Visar inlägg med etikett stadsbyggnad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stadsbyggnad. Visa alla inlägg

lördag 21 april 2012

Vackert och fult

För några dagar sedan gjorde jag en uppdragsfotografering av Gabrielles scillabacke vid Observatorielunden. Här är en bild från i förrgår från "min" scillabacke vid Högalidsgatan.  Tyckte det var svårt att få en bra sammanhängande bild där blåheten kom fram ordentligt. Här är en mindre del av ytan bara.

Å ena sidan sprider sig scillan som ogräs och kanske då kan betraktas som ogräs, men är i alla fall vacker. Men det finns andra ogräs-utslag som inte kan sägas vara sköna. Jag tog den här bilden under en kvällspromenad, vad butiken heter är oväsentligt så det klippte jag bort:


Jag funderade på stadsutveckling när jag såg det här. Hur mycket entusiasterna larmar så kryper förfallet in, tiggarna blir fler, de utslagna och de marginaliserade blir fler - och butiker döljer sig bakom järnjalusier som till råga på allt är jäkligt fula. Är det för att slippa att glada/desperata helgfirare slår in fönstren i brist på något roligare att göra? Det fanns en ungdomsgård vid Hornstull en gång i tiden, borta sedan länge. Ungdomarna får väl gå ner i Tanto och kröka i stället, och på väg dit kan det kanske vara kul att panga ett fönster eller klottra.

Detta ser ut som den trista baksidan av gentrifieringen av alltmer av Stockholm. Gamla slitna men inte otrevliga miljöer ersätts av nya som slits, klottras ner och börjar se förfallna ut på nolltid. Inte kul alls. Men det kan vara en följd av den liberala låtgå-mentalitet som arkitekten Håkan Forsell skriver om i ett referat av en av dess profeter vid namn Glaeser som skrivit om den ...

... nyurbanistiska medelklassen (enligt logiken: de rika behöver ingen urban policy, de klarar sig ändå – och de fattiga kommer flockas kring städer hur som helst, det kan vi inte göra något åt!).

Att man inte kan göra något - det är ju ett liberalt evangelium! Hur går det när den nyurbanistiska medelklassen krisar ihop ekonomiskt? Då lär det nog höras rop om att "något" skall göras, och det fort!

tisdag 4 oktober 2011

Att göra staden osynlig?

I mörkret mellan Reimersholme och Gröndal kommer en båt raskt tuffande. Ställer upp kameran på ett staket och kör med tidsutlösning.  Exponeringen blir ganska lång. Båten blir nästan osynlig men dess ljus desto synligare och utdragna

För några dagar sedan gick jag på Söder Mälarstrand, på ett ställe där man ser hur Waterfront höjer sig över Stadshuset. Men när jag gått en stund kom jag plötsligt till insikten att jag hade ju inte "sett" Waterfront, inte noterat dess existens! Berodde det på tillvänjning? - Jag tror inte det, för jag hade inte "sett" Stadshuset heller. Kanske förklaringen är att dessa byggnader glidit ihop och blivit till en ostrukturerad klump som man inte ser om man inte medvetet tittar efter den?

Detta kan vara något för storbyggnadsentusiasterna att fundera på: vad händer med de få höga landmärken som finns i det inre av Stockholm om utrymmet mellan dem fylls igen? Kommer man fortfarande att se kyrktornen och Stadshusets torn, eller kommer allt att försvinna i en anonym fasad där egentligen inte ens det nya är synligt annat än som något som står i vägen för horisonten och himlen?

lördag 24 oktober 2009

Samtal om "Den framtida staden" - del 6

Det här får bli slutet på min lilla serie med intryck om och från mötet med Karin Bradley på ABF-huset i måndags.

Det slog mig att jag borde ha lagt in mer bakgrundsmaterial om KB, men när jag försöker slå upp "Tankesmedjan Cogitos" hemsida för några bakgrundsfakta:

Karin Bradley, forskare vid institutet för samhällsplanering och miljö, KTH och ledamot i styrelsen för Cogito. Karin är en av initiativtagarna till ett nystartat projekt på temat ”Alternativa stadsformer” ett område som hon också doktorerat på och där hon vågat sticka ut hakan och skapa debatt.


Cogito har rätt nära anknytningar till Miljöpartiet utan att vara partiorganisation. Namnet är i alla fall latin och betyder "jag tänker". "Jag tänker, därför finns jag" skrev den gamle filosofen Cartesius. "Cogito, ergo sum." Och för Cogitos del skall det vara en grönare värld som är i tankarna.

