Vrak här och där

Undrar om dåliga tider skall få allt fler personer att bara dumpa båtar längs Stockholms stränder och sedan diskret försvinna? Vraket på övre bilden tog jag en bild av i slutet av oktober, det ligger i en vik på Årsta holmar. Den nedre ledsna segelbåten har befunnit sig på nordvästra delen av Långholmen några veckor nu och verkar inte kunna ta sig därifrån av egen kraft.

Det smälter undan nu

Det smälter undan nu. Igår eftermiddag tog jag en test-promenad med nyinköpta skor och kände på vårvinden (kall och jäklig ibland, som vårvindar har för vana att vara) och lade märke till ett vårtecken: en punkare gick förbi. Visserligen inte helt uppklädd i punk-uniform, och tuppkammen var inte färgad, men jag är säker på att det var en punkare. Och då ställer jag mig frågan: var håller punkarna hus på vintern? Jag kan inte minnas att jag sett några punkare på vintern. Är de som flyttfåglar och drar iväg till varmare länder när det blir vinter här? Eller hänger de upp sig för vinterförvaring någonstans? Kan man tänka sig att firmor som under sommaren har förvaring av vinterpälsar maxar användningen av sina resurser genom att ta emot punkare under vintern? - Detta är ett mysterium!

Här följer några bilder från i går och i förrgår som dock inte är det minsta mystiska:

Natt, och is som glider ner mot Slussen för vidare befordran Saltsjön

Ger inte den här bilden en ny mening till termen 'blåljus'? - Ibland är Stockholm en väldigt blå stad!

Den här bilden ger i alla fall mening till satsen "man kan titta under de trista betongbroarna och därbortom se Gamla stans pastellfärgade fasader"

Ja, å ena sidan är det ett jäkla sätt att slänga apelsinskal omkring sig så här. Å andra sidan blir det en intressant färgeffekt, och de försvinner med isen och återgår till naturen antar jag

Här är ren (?) is, i alla fall utan skal eller annan skräp. Någon dags regn har nött rejält på ytan

Solen börjar gå ned bortom Årsta holmar ...

... men ännu speglas solbelysta husfasader i smältvattenpölarna

... och jag kör ännu en gång mitt favoritmotiv "abstrakta mönster bildad av en konstnärlig natur". Säg, är inte naturen den största konstnären (tror jag någon författare, kanske C. J. L. Almquist, utbrast en gång).

Bro till Årsta holmar?

Årstaviken figurerar ofta i den här bloggen, helt enkelt för att en promenad runt detta vatten ofta är en skön upplevelse. Mitt i härligheten ligger det härligt mystiska Årsta holmar. Hem för sjungande näktergalar, argsinta knölsvanar, duvhökar och annat - så nära men ändå avskiljt. Bävrarna där har jag aldrig sett, men det är roligt att veta att de finns där. Räcker inte det? Måste det fingras på allting bara för att det råkar finnas till? Måste det bli ett nytt objekt för nertrampande och nedskräpning, som de stora gräsmattorna i Tanto?

Jag har sett förslag om att bygga bro till Årsta holmar och exploatera området. Nu är det centerpartiet som är i farten med det. Tja, förr bestod centern av stundtals lite egenartade men begripliga bönder, numera verkar de mest vara obegripliga (och inte bönder). Om man tycker att holmarna kan få vara en litet trevligt och svåråtkomligt blickfång mitt i Stockholm så finns det ett upprop på nätet att skriva på, och man hittar det här.

Skall det se ut så här på Årsta holmar också? Räcker det inte att Tanto stundtals ser ut som en soptipp?

Eller skall man kunna vandra längs strandpromenaden på Söder och se den egenartade världen på andra sidan kanalen på holmarna och bara njuta av åsynen? Jag tog bilden förra sommaren. En häger på ett träd som fallit ut i vattnet - den står där som ett spöklikt väsen ovanför näckrosorna. Vad döljer sig därinne i dunklet?

För några år sedan kunde man höra får bräka från holmarna. Förr i tiden bedrevs trädgårdsodling där. Kanske ett återupplivande av just odlingen kunde vara något, men i stort borde den här unika miljön skyddas mot förslitning.

