Huset under Liljeholmsbron

Detta är en fortsättning på det här inlägget. Det är några bilder jag tog på måndagskvällen när jag gick ut en stund för att lufta en seg höstförkylning (som dock inte ville bli bättre trots syretillskottet). Därborta finns alltså det byggprojekt som uppförts och överlämnats till en hemlös. Bilder på närmare håll finns här också, hos upphovsmannen Victor Marx. Klickar man här finns korrespondens mellan Marx och myndigheterna i ärendet.

Men, men, vad jag kan bidra med just nu är att visa hur huset ser ut, betraktat genom kameran av en snuvig kvällsvandrare tvärs över Liljeholmsviken. En glad färgklick i det betongtrista.

Bostadspolitik, hus under Liljeholmsbron, hemlöshet etc

Foto-Lasse tar idag upp en SVD-artikel om att det hotar en massa utmätningar bland bostadsrättsinnehavare framåt. Krisen är verkligen inte slut. Arbetslöshet och höjda räntor hotar folk som trodde att de var "medelklass" och därmed osårbara.

Det var ingen god idé att köpa ut sin lägenhet från allmännyttan tycker Lasse, och det kan man hålla med om. Fast man kan vässa till argumentet och säga, "ingen god idé att köpa för lånade pengar". För har man lånat till bostadsköpet så är det egentligen långivaren som äger den, så fort det blir problem för låntagaren att betala.

Men en aspekt av bostadssituationen är hemlösheten. Via en blogg som jag inte sett förut, den är uppenbarligen baserat några hundra meter härifrån vid Hornstull, kommer jag till en arkitekt Victor Marx som hittat på något för hemlösa. En liten våning under Liljeholmsbron, modulbyggd och enligt papper överlåten till en hemlös.



Här fick jag flera tankar: dels att förbudet mot att bygga under broar måste vara ganska luddigt. Här är en byggnad under en bro, och jag har tidigare lagt upp foton av större hus under broar på bloggen, under Liljeholms- och Skanstullsbron. Det smala formatet påminner dessutom om ett japanskt hus som jag läst om och sett bilder av, byggd på trettio kvadratmeters tomt och flera våningar högt.

Dock: tittar man här på Marx-bloggen ser man att en livlig konversation mellan arkitekt och myndigheter utbrutit.

Jag tycker fortfarande att containerbyggande kunde vara ett sätt att kortsiktigt angripa en del av bostadsbristen. På lång sikt bör bostadsrättsträsket dikas ut och hela situationen rättas till genom storskaliga byggen av hyresrätter med sådana priser att dagens spekulationsbubbla aldrig får en chans att återkomma.

"Söder reas ut"

Ett gatubarn på Söder?

Det kom en gratistidning i brevlådan (Södermalmsnytt) som meddelar att "Söder reas ut". Jaha, är det fler billiga typer som skall flytta hit då, när lågkonjunkturen slår till och bostadsbolagen har svårt att sälja det som man förhoppningsfullt projekterade under senaste bubbleperioden? Det var ju liknande historier när fastighetsbubblan sprack i början av 1990-talet. Samma sak igen när IT-bubblan visade sig vara just - en bubbla! Det var trööööögt att sälja lägenheter i Hammarby sjöstad exempelvis. Och nu är vi där igen. Priser sänks med tio procent, någonstans får man ett rum gratis bara man köper lägenhet ... .

En aspekt av det hela är att priserna ligger högt därför att prisnivån delvis är konstruerad. Antag att lägenheter sålts mot kontant betalning utan eller med väldigt små lån inblandade. Då hade bolagen ställts inför valet att antingen sänka priserna eller dra ner på byggandet och bara sälja till folk med god ekonomi. Antagligen skulle såväl priser som byggande minska om lånemöjligheterna drogs in. Men med rikliga lånemöjligheter som gör att folk kan skuldsätta sig rent enormt kan självfallet också priserna skruvas upp. Det dyker upp en kundkrets som egentligen inte har ekonomi till att skaffa bostadsrätt i centrala Stockholm. Men som läget var tills alldeles nyligen kunde de få lån. Och så sitter de där i sina svindyra överbelånade bostadsrätter och svettas över räntor, hotande arbetslöshet, oförutsedda utgifter ... nästan som livegna hos banken och utlämnad till dess nycker.

