Nya vårtecken - vårfåglarne sjunga

Ännu så länge är det enda gröna vid Årstabäcken en del grön mossa på stenar och rötter. Snöfläckar ligger kvar och det mesta är grått. Men vänta bara, snart kommer träden att grönska, och koltrastarna kommer att sjunga halva natten. Kanske en gärdsmyg kommer att låta höra sig från ruinen av det gamla kvarnhuset också.

Jag kan rapportera årets första bofink som sjöng i Skinnarbacken tidigare i eftermiddags. Fast den drog sin strof så illa att jag först undrade vad det var, innan den visade upp sig. Jag säger bara det: vill den där bofinken drilla ut sina kontaktannonser så får den allt träna mera!

En stund senare var det en annan sång på ungefär samma ställe som lät som en rödhake som inte sjungit upp sig ordentligt den heller. Fast den fågeln tystnade ganska snart och ville inte visa sig.

Senare i eftermiddags sjöng dock mer vältränade bofinkar vid Årstabäcken. Det är ungefär normalt: omkring första april brukar man höra de första bofinkarna i Högalidsparken, exempelvis.

Första bofinken

Nej, det rör sig inte om ett tidigt vårtecken mitt i vintern. Inte en uppstoppad fink-stackare heller. Men vet man var man skall gå så finns det rätt pålitliga bofinkställen i Stockholm även om vintern skulle vara tuffare än den vi har nu. Fröätare som bofinkar kan klara sig om de hittar mat och ställen att krypa in. Ett sådant ställe finns i ett undanskymt hörn av Råstasjön i Solna, och där var jag en stund i förmiddags när solen gick upp.



Någon bild av bofinken (eller ett par bergfinkar som också höll till vid fågelmatningen) kunde jag inte fixa till, men ovan är en rörhöna som klev upp ur vattnet i Lötsjön som ligger lite väster om Råstasjön. Den sistnämnda ligger i Solna, den förstnämnda i Lötsjön. Rörhönans fina rödgula näbb framträder tydligare om bilden klickas upp i större format.



Annars kanske det är mängden av övervintrande hägrar som är ett av områdets kännetecken. På flera ställen i båda sjöarna ser man till att vattnet inte fryser till, och där samlas bland annat tiotals hägrar om vintern. De står där och ser grå och ruggiga ut och väntar på bättre tider. Det gör jag också.

Flyttfåglarna kommer till Söder

Se så vackert husen i Marievik speglade sig i Årstavikens blanka is i förmiddags! Därute fanns en skrattmåskoloni som förde ett sjuhelsikes liv och det kändes ganska skönt i luften. En sådan där riktig vårstämning som livades upp av

1. min första stare (Sturnus vulgaris) för året. Den satt i en pil nedanför Tanto och hade på starars vis lite konstiga ljud för sig, samt
2. min första bofink (Fringilla coelebs) som jag inte såg men som lade av några drillar ovanför Eriksdalslundens koloniområde.

Dessutom tjoade några kanadagäss på isen vid Årsta holmar och en ringduva höll igång. Snart får vi väl se den årliga cirkusen när den ilskna knölsvanen skall jaga gässen fram och åter på vattnet.

Jajamensan, när flyttfåglarna kommer känns det för en stund som om all världens bekymmer vill flyga sin väg.

Fast det skall visst bli snö i morgon så man får väl gå och deppa ett par dagar till igen ... . Deppighet är din arvedel!

Premiär: tussilago

(Riktigt så här präktiga såg inte dagens tussilago ut, men om de får växa till sig kanske ...)

Under en morgonpromenad i Erstaviksområdet i morse såg jag mina första tussilago för detta år. Nu kommer väl skrymånsar och påstår att "jag såg tussilago för flera veckor sedan", men då skulle jag vilja påpeka att jag såg sådana där gula små krabater redan förra året!

Nu stiger fågelsången allt högre över skogar och fält. Ett halvdussin tofsvipor vandrade runt på, eller busflög över fälten en bit från Erstaviks gård. Rödhakar, gärdsmygar, taltrastar och rödvingetrastar sjöng inne i skogen, tillsammans med bofinkar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar. Och nötskrikor gav hals, men de sjunger ju inte direkt. Skriker och kväker, det gör de. Men när en rovfågel, antagligen en duvhök, drog fram mellan träden blev det tyst!

En råbock med nya horn på gång skällde på mig nära Sandasjön. Jag skällde tillbaka. Och så var det dags att ta bussen hem till stan igen ett par hållplatser söder om Hellasgården. Hellasgården är ju den klassiska noden för generationer av naturdiggande stockholmare.

Om man vill ha ett område med många sorters natur att promenera i är det som lite oprecist kallas "Nackareservatet" alldeles utmärkt (om man nu inte vill skena fram på motionsspåren omkring Hellasgården). Bräckvatten och skärgård och en liten vadarstrand, skogssjöar, barrskogar, lövdungar, åkrar och betesmarker, sumpmarker - allt finns där. Man kan försöka bada i den svinkalla Källtorpssjön eller gå timmar i skogarna utan att se en människa. Jag antar att bara tanken på det sista skulle få yimby-fantasterna att bryta samman. Delar av området är lätt att komma fram till, andra kräver mer ansträngning. Tunnelbana, buss eller saltsjöbana - välj det som passar bäst.

