Ödsligt?

Yimbyiterna brukar klaga över att det är "ödsligt" här och där i Stockholm. Ödsligt på Djurgården, ödsligt mellan bostadsområden. Hittills har man inte sagt något om tunnelbanan, men om man tittar på den här bilden från Hornstull klockan tio i åtta i morse så kan man omedelbart konstatera att det inte finns en käft inom synhåll.

Personligen blir jag mer oroad av en tom tunnelbaneperrong (vem vet vad som döljer sig bakom hörnet?) än en härligt tom avkrok på Djurgården - jag ser fram mot en skogsbacke full av vårfåglar och vitsippor om bara några månader!

Nytt bortåt Telefonplan

Jag hade ett ärende ut till Västberga i morse och noterade det nya huset i hörnet av Tellusborgsvägen, ett gathörn jag passerat många gånger. Ett skiffergrått HSB-bygge som ändrar profilen omkring Telefonplan där LM-tornet hittills varit höjdpunkten.

Så här såg det ut för några månader sedan. Notera industrifastigheten till höger.

Samma fabriksbyggnad på närmare håll. Här tillverkades tvättmedel fram till början av 1970-talet. Det var inte bara så att man kände kemikalielukten över nejden, det kom ut något genom skorstenarna också. Det var rätt häftiga saker som kom ut och ramlade ner på omgivningen, vilket bilisterna upptäckte när lacken på deras bilar skadades. Mot senare delen av 90-talet tog Ericsson över området. Numera finns det som bekant inte så mycket kvar av Ericsson vid Telefonplan.

Ormgrop? - Fotobilaga

Ormgrop? - Nej, tillknycklade armeringsjärn från den snart färdigrivna fabriken i Liljeholmen. Som man ser på bilden nedan finns det inte mycket kvar nu. Bakom skräphögarna reser sig vallen av frammarscherande bostadsrätter - kanske en symbol för dagens Stockholm? Och högen med armeringsjärnen syns som en rostbrun klump hitom de nya husen. Snart är allt borta.

***

Det här kanske kan bli nästa projekt att följa: hur ett nytt hus växer fram vid Hornstull.

***

En bild som kom till av en slump. Jag stod på kajen vid Liljeholmen och tog en bild ut över Årstaviken, men råkade titta genom sökaren när jag sänkte kameran - och fick syn på det mönster av betong och sten som jag stod på. Så det var bara att ta en bild!

Sätt kryss för Stockholm

Två bilder tagna i förmiddags, denna grå dag efter ett mindre snöfall i Stockholm.

"Kryss för Stockholm" ... ja nu fattar du rubriken kanske?

Den här bilden tog jag någon minut senare, när promenaden fört mig närmare Slussen. Samma trista väder, men notera en detalj som sannerligen inte är liten: En husvägg skjuter upp vid sidan av Stadshusets torn, och sett ur den här vinkeln finns det en tendens att Stadshuset "försvinner".

***

Ett sätt att låta det mesta av stadsprofilen försvinna är att ta ett nattligt foto med en mobiltelefonkamera som inte har så många pixlar att komma med. Effekten blir något mer i stil med akvarellmåleri av avancerat slag. En drömbild tagen i början av januari.

Tvärstopp

Det var tvärstopp på pendeltågen igår - alla pendeltåg. Jag var på väg söderifrån och tåget hade nästan kommit fram till Älvsjö när det stannade, blev stående ett bra tag och sedan körde tillbaka till Farsta där passagerarna fick gå av och ta sig till tunnelbanan i stället. Inga tåg passerade Älvsjö. Pendeltågen från Södertälje vände i Huddinge, de som kom norrifrån vände vid Centralen. Trafiken var nere under 1½ timme. Anledning: ett dödsfall, en människa som blivit påkörd av ett tåg.

Är det rimligt att trafiksystemet är så känsligt? Om det händer något i Älvsjö, Årsta, Södra station eller Karlberg klipps trafiken av och många tusen människor drabbas. Om det är en stor olycka, med vagnar liggande över flera spår, kan jag förstå att tågen inte kan ta sig förbi, men i fallet Älvsjö kan inte alla spår ha påverkats. Det var ett spår där olyckan skedde, och räddningspersonal och polisens utredare behöver kanske ha ryggen fri mot ytterligare spår - men att stänga av hela trafiken? Det kanske är riktigt, jag vet ju inte, men borde inte systemet vara robustare vad det gäller störningar av den här typen? Man signalerar ju till omvärlden att det inte krävs så mycket för att stänga av pendeltågstrafiken i Stockholm.