Det rimliga är att kommunen går in och bygger bra och billiga hyresrätter och låter lånebranschen gå i konkurs. Men kommunen och dess väljarmajoritet vill inte vara rimlig, i alla fall inte ännu. Det misstänker jag kommer att straffa sig. Kanske ett ökande antal hemlösa blir resultatet, inklusive fler "gatubarn" utan ordentligt hem. Människor som man aldrig ser på de fina arkitektskisserna. En stad med nedkletade fasader och trasiga människor.

Från Konfliktportalen.se: littlemartha skriver Petter Nilsson antirasistiskt forum 19 april, jesper skriver Video från Antirasistiskt forum, petter skriver Antirasistiskt forum sammanfattning. Del 1, H Palm skriver Vad annat är livet än verksamhet?, Haninge skriver Varför man blir kommunist, Kristoffer Ejnermark skriver Arbetarinitiativet begraver nyliberalismen framför Swedbank-stämma

Brev om hemlöshet

Jag fick ett läsarbrev angående ett tidigare inlägg om hemlöshet i Stockholm. Det är så intressant att jag gör ett nytt inlägg av det. Tack Rolf!

Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.

Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!

Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.

Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?

Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på.

Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.

Hans Swärd, professor i socialt arbete säger: ” Ett grundproblem är att det byggs för lite och för dyrt. Och att många nya bostäder blir bostadsrätter. Det har blivit en ond cirkel. Hyresvärdarna kan välja och vraka och då har de svaga grupperna inte stora chanser. Och de har inte råd att köpa en bostad. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.

Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.

Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.

Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.

Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?

Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.


Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

Hemlösa övernattar i parkerna

Jag har själv sett folk som tältar i Skinnarviksparken och på Långholmen: hemlösa som sover där någon natt och sedan antagligen blir bortkörda. Enligt gratisbladet Mitt i Södermalm är det ofta folk med missbruksproblem eller mentala problem som övernattar i parkerna'

Vad gör man åt det? Gissningsvis finns det en liten grupp som "misstror myndigheterna" till den grad att de knappast går att få kontakt med, men jag antar att de flesta inte ser det som en framtid att bo utomhus - särskilt inte när det börjar dra mot höst och vinter. En sak som inte nämns i tidningen, men som jag hört från folk aktiva i kommunalpolitiken, är att privatiseringen av bostadsbeståndet i Stockholm gör det ännu svårare än tidigare att få fram bostäder åt människor som försöker ta sig upp ur träsket igen. Förut kunde de allmännyttiga bostadsbolagen avsätta några lägenheter, men nu håller stan på att göra sig av med allmännyttan, och vem skall då ställa upp? Privata bolag eller bostadsrättsföreningar? Glöm det: bolagen ser bara till sina vinster och vill inte ha potentiellt besvärliga hyresgäster, bostadsrättsföreningar ... ja, tänk själv!

Vad gör vi om vi inte vill ha en stad där allt fler hemlösa och trasiga människor finns i utkanten av det trendiga storstadslivet? En lösning som jag inte gillar helt, men som skulle kunna ge ett kortsiktigt andrum, skulle kunna vara containerboende som jag nämnt tidigare. Nackdelen med att samla hemlösa på sådana skulle vara att man drog ihop en massa människor med problem på ett ställe, och det är ju samma sak som att be om riktigt stora problem. Barackboende har ju alltid en lågstatusprägel, om man inte göra något åt det. Grannarna skulle säkert också ha synpunkter på om "besvärliga" och kanske hotfulla människor samlas på ett ställe - alltså handlar det inte om en koncentrerad bebyggelse, utan spridda anläggningar. Däremot kunde man ju bygga rejäla anläggningar som studentbostäder på områden där man ändå räknar med permanent bebyggelse om några år.

Fallet är svårt, men om samhällsplanerare, arkitekter, socialarbetare och lokalpolitiker satt sig ner och tittade på en lösning av den här typen, skulle man inte kunna få fram något vettigt ändå?