Visar inlägg med etikett bostadsrätter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bostadsrätter. Visa alla inlägg

måndag 8 oktober 2012

Plåthus? Slum?

Bidonville är ett begrepp i somliga länder i den gamla franska kolonialsfären. Det handlar om slumstäder där skjulen bland annat byggts av gamla oljefat - bidons - korrugerad plåt, brädlappar och vad annat de fattiga invånarna fått tag på. Förmodligen hus som är garanterat svala när det är kallt ute, och varma när det är värmetid!


På bilden (fler bilder av samma ställe finns här) befinner vi oss dock i Sverige, i Kärrtorp i södra Stockholm. Där har man byggt dessa hus med något märkligt utseende, fasaderna är i korrugerad plåt. Det kanske är OK att bygga så, och skulle krisen slå till med jätteförslumning framöver kanske vi här har underlaget till en svensk bidonville, men jag tycker inte det hela ser så kul ut ur estetisk synpunkt. Påminner det inte lite om bunker-arkitektur?

Jag antar att yimby-folket anser att husen är för små. Med tanke på behovet av bostäder kanske några våningar till inte hade varit i vägen, tycker jag själv.  Kanske att gatan är för bred också, om man nu inte tänkt sig att mängder av fordon skall passera här.

Landstinget gissar (prognoser är gissningar!) att det behövs 15.000 nya lägenheter per år fram till år 2030 i Stockholms län. Med dagens politik är det omöjligt. Det är klart att man kunde låta folk smälla upp sina egna små skjul i kåkstäder runtomkring stadskärnorna och bygga nordiska bidonvilles också, men det är knappt att rekommendera. Det fanns en del sådan slum omkring förra sekelskiftet, som Hagalund i Solna, men det var inga roliga ställen. Framåt 1970-talet hade slummen i stort sett byggts bort i Sverige. Vem vill ha den tillbaka?  - Svar: egentligen ingen, men som politiken nu drivs, och med accepterande av slumvärdar i vissa förorter, kommer slummen att återvända i stor skala. Slum i ena änden, överprisade bostadsrätter i den andra - det är två sidor av samma mynt. Det finns ingen annan anständig lösning än att återuppta massbyggandet av billiga hyresrätter. Det kräver en ny politik, en ny politisk ledning. Det kräver förmodligen att större delen av den förborgerligade ledningen för socialdemokraterna får respass och ersätts av vettigare folk,

torsdag 19 januari 2012

Avslöjande karta

Är du intresserad/bekymrad över vad som händer i Stockholm så bör du ta en titt på Stockholmsreans karta med uppgifter ner på detaljnivå om hur Alliansen sköter vår gemensamma egendom. (Hittade tipset hos Alliansfritt Sverige.) Eller rättare sagt: hur den gemensamt byggda och betalda egendomen förskingras.

Eller vänta, nu ser jag hur man gör för att få över kartan till den egna bloggen. Man kopierar inbäddningskod för HTML, och så ...  ja! där sitter den! Men kolla på Stockholmsreans sida för mer förklaringar!



Visa större karta

För att avsluta: NEJ, Alliansen är inte försiktig med våra skattepengar. NEJ, Alliansen är inte försiktig med vår gemensamma egendom!

lördag 3 september 2011

Reflexioner om bostadspolitik/rätter/ekonomi

Om man spelar på börsen får man räkna med bakslag. Den aktie man köpte igår för dyra riktiga pengar kan störtdyka idag och vara totalt värdelös i morgon. Du har gått på en smäll, någon annan som visste bättre kutar iväg med pengarna. Det går inte att klaga när man frivilligt gått in i kasinot och blivit blåst.

Som med pratet om börsen eviga uppgång, och att det alltid är lönsamt att "spara" (spekulera, var det!) i aktier är det med falskt mäklarprat av din "personlige bankman" om hur oerhört fördelaktigt det är att köpa den lägenhet där man redan bor eftersom "priserna alltid kommer att gå upp". Tips: skall man köpa så skall man också ha en plan för att snabbt sticka iväg, vilket figurerna som står bakom omvandlingar nog ofta har. Att köpa en lägenhet som man redan bor i, och tänker fortsätta med det, är tämligen meningslöst ... i bästa fall, i värsta fall kan det bli rent ruinerande. Man har spelat och förlorat.

De smarta grundarna sticker. Har de sjöutsikt som säljargument kan de ju först döda eventuella träd som döljer utsikten - träden är ju faktiskt bara vår gemensamma egendom och kan behandlas hur som helst! Sedan kan resten som tror sig ha gjort ett "klipp" stå där med en förening med skakig ekonomi, och det kan faktiskt leda till konkurs. Och privat kan ju arbetslöshet, sjukdom, skilsmässor och annat leda till att den enskildes ekonomi slås i bitar. Det är helt onödigt. Man kan inte hindra att sådant inträffar, men man kan åtminstone se till att det inte leder till personliga ekonomiska katastrofer genom att man sitter med stora skulder som kanske inte går att reda upp.

Många omvandlingar görs i privata fastigheter. En sak som som kan misstänkas som framtidsscenario är att fastighetsägare kan sälja i ett läge där det är lönsamt, ta in goda pengar, och sedan eventuellt köpa tillbaka i ett läge där föreningen konkursar och priset är lågt. En god affär (för bolaget, medan "klipparna" står med långa näsor och tomma bankkonton och förstörda privatekonomier - banklånen blir man inte kvitt så lätt)!

Jag gjorde dessa reflexioner vid läsandet av en artikel i Svenskan. Men vi kan gå vidare. De senaste trettio årens kreditbubbla håller på att tappa luft. Inget samhälle kan leva i evighet på kreditaffärer, så småningom sker en återanpassning till vad den reala ekonomin orkar med. Genom att återförvandla bostadsrätter till hyresrätter kan man komma åt en del av den uppblåsta ekonomin - folk kommer då åtminstone inte ha bostadsrätter att låna på för konsumtion. Detta är faktiskt bra för hela detta överutnyttjade jordklot! Den för överlevnaden nödvändiga nedväxlingen (till skillnad mot den på sikt omöjliga tillväxten) i ekonomin kan lämpligen inledas genom politiska beslut där bostadslån elimineras och bolåneslavar återförvandlas till lånefria hyresgäster. Den som hyllar bostadslånen kan ju minnas att "den som är satt i skuld är inte fri". Det är visserligen inte en sanning som gäller jätteskulder i miljardklassen, men har du en liten skuld på en eller ett par miljoner så torde inga banker ha någon misskund med dig! Somliga är för stora för att få falla, men andra är för små för att räddas - så fungerar det.