Kungsträdgården i eftermiddags

Bilnasare besudlar Kungsträdgårdens mark. Vi behöver inte fler bilar här. Inte ens fler skrytbilar. Kanske dags för Asfaltsdjungelns Indianer att fundera på om det är lämpligt att återuppta verksamheten?

Karl XIII skådar ner på mer eller mindre skickliga skridskoåkare på Kungsträdgårdens isbana.

Det finns ju två statyer i Kungsan: Karl XII och Karl XIII. Folkhumorn säger att Karl XII är "ett lejon mellan fyra krukor". (Jag tror att "krukorna" i själva verket är mörsare, alltså gamla tiders granatkastare.) Karl XIII däremot är "en kruka mellan fyra lejon". Sant är att han inte var någon krigarkonung och inte särskilt framstående i raden av svenska monarker, men vad gör det? Karl XII började inte kriget men hade inte vett att avsluta det när han och Sverige var på toppen. Han medförde bara elände. Men under Karl XIII:s tid inleddes den långa era av fred som inte tog slut förrän knäppisarna fick för sig att vi skulle med i västs kolonialkrig i Afghanistan.

En prognos är en prognos

Ett taffligt försök till hårdgrundsetsning med färg som jag gjorde för 25 år sedan - men det är ju ett stockholmsmotiv och passar i den här bloggen således!

Det kommer ofta flersidiga reklambilagor om dittan och dattan med Dagens Nyheter. Ofta sådant som inte är särskilt intressant. För några dagar sedan var det "Stockholm" som ville göra reklam för sig på många och säkert inte så billiga sidor. Hej stockholmare, en tidning om vad dina skattepengar används till. Jaha?

Man kan notera att en prognos förvandlas till en beställning på framtiden. Om 20 år har vi blivit 200 000 till utropas det tvärsäkert på framsidan. Har man jobbat med prognoser vet man att de är gissningar om hur framtiden skall se ut. Om man vet hur framtiden ser ut är det ingen prognos, men det här är en prognos. Vi kan bli fler eller färre, det är rimligt att tro att om inget allvarligt inträffar kommer befolkningen att öka, men något "allvarligt" kan innebära att folk strömmar hit eller strömmar bort. Om den där tiotusenårsvågen kommer svepande längs stränderna av Mälaren och gör det mesta av alla tjusiga "sjönära" byggen till vrak på land flyr folk bort. Å andra sidan kan det hända saker som gör att folk i massomfattning försöker ta sig hit från översvämmade områden i västra Europa eller från klimat- eller politiska katastrofer i öster. Eller en stor himlakropp träffar Jorden och avslutar alla diskussioner i ämnet.

Stort och smått blandas i bladet. En kille tycker att Stadsgårdskajen borde förvandlas till promenadstråk och det håller jag med om. Förut kunde man faktiskt promenera längs vattnet från Slussen bort till Fåfängan, men sedan kom terroristerna (eller deras politiska kompisar) och spärrade av en lång bit. Det borde man ändra på.

Och så har vi entusiasterna för "en sammanhållen stad". Den var nog sammanhållen på Gustav vasas tid, med ungefär 5 000 innevånare, och kanske ännu med 50 000 inbyggare på drottning Kristinas tid. Men någonstans längs vägen måste det börja knaka i fogarna och distinkta stadsdelar med olika karaktär uppstår. Problemet är väl mindre att det finns olika områden här och där, men mer att det inte finns så mycket av eget liv och ekonomi i en del av dem - de blir som satelliter med dålig självkänsla och utsatthet.

Man skriver att Årstafältet "är idag en näst intill otillgänglig plats" vilket låter ganska konstigt. Vid hyggligt underlag går jag dit från Söder på mindre än en timme. För de människor som bor i Årsta torde samma promenad kunna göras på några minuter. Det kan säkert göras en hel del positivt på och omkring fältet. Den övergivna vägen ser exempelvis ut som ett utmärkt fundament för ett långhus. Men håll ett öga på vilka politiska och ekonomiska krafter som är i farten!

