En dikt

En dikt som jag skrev för många år sedan. Attentaten mot Mälardrottningen har inte blivit mindre grova sedan dess. Tyvärr.

Bevara Stockholm!

Jag går i en ljummen decembernatt
längs Gråmunkebrödernas strand,
ser stadens ljus som en glittrande skatt -
hör sjöfågelskrik ibland.

Långt ner i djupet, under mina fötter
ligger en drake, girig och hård.
Den gnager och sliter i stadens rötter -
Nidhögg, din orm: bort från vår gård!

Det som ligger i fonden av denna sommarbild från i år, där kyrktornen sticker upp, är just "Gråmunkebrödernas strand". Riddarholmen alltså. Bilden är tagen vid Pålsundskanalens utlopp i Riddarfjärden, till vänster Mälarvarvet och till höger Söder Mälarstrand. Med den här bildvinkeln slipper man se Waterfront-blaffan bakom Stadshuset.

Utan kommentar

Stadshuset med och utan bakgrund

Jag är inte så bra på att mixtra med bilder i datorn, men här kanske jag har lyckats någorlunda. Med vad? - Jo, jag har tagit en bild mot Stadshuset från Söder Mälarstrand, kopierat den, och på kopian har jag suddat bort de små femtiotalistiska höghusen samt den sentida brutaliteten Water Front. Märks det någon skillnad?

Jag skulle nog säga att en växande front av hus visserligen strävar uppåt och kan ge en vision av framsteg, men kan den inte också ge upphov till stigande kvävningskänslor när den fria horisonten trycks bort?

Grönköping - Stockholm - arkitektur

Den genialiska konstruktionen med överblivna armeringsjärn bildar en framträdande struktur som bara gör själva huvudbyggnaden än mer spännande och framtidsinriktad, samt givetvis av "world class"!

Egon Glas, stadsarkitekt i Grönköping, har besökt K. Huvudkommunen för att hitta enventuell inspiration. Och det gjorde han, vilket rapporteras i Grönköpings veckoblad ...

Det nya hotell - & konferenscentrumet, "Soda Water Front", som uppförts snett emot det gamla Stadshuset Tre Kronor har blivit mycket omtalat & -diskuterat i huvudstadspressen. Detsamma är faktiskt inte så dumt, och särskilt uppskattar jag uppkastet att låta överflödigt armeringsjärn från byggandet kvarstå i en spretande krans runt själva huset.

Intrycket blir dynamiskt och markerar, att arkitektur är en aldrig avslutad konstnärlig arbetsprocess.

Man hoppas bara, att hr ark, Ragnar Östlunds hopplöst föråldrade Stadshus snarast kunde rivas, och någon märkesbyggnad uppföras även å denna attraktiva tomt, som sannerligen kunde förtätas och ge större avkastning!

Denna bild, tagen från Monteliusterassen, visar ju tydligt vilken liten futtig lada Stadshuset är! Vi kan bara säga: riv skiten! Må Grönköping inspireras av den samtids- och framtidsinriktade arkitekturen!

Enfald eller mångfald?

Ett exempel på enfald kan vara Waterfront-bygget. Stockholm Skyline tipsar om en artikel som behandlar bygget och den finns här.

Och så över till frågan om enfald eller mångfald. Ett tidigare inlägg på Stockholm Skyline hävdar att Stockholm bäddar dåligt för kreativitet, innovation och företagande. Det där är en intressant kritik, för på papperet borde ju borgarpolitiker verkligen vara på alerten vad det gäller just " kreativitet, innovation och företagande". Men det kan finnas en hake här, som även gäller förtätningsentusiasterna: om man för en politik som egentligen mer handlar om att bygga upp en kader av ängsliga och skuldsatta bostadsrättsinnehavare som hela tiden skall skrämmas att rösta på Alliansen så kan detta komma på tvärs mot " kreativitet, innovation och företagande". Samt mot en verkligt varierande stad, skulle jag vilja tillägga, som dessutom kan anpassas till en framtida ekonomi som i viktiga drag kan skilja sig från dagens. För att ta ett uppenbart exempel: skall kajerna bevaras för framtida sjöfart eller förvandlas till fantastiska bostadsrätter med härlig sjöutsikt?

