Flyttfåglarna kommer till Söder

Se så vackert husen i Marievik speglade sig i Årstavikens blanka is i förmiddags! Därute fanns en skrattmåskoloni som förde ett sjuhelsikes liv och det kändes ganska skönt i luften. En sådan där riktig vårstämning som livades upp av

1. min första stare (Sturnus vulgaris) för året. Den satt i en pil nedanför Tanto och hade på starars vis lite konstiga ljud för sig, samt
2. min första bofink (Fringilla coelebs) som jag inte såg men som lade av några drillar ovanför Eriksdalslundens koloniområde.

Dessutom tjoade några kanadagäss på isen vid Årsta holmar och en ringduva höll igång. Snart får vi väl se den årliga cirkusen när den ilskna knölsvanen skall jaga gässen fram och åter på vattnet.

Jajamensan, när flyttfåglarna kommer känns det för en stund som om all världens bekymmer vill flyga sin väg.

Fast det skall visst bli snö i morgon så man får väl gå och deppa ett par dagar till igen ... . Deppighet är din arvedel!

Nyårsdag - örnkoll på Djurgården

Låt oss avverka det otrevliga på nyårsdagen först - allt dj-a skräp som ligger överallt. Det är märkligt att folk orkar släpa ut en massa saker, men de orkar inte ens ta med sig urdruckna flaskor hem igen. De här bilderna ovan och nedan är från Söder. Jag tog ingen bild vid Slussen, men där verkade marken vara beströdd av krossat glas på sina ställen.

Men nu över till det trevliga, det nya årets skönhetsuppvisningar! Ett segelfartyg stävar (för full maskin?) ut på Strömmen bort mot en blekrosa horisont garnerad med indigofärgade moln.

Jaja, jag vet att den här bilden är usel och inte bevisar någonting, men just när färjan var på väg in mot Djurgården fick jag syn på en stor fågel. Trodde att det var en av våra övervintrande hägrar, men en närmare titt med kikaren visade ... att det var en havsörn! När den vände ryggen till syntes de vita stjärtfjädrarna. Den var i bra läge några sekunder och jag rev fram kameran som vänligen signalerade "batteri slut". Men det var inte slut, den är bara utsliten och tål inte så mycket kyla och när jag gnuggat den varm och batteriet vaknat igen hade örnen hunnit flytta sig längre bort och bilden blev inte bättre än så här.

Det är inte ovanligt att man ser havsörnar omkring Djurgården. Det här är andra gången jag siktar örn från Djurgårdsfärjan. Första gången var en isvinter för länge sedan när två örnar satt på varsitt flak utanför Kastellholmen.

Detta är en frostig äng på Djurgården. Var är det för märkligt med den då? - Om vi kan ge oss till tåls mindre än ett halvår törs jag förutsäga att ladusvalor kommer att jaga fram i ilfart över den öppna marken.

Soligt var det i förmiddags. En rad bokar bortåt Manila stod på parad i mattan av gyllene löv.

Dessa märkliga formationer är helt enkelt två knölsvanar som sticker rumpan i vädret medan de betar på botten utanför södra Djurgården.

Isbladskärret. Vårens och sommarens paradis är fruset och kallt.

Frusna och frostiga löv - säga vad man vill, men de brukar göra sig bra på bild!

Vårens första näktergal?

En tegelvägg i Marievik glänser nästan metalliskt i skenet från kvällssolen. Det lär ha varit årets varmaste dag hittills, och det tror jag säkert. Åtminstone så länge solen håller sig uppe. Några barn badade vid Tanto (små barn har inte begrepp om att man fryser häcken av sig om man badar utomhus vid den här tiden på året!) och en tunn ström av joggare flåsade fram och tillbaka omkring Årstaviken. Vid Årsta holmar jagade en ilsken svan en kanadagås. Det var inte första gången - fattar inte att de inte lugnar ned sig. Eller åtminstone att svanen tog det lugnt. Gäss är väl inget hot mot svanar?