Vem vill förneka att det behövs en hel del tankearbete för att få staden att fungera som en god plats att leva i? - Ja, kanske någon kvarlevande liberal börjar mässa om att "om alla får göra som de vill så blir allting så bra, så bra". Men varför ödsla tid på dårhushjon? Och vem tror att alla har möjligheter att göra vad de vill? Om nu staden inte reserveras för ett litet gäng extremt rika knösar?

Som jag skrev tidigare så var KB inne på maktfrågor och påpekade att inga verkliga maktintressen utmanats. Man kan undra vad som händer om den allians av partier, byggbolag och andra kommersiella intressen i Stockholm verkligen skulle känna sig hotade? Man kan nog tro att eventuella godmodiga masker kommer att spricka och andra otrevligare nyllen titta fram.

Vad mer i mina anteckningar från mötet? "The Iron-law of Congestion" nämndes i samband med Förbifjärt Stockholm. "Trafikstockningarnas järnlag." Bygg mer vägar så fylls de omedelbart av fler bilar, man kan inte bygga bort trafikstockningar bara genom fler vägar. Men drivs den frågan kommer maktintressena fram, var säker på det!

Just nu ramlade en gratistidning in genom brevlådan. Den berättar att många affärslokaler är till salu i Hammarby Sjöstad. Jag har noterat att kvartersstaden måste ha en viss täthet för att kunna fungera bra socialt, men att miljön lokalt måste vara "socialt intressant". Vet inte vad det betyder, men det förefaller som om affärslivet i Hammarby Sjöstad inte är riktigt "socialt intressant". Kanske det har med områdets karaktär att göra? Det ligger som en lång tarm på södra sidan av Hammarby Sjö och är halvisolerat. De flesta som bor där torde arbeta på annat håll, och då kanske de handlar på annat håll av gammal vana också. Skulle det vara annorlunda om gamla Lumafabriken fått fortsätta att vara företagslokaler?

En annan fråga som KB nämnde kanske kommer in här - genusfrågan. Det är fortfarande så att män och kvinnor har olika rörelsemönster. Män åker från A till B och sedan till A igen. Kvinnor har oftare kortare resor men med ett antal stopp. För att lösa upp den knuten i hela stockholmsregionen behövs fler tvärförbindelser och fler möjligheter att kombinera olika trafikslag. Jag undrar om inte Årstaberg ändå är något av en sådan knutpunkt: här möts buss, pendeltåg och spårvagn. En del linjer går på tvären, andra till och från innerstaden. Fler platser längs tvärbanan är av den sorten: Gullmarsplan, Liljeholmen och Alvik. Det är bara att förlänga tvärbanan i dess båda slutstationer för att få till fler fina knutpunkter!



Kanske en illustration till att bo i en tät stad men ha något annat i närheten? Man går nerför Lignagatan, och där öppnar sig Tantos gröna ytor. Men jag undrar: hur ser man till att den inte förstörs av alla dj-a dårar? Här och här finns några exempel. Den sjuka förstörelselustan hos en del individer i den här stan talas det inte så mycket om. Jag tvivlar på att det räcker med att bygga tätare för att få dem att sluta förstöra.

torsdag 22 oktober 2009

Samtal om "Den framtida staden" - del 4

Vi kör på med mina anteckningar av vad Karin Bradely berättade på ABF-huset i måndags kväll!

Varför inte ta några notiser om "offentliga rum"? Där kom KB med den provokativa frasen "bättre lodis på Seven-Eleven än på Stureplan". Det handlar alltså om hur "det offentliga rummet" som omhuldas av många krymps, affärscentra glasas in och förses med vakter och kameror. Där stängs såväl lodisar som opinionsbildare ute.

(Jag har några egna inlägg tidigare om det, här och här exempelvis. Inglasning riskerar att plocka bort de öppna platser där folk kan mötas och tala om att de inte gillar de fria torgen plockas bort.)

Men som exemplet med lodisen ovan visar så är KB inte helt säker på att det omhuldade öppna torget är allena saliggörande för hur öppet hela samhället är. Jag har inga närmare noteringar om hur det resonemanget grundades, men kan det möjligen röra sig om att "torgets demokrati" är något som mest är en angelägenhet för borgerliga män? KB pekade på att en del "offentliga rum" kan vara kommersiella, som ställen där folk anordnar loppmarknader, eller det kan röra sig om fotbollsplaner, om "mellanrum" inne i staden av typen hundrastplatser eller lekplatser; sammanfattningsvis ställen där folk möts och pratar med varandra. (Till och med utan att vara fin "medelklass" antar jag.)