Söndag och fler vårtecken

Det lär skall vara sommar nu, åtminstone har sommartiden införts, men inte tyckte jag att det var så mycket skillnad i vädret idag jämfört med igår. Snålblåst av sedvanlig vårtyp, men soligt i alla fall under morgonpromenaden. Vårtecken behagade dock uppenbara sig, flera stycken. Så tillrade plötsligt lärksången över Årstafältet. Efter en stunds spanande fick jag syn på den lille gråbruna krabaten där den flög över gräset och anslöt sig till några artfränder. Kanske de stannar, kanske de fortsätter till andra ställen.

Sånglärka (Alauda arvensis), den intensiva sångaren över de öppna markerna

Det finns något talesätt om att "lärkan skall snöa ner sju gånger" innan det blir vår på riktigt, men det pratet vill jag inte höra på. Sanningen i det där gamla ordspråket torde ligga i att lärkorna inte flyttar så långt när det blir vinter. De håller sig på snöfritt område och kan hinna pendla några gånger mellan Norden och den europeiska kontinenten medan kampen mellan vinter och vår pågår. Låt oss hoppas att det är färdigsnöat för den här vintern!

Bofink (Fringilla coelebs), hane. De här bilderna hittade jag i svenska Wikipedia

Bofinkar skall man normalt kunna se här i Stockholm hela året eftersom en del övervintrar, men i år har jag missat det. Det har helt enkelt varit för lite vinter, för varmt och snöfritt, och därmed har bofinkarna inte samlats runt de vanliga matningsställena. De har kunnat hitta mat överallt. Nu har dock bofinksången dragit igång, och det tror jag är ganska normalt. Omkring första april brukar jag höra de första bofinkarna här i Stockholm, och premiärsångaren satt i ett träd nära Södertäljevägen bakom Midsommarkransens skola. Det är ju en bullrig miljö, men bofinkar är gapiga och kan hävda sig även på sådana ställen. På hemväg hörde och såg jag bofinkar även i Tantolunden. Om en och en halv månad lär vi höra näktargalarna slå på Årsta holmar också!

Så är det, naturen marscherar oförtrutet på och ger oss nya och nygamla härliga upplevelser! På tal om Tanto så såg jag i ett av lokalgratisbladen nyligen att det inte skall bli några nybyggen i Tanto. Kollade inte så noga, men jag antar att det rör den tråkiga parkeringsplatsen invid Ringvägen. Men de likaledes trista järnvägsspåren tycker jag fortfarande att man skulle kunna bygga över med någonting.

På tal om att bygga: Årstafältet är på tapeten igen och en del entusiaster inom yimby har konstiga ideer. Inte bara vad det gäller själva fältet utan också Årsta skog. Skulle vi inte kunna enas om den här grundregeln: inte en kvist får brytas för nybyggnader, inte en grästova grävas upp i Stockholms kommun förrän ett halvdussin snobbkommuner i norr och nordöst har byggt minst 25000 hyreslägenheter var i rejält täta och stadsliknande områden? Jag förstår inte hur någon skulle kunna protestera mot det? Yimby har ju klart sagt ifrån att "så vill folk bo!". Då har de väl bara att anpassa sig till detta, och eventuellt missanpassade kan flyttas upp till Älvkarleby eller någon annan glesbygdskommun.

Vem phanken är ansvarig för det här ...?

I söndags morse var det hur trevligt som helst. Sprudlande vårkänslor. I utkanten av Årsta skog, inte långt från Hammarbyslussen, sjöng en gärdsmyg högt och intensivt. Jag mötte en man som påstod sig ha hört sjungande bofinkar. Till de redan blommande små vännerna i form av vintergäck, snödroppe och krokus kunde jag notera en scilla på väg att släppa ut sin lilla trevliga blå blomma.

Men hur ser det ut idag? - Titta bara, det här fotot tog jag för någon timme sedan i Skinnarviksringen, med en massa vit smörja som bara rasade ner från himlen helt plötsligt! Hur kan sådant få förekomma? Är det regeringen som är ute och fumlar igen!?

Djurgårdsbilder - del IV

Djurgården har många sidor - om man kommer nerifrån centrala Stockholm kan man ta exempelvis buss nr 40 till ändhållplatsen, gå två-tre minuter och ställa sig ute i en tallskog och bara se uppåt. Att stå i en skog en stund och bara andas och lyssna, det är godis för själen.

Bilden är från skogen vid Lappkärrsberget, ungefär den del av Djurgården som kallas Vargjakten tror jag (för Karl XI jagade varg där) och som snart kommer att fyllas av vårens fågelsång. Bofinkar väsnas, trädpiplärkor svirrar mellan träden, från Lappkärret skriker arga sothöns. Även duvhöken kan man se där, och dess läten är väl inte direkt sång. Och när den kommer hörs varningsläten från alla håll, för duvhöken är en jägare som småfåglarna fruktar. Varför visa tallar, när det är ekarna som gör Djurgården berömd? - För att visa att det finns mer än berömdheter på Djurgården!



Här är en annan jägare. En morgon går jag förbi Rosendals trädgårdar och den lilla bokskogen och sedan villa Solbacken (känd för att prinsessan Lilian bodde där). Och med ens ser jag en räv som sitter och lugnt tittar på mig! Visserligen var avståndet några tiotal meter, men den var märkligt orädd i alla fall. Det är första gången jag sett räv på Djurgården, men så mycket småvilt som det finns där borde det vara snudd på dukat bord för en skicklig jägare!