Sprickor och hål

Ett par foton tagna tidigare i år. En liten trappa uppe på klippan i hörnet av Borgargatan av Hornsbruksgatan. Hur kan den spricka så där? Är det sättningar i klippan, har man sprängt för mycket i bergen nedanför? På sextiotalet sprängdes det för tunnelbanan, det senaste året för garaget under Högalidsparken - är det detta som ligger bakom?



En trist betongvägg vid Folkskolegatan, muren nedanför Högalidsskolan. Man skulle nästan kunna tro att någon handgripligt givit sig på den för att demonstrera missnöje med den gamla skolan.

Högalidsskolan. Dålig luft och minnen

Klocktornet på Högalidsskolan. Därunder ligger aulan (om man inte gjort om det sedan jag var där senast - 1965)

Det är dålig luft i min gamla skola, Högalidsskolan, står det i gratistidningen Södermalmsnytt. Ventilationssystemet sägs vara nästan hundra år gammalt och utbytet har skjutits framåt. Det där är ju att ta i - vad det gäller hundra år alltså. Skolan byggdes 1920-1922, är jämnårig med Högalidskyrkan ungefär, och tillhör den tid när västra Söder växt till sig så kraftigt att Högalids församling bröts ut ur Maria.




Jag ser inte tillbaka med någon särskild saknad på Högalidsskolan. Den var inte så kul. Senare har den fått dåligt rykte för att någon elev från Riddarfjärdsskolan (heter den så?) blivit dåligt behandlad där. Men under trettiotalet lär den ha varit bra. Det skrev i alla fall författaren Sven Wernström som gick där då. Kanske det beror av att barnaskarorna var ganska små vid den tiden. "Kris i befolkningsfrågan" talades det om. Men sedan myllrade krigsårens betydligt större barnkullar in, och jag undrar om ökad trängsel också medförde ökad otrivsel?



Luftkvaliteten på sextiotalets tidigare år har jag inget minne av, men vid något tillfälle blåste flaggstången av och slog in skallen på en kille. Undrar om han blev sig riktigt lik igen efter den smällen? Fick vi möjligen gå hem för dagen både när Dag Hammarskjöld och John F Kennedy dog - jag är osäker på saken. Jag minns dock att jag stod på gården, kanske till och med där valsedelsutdelarna står på bilden, när vi fick veta att major Gagarin susade fram uppe i rymden som den första kosmonauten.

Det var väl då jag fick de första insikterna i juridik. En klasskamrat hade åkt dit för att han "hittat" en moped. Eftersom han måste gå genom en låst dörr för att hitta den rubricerades detta som "grov stöld". Bra att veta, man lär för livet.

Valsedlar, ja. Enda orsaken för mig att gå till Högalidsskolan är att min vallokal brukar ligga där. Eftersom jag inte gillar att tränga mig förbi valsedelsutdelare ser jag till att vara ute i god tid och hänga utanför vallokalen när den öppnas. Då kan man få bli förste röstande och få äran av att som representant för allmänheten titta i valurnan så att den ser riktig ut. Bilderna ovan tog jag vid valet 2006. En eller två minuter över åtta på morgonen hade jag fullgjort min medborgerliga rätt och skyldighet att rösta i Högalid nr 5 och skyndade vidare mot nya äventyr.

Dåligt luft? Det är klart att man inte blir en bra och koncentrerad elev om syret försvinner ur luften. Och inte bra lärare heller. Konstigt att det accepteras.

Det rivs i Liljeholmen

Det rivs i Liljeholmen, en av de sista stora industribyggnaderna i den östra delen av området håller nu på att malas sönder. Det gamla cementverket. Där blir det bostäder i stället, och det behövs säkert. Förmodligen bygger man dock obehövliga bostadsrätter när det nog snarare borde ösas in med massvis med små billiga hyresrätter, anpassade till en stad med många små hushåll.

Här är en del fotografier jag tog i förmiddags och i förrgår.

Vad döljer sig i mörkret därinne?

Samtidigt är det fascinerande med industrimiljöer. Varför är inte detta en allmän känsla? Är det så att medelskikten som gör sig breda i Stockholm helst inte vill minnas att det fanns en tid när den svenska industrin sannerligen inte var kattskit och det fanns en stark arbetarrörelse med bas ute i fabrikerna? Eller är det bara det att jag har arbetat en del i industrimiljö som gör att jag känner något speciellt här?

När fönster och väggar börjar försvinna kommer strukturer därinne fram, som den där typiska verkstadstrappan i metall.

Den där spiraltrappan ser ganska läskig ut.

Väggar försvinner, skogen uppe på klippan syns nu genom kvarvarande fönster.

Andra strukturer kommer fram. Jag undrar om det var en länga med verkstadskontor uppe till höger bakom de höga fönstren - kanske verkmästaren (om det nu fanns någon sådan där) kunde ta sig en titt genom fönstren då och då för att kolla läget nere i maskinhallen?

Verkar som man använt grävskopan för att riva ner metallramar runt fönstren.

Här följer några bilder som jag tog från "baksidan", alltså från klippan ovanför rivningshuset. Det är en stor utsikt in mot stan. Det röda taket uppe till höger tillhör Högalidsskolan.

Från samma ställe men i riktning mot Årsta holmar, Tanto och järnvägsbron.

Klottrarna hittade ett stort fint platt tak att klottra på.

Så här såg det ut från gångbanan på nya järnvägsbron i förrgår. Som synes är det ett långt kvarter som man mal sönder just nu. Jag antar att huset under närmsta taket också försvinner snart. I den närmre bakgrunden är nya hus i Marievik, längre bak skjuter Nybodahöjdens äldre bebyggelse upp.

För att återkomma till en inledande fundering: även om den äldre typen av arbetare försvinner i fjärran med sin unicabox och keps kommer de nya arbetarna - de går inte att undvika. Affärsbiträden, städare, sophämtare, chaufförer ... de dyker upp överallt! Så om medelskikten tror att de kan fixa en stad utan arbetare må de försöka med det. Antingen misslyckas det, eller också innebär det att de får plocka upp skiten efter sig själva.

I ett samhälle som byggs om för att möta resurs- och klimatkriser kommer det att behövas många arbetare.