Jag gick förbi en tant med uppblåst utseende och näsan i vädret - det var i korsningen Varvsgatan/Hornsbruksgatan. "Jag har köpt lägenheten" sa hon. "För en komma sex miljoner". Hon riktigt poängerade det där med en komma sex. Det är sådana figurer man egentligen inte har lust att rädda, men som borde återföras på dygdens skuldfria stig, för inte bara deras eget utan hela samhällets bästa. För det verkliga bekymret är inte ett fåtal människor som har det gott ställt men som förköper sig på stora lägenheter med konstiga inredningar, bekymret är den större mängd som känner sig (man kan nog säga tvingas på grund av nuvarande bostadspolitik) att köpa lägenheter som de egentligen inte har råd med.

Vad som gör saken ännu värre är att det finns två motsatta intressen: hyresgäster är intresserade av att det byggs en massa hyresrätter som gör att hyrorna kan hållas ner, bostadsrättarna är intresserade av att bostadsbyggandet hålls på låg nivå och att det definitivt inte finns billiga hyresrätter - för då försvinner ju en del av det egna spekulationskapitalet, även om det bara är en summa på ett papper som kan ändras när som helst.

Alltså behövs rejäla politiska ingrepp, djärva politiska beslut. Låne-elimineringar och ett sjuhelsikes bostadsbyggande - av hyresrätter, och gärna på exproprierade tomter i moderatkommuner som vägrar bygga!

fredag 18 mars 2011

Enfald eller mångfald?

Ett exempel på enfald kan vara Waterfront-bygget. Stockholm Skyline tipsar om en artikel som behandlar bygget och den finns här.

Och så över till frågan om enfald eller mångfald. Ett tidigare inlägg på Stockholm Skyline hävdar att Stockholm bäddar dåligt för kreativitet, innovation och företagande. Det där är en intressant kritik, för på papperet borde ju borgarpolitiker verkligen vara på alerten vad det gäller just " kreativitet, innovation och företagande". Men det kan finnas en hake här, som även gäller förtätningsentusiasterna: om man för en politik som egentligen mer handlar om att bygga upp en kader av ängsliga och skuldsatta bostadsrättsinnehavare som hela tiden skall skrämmas att rösta på Alliansen så kan detta komma på tvärs mot " kreativitet, innovation och företagande". Samt mot en verkligt varierande stad, skulle jag vilja tillägga, som dessutom kan anpassas till en framtida ekonomi som i viktiga drag kan skilja sig från dagens. För att ta ett uppenbart exempel: skall kajerna bevaras för framtida sjöfart eller förvandlas till fantastiska bostadsrätter med härlig sjöutsikt?

Hur mycket kreativitet kommer man att få i en stad som någonstans definierats som "mellanchefsgetto", där de skuldsatta med sina bostadsrätter  (kallas ofta "bolånetorskar" av en kritisk bloggare, för de här kommer att råka illa ut när ekonomin går överstyr) dominerar och där det förutom bostäder och butiker och de omhuldade "fiken" inte skall finnas så mycket mer? Det kanske är motsatsen till kreativitet, om man med detta menar ett skapande som skall rädda oss in i framtiden?  Om man gissar på ett samband mellan kreativitet och hur samhällssystemet i stort mår så torde nog en marxinfluerad kritiker peka på att kapitalismen inte är så kreativ längre vad det gäller handfasta prylar - det är spekulation uppe i det blå som gäller. Och på den basen bygger man ingen framtid, bara ett fuskbygge som kan rasa närsomhelst.

Till innerstaden räknas väl numera även Lövholmen med sina industrirester.  Så här såg det ut i september 2009 när ett av husen var ockuperade och jag var där och plåtade

Och här är en färskare bild från Stockholm Skyline av samma hus

Eller det kanske är lika bra att ha det där "mellanchefsgettot" rensat på vanligt hyggligt folk och kreativa småskuttar, och så kan de stå utanför och se på när botten går ur det nyliberala fuskbygget?

Gamla kolsyrefabriken i Lövholmen. Mer om den här.

Är man ekonomiskt sinnad kan man också ställa frågan om det är mer lönsamt att småfjutta med tillbyggnader inne i den äldre delen av staden än att bygga nytt och kompakt och i större enheter längre ut, genom förtätning i förorter (varav en del nog behöver få in mer folk för att kunna underhålla den lokala servicen).

Att göra större byggen även in mot centrum kan löna sig. Å andra sidan: snikna bostadsrättsföreningen kan tycka det vara lönsamt att göra om vindar till bostäder exempelvis, men är det där resurserna verkligen skall läggas? (Och med ytterligare misstänkta biverkningar.) I den teoretiska nationalekonomins drömvärld blir allt bäst om var och en gör som han tycker är mest lönsamt, men ute i verkligheten ser det annorlunda ut. Det blir inte optimering, det blir sub-optimering. Och samma kan det vara med kreativiteten: den måste ha god mylla för att växa, hungriga lejon jagar inte bäst, och den som tar bort myllan och svälter lejonen kommer att få resultat därefter.

måndag 8 november 2010

Bostadsrätter och vräkningar

En ganska kort och ofullständig artikel i DN säger att antalet vräkningar av hyresgäster från bostadsrättsföreningar har ökat kraftigt. Det skulle behövas noggrannare data över längre tid för att se vad det är för trender på gång, men det luktar ändå illa om det hela. Jag nämnde för ett tag sedan en otrevlig historia i en förening på Gärdet. För några dagar sedan tittade jag i en Metro på pendeltåget, och där stod det om vräkningsförsök av flera hyresgäster i en förening, i någon förort till Stockholm tror jag. Vilka skäl som än anges (det kan finnas rimliga fall där det handlar om gravt störande grannar) så handlar det om föreningar som vill komma över och sälja lägenheter. Det kan röra sig om ren gnidighet, det kan röra sig om föreningar som faktiskt har så dåliga affärer att man blir desperata och slår vilt omkring sig.

