Skälderviksplan i Årsta en solig eftermiddag för några dagar sedan. Idylliskt, men ödsligt. Se så härligt med träden och den stora dammen och konstverken, och bänkar så man kunde välja att sitta i sol eller skugga efter behag ...
... men jag såg nog inte mer än två människor den stund jag gick där. Huset i bakgrunden är minst fem våningar vilket är ganska högt för området. Annars är det mest bottenvåning och ett par våningar till i smala hus om jag minns rätt. Är det inte skamligt lite med folk här?
"Ödsligt" har ju tidigare varit ett skräckuttryck som kommit från yimbyhållet - undrar hur man betraktar ställen som Årsta? Det har ju blivit en större kommunikationsknut än tidigare i och med att pendeltågsstationen och spårvägen kommit till, förutom bussarna. Kanske det påverkar området? Skulle det bli bättre om man smällde upp några jättehus i närheten, om man hittade några tomma ytor att bebygga, om Årstafältet skars ner till en liten hårt tuktad park med ett stängsel av höga hus på alla sidor?
Eller har folklivet något med åldersstrukturen att göra? Nya bostadsområden befolkas ofta av unga familjer med barn, barn som växer upp och kanske flyttar bort, och så finns föräldrarna kvar och åldras, medan lekplatserna står tomma. Till slut slår naturkrafterna till, och inom några årtionden har de gamla gått bort och in kommer nya unga familjer varpå cykeln kan börja igen ... .
Efter denna avstickare till Årsta kanske jag skulle gå över till det inlägg som jag tänkte skriva, nämligen det här:
Jag har tidigare då och då berömt Erik Bergs
Approximation, och det finns ingen anledning att vika från det omdömet. För ett tag sedan skrev han en bra artikel,
Truman City: ett kritiskt perspektiv på förtätningsidealet, som jag hade tänkt kommentera. Men det har inte blivit något av det. Vad han vill göra är att skriva
en artikel som utgör ett första försök att i mer strukturerad form beskriva det politiskt problematiska med det rådande stadsförtätningsidealet. Bra tycker jag, men blir avbruten varje gång jag skall läsa hans synpunkter.
Då får jag i stället syn på en annan intressant blogg,
Arbetsbok, vars innehavare heter Håkan Forsell och bor här i Högalid, vid Hornsgatan. I ett inlägg
kommenterar han samma problem som Erik Berg tar upp, och gör en sammanfattning (bra, då slipper jag göra det):
Berg pekar på en mängd problem. ... : grönstrukturerna blir exploaterade, externalisering av produktion leder till längre transportkedjor och en allt annat än grön ekonomi, delar av den befintliga stadsmiljön blir förstörd och oanvändbar för sina ursprungliga invånare och gentrifiering, slutligen, har spridit sig likt en löpeld i tidigare arbetarklasstadsdelar. Sammantaget, menar Berg, att de nya stadsborna – gentryt, om man så vill – blir inneslutna i en helt illusorisk värld där bara en sida av verkligen är synlig och uppfyller varje hörn av miljön och tillvaron: konsumtion och det kommersiella livet: inte ett spår kvar av naturen som försörjer dem eller av sociala och historiska olikheter hos andra medborgare.
Och jag vill lägga till några funderingar direkt från Bergs artikel:
... cities of all sizes are thrown into a game where they fight over attracting the “right population”. In this struggle, cities go to extremes in prioritising the needs and demands of the mythical nomadic creative class, while at the same time denying the needs of other groups.
This shift of priorities is marked by a shift of focus towards the inner city, where one aspect of urbanity – a “pulsating city life” – suddenly is regarded as the highest of urban virtues. When this abstract notion of urban life is specified, it turns out to be synonymous with a city characterised by shops, restaurants, cafés and cultural institutions – all of which are activities inscribed in an economic circulation, none of which are free. In the visions the perfect street is often imagined as a street with small, personal and specialized shops. But in reality the small units are more often than not outcompeted by global chains and by the Internet, leaving a much more conformist streetscape, dominated by transnational capital, on whose altar other values are sacrificed.
Jag hoppas att folk inom exempelvis yimby funderar över de här frågorna - det pulserande stadslivet exempelvis. Jag tycker det låter lika tomt som exempelvis klimatsmart.
En del förtätningsentusiaster är liberaler, kanske till och med övervintrare av den typ som tror att problem reder upp sig bäst om man inte gör något för att lösa dem, men det finns ju faktiskt en verklighet därute också. Den styrs av folk som fullkomligt struntar i låtgå-ideer, de fixar till stan så att det passar deras intressen men uppträder gärna maskerade till förnyare och förbättrare av stadsmiljön.
Hur möter man det? Hur slår man undan benen för de politiska och kommersiella krafter som vill ha en stad av skiträdda, uppblåsta och skuldsatta bostadsrättsinnehavare, som slår mot arbetarklassen (det finns en klassaspekt av det här) och bygger var som helst hur olämpligt det än är och vilka värden som än massakreras till förmån för något aktieägarvärde? Yimby har bra tankar om kollektivtrafik bland annat, men (om jag inte missat något på sista tiden) tar man fortfarande prognoserna om inströmning av folk till Stockholm som en faktiskt beskrivning av vad som kommer att ske.
Just det där med illusorisk värld tycker jag låter tänkvärt: bostäder och butiker (samt caféer, dock utan forna tiders ölgubbar) accepteras, men fabriker och verkstäder har ingen plats i den nya täta staden. Och min käpphäst är ju kajerna som, käpprätt åt helsicke, fylls med bostadsrättslådor i stället för att användas just som kajer. Ett av de värre problemen i vår tid är inte att staden inte är tät nog, det är att den är indragen i spekulationskapitalets allt farligare virvelströmmar. (Då menar jag inte bara i bostäder och fastigheter, utan i alla grenar av samhället.) Kommer vi att få en stad som är tät men också rensad på allt som spekulanter inte kan dra omedelbar vinst av? - Det är en fråga värd att diskutera.
Se här, Årstafältet. Man kan gå ut där, vända sig om från övre bilden och se den nedre. Försvinna från staden för ett ögonblick om man inte lyssnar på trafikbruset i bakgrunden. Hur mycket värt är det att ha sådana möjligheter relativt nära Stockholms centrum? Många vill sopa bort det här och lägga en matta av hus över fältet. Eller ha en liten tuktad park kvar där ingen oordning får råda. Kanske de vill att arbetsplatserna i området också försvinner, som partihallarna exempelvis, så att det kan byggas ännu mer bostadsrätter och caféer och man slipper se arbetare?