Jag skulle vilja se någon som pekar på det positiva hos ställen som ser lite konstiga, skräpiga och avsigkomna också, och som framhåller de spridda rester av "naturskog" som finns kvar och som hotas av "förskönande" parkifiering. En park behöver inte vara vacker, den kan ju vara paradiset för insekter som gillar mörkna träd och den kan ha ett risigt industriskjul i ett hörn. Vill man ha en stad med mångfald finns det också plats för några ställen med dammråttor i hörnen!

Marievik - Liljeholmen i eftermiddags

Här är det en kille som jobbar så att det slår gnistor om'et! Inte vet jag varför, men det sker där man river Vin & Sprits gamla anläggning.

Det blåaktiga lite dystra ljuset en vinterdag. Långt därborta höjer sig Högalidskyrkans torn över övriga hustak.

Ljuset från en lampa reflekteras i stadens kanske mest deprimerande underlag så här års - stora fält av smältvatten som hunnit frysa till innan de runnit ner i Årstaviken några meter bort. Ett underlag som gjort för att hålla sjukhusens akutavdelningar sysselsatta. Men jag har skaffat mig skor med rejäla dubbar - som jag dessvärre inte hade på mig just idag.

Är det ett M som i Monster som dansar en dödsdans däruppe på byggruinerna? Det är som benen på en jättestor insekt (det är armarna på två grävskopor).

Som det röda hårtrasslet på ett troll - en rejäl samling förvridna armeringsjärn!

Moderna elektroniska kameror är ju så finurliga att man kan ställa in så att bilderna ser gamla ut redan från början. Ovan: is fotograferad med svartvit-funktionen. När jag hade min förra fotoperiod, i mitten av sjuttiotalet, var det mest svartvitt, och så fick man stå i mörkrum och kämpa med framkallning av film och kopiering. Idag är det betydligt enklare!

Gamla foton kan ju också se brunaktiga, eller sepiafärgade, ut. (Sepia är en brun färg som man ursprungligen fick från bläckfiskar.) Men jag ställde in kameran på sepia och tog några bilder, som den här av isen. Nu ser den inte isig ut längre. Kanske mer som någon sorts marmelad?

Stockholm ... Hökholm?

Solen hade knappt hasat sig upp i morse när jag tog bilden från Tanto, över den nya blanka isen, mot Årsta holmar. En grinig vind fick mig att dra upp huvan på jackan. Därborta hördes ett vasst kacklande. Jag stannade och lyssnade - där kom det igen. Duvhök eller sparvhök? Svåra att skilja åt tycker jag, men jag gissar på sparvhök.

Igår skrev jag om "Örnholm", med tanke på örnarna som flyger häröver då och då. Men vad det gäller hökarna, sparvhök och duvhök, finns de som bofasta här. Jag har sett sparvhök på Hornsgatan i trakten av Bysis, en annan som jagades av kråkor fram och åter över Ringvägen vid Zinkensdamms idrottsplats, ytterligare en som kilade runt under buskarna i Södermalmsallén och jagade sparvar, sparvhökar som patrullerat över Skinnarviken ... . Sparvhökar är kända för att kunna åla sig in i täta häckar och knipa sparvar som försöker gömma sig där. Jag såg en som höll på med det också en gång.

Knyckt från Wikipedia - en sparvhök som har knipit en sparv

Mitt fågelintresse sparkades delvis igång av en sparvhök och en stackars sparv för många år sedan. Jag kom gående på Hantverkargatan utanför Stadshuset och såg något som jag trodde var en duva jönsa omkring med en gråsparv. Men "duvan" högg sparven i klorna och flög över gatan, och jag förstod att här hade jag missuppfattat något!

Duvhökar finns också i trakterna, dock lite längre från innerstaden. På norra och södra Djurgården har jag sett dem, och ute vid Ågesta. Duvhöken är en stor och stark rackare och den skrämmer upp de andra fåglarna rejält när den är i närheten. Det blir tyst. Jag hade nog inte sett fågeln vid Ågesta om det inte hade varit så att den livliga skrattmåskolonin ute i sjön plötsligt tystnat och jag började titta efter orsaken - och där kom duvhöken i tung och bestämd flykt! Samma sak hände vid Rosendals stallar på Djurgården när en duvhök drog förbi - det blev knäpp tyst i den brusande vårskogen.

Stockholm ... Örnholm?