Det här är inga problem som oväntat ramlat ner från himlen. De är fixade på grund av politiska beslut som gör att individer som absolut inte borde hantera andra människors liv och leverne kan släppas loss i de grupper som försöker organisera, och sedan bildar, bostadsrättsföreningar. Ibland drar man sig inte för att trakassera folk som av någon anledning inte vill köpa den lägenhet där de redan bor (och därmed förmodligen skuldsätta sig upp över öronen). Och ibland kan trakasserierna fortsätta. Vore det inte rimligt att hyresgäster fick en professionell och anständig motpart i stället för amatörer? Med andra ord att föreningarnas rätt att dribbla med hyresgäster och lokaler begränsas kraftigt.

En aspekt till är att det genom politiska beslut har skapats en stor grupp människor bland annat i Stockholm som har direkt intresse av att bostadsbristen inte minskas genom rejäla nybyggnader av bra och billiga hyresbostäder. Då skulle prislapparna på bostadsrätterna bli betydligt beskedligare och utrymmet för tvivelaktiga "företagare" inom bostadsrättsbranschen krympa. (Detta inkluderar advokat- och mäklarfirmor som figurerar i ombildningsbranschen.) Det torde dessa människor själva inse. Det finns stora och fula intressen iblandade här vilket torde antyda att den liberala marknadsmodellen inte fungerar för en bostadsmarknad som ser ut som i Stockholm. Marknadsmodellen förutsätter ett överskott av bostäder för att fungera, med andra ord valfrihet för konsumenterna. När kommer det läget?

lördag 16 oktober 2010

Fy fan

Jag hittade den här historien först på Foto-Lasses blogg. Det är på Askrikegatan, mer upprörande uppgifter  finns här.  

Det måste vara ett hus mer eller mindre fullt med ynkryggar som låter det här passera. En gång i tiden byggdes bostadsrätter för att även folk med mindre inkomster skulle kunna få eget boende med en del inflytande. Kanske som egnahemsbyggande, fast inne i staden. Nu har det fullkomligt spårat ut, bostadsrättandet har blivit en tummelplats för skumrask på rännstensnivå. Men de backas upp av mäklare och advokatbyråer, och väl i stort sett hela det politiska etablissemanget. Historier av den här sorten (och den är nog inte helt unik, föreningarna sparkar gärna ut verksamheter som inte verkar lönsamma) visar att det pissljumma snacket om att "det finns plats för alla" just bara är snack. Skit flyter. Här behöver rensas för att ge luft och ljus. Vad säger sådana som yimby om de här, de som vill ha en blandad stad?

lördag 20 mars 2010

"Stockholms hetsbyggen"

Stadshusets tidigare rätt ostörda takprofil har fått en "puckel".


Erik Berg är en av de mest skärpta vänsterbloggarna och tillika arkitekt. Idag läser jag en pappersartikel av honom i FIB/k nummer tre för i år som handlar om Stockholm och förtätningen. Stockholms hetsbyggen är titeln. Hoppas den kommer på nätet eftersom den har bredd och djup. Erik håller till på västkusten, men här är ett blogginlägg som specifikt handlar om Stockholm och Farsta.

Nå, vad är det som händer? Hämningarna har släppt, här skall inte rivas för att ge "ljus och luft" längre. Nu viftar man med prognoser om jätteinflyttning till Stockholm och kräver att det byggs på alla möjliga och omöjliga ställen. De möjliga är väl OK, men de omöjliga ...? Storkapitalet hugger klorna än djupare i Stockholm, småkapitalet och småfifflarna följer efter. Kommunen abdikerar från sitt ansvar. Eller om man nu tycker att ansvaret går ut på att vara dörrmatta åt exploateringsintressen och rena spekulanter. Staden skall byggas inåt! Grönområden skall byggas bort, för där blir man otrygg! Områden inom och utom kommunen som skulle kunna vara användbara för expansion säljs bort, kommunägda fastigheter säljs till skumraskbolag. Allt som verkar vettig planering bryter samman.

Erik kontrasterar Hammarby sjöstad, som han verkar tycka är rätt bra, mot Liljeholmskajen "... som speglar förskjutningen in i det alltmer storskaligt brutalistiska".



Scen från Liljeholmskajen - Sjövikstorget. Jag har kommenterat den tidigare i bloggen, liksom det där med bostadsrättsvansinnet.

I bakgrunden finns Alliansens maktlystnad: Stockholm skall fyllas med skuldsatta, själviska och rädda bostadsrättsmänniskor som i all evighet skall rösta på dem. Men det är klart, vore det någon fart på oppositionen skulle den hitta utvägar för det också, som befriare av de skuldsatta. Men det vågar man väl inte. De sitter med fingrarna i syltburken de också.

Erik skriver också om planeringen av Västra City. Det vi kan se på bilden överst, det som sticker upp bakom Stadshuset och just i den där vinkeln ändå ser ganska blygsamt ut, kallar han "... en regelrätt våldtäkt på den mest klassiska av Stockholms stadsrumsvyer. ... Ett stenkast från Ragnar Östbergs stadshus, som spelar den mest centrala solistrollen i Stockholmsensemblen, har en fetlagd glasblobb givits tillstånd att klättra över bebyggelsen".



Ja, titta på skiten sedd från den här vinkeln! Bilden tog jag i början av mars. Är det för hårt att hävda att Stockholm styrs av ett gäng fullständigt kulturlösa idioter?

torsdag 29 oktober 2009

"Är du en borättsvinnare ..."



Så här stod det i ett av mina inlägg från förra veckan:

Bostäderna blir också ur de boendes synpunkt investeringsobjekt, man tittar på hur folk runtomkring har det och detta är konserverande och inte bra för framåtblickande tänkande.