Hur mycket kreativitet kommer man att få i en stad som någonstans definierats som "mellanchefsgetto", där de skuldsatta med sina bostadsrätter  (kallas ofta "bolånetorskar" av en kritisk bloggare, för de här kommer att råka illa ut när ekonomin går överstyr) dominerar och där det förutom bostäder och butiker och de omhuldade "fiken" inte skall finnas så mycket mer? Det kanske är motsatsen till kreativitet, om man med detta menar ett skapande som skall rädda oss in i framtiden?  Om man gissar på ett samband mellan kreativitet och hur samhällssystemet i stort mår så torde nog en marxinfluerad kritiker peka på att kapitalismen inte är så kreativ längre vad det gäller handfasta prylar - det är spekulation uppe i det blå som gäller. Och på den basen bygger man ingen framtid, bara ett fuskbygge som kan rasa närsomhelst.

Till innerstaden räknas väl numera även Lövholmen med sina industrirester.  Så här såg det ut i september 2009 när ett av husen var ockuperade och jag var där och plåtade. 

Och här är en färskare bild från Stockholm Skyline av samma hus

Eller det kanske är lika bra att ha det där "mellanchefsgettot" rensat på vanligt hyggligt folk och kreativa småskuttar, och så kan de stå utanför och se på när botten går ur det nyliberala fuskbygget?

Gamla kolsyrefabriken i Lövholmen. Mer om den här.

Är man ekonomiskt sinnad kan man också ställa frågan om det är mer lönsamt att småfjutta med tillbyggnader inne i den äldre delen av staden än att bygga nytt och kompakt och i större enheter längre ut, genom förtätning i förorter (varav en del nog behöver få in mer folk för att kunna underhålla den lokala servicen).

Att göra större byggen även in mot centrum kan löna sig. Å andra sidan: snikna bostadsrättsföreningen kan tycka det vara lönsamt att göra om vindar till bostäder exempelvis, men är det där resurserna verkligen skall läggas? (Och med ytterligare misstänkta biverkningar.) I den teoretiska nationalekonomins drömvärld blir allt bäst om var och en gör som han tycker är mest lönsamt, men ute i verkligheten ser det annorlunda ut. Det blir inte optimering, det blir sub-optimering. Och samma kan det vara med kreativiteten: den måste ha god mylla för att växa, hungriga lejon jagar inte bäst, och den som tar bort myllan och svälter lejonen kommer att få resultat därefter.

Alternativt bombmål till Stadshuset

På den demonstration mot Afghanistankriget som jag skrivit om på annan plats talade bland annat Jan Myrdal, och där nämnde han i förbigående utsikterna att våra krigsoffer i centrala Asien skulle kunna slå tillbaka mot det onda västerland som plågar dem. (Han använde inte exakt de orden, men det var nog en rimlig tolkning av hans tankar.) Eller som det onda västerlandet säger: det är ökad risk att elaka terrorister kommer hit och av outgrundlig anledning spränger sig själva och oss i luften. Hur kan folk vara så tarvliga ...

Hur som helst så sade Myrdal ungefär att han inte var säker på att Stockholms stadshus kommer att finnas kvar. Nu är det ju så att Stadshuset, denna symbol för Mälardrottningen, har krympt ihop och nära nog försvunnit på grund av storhetsvansinniga byggnader i närheten.Varför inte prata lite vänligt med bombexperterna och fråga om de inte i stället kan ordna en riktad sprängning av Stockholm Water Front inklusive den där konstiga fladdriga saken som står mellan "vattenfronten" och Tegelbacken? Gamla stockholmare skulle säkert med tacksamhet se hur Stadshuset - Mälardrottningen - åter träder fram ur ruinerna! Förvånade terrorister skulle bäras iväg i gullstol av tacksamma människomassor!


(Bilden av eländet ovan är från igår.  - Och man kunde ju göra det enda rätta och ta hem trupperna från Afghanistan fort som attan. Det finns närmre områden än Centralasien som behöver svenska militära resurser, Sverige exempelvis. Då kanske attentatsriskerna mot Stadshuset minskar också, trots det attentat mot stadsbilden som framgår av fotot)