Jag stannade på strandpromenaden nedanför de stora husen i Tanto och lyssnade. Var det inte en näktergal som slog på andra sidan? Svagt och ganska långt borta, kanske på utsidan av holmarna? Inte säkert. Antingen hörde jag fel, eller också var det en alldeles nyanländ näktergalning som inte hunnit klara strupen och sjunga upp sig ordentligt ännu.

Om några dagar lär det nog vara fart på sången, och med maximal volym. Näktergalen må vara en diskret brunfärgad gynnare som gömmer sig inne i buskage, men lågmäld är han inte! Sången har liknats vid några busvisslingar, följda av rasslande med en harskramla och hamrande på en trumma. Ingen ljuv skönsång alltså men det var hemlandstoner för tullförvaltaren i August Strindbergs Trefaldighetsnatten. Jag tycker att han fick till det bra, August!


TULLFÖRVALTARN
Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
För det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne.
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens Sång.
Ih, ih, ih, ih, ih! Var de' vi? De' var vi!
Vi var de'! quoj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull _ Var de' vi?
Ihih! Titta! lullan! Den girar, arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de' di? Titta!
Sir'u, sir'u, sir'u, sir'u?
Dadda! _ Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt _ sir'u, sir'u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Hvit, vit, vit, vit, vit, vit, sir'u lillan?
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat'n, sat'n, sat'n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, Sa', sa', sa' sa' nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu'hjälp, dadda aitsch!

Siiiuuuhhhh ....

Något i den stilen låter den långdragna visslingen med fallande tonhöjd som brukar upplysa om att staren har anlänt. Så även i eftermiddags, när ett halvdussin småfrusna (?) starar satt i en kal ek vid 4H-gården, Stora skuggan, på Djurgården. Då och då hördes en vissling, då och då kom en snöflinga. Det brukar vara så i skiftet mellan vinter och vår. "Vad bryr jag mig om tsaren/ se staren, se staren ..."

Några minuters promenad och jag var framme vid Lappkärret, denna oavsiktliga (tror jag) vattensamling som blivit en trevlig liten fågelsjö. Där kunde jag notera ytterligare en nyanländ flyttfågel - en snatterand-hane och en eller två honor. Snatteranden är sällsynt, men just i Lappkärret kan man vara ganska säker på att den häckar varje år. Snart har vi nog den likaledes inte så vanliga smådoppingen där också. Den kan vara svår att se men man hör den ofta drilla, gömd i vassen.



Ovanstående bilder har jag knyckt från nätet - varken starar eller snatteränder kom tillräckligt nära för att min lilla fickkamera skulle räcka till. Däremot kom den här gynnaren och fyllde nästan hela bildytan:


Biffiga saker de där knölsvanarna, och jag skulle aldrig få för mig att sticka fram fingrarna och försöka mata dem med något. Då kan man få sig ett redigt nyp om man inte ser upp. För en del år sedan var det en revirhävdande svan på Årstaviken som jagade kanotister i trakten av Årsta holmar. De är inte att leka med om de är på dåligt humör!


Om det fanns knölsvanar på Djurgården på Bellmans tid vet jag inte, jag tror de infördes i Sverige på 1500-talet som någon slags prydnadsfågel. Den fanns i några kärnområden och började sprida sig i svenska sjöar från mitten av 1800-talet. Det kanske berodde på att sångsvanen nästan utrotades så att det blev lediga revir att ta över. Men nu är sångsvanen på stark retur, och en sång jagar ledigt bort en knöl. Jag har till och med sett det själv nere vid matningsflotten på Stockholms ström när en sångsvan fick för sig att rasta där en vinter. Men ovanstående art av gås som jag också fotograferade vid Lappkärret idag fanns helt säkert inte i Sverige vid den tiden. Kanadagåsen infördes i Sverige först på 1940-talet av en Bengt Berg. Med tanke på att den sprider sig som ogräs vill nog en och annan utnämna Berg till "dårpippi".