(Jo, man ser ju löpsedlarna som ropar ut "så här mycket kostar bostadsrätterna i ditt område!".)
Och det har alltså bara gått en vecka och så kommer det en löpsedel som bekräftar vad jag skrev där i min slutkläm om löpsedlar! Skall jag säga "jaha, haha, vad var det jag sa?", eller skall jag bara skaka dystert på huvudet och muttra "det här är bedrövligt"?

"Borättsvinnare ..."

fredag 23 oktober 2009

Samtal om "Den framtida staden" - del 5

Jaha, återigen får doktor Karin Bradley vara huvudperson (obs humor!) i ett inlägg. Det här blir det näst sista, eller sista, jag vet inte ännu. Och den som vill veta vad som verkligen sades bör titta på TV:s Kunskapskanal där programmet sänds den 10 november.

Det var det här med bostäder och boendeformer. Vad händer när den traditionella kvartersstaden åtminstone delvis återuppstår, när förort och innerstad byggs ihop och förtätas? Kommer traditionella boendeformer att leva kvar? KB pekade på nya kontraktsformer: i Botkyrka kan ett antal personer, som studenter, få dela på ett kontrakt.

Naturligtvis skulle det gå att vara visionär, men KB pekade på marknadssituationen: i Sverige finns fyra stora byggbolag, de söker säkra målgrupper och vågar inte ta några risker. Bostäderna blir också ur de boendes synpunkt investeringsobjekt, man tittar på hur folk runtomkring har det och detta är konserverande och inte bra för framåtblickande tänkande.

(Jo, man ser ju löpsedlarna som ropar ut "så här mycket kostar bostadsrätterna i ditt område!".)

KB försöker se framåt också. Kanske postmaterialistiska värderingar kan slå igenom, så att bostädernas yta minskas men kompenseras med fler gemensamma och flexibla lokaler, man skapar lokala kollektiv, delar på olika prylar i stället för att varje familj skall ha en egen gräsklippare, har lokal odling ...

Finns det någon som motsätter sig det här? KB hävdade att frånvaron av stora konflikter beror av att verkliga maktintressen ännu inte känner sig utmanade, Gör de det så kommer det att bli bråk! Konsensus är inte ett hälsotecken alla gånger!




Jag vet inte om detta räknas till yimbys hatobjekt "hus i park", men man måste väl hålla med om att höstfärgerna är vackra i alla fall? Bilden tagen från Maria Bangata i riktning mot Sköldgatan och Ringvägen. En gång gick järnvägen från Liljeholmen mot Södra station därnere i gropen.


Och nu över till mina synpunkter just på bostadssituationen i Stockholm. Den har jag skrivit om tidigare, men det går att upprepa och utveckla. Egentligen finns det flera kriser inblandade: dels att det är brist på bostäder, dels att en massa osund skuldsättning skapas för att folk "måste" köpa sina bostäder. Fast det är ju då egentligen på bankens nåder som de får bo kvar. Alltså är det både en socialpolitisk och en privat- och nationalekonomisk fråga. Jag tror inte många idag är beredda att hävda att stor skuldsättning i ett samhälle inte utgör en potentiell risk som kan omvandlas till en verklig kris!

Vad göra: massbygg billiga och bra hyresrätter, tvinga också skitförnäma moderatkommuner runtomkring Stockholm att massbygga (de får väl riva några onödiga rikemansvillor om inte annan mark finns att tillgå), se till att Allmännyttan bevaras, utvecklas och går i spetsen för hyressänkningar. Inrätta en offentlig funktion som gör det möjligt för folk att skriva över sina ohållbara lån på staten och så kan de bo kvar med normalt skydd och rättigheter som hyresgäster skall ha. Man kan faktiskt ha roligare användning för sina pengar än att låsa fast dem i boende!



Fotot taget ungefär på samma ställe som den andra fina höstbilden. Husen i sig ser väl inte så kul ut, men man kan ju inte få allt här i världen. Och de är ju rätt höga i alla fall! Den gamla banvallen gick nog ungefär där asfaltsvägen finns nu, tror jag.

onsdag 7 oktober 2009

Gökungens synpunkt

"Det finns plats för alla" brukar en del personer mjäkigt säga när man kritiserar hyr bostadsrätterna trycker bort hyresrätterna. Är inte detta gökungens synpunkt också (i kläckningsskedet): "Det finns plats för alla i boet."

Men vi vet ju hur det slutar med det. En krasch, ödeläggelse och elände för de flesta - medan göken nöjd kan flyga bort.

Läs vad Foto-Lasse skriver om saken:

Skulle man bygga bort bostadsbristen med hyreslägenheter som vanligt folk har råd att hyra skulle, enligt lagen om tillgång och efterfrågan, priserna på bostadsrätter sjunka. Vilket i sin tur betyder att många som lånat till sina bostadsrätter skulle gå med förlust vid en försäljning.

När det kommer till kritan är inget av de partier som sjunger marknadsekonomins lov det minsta intresserade av att slopa bostadsbristen. Det skulle nämligen få bostadsmarknaden att kollapsa.

För att hålla priset uppe på bostadsrätter krävs bostadsbrist. Tack vare utförsäljningen av allmännyttan är Sverige dömt till evig bostadsbrist!


Jag håller med om allt, frånsett att jag opponerar mig mot konstruktionen "tack vare". Det här är samma sak som om exempelvis läkare eller tandläkare kan hindra att de utbildas "för många" nya i yrket - lyckas de med det kommer en konstlad brist att betyda höjd betalning för de som redan är inne i yrket. Raka motsatsen mot den omhuldade konkurrensekonomin alltså. Men den tillhör ju inte det verkliga livet, den lever mest i festtalens värld.


torsdag 24 september 2009

Ockuperat hus i Liljeholmen

En av mina vakna läsare frågade för flera veckor sedan om jag varit och tittat på det ockuperade huset i Liljeholmen. Det hade jag inte varit, och trots att jag vid ett flertal tillfället knallat över Liljeholmsbron från Söder har jag glömt att svänga bort mot det gamla fabriksområdet. Dels skulle jag ju ta en titt på ockupationen, och så var det Viktor Marx' originella småhus under själva bron (det kommer i nästa bloggpost). Men idag kom jag ihåg vad det var jag skulle göra.

