någon moralfilosof utreda saken, tack!

Bångska huset vid Stureplan, hårt drabbad av ombyggnader, men ser för mitt öga inte särskilt proletärt ut.

Man kanske kan tänka sig en kombination: bygg spårvagnar med yimby och banka ner skyskraporna i skoskaften med Stadskultur?

Riktiga vattenhål för fågelskådaren - Lötsjön och Råstasjön

En panoramabild tagen från Råstasjöns östra sida. Klicka så blir den mycket större och finare!

Om ett ställe har något intressant att uppleva inkorporerar jag det gärna med "mitt" Stockholm, även om det i detta fall är grannstäderna Solna och Sundbyberg. Man kanske inte tänker på det här som naturområden i första hand, men i Solna finns ju Hagaparken. Där ligger också Råstasjön medan dess granne Lötsjön befinner sig i Sundbyberg. "Se Sundbyberg, och sedan dööö ..." för att citera Ulf Peder Olrog.

Från Stockholms centralare delar tar man sig upp till Lötsjön och Råstasjön med första bästa tunnelbanetåg i den riktningen. Själv brukar jag åka till Duvbo, men också Hallonbergen kan vara lämplig startpunkt. I det senare fallet kan man gå ner till Råstasjön över fälten vid Råsta gård. Där kan man kanske möta en fasan, eller en törnskata som sitter på en stolpe och kollar in läget.

Varför är de här två sjöarna och omgivande marker intressanta för naturskådaren? Det mest uppenbara är väl fågellivet, särskilt hör- och synbart nu under våren. I själva verket är det drag i fjädrarna året runt. Det beror dels på att kommunerna har ordnat så att vattnet hålls öppet på några ställen även när sjöarna fryser till, samt att det finns en stor fågelmatning i nordvästra hörnet av Råstasjön. Normalt brukar man kunna se bofinkar och rödhakar där även i den smällkallaste vinter. I år missade jag dem dock vilket nog berodde av det varma vädret - det fanns mat överallt och fåglarna behövde inte ty sig till enstaka matningsplatser för att överleva.

Men även matningsplatsen har sina faror. Jag har sett småfåglar fly för livet när en sparvhök brakade in på jakt efter mat en vintermorgon!

Ibland stöter man på fåglar som ser "konstiga" ut, som den här gåsen som jag fotograferade vid Lötsjön i morse. Är det en hybrid, eller en stripgås som är otydligt färgad? Stripgåsen förekommer inte så ofta i Sverige, den skall normalt hålla till bortåt Himalaya,

Ytterligare en sak som är bra för många fåglar vid Råstasjön är de sumpiga och risiga strandskogarna längs norra änden av sjön, och en del stora vassområdet. Där finns mycket ris och bråte som ger skydd till fåglar och andra varelser. Jag hoppas inte att någon får för sig att "städa" upp i området. Man kan fråga vad som händer när bebyggelsen tränger på, vilket den väl kommer att göra när järnvägs- och industriområden i närheten omvandlas.

Det öppna vattnet gör att hägrar, änder, gäss och andra fåglar med sjöanknytning gärna övervintrar här. Inte nog med det - ett år såg jag en strömstare som höll till i en liten bäck som går mellan sjöarna. Ett annat originellt fynd var en fjällgås.

Nya byggnader - låneord i språket

En ny byggnad i stadsmiljön kan man likna vid ett låneord i språket. Det måste anta "färgen" och "tonen" från det nya värdspråket. "Alkohol" till exempel är svenska, medan ursprungsordet "al-kuhl" med emfatiskt h-ljud, är arabiska. När nya ord trädet in i språket förändras stavning och uttal et cetera. På samma vis bör en ny byggnad försöka smälta in i den gamla omgivningen. Problemet är att modern arkitektur inte vill vara en länk i en kedja. Originalitet går före alla andra hänsyn. Lyhördhet och ödmjukhet anses står i vägen för det personliga uttrycket.

Citatet kommer från Upsala Nya Tidning och en artikel av Muhamed Omar. Det är nog en fundering man kan tillämpa på andra platser än Uppsala.

Ful miljö kan framkalla ångest och depressioner medan en vacker miljö till och med kan få sjuka människor att tillfriskna.

Det är så sant som det är sagt. Lyhördhet och ödmjukhet är inte det första man tänker på vid betraktandet av somligt i stadsmiljön, eller när man läser eller hör de personer som förespråkar den ena eller andra ändringen.

Panorama över Årstaviken

Panorama över Årstaviken, sedd från badklipporna vid Tanto. Klicka på bilden så blir den stor och fin. Det är fyra foton som satts samman.

Som en blank spegel ligger Årstaviken denna lördagsmorgon medan båtfolket håller på att sätta sina skorvar i sjön och lönnarna blommar medan fågelsång fyller luften. Jag såg en hägg full med blomställningar som nog snart slår ut. Tiden mellan hägg och syrén blir kanske kort även i år, och det gäller att insupa det vackra medan tid är. Snart nog har midsommaren passerats, och då har vi bara det trötta upploppet till hösten kvar. Passa på att njuta och glädjas, således!

Nedskräpning - den mänskliga faktorn avgör

Jag har skällt på nedskräpning tidigare i den här bloggen. Med sådana dönickar som lallar omkring här i stan lär det bli en evighetsklagan. I en krönika idag skriver Ulrika By i Dagens Nyheter:

Jag tror inte att det spelar någon roll hur många papperskorgar ordningssamma borgarråd à la Mikael Söderlund (m) spikar upp, det är ju inte där skon klämmer.

Det handlar ju om oss.Om dig och om mig. Och om att se sanningen i vitögat. Det är lika lökigt att skylla skräpigheten på politikerna som det är att skylla på Vägverket när folk kör för fort.

Just det, pukkon som släpar ut full picknickutrustning i parken men inte orkar ta hem resterna - om nu papperskorgarna på platsen skulle vara överfulla - där har vi problemet. Men det är klart, när man tänker efter ... om Vägverket skulle sluta underhålla vägarna så att de återgår till naturtillståndet, och om all parkstädning upphörde, skulle det nog snart bli slut såväl med fortkörare som med nedskräpande friluftsätare. De senare kräver nog att platsen är ganska ren när de kommer dit åtminstone, men ser den redan från början ut som en sophög ... .

Just det: det är den mänskliga faktorn som avgör! Man kan i viss mån parera dåligt beteende med bättre städning, fler papperskorgar, övervakning - men om knäppgökarna inte lär sig ett lämpligt beteende avpassat för en trång stadsmiljö är det mest slag i luften.

Gerilla-trädgårdskonst

Kampen tar sig märkliga former. I förrgår kväll gick jag förbi denna konstnärliga installation (??) på Västerbron (blir mycket bättre om du klickar upp den i storformat). Ett stycke gerilla-trädgårdskonst mot en fond av Riddarfjärdens blå vatten! Mänskligheten må förgå, men vi får hålla tummarna för att prästkragarna överlever!