Som den naturintresserade vet finns det en del natur omkring och i Stockholm. Naturen är ju en opportunistisk rackare som tar sig in överallt. Ibland sker det med vingar, som den gulbrynade sparven som jagar upp folk till Säbysjön. Men stora blaffor som havsörnar?

Hur det är med Örnsköldsvik vet jag inte, det kanske finns havsörnar där också, men nog vill jag säga att Stockholm är en örnstad. Jag har berättat om havsörnen vid Gröna lund på nyårsdagen, och en örn som svävade över Münchenbryggeriet, men det är inte enda gångerna.

Första gången jag såg en örn i Stockholm var en vinterdag (tror det var nyårsdagen den gången också) när jag gick förbi Gamla stans tunnelbanastation. Plötsligt blev det väldigt oroligt bland skrattmåsarna på isen. När jag tittade upp såg jag något stort mycket högt upp som på stela vingar gled in mot Mälaren. Ser man en örn på håll verkar den i stort sett bara vara ett stort vingflak, det är inte mycket som sticker ut fram eller bak.

Åter en nyårsdag. Jag går på Söder Mälarstrand i riktning mot Slussen. En stor fågel kommer upp över Gamla stan. Jag tror att det är en av de övervintrande hägrarna, men en titt genom kikaren visar något annat! Det var isvinter då, och örnen börjar flyga fram och tillbaka längs rännan utanför Stadshuset! En halvtimme senare står jag på Djurgårdsfärjans däck och ser ett gäng kråkor som bråkar runt ett isflak utanför Skeppsholmen - och bland kråkorna en örn. På nästa flak är det samma scen: bråkiga kråkor och en örn som sitter på isen! Tre örnar på trekvart, det är rekordet för mig.

På vintern flyger örnarna från skärgården in till Mälaren för att proviantera. Men jag har sett en havsörn svepa in över Isbladskärret på Djurgården någon sommardag, och en vår var det två örnar som flög omkring mitt emot Djurgården och Fjäderholmarna på Nackasidan.

Har jag glömt någon? - Jo, en ute vid Ågesta också. Så Stockholm är också örnarnas stad! Örnholm!

Ett fruset Ågesta

Kallt, grått och frostigt

Jag var ute och knallade en stund vid Ågesta i förmiddags. Det är ett välkänt fågelskådarställe - utom under vintern när nästan alla fåglar och i stort sett alla fågelskådare håller sig borta. Går man här på våren kan det vara ordentligt lerigt på sina ställen, men idag var leran hårdfrusen.

Isen har dragit upp en bit på stranden, men den har inte riktigt fått grepp om träden

Tittade man åt ett håll var det grått och frostigt ...

... men vände man sig och tittade åt andra hållet började en härlig vintersol lysa upp vägen!

Uttrycket "En påle i köttet" har man hört, men här är det "En påle i isen". När jag tittade på det här fotot noterade jag att skuggan av pålen faktiskt är blå!

Morgon vid Säbysjön

Det finns coola fågelskådare som drar som vettvillingar genom landet när det kommer larm om att någon ovanlig fågel dykt upp. Samt sådana som jag. I morse masade jag mig ner till pendeltåget och åkte till Jakobsberg för vidare befordran till fots ner till Säbysjön, där möjligen den sibiriska guldbrynade sparven kunde tänkas vara kvar. Det var den, fast inte de minuter jag stod där och blev kall om tårna. Men det finns rapporter om att den varit framme även idag.

Innan jag gick sänkte jag dock kanske humöret på kvarstående skådare genom att påpeka att det skulle ju kunna vara en förrymd burfågel från Sankt Petersburg snarare än en felflugen långflyttare från Sibirien. Den håller ju till vid en matningsplats nu och verkar vad jag förstår relativt oskygg. - Nå, jag knallade vidare och vek av vägen mot Akalla, och där kunde jag pricka av mina första gröngölingar och steglitser för året. Några fågelbilder kan jag inte bjuda på, men lite annat:

En lite felinställd kamera gjorde soluppgången extra häftig. Med lite fantasi skulle man kunna ändra det hårt beskurna trädet till vänster till en jättekaktus i mexicanska öknen. Och högst upp i kaktusen sitter en pil skjuten av en djärv apachekrigare (som nu funderar på hur han skall kunna klättra upp på kaktuseländet och få tillbaka sin pil utan att bli ihjälstucken av taggarna).