Nåväl, här är några bilder jag tog i eftermiddags. Klicka för större format.





Det verkade tomt i huset. Ett elaggregat stod och surrade på baksidan. När jag var på väg därifrån kom en tös som sade att hon var med bland ockupanterna. Vi pratade litegrann, och det framkom att ockupationen var polisanmäld men att det inte hänt något från myndigheternas sida trots att den pågått i flera veckor.



Situationen vad det gäller bostäder och lokaler i stockholmsområdet är inte bra. Ockupationer löser knappast några problem. Det som behövs är i första hand massproduktion av billiga och bra hyreslägenheter för att slå botten ur spekulationen med bostadsrätter. För det krävs politiska beslut. Men hur kan man driva igenom en sådan sak politiskt när till och med ledande vänsterpartister är stolta innehavare av bostadsrätter (med tillhörande dyra lån) och knappast har något intresse för åtgärder som skulle sänka priset på deras lägenheter vid en eventuell försäljning? Större delen av det politiska etablissemanget är helt enkelt korrumperat vad det gäller bostadsfrågan.




"Här slutar Sverige" - nä, det tror jag inte svenska staten ställer upp på!









Var det via den här trasiga bakdörren man kom in?

tisdag 2 juni 2009

Kvarteret Linjalen


Om du klickar på bilden ovan så gör tekniken förhoppningsvis att du hoppar över till en intressant nätsida som jag just skummat igenom.

Kvarteret Linjalen ligger på andra sidan Söder från mitt håll sett, och där förs en kamp mot de hajar som försöker förvandla ett antal hyreslägenheter till borätter. Jag gissar att det finns mer eller mindre dubiösa "affärsmän" inblandade i det här, figurer som är ute efter att göra så kallade klipp. Sådana bör inte uppmuntras så jag håller tummarna för de hyresgäster som kämpar emot. Vem vill ha en stad som i stort sett är full av bostadsrätter och folk som är skuldsatta över öronen för att kunna bo?


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver ArbetarInitiativet är alternativet, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnor varslas också!, Jinge skriver Henning Mankell skriver om Israel i Aftonbladet, Bo Myre skriver Med säkerhet dör friheten, andread0ria skriver Lika som bär?

måndag 27 april 2009

"Söder reas ut"


Ett gatubarn på Söder?


Det kom en gratistidning i brevlådan (Södermalmsnytt) som meddelar att "Söder reas ut". Jaha, är det fler billiga typer som skall flytta hit då, när lågkonjunkturen slår till och bostadsbolagen har svårt att sälja det som man förhoppningsfullt projekterade under senaste bubbleperioden? Det var ju liknande historier när fastighetsbubblan sprack i början av 1990-talet. Samma sak igen när IT-bubblan visade sig vara just - en bubbla! Det var trööööögt att sälja lägenheter i Hammarby sjöstad exempelvis. Och nu är vi där igen. Priser sänks med tio procent, någonstans får man ett rum gratis bara man köper lägenhet ... .

En aspekt av det hela är att priserna ligger högt därför att prisnivån delvis är konstruerad. Antag att lägenheter sålts mot kontant betalning utan eller med väldigt små lån inblandade. Då hade bolagen ställts inför valet att antingen sänka priserna eller dra ner på byggandet och bara sälja till folk med god ekonomi. Antagligen skulle såväl priser som byggande minska om lånemöjligheterna drogs in. Men med rikliga lånemöjligheter som gör att folk kan skuldsätta sig rent enormt kan självfallet också priserna skruvas upp. Det dyker upp en kundkrets som egentligen inte har ekonomi till att skaffa bostadsrätt i centrala Stockholm. Men som läget var tills alldeles nyligen kunde de få lån. Och så sitter de där i sina svindyra överbelånade bostadsrätter och svettas över räntor, hotande arbetslöshet, oförutsedda utgifter ... nästan som livegna hos banken och utlämnad till dess nycker.

Det rimliga är att kommunen går in och bygger bra och billiga hyresrätter och låter lånebranschen gå i konkurs. Men kommunen och dess väljarmajoritet vill inte vara rimlig, i alla fall inte ännu. Det misstänker jag kommer att straffa sig. Kanske ett ökande antal hemlösa blir resultatet, inklusive fler "gatubarn" utan ordentligt hem. Människor som man aldrig ser på de fina arkitektskisserna. En stad med nedkletade fasader och trasiga människor.

Från Konfliktportalen.se: littlemartha skriver Petter Nilsson antirasistiskt forum 19 april, jesper skriver Video från Antirasistiskt forum, petter skriver Antirasistiskt forum sammanfattning. Del 1, H Palm skriver Vad annat är livet än verksamhet?, Haninge skriver Varför man blir kommunist, Kristoffer Ejnermark skriver Arbetarinitiativet begraver nyliberalismen framför Swedbank-stämma

lördag 11 oktober 2008

Lördagskvällsfunderingar om borätten

Jag är kritisk mot bostadsrättandet och tycker det är bra att den där marknaden nu har fått en hink iskallt vatten över skallen så att det förhoppningsvis sker en tillnyktring. Det finns flera orsaker. I gratistidningen Södermalmsnytt som anlände idag får några stackars borättare i Ringen klaga över livets elände. Det har tydligen varit en styrelseordförande med riktiga försäljartakter där som dragit ner ett antal tidigare hyresgäster i spekulationsträsket - och nu sitter de fast i sörjan! Ordföranden bor dock själv i en maffig villa i Näsby park.