Körsbär, får, klotterförebild

Jag trodde det var slut med bilderna av blommande körsbärsträd (för i år i alla fall) men jag kunde inte låta bli att lägga ut det här exemplaret. Det står på Tantos stora gräsmatta nära Årstaviken, och det originella är att man här får två i ett så att säga: blommorna nere till vänster är rosafärgade som på japanskt körsbär medan övriga är vita som ordinära körsbärsblommor. Tänk om det vore så där fint jämt i Tanto, och man slapp alla nedskräpare och förstörare!

När jag gick vid Årstaviken för ett par veckor sedan tyckte jag mig höra får bräka från Årsta holmar men såg inga. I förmiddags var det samma sak, men nu såg jag ett par får nere vid stranden av holmarnas östliga del. Håller man får som naturvårdare där? Är det möjligen någon som tänkt sig ett framtida skrovmål på får i kål? Numera vet jag inte om det odlas någon kål på Årsta holmar, men tidigare har det funnits en handelsträdgård där. Kanske något att återuppliva när det lugnar sig efter brobyggandet? Lokalt odlad mat borde vara en framtidsgrej.

På tal om förstörelse och klotter. Kolla in det här inlägget från bloggen Det Progressiva USA och titta på mexicansk gatukonst från Californien. Det där är något annat än berusade småglin som sprutar ner fina kulturhus med sina fula "tags" eller vad det nu heter.


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ingen borgfred - öka istället kritiken, MJE skriver Stalingrad - skuggor som förföljer oss, andread0ria skriver Thatcherismen trettio år, boladefogo skriver Silvia Federici och George Caffentzis om krisen, tusenpekpinnar skriver Ankdammen på första maj

Stockholm ... Hökholm?

Solen hade knappt hasat sig upp i morse när jag tog bilden från Tanto, över den nya blanka isen, mot Årsta holmar. En grinig vind fick mig att dra upp huvan på jackan. Därborta hördes ett vasst kacklande. Jag stannade och lyssnade - där kom det igen. Duvhök eller sparvhök? Svåra att skilja åt tycker jag, men jag gissar på sparvhök.

Igår skrev jag om "Örnholm", med tanke på örnarna som flyger häröver då och då. Men vad det gäller hökarna, sparvhök och duvhök, finns de som bofasta här. Jag har sett sparvhök på Hornsgatan i trakten av Bysis, en annan som jagades av kråkor fram och åter över Ringvägen vid Zinkensdamms idrottsplats, ytterligare en som kilade runt under buskarna i Södermalmsallén och jagade sparvar, sparvhökar som patrullerat över Skinnarviken ... . Sparvhökar är kända för att kunna åla sig in i täta häckar och knipa sparvar som försöker gömma sig där. Jag såg en som höll på med det också en gång.

Knyckt från Wikipedia - en sparvhök som har knipit en sparv

Mitt fågelintresse sparkades delvis igång av en sparvhök och en stackars sparv för många år sedan. Jag kom gående på Hantverkargatan utanför Stadshuset och såg något som jag trodde var en duva jönsa omkring med en gråsparv. Men "duvan" högg sparven i klorna och flög över gatan, och jag förstod att här hade jag missuppfattat något!

Duvhökar finns också i trakterna, dock lite längre från innerstaden. På norra och södra Djurgården har jag sett dem, och ute vid Ågesta. Duvhöken är en stor och stark rackare och den skrämmer upp de andra fåglarna rejält när den är i närheten. Det blir tyst. Jag hade nog inte sett fågeln vid Ågesta om det inte hade varit så att den livliga skrattmåskolonin ute i sjön plötsligt tystnat och jag började titta efter orsaken - och där kom duvhöken i tung och bestämd flykt! Samma sak hände vid Rosendals stallar på Djurgården när en duvhök drog förbi - det blev knäpp tyst i den brusande vårskogen.

Kvällsbilder runt Årstaviken

"Hej" säger gatlyktan på Mariebergs kaj till fullmånen.

Men månen måste skynda vidare, bort över gamla och nya järnvägsbron. Inte kan han stå där och hänga bara över Liljeholmen, många länder skall få se honom i all sin prakt!

För några dagar sedan slog kölden till och lade is under broarna. Ännu kan några lyktor på Årsta holmar kasta sitt ljus över isflaken, men de är nog snart borta igen. Borta, som de långa och vita vintrarna man minns från förr.