Olycksbådande moln. Gaza ligger väl i den riktningen ungefär.

I strandskogen vid Säbysjön är det verkligen sjöartat. Träden, mest björkar, står med rötterna i is.

De här kamraterna skräms inte av lite kyla - skotska höglandskossor. Ser mer ut som livsfarliga uroxar, men lär vara snälla om man är snäll mot dem. De jobbar bra som landskapsvårdare.

Tillbaka till civilisationen - konst nere i Akallas tunnelbana. Vad kan det vara för titel på det här verket? - "Portföljbärarna anfaller" kanske? För ett år och en dag sedan var jag också i Akalla vilket orsakade detta fotoreportage om det som finns ovanför tunnelbanans katakomber.

Mer korkad av att bo i stan?

Där borta vid stranden ligger staden och lockar med alla sina härligheter - men kan den göra något olämpligt med våra skallar?

På sin tid skrev Marx och Engels om industrialismen som drog bort folk från lantlivets förslöande inverkan. Från klassiska tider vet vi att storstaden Alexandria var ett av antikens största centrum för bevarande och utbytande av lärda impulser. Medeltidens europeiska livegna försökte ibland fly från landet in till friheten i de nya små städerna - som blev allt större och stimulerande/kaotiska.

Staden har setts som framtiden. Vi kan väl glömma att exempelvis den lärda världen i Alexandria inte gillades av alla. Vilka var det som drog nytta av lärdomen? De där uppe eller de där nere, de där nere som gjorde uppror och nackade en och annan lärd? Men ändå: trots tider och platser med nöd och elände bör väl staden skärpa till våra sinnen? För ute på landet blir vi ju slöa, eller …?

Psykologer vid University of Michigan har gjort en undersökning. Några studenter fick gå genom ett arboreum, andra på gatorna, varpå de utsattes för en massa psykologiska test för att försöka utröna vad detta kunde innebära för den mänskliga hjärnan och dess förmåga att behandla, behålla och minnas information. Man fann att de som promenerat bland träden var minst 20 procent bättre än de som gått på gatorna.

Anledningen till detta kan vara att vi inte är utformade för att hantera den enorma mängd information som väller mot oss i staden tror forskarna. Vi blir okoncentrerade av allt som händer omkring oss. Man kan dock tydligen lätta upp detta genom att titta på bilder av naturen då och då.

Men man kan också rensa sinnet genom att ta en promenad runt en frusen liten sjö (som Isbladskärret på Djurgården) - men kan det bli för tomt och rensat?

Nattbild och byggkranars tivoliljus

Nattbild från Stockholm. Bortom Stadshusets torn lyser byggkranarnas lampor som ett helt tivoli. En del is flyter på Riddarfjärden. Det har funnits vintrar när isen legat som ett starkt och säkert golv, men jag undrar hur det blir med det i framtiden.

Jag tog bilden på väg hem från den stora Palestinademonstrationen och den publiceras speciellt för Nicke i Småland som verkar gilla bilder som ser ut ungefär så här.

Kvällsbilder runt Årstaviken

"Hej" säger gatlyktan på Mariebergs kaj till fullmånen.

Men månen måste skynda vidare, bort över gamla och nya järnvägsbron. Inte kan han stå där och hänga bara över Liljeholmen, många länder skall få se honom i all sin prakt!

För några dagar sedan slog kölden till och lade is under broarna. Ännu kan några lyktor på Årsta holmar kasta sitt ljus över isflaken, men de är nog snart borta igen. Borta, som de långa och vita vintrarna man minns från förr.

Ibland funderar jag på förhållandet mellan foto och det mina ögon ser. Har det gått så långt att kameran talar om för mig att "så här skall det se ut"? Såg det verkligen ut så här i eftermiddags? I alla fall kommer minnet att bevara på det här sättet. Solen har försvunnit bortom Liljeholmen, en laxfärgad remsa solljus finns kvar under den mörknande himlen. Iskanter syns som dunkla strimmor. Husen vid Marievikskajen är glimrande juvelskrin - eller billiga nipper kanske? Finns de kvar om femtio år?

(Bilderna blir lite större om man klickar på dem)

Vacker båge

Det behöver inte vara komplicerat för att vara vackert!