Det finns de som tror att man kan förena det bästa av två världar i borätten: leva som en hyresgäst men äga lägenheten. Inget stämmer. Sämre skydd än hyresgäster, och har man skulder är det långivaren som sitter med alla kort på handen om det skulle bli kris. Rasar marknaden kan man ligga risigt till och inte komma därifrån. En bostadsrättare i Stockholm kan faktiskt hamna i samma situation som en egnahemsägare i en avfolkningsort som lagt ner en massa pengar på boendet, kan bli tvungen att flytta, men kan inte sälja huset för ett pris som motsvarar utläggen! Ur sälj&köpmarknadens synpunkt är det logiskt, för här är en typ av marknad där det är utbud och efterfrågan som gäller. Men det verkar vara lätt att förtränga sanningen att marknader kan gå åt olika håll, och inte bara uppåt.

Jag tycker det är konstigt att de ekonomer som är inblandade i det här helt tycks ha glömt bort de marginalteorier som sprids från de nationalekonomiska professorernas predikstolar. Det är ju ganska klart att ju fler bostadsrättsföreningar som skapas, desto mindre blir den kvarvarande marginella mängden av människor i hyresrätter som har resurser och vilja att hålla på med borätt. I stället måste man vända sig till grupper med sämre förutsättningar för att klara av en borätt på lång sikt (var det någon som tänkte "sub-prime" här?). Att försöka sälja ut miljonprogramshus som nu kommit upp i stambytesåldern till människor med klena finanser är snudd på kriminellt. Eller politisk dumt. Jag hoppas att exempelvis en ekonomhistoriker gör en ordentlig genomgång av de senaste årens politik där man just av politiska skäl (inte praktiska) försöker få folk att köpa sina bostäder med kanske tvivelaktiga löften och metoder. Det kan bli intressant läsning.

Sedan har det ju visat sig att när småpåvar i föreningar skall leka affär kan förskolor som tidigare funnits i hyreshus som blivit bostadsrätt råka illa ut. Med tanke på det ökande barnantalet på Söder kan man ju undra över det förhållandet. Skall vissa områden bli reservat för folk i övre medelåldern utan småbarn? Tja, de har ju betalt dyrt för att sitta på balkongen ...

måndag 6 oktober 2008

Krisen kunde ge möjligheter

De senaste dagarna har DN skrivit en del om hur finanskrisen börjar slå in i andra delar av
ekonomin. Arkitekterna berörs exempelvis, de får färre jobb. Och idag handlar det igen (för det är ju ingen nyhet längre) om att färre människor springer på visningar för dyra borätter. I stället kommer hyresrätten till sin rätt igen, om man nu skall vara lustig. Det är inte lika stor hets för att ombilda hyresrätter till bostadsrätter längre nu när samhällets rädsla för kreditaffärer växer till snudd på panik, och det diskuteras att bygga billiga hyresrätter igen.

När det krisar till sig uppenbaras de svaga punkterna i samhället. Men också möjligheterna att riva ner och bygga nytt, och kanske hitta på något bättre. Jag ser flera möjligheter här för politiker som skulle vilja hugga tag i bostadsfrågan. Exempelvis:

  • Ett program som gör att personer med stora bostadsskulder får laglig rätt att föra över skulden och därmed det reella ägandet till ett offentligt institut för bostadsförvaltning, och sedan bo kvar på goda och normala villkor för hyresgäster. Skuldfri, bättre skyddat boende, hyra till självkostnadspris - vad kan man mer önska sig? Med ett sådant program skiljs agnarna från vetet: de som är ute efter att spekulera respektive de som verkligen bara vill ha bostaden för att bo i. Dessutom borde den mentala hälsan i staden bli bättre om folk slipper oroa sig för lånen eller för att bli injagade i en bostadsrättsföreningsstyrelse som de inte har lust att vara med i. Livet är fullt av bekymmer ändå.

  • Ett stort byggnads- och infrastrukturprogram, en moderniserad version av miljonprogrammet där man har lärt sig av föregångarens goda och dåliga erfarenheter. För Stockholmsregionen och den projekterade stora inflyttningen under kommande årtionden kan det inte handla om att jaga småplättar i innerstaden som kan fyllas igen (även om det finns en del sådana) utan att se till att ytterkommunerna får ändan ur vagnen och bygger. Bygger vad? Stora stadsliknande lokala centra som kan existera som ekonomiska enheter av egen kraft och inte bara är servicefattiga sovstäder och satelliter till innerstaden. Att det handlar om hyresrätter behöver jag väl inte upprepa … .

Här skulle man kunna göra en djärv satsning för framtiden, för en stockholmsregion som är trevlig att bo i för många sorters människor. Var finns viljan?

lördag 28 juni 2008

Gentriering - fortsättning

Historien med Ringen som jag skrev igår blåser upp till skandal modell större, och det är bra. Idag förmedlas bortförklaringar från bostadsrättsföreningen via DN av typen "jamen vi har lämnat ut det här till förvaltning och vi har inget ansvar för vad förvaltaren har för sig". Nä, ibland är det väldigt svårt att hitta folk som verkligen vill ta ansvar. Kan jag lämna bort ett arbete som skall utföras för mig och hos mig, och kanske till och med vara insyltad i företaget som gör jobbet, men ändå hävda att jag inte har något ansvar?

Att notera: I Ringen finns det förutom bostadsrätter massvis med hyreslägenheter, med andra ord en kassako där pengar i lugn takt kan rinna in år efter år till föreningens kassa. Det vill säga om man inte vill leka affär och sälja av dem. För vad händer då? Enkelt att räkna ut: föreningen får en engångsinkomst och sedan blir det inget mer. Lika smart som att sälja av offentligt ägda företag för att kunna sänka skatten några öre idag, utan avseende till framtida inkomster och utgifter. Eller för att ta den gamla liknelsen om att det först är varmt och skönt när man pinkar på sig, men sedan kan det blir kallt och otrevligt.