Ibland funderar jag på förhållandet mellan foto och det mina ögon ser. Har det gått så långt att kameran talar om för mig att "så här skall det se ut"? Såg det verkligen ut så här i eftermiddags? I alla fall kommer minnet att bevara på det här sättet. Solen har försvunnit bortom Liljeholmen, en laxfärgad remsa solljus finns kvar under den mörknande himlen. Iskanter syns som dunkla strimmor. Husen vid Marievikskajen är glimrande juvelskrin - eller billiga nipper kanske? Finns de kvar om femtio år?

(Bilderna blir lite större om man klickar på dem)

Det rivs i Liljeholmen

Det rivs i Liljeholmen, en av de sista stora industribyggnaderna i den östra delen av området håller nu på att malas sönder. Det gamla cementverket. Där blir det bostäder i stället, och det behövs säkert. Förmodligen bygger man dock obehövliga bostadsrätter när det nog snarare borde ösas in med massvis med små billiga hyresrätter, anpassade till en stad med många små hushåll.

Här är en del fotografier jag tog i förmiddags och i förrgår.

Vad döljer sig i mörkret därinne?

Samtidigt är det fascinerande med industrimiljöer. Varför är inte detta en allmän känsla? Är det så att medelskikten som gör sig breda i Stockholm helst inte vill minnas att det fanns en tid när den svenska industrin sannerligen inte var kattskit och det fanns en stark arbetarrörelse med bas ute i fabrikerna? Eller är det bara det att jag har arbetat en del i industrimiljö som gör att jag känner något speciellt här?

När fönster och väggar börjar försvinna kommer strukturer därinne fram, som den där typiska verkstadstrappan i metall.

Den där spiraltrappan ser ganska läskig ut.

Väggar försvinner, skogen uppe på klippan syns nu genom kvarvarande fönster.

Andra strukturer kommer fram. Jag undrar om det var en länga med verkstadskontor uppe till höger bakom de höga fönstren - kanske verkmästaren (om det nu fanns någon sådan där) kunde ta sig en titt genom fönstren då och då för att kolla läget nere i maskinhallen?

Verkar som man använt grävskopan för att riva ner metallramar runt fönstren.

Här följer några bilder som jag tog från "baksidan", alltså från klippan ovanför rivningshuset. Det är en stor utsikt in mot stan. Det röda taket uppe till höger tillhör Högalidsskolan.

Från samma ställe men i riktning mot Årsta holmar, Tanto och järnvägsbron.

Klottrarna hittade ett stort fint platt tak att klottra på.

Så här såg det ut från gångbanan på nya järnvägsbron i förrgår. Som synes är det ett långt kvarter som man mal sönder just nu. Jag antar att huset under närmsta taket också försvinner snart. I den närmre bakgrunden är nya hus i Marievik, längre bak skjuter Nybodahöjdens äldre bebyggelse upp.

För att återkomma till en inledande fundering: även om den äldre typen av arbetare försvinner i fjärran med sin unicabox och keps kommer de nya arbetarna - de går inte att undvika. Affärsbiträden, städare, sophämtare, chaufförer ... de dyker upp överallt! Så om medelskikten tror att de kan fixa en stad utan arbetare må de försöka med det. Antingen misslyckas det, eller också innebär det att de får plocka upp skiten efter sig själva.

I ett samhälle som byggs om för att möta resurs- och klimatkriser kommer det att behövas många arbetare.

Gårdagens vandring runt Årstaviken

Det verkar som vi kommit in i en regnperiod nu, och inte bara regnigt utan också ganska kallt och blåsigt. Men det skall vara ganska uselt väder för att göra att promenaden runt Årstaviken fryser inne. Här följer några bilder och funderingar från gårdagen:

Näktergalarna har slutat sjunga på Årsta holmar, men de finns kvar därinne i det gröna ännu en tid. Det är fascinerande med detta gröna terra incognita mitt inne i Stockholm. Jag har bara varit där en gång, på en utflykt med Naturskyddsföreningen.

Gröna ridåer - knäckepilarnas gröna ridåer finns även på Tantosidan av Årstaviken.