Mönster på is

Jag gjorde en del försök att fotografera mönster på is redan på sjuttiotalet, den tid när man fick ont i nacken av att släpa runt på en tung systemkamera med alla dess tillbehör. Idag är det lättare, när kameran är så liten att den ryms tillsammans med handen i handsken. (Måste ha den där i värmen, annars lägger batteriet av när det är kallt.)

Två märkliga snöfria zoner drar ut från Reimersholmes kaj. Varför? Är det sprickor som frusit igen efter senaste snöfallet?

Himlen är lätt rosafärgad, och färgen följer med ner i vattnet (färg som rosévin kanske, eller rödsprit?) och till de blankare partierna av is.

En stund blir nästan allting rosa. Det rödbruna huset med spetsig gavel mot vattnet nästan längst till vänster på bilden var en gång i tiden L M Ericssons fabrik i Gröndal. Nu är det bostäder, men jag var där några gånger när man ännu hade tillverkning i huset. Huset ligger längs en brant backe. Går man in på bottenvåningen högst upp, och tar sig fram en bit i huset. hamnar man på på andra våningen utan att gå i någon trappa.

I Pålsundskanalen hänger knäckepilarna ut över, och ner i, vattnet. Det är växtkraft i de här gynnarna. Isen lär inte orsaka mycket besvär. Grenar som når botten kan slå rot och bilda nya träd som växer fort. Inte undra på att pil är populärt när man vill odla energiskog.

Riddarfjärden - morgonsolen blänker till i fönsterrutor på Norr Mälarstrand. En vy som kan väcka poetiska och konstnärliga böjelser till liv även denna kalla årstid!

Brev om hemlöshet

Jag fick ett läsarbrev angående ett tidigare inlägg om hemlöshet i Stockholm. Det är så intressant att jag gör ett nytt inlägg av det. Tack Rolf!

Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.

Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!

Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.

Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?

Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på.

Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.

Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.

Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.

Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.

Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.

Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?

Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.


Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

Isbildning pågår

Just det, nu lägger sig isen. Hoppas du har sådan is-bildning så du förstår att hålla dig borta från isar som kan vara opålitliga. På Årstaviken är det ännu ganska tunt, men på mindre sjöar går det nog att åka skridsko. Med tanke på att det är kallt men bara lite snö undrar jag om de udda sporterna skridskosegling och issegling nu passar på? Det är väl inte så ofta man numera kan dåna fram över en blank sjöis under segel antar jag? - På tal om att dåna: det smällde till rätt bra från isen ett par gånger i förmiddags.

Ett pilträd vid stranden av Årstaviken doppar toppen i vattnet. Kallbad verkligen! Men pilarna är härdiga, om några månader är de gröna igen. Isen har lagt sig mellan Tanto och Årsta holmar.

Nu är det färdigskvalat i Årstabäcken för ett tag. Åtminstone verkar kylan ha fått greppet på Stockholm för några dagar. Det kan vara skönt att se något som ser ut som vinter för en gångs skull. Fast den snö som kommit är ju så gles så går man mellan träden i Årsta skog är det frusen barmark i stort sett överallt, vitt är det bara där det är öppet.

Rivningen i Liljeholmen som jag skrivit om då och då verkar nu gå in på slutskedet. Det här är den sista större huskroppen som ännu står upprätt. Men i förmiddags var det väl ett halvdussin maskiner som dundrade på där, så den är väl snart nere den också.

Men ett fantastiskt solsken var det. Jag fotograferade inte solen, däremot solblänket i vattnet nedanför Liljeholmsbron, och det var inte så illa det heller!

En svart klump där på väggen? - Det är en koltrasthane som burrat upp sig till en svart boll i kylan. Här är det någon hängväxt som har svarta bär, och koltrastar och björktrastar hänger där och äter och mår förhoppningsvis bra av det!

Ja, du minns väl alla regler om hur man uppträder på is? Isdubbar, ispik, gå inte där det är strömmande vatten ... det är faktiskt lugnare att hålla sig på land om man är det minsta tveksam om isens bärighet. När det börjar uppträda större mängder av folk med barnvagnar ute på Riddarfjärden brukar det vara lugnt att gå ut där exempelvis, annars kan det vara tveksamt. Det är alltid några tokiga isfiskare som går åt varje år för att de måste ut och pimpla på ställen med strömt vatten där isen är lövtunn ... ! OK, nu har jag varnat dig!