Det unika i det här fallet är inte att förvaltaren, med sina planer på onödiga standard- och hyreshöjningar för att få bort hyresgästerna, har uttryckt sig "klumpigt" som bostadsrättsföreningens kassör påstår - det unika är att man använt brutalt klarspråk. Det är bra. Då vet man vad det är för folk i farten och de blir lättare att ta itu med. Ett levande Stockholm har inte plats för någon gentrifiering. Det kan man hålla på med i Djursholm eller så.

fredag 27 juni 2008

Gentrifiering i praktiken - tvi

Dagens Nyheter skriver idag om Ringen vid Skanstull, den centrumanläggning som fastighetsskumrasket Boultbee köpte för inte så länge sedan. Redan innan köpet varnades för att Boultbee inte var långsiktiga, vilket naturligtvis ignorerades av Alliansen. Är man allianspartist behöver man inte lyssna på andra människor, man har den egna oantastliga ideologin som rättesnöre. Nu vill något mystiskt konsortium där bostadsrättsföreningen (eller snarare några drivande personer däri) köpa loss delar av Ringen, men inte bara det. Värre än så:

Sedan bostadsrättsföreningen köpte fastigheten (övre delen av fastigheten Rektangeln 21) den 15 maj i år har styrelsen hunnit göra flera stora affärer. Vindarna har sålts och ett avtal har slutits med ett företag som ska renovera de 100 hyreslägenheter som ägs av föreningen. 288 lägenheter är upplåtna med bostadsrätt.

Ringen byggdes 1988 av Familjebostäder under ledning av Stefan Landgren, som nu är kassör i bostadsrättsföreningens styrelse och drivande i de affärer som föreningen nu är inblandade i.

Redan dagen efter bildandet tecknades ett förvaltningsavtal med företaget Bricks, som i sin tur ägs till 100 procent av riskkapitalbolaget Ecoland. I avtalet ingick att hyreslägenheterna ska renoveras.

I utbyte ersätts Bricks för de ökade hyresintäkter som renoveringarna resulterar i. Dessutom får Bricks del i framtida försäljningsintäkter när hyreslägenheterna säljs.

Ecolands styrelse bedömer enligt ett memorandum den sannolika vinsten av affären till mellan 80 och 150 miljoner kronor inom fem år. Vinsten ska uppkomma när hyresgäster flyttar och lägenheterna säljs. Enligt samma dokument kommer hyresgästerna troligen att flytta efter renoveringen eftersom hyran kommer att höjas väsentligt. (Min kursivering, Björnholm)


Detta är ett gott skäl att se över vad bostadsrättsföreningar skall få göra. Vad är det för människor som skall ut, vad är det för människor som skall in när de här fina affärsmännen rumsterar om. Dessutom, vad är det för såskoppar till bostadsrättsinnehavare som tillåter det här att fortgå? Är bostaden något att bo i eller är det ett spekulationsobjekt? Ju mer Stockholm växer, desto mer angeläget kommer det att bli att se till att spekulationen hålls borta, annars blir situationen ohållbar. Jag har tidigare skrivit om gentrifiering - här har vi ett otäckt praktiskt exempel. Det måste vara en första rangens uppgift för alla politiker som känner ansvar för Stockholm som en levande och blandad stad att få stopp på det här.

tisdag 24 juni 2008

Gentrifiering


Den här krabaten - försedd med skrattmåsens ständigt förvånade min - har inga bekymmer av den sorten som jag nämner i bloggposten. Boendet är gratis för måsen, den boende fixar inredningen själv, det är allt. Fotograferad vid Rålambshovsviken tidigare idag.



"Gentrifiering" är ett nytt ord att lära sig. Praktiskt innebär det att vissa bostadsområden töms på vanligt folk och i stället fylls av rika knösar. Det händer exempelvis i eftertraktade stadskärnor. Hyresrätter ersätts av bostadsrätter och priserna rakar i höjden. Ganska få har råd med det. Övriga människor trycks ut i förorter långt bort, om det ens går att hitta bostäder där. Hur det är i San Francisco och annorstädes kan man läsa här.

Jag stötte på ett nöjsamt exempel nyligen på vad som händer när man låter de rika knösarna ta över en kommuns hela bostadsbestånd. Vaxholm har väldigt svårt att få in knegare utifrån för att göra de jobb som knösarna inte vill göra - knegarna har ju inte råd med de våldsamma bostadspriser som nu råder i kommunen! Så hur löser man det i en kommun där ledningen för död och pina inte vill ha något med hyresrätter att göra? - Det verkar inte som man har någon lösning inom nuvarande ideologiska ramar, så då kanske ingenting blir gjort!

Vaxholm må vara ett udda exempel men tendensen finns ju också i Stockholm. Här finns en del saker att göra för att se till att innerstaden inte blir ett reservat för de rika, förslagsvis:
  • Öka mängden tillgängliga hyreslägenheter (centralt och i ytterområdena, inklusive Bromma flygfält)
  • Se till att hyrorna är låga
  • Stoppa nya ombildningar till bostadsrätter tills man funnit ett bra sätt att eliminera spekulation i boendet
  • Finn en metod för att tvinga knös-kommunerna omkring Stockholm att bygga hyreslägenheter
Bostadspolitiken måste vara praktisk, inte en tummelplats för koalitionen (eller skall vi säga Alliansen?) av spekulanter och ideologiskt förblindade politiker.


Fotograferat vid Kungsholmstorg idag. Är detta månne lösningen: en flotta av småhus parkerade på Riddarfjärden? Ett småhus är det i alla fall, och med gentrifiering kan man misstänka att trycket att bygga stadsvillor (inte av den här typen, utan flottare kåkar) kommer att öka. Och inte kommer vanligt folk att ha råd att bo där inte, det kräver att politiken görs om rejält. Som varande rätt ofin av mig tycker jag att man gott kan införa en bannlysning av nybyggda småhus inom ett antal kilometer från Stockholms centrum. (Centrum är Gustav Adolfs torg och statyn mitt därpå, för den som undrar.)

tisdag 11 mars 2008

Ägarlägenheter?

Under rubriken Tryggare boende. skriver humoristen Peter Wolodarski om ägarlägenheter i Dagens Nyheter. Fast på slutet blir det inte så roligt längre.


En vanlig missuppfattning är att bostadsrätt innebär att man äger sin lägenhet. I själva verket är det bostadsrättsföreningen som äger fastighetens samtliga lägenheter, som medlemmarna i föreningen har rätt att nyttja.
Jaha, men vem äger lägenheten om man lånat en kista guld för att komma över den då. Är det möjligen inte långivaren som sitter med den verkliga makten om det börjar krisa till sig? Den som är satt i skuld är inte fri … .