Strandpromenadens gångbro mellan Tanto och Eriksdal har snyggats till med blomlådor. Trevligt!

Romantikern ser naturligtvis en romantisk ruin i resterna av kvarnen vid Årstabäcken. Där satt gärdsmygen och sjöng i våras. Den vardagligt nyktre ser väl diverse hopplockade stenblock - bra scen för exempelvis en gärdsmyg.

Ruinen från en annan vinkel. Jag antar att det krävs mer vatten än så här för att driva ett kvarnhjul. Och inte tror jag Näcken sitter i den här kvarnbäcken och spelar.

Nu är det ändå rätt bra med vatten i den gamla bäckfåran. Undrar var det kommer ifrån? Det skulle ju vara från Årstafältet har jag för mig, men sedan hörde jag att man använt en vanligt gatubrunn för att få fart på flödet. Vackert är det i alla fall.

Jag tog regnskydd en stund under den nya mäktiga järnvägsbron. Gillar inte riktigt dess färg, men å andra sidan vet jag inte vilken färg som skulle vara bättre, så då är det väl meningslöst att klaga. Under bron ligger några stackars rester av det gamla Tanto nedtryckta. Uppe till vänster syns tornen på gamla järnvägsbron. Järnvägens betydelse ökar. Hur länge räcker spåren? Om nu Stockholm skall vara en storstad, borde man inte som en del andra storstäder ha flera centralstationer? Åtminstone en söder om stan för trafik till och från södra och västra Sverige, och en i norr för trafiken åt det hållet? Måste så många tåg gå genom Stockholms centrum? Det fanns en gång ett förslag om att flytta Centralen till trakterna av Fridhemsplan (på den tiden västra Kungsholmen var obebyggt). Synd att idén inte genomfördes. Det är lite väl trångt nere i Klara nu.

Vårens första näktergal?

En tegelvägg i Marievik glänser nästan metalliskt i skenet från kvällssolen. Det lär ha varit årets varmaste dag hittills, och det tror jag säkert. Åtminstone så länge solen håller sig uppe. Några barn badade vid Tanto (små barn har inte begrepp om att man fryser häcken av sig om man badar utomhus vid den här tiden på året!) och en tunn ström av joggare flåsade fram och tillbaka omkring Årstaviken. Vid Årsta holmar jagade en ilsken svan en kanadagås. Det var inte första gången - fattar inte att de inte lugnar ned sig. Eller åtminstone att svanen tog det lugnt. Gäss är väl inget hot mot svanar?

Jag stannade på strandpromenaden nedanför de stora husen i Tanto och lyssnade. Var det inte en näktergal som slog på andra sidan? Svagt och ganska långt borta, kanske på utsidan av holmarna? Inte säkert. Antingen hörde jag fel, eller också var det en alldeles nyanländ näktergalning som inte hunnit klara strupen och sjunga upp sig ordentligt ännu.

Om några dagar lär det nog vara fart på sången, och med maximal volym. Näktergalen må vara en diskret brunfärgad gynnare som gömmer sig inne i buskage, men lågmäld är han inte! Sången har liknats vid några busvisslingar, följda av rasslande med en harskramla och hamrande på en trumma. Ingen ljuv skönsång alltså men det var hemlandstoner för tullförvaltaren i August Strindbergs Trefaldighetsnatten. Jag tycker att han fick till det bra, August!


TULLFÖRVALTARN
Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
För det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne.
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens Sång.
Ih, ih, ih, ih, ih! Var de' vi? De' var vi!
Vi var de'! quoj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull _ Var de' vi?
Ihih! Titta! lullan! Den girar, arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de' di? Titta!
Sir'u, sir'u, sir'u, sir'u?
Dadda! _ Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt _ sir'u, sir'u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Hvit, vit, vit, vit, vit, vit, sir'u lillan?
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat'n, sat'n, sat'n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, Sa', sa', sa' sa' nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu'hjälp, dadda aitsch!

Ljuset över Årstaviken

Ljuset pratar målare om, eller gjorde det förr i tiden i alla fall. Och så åkte de iväg till Skagen i Danmark exempelvis för att måla sina tavlor och uppleva och inspireras av ett särskilt ljus. Undrar om inte en del åkte till Bornholm också. Hur som helst: jag har inte varit på något av dessa säkerligen intressanta platser men tycker mig ändå ha sett ljuset. Närmare bestämt det ljus som uppstår när vatten och himmel möts i Stockholm.