För den enskilde är denna detalj inte oväsentligt. Om någon medlem får ekonomiska problem och lämnar tillbaka sin lägenhet vältras kostnaden över på grannarna. Effekten kan bli dramatisk. Efter räntechocken 1991 hände det till och med att bostadsrättsföreningar gick i konkurs när medlemmar började falla ifrån. En vanligare konsekvens, särskilt i mindre föreningar, är kraftiga avgiftshöjningar för dem som bor kvar.


Lösningen på det problemet bör vara att få bort skuldsättningens avigsidor och därmed spekulation från ett område där spekulation skall hållas kort. Anledningen till att sådan förhållanden råder på bostadsmarknaden är att den inte är i balans. Första steget bör vara att slå undan benen för spekulanter av olika slag, inte att göda dem ytterligare. Bygg en samling yimby-skyskrapor i några småhuskommuner nära Stockholm, och bygg den nya stadsdelen på Bromma. Massproducera hyreslägenheter till att börja med, sedan bostadsrätter med en utformning som inte medger spekulation.

I den meningen är ägarlägenheter tryggare. Varje hushåll äger sin lägenhet och tar ansvar för sin del av husets eventuella lån, inget annat. Precis som för en villaägare finns lagfart och inteckningsrätt. Skillnaden gäller fastighetens gemensamma delar - tak, trapphus, fasad med mera - som förvaltas av en samfällighet.


Stamledningar, de alltmer vanliga vattenskadorna, konstiga skadedjur som folk drar hem från Afrika, tvättstuga ... Nä, dom struntar jag i, det får samfälligheten ta hand om. Plötsligt låter det som hyreslägenhet. - Nå, men hur var det nu med lånen och tryggheten, och med de människor som verkligen bor där …?

Ägarlägenhet ger också större möjlighet till andrahandsuthyrning, eftersom det till skillnad från bostadsrätten inte krävs ett godkännande från någon styrelse. Det kommer att stimulera investeringar och nyproduktion av bostäder.


Och det är här det börjar se otäckt ut. Vad är det ynglet säger? - I praktiken att du kan fylla din tvåa med femton turkar och bo någon annan stans och leva på hyresintäkterna. Att detta skulle stimulera till något nybyggande är svårt att se. Snarare att under nimby-täckmantel försöka se till att så lite som möjligt byggs. Därmed stimuleras tvivelaktiga affärsmannafigurer av parasitär natur som definitivt bör hållas kort.

Det märkliga är inte att regeringen vill tillåta ägarlägenheter utan att Sverige fortfarande saknar denna upplåtelseform. … Det svenska motståndet har länge varit ideologiskt betingat. De som ser med olust på äganderätten har inte velat ge individen den fulla rätten att äga sin bostad. Så förnekas människor en frihet som är självklar i civiliserade stater.


Och vad är då "människor" och "individen"? Kanske folk som man helst inte vill se i ett civiliserat samhälle. Det här är inget program för en levande och icke-segregerad stad. Att förespråka ägarlägenheter är en ideologisk position. Den är negativ för min hemstad. Därför är jag emot den.

söndag 24 februari 2008

Planera! Expropriera! Bygg!

Byggandet ser ut att gå i otakt med folkökningen skriver Dagens Nyheter. Men politikerna verkar inte vara särskilt oroade, vare sig det gäller Mats Odell eller kommunpolitiker på olika håll. (Odell, hur mycket förtroendekapital har han kvar egentligen?)


De borde vara oroade om prognoserna att regionen kan växa med ytterligare en halv miljon människor på några årtionden stämmer. Då gäller det att vara ute i god tid med markanvisningar, byggplaner och verkliga byggen, samt infrastruktur och annat som hänger ihop. För att det skall vara en hygglig situation på bostadsmarknaden måste det dessutom finnas ett överskott av lediga lägenheter så att den osunda bostadsspekulationen kan elimineras. De som behöver bostad skall ha valmöjligheter. Det måste finnas utrymme i systemet så att folk kan komma in och röra sig på bostadsmarknaden utan att tillgripa extraordinära åtgärder. När det gäller lägen centralt tror jag det är svårt att nå balans, men ser man till hela regionen borde det vara möjligt.

För att få grepp på situationen är det hyreslägenheter, alternativt kooperativt icke-spekulativt boende som bör premieras. Situationen med alltfler skuldsatta "lägenhetsinnehavare" (det är långivaren som är den verklige ägaren om innehavaren råkar i svårigheter) bör inte uppmuntras. "Den som är satt i skuld är inte fri." En flexibel hyresmarknad borde dessutom stämma bättre överens med ett mer flexibelt liv där folk faktiskt kan flytta över regionen för att komma närmare sina arbetsplatser exempelvis (energibesparing, minskar trafikinfarkterna!) Det finns dessutom ingen anledning att göda en massa mäklare och banker i onödan.

Det är trångt i centrala Stockholm, men man borde åtminstone kunna driva upp en del lägenheter genom att kamma igenom beståndet efter smygkontoriserade tidigare bostäder. Jag är inte bekant med den nuvarande lagstiftningen men jag tror att tidigare gick det att komma åt sådant oskick - om viljan fanns. Men när man tittar på SCB:s lista över vilka kommuner som bygger, och vad de bygger, finns det några man borde tvinga att ställa upp. Av 26 kommuner i länet är det 8 som inte bygger en enda lägenhet i flerbostadshus. Och de bygger inte mycket annat heller. Där borde det finnas anledning för myndigheter med åtminstone lite go att gå in och slå näven i bordet, vid behov trolla fram lämpliga exproprieringsbeslut och se till att det byggs! Låt dem larma om de vill. Överklassens "urban sprawl" mår bara bra av lite förtätningar och höghus här och där. Hur vore det med nya Danderyds Skyskrapecentrum? Där byggde man bara 21 bostäder 2007 enligt SCB:s statistik som DN citerar.