Ovanstående bild tog jag i morse. Det var disigt över Årstaviken, Årsta holmar och broarna. Himlen var i stort sett molntäckt. Men solen hittade ett hål och kastade en vitglödgad ström i vattnet fram till Marievikskajen där jag stod. Diset suddade ut konturerna. Kanske en artist som engelsmannen Joseph Turner hade kunnat göra något av det här motivet?

Det var det ett speciellt silverfärgat ljus som varade en stund, tills det tillfälliga hålet i molnen täpptes till igen. Jag tycker man ofta upplever sådant när man vandrar längs Stockholms stränder. Antagligen är det ett allmänt fenomen Jorden runt. Men när det uppträder här är det Ljuset över Årstaviken.

Söndag och fler vårtecken

Det lär skall vara sommar nu, åtminstone har sommartiden införts, men inte tyckte jag att det var så mycket skillnad i vädret idag jämfört med igår. Snålblåst av sedvanlig vårtyp, men soligt i alla fall under morgonpromenaden. Vårtecken behagade dock uppenbara sig, flera stycken. Så tillrade plötsligt lärksången över Årstafältet. Efter en stunds spanande fick jag syn på den lille gråbruna krabaten där den flög över gräset och anslöt sig till några artfränder. Kanske de stannar, kanske de fortsätter till andra ställen.

Sånglärka (Alauda arvensis), den intensiva sångaren över de öppna markerna

Det finns något talesätt om att "lärkan skall snöa ner sju gånger" innan det blir vår på riktigt, men det pratet vill jag inte höra på. Sanningen i det där gamla ordspråket torde ligga i att lärkorna inte flyttar så långt när det blir vinter. De håller sig på snöfritt område och kan hinna pendla några gånger mellan Norden och den europeiska kontinenten medan kampen mellan vinter och vår pågår. Låt oss hoppas att det är färdigsnöat för den här vintern!

Bofink (Fringilla coelebs), hane. De här bilderna hittade jag i svenska Wikipedia

Bofinkar skall man normalt kunna se här i Stockholm hela året eftersom en del övervintrar, men i år har jag missat det. Det har helt enkelt varit för lite vinter, för varmt och snöfritt, och därmed har bofinkarna inte samlats runt de vanliga matningsställena. De har kunnat hitta mat överallt. Nu har dock bofinksången dragit igång, och det tror jag är ganska normalt. Omkring första april brukar jag höra de första bofinkarna här i Stockholm, och premiärsångaren satt i ett träd nära Södertäljevägen bakom Midsommarkransens skola. Det är ju en bullrig miljö, men bofinkar är gapiga och kan hävda sig även på sådana ställen. På hemväg hörde och såg jag bofinkar även i Tantolunden. Om en och en halv månad lär vi höra näktargalarna slå på Årsta holmar också!

Så är det, naturen marscherar oförtrutet på och ger oss nya och nygamla härliga upplevelser! På tal om Tanto så såg jag i ett av lokalgratisbladen nyligen att det inte skall bli några nybyggen i Tanto. Kollade inte så noga, men jag antar att det rör den tråkiga parkeringsplatsen invid Ringvägen. Men de likaledes trista järnvägsspåren tycker jag fortfarande att man skulle kunna bygga över med någonting.

På tal om att bygga: Årstafältet är på tapeten igen och en del entusiaster inom yimby har konstiga ideer. Inte bara vad det gäller själva fältet utan också Årsta skog. Skulle vi inte kunna enas om den här grundregeln: inte en kvist får brytas för nybyggnader, inte en grästova grävas upp i Stockholms kommun förrän ett halvdussin snobbkommuner i norr och nordöst har byggt minst 25000 hyreslägenheter var i rejält täta och stadsliknande områden? Jag förstår inte hur någon skulle kunna protestera mot det? Yimby har ju klart sagt ifrån att "så vill folk bo!". Då har de väl bara att anpassa sig till detta, och eventuellt missanpassade kan flyttas upp till Älvkarleby eller någon annan glesbygdskommun.