Men nog tror jag att problemet med bristande demokrati i Boultbees och andras fina inglasade centra löses genom att demokraterna marscherar in där och vägrar att gå ut - samt att Boultbee skickas ur landet. Redan Vietnamrörelsen tvingade sig in i ett tidigt centrum så den bravaden skall väl gå att upprepa!


Undrar om jag skall förmedla några notiser om den explosiva bostadsfrågan i morgon?



Detta har kanske inte så mycket med ämnet att göra, men en vacker bild i alla fall tycker jag. Mot en betongmur som nästan fått tygstruktur står vinröda blad och blå bär - jag vet inte vilken sort det är.

onsdag 21 oktober 2009

Samtal om "Den framtida staden" - del 3

Så var det ytterligar några synpunkter från Karin Bradley, kompletterat med lite synpunktande från mig.

Varför inte gå in på det aktuella älsklingstemat på många håll: förtätning!

Som KB påpekade så behövs viss täthet för att hålla igång sociala funktioner, och ur den synpunkten kan den kompakta kvartersstaden vara bra. Samtidigt medför det behov av att lämna staden för att kunna få nya vyer.

Tätheten kan göra att vi behöver ägna mindre del av vår tid i att sitta i kommunikationer. Man kan göra något trevligt i stället för att sitta och hänga i köer.

Frågan ställdes: är en tät stad också en hållbar stad? (Hållbar är ju också en pop-fras med innehåll som kan ifrågasättas.) KB nämnde saker som bättre kollektivtrafik, effektivare energiförsörjning, att ha saker nära sig. Samtidigt är ju inte den där "medelklassen" som skall befolka den täta staden alltid så miljö-hållbar som den själv tror.

Det förekommer flera typer av förtätning. Flerkärnighet är ett uttryck som jag läst om i regionalplanerna för Stockholm, men punkt- och bandförtätning var nya termer för mig. Flemingsberg i Stockholm (Huddinge kommun) är ett exempel på en kärna där man försöker diversifiera vad det gäller arbetsplatser, handel, skolor, kommunikationer så att området skall vara rätt självgående. Men kärnor kan också ha mer specialiserad inriktning.

En punkt tänker man sig som rund och kompakt. Med bandförtätning kan man få en mer demokratisk struktur där tätheten smetats ut exempelvis längs en spårförbindelse och alla får lika långt till naturen om de känner för det.

En process som KB nämnde var att försöka komma bort från uppdelningen stadskärna och förort. De kan ju byggas ihop, men det kan också vara så att mer kultur (exempelvis teatrar) drar ut i de gamla förorterna. Men för att det skall fungera måste det finnas tillgång till billiga och flexibla lokaler.

Och då undrar jag hur det går med "billigt och flexibelt" om de kommersiella busarna skall ta över allting?

Och så en bildbilaga innan jag slutar för idag. Tror det finns anteckningar kvar för ytterligare ett inlägg om Karins synpunkter på den hållbara staden och stadsutveckling.



På tal om "lokaler". Här är en som tydligen går mot sin förgängelse. Jag stack in kameran genom ett trasigt fönster till det stora skjulet under Årstabron. Här skulle man ha kunnat göra många intressanta saker, men nu verkar det som sagt sjunga på sista versen.



Och till sist två bilder från Årsta skog, tisdag eftermiddag. En oas att fly till för den förtätade stadens innevånare förvisso. Samtidigt antar jag att skumma intressen är ute efter att sopa bort skogen längs sluttningarna mot Årstaviken och där i stället bygga ännu mer svindyra bostadsrätter för "medelklass" som nödvändigtvis skall ha utsikt över vatten - och vad blir då kvar av oasen?


tisdag 20 oktober 2009

Samtal om "Den framtida staden" - del 2

I föregående inlägg skrev jag lite om Karin Bradleys synpunkter, och här fortsätter jag med ett (samt synpunktar litegrann själv när jag känner för det).

KB ansåg att stadsplanerare är sämre än arkitekter vad det gäller visioner för framtida stadsutveckling. Jag antar att det innebär att planerarna blir mindre utskällda än arkitekterna vad det gäller "konstiga idéer" hur man bygger. Men visioner behövs, det håller jag med om.

Planeringen av stads- och landsmiljöer från slutet av 1800-talet och fram till kvartersstaden på 1920-verkar KB gilla, även om hon har kritik mot den senare också. Man kanske bör läsa hennes avhandling för att få mer grepp på de tankarna.

Nu har vi läget att halva Jordens befolkning bor i städer, och inflyttningen fortsätter. Folk flyr bort från "lantlivets förslöande inverkan" för att tala med Marx. Ur en synvinkel kan koncentrationen i städer vara resurssparande. Det är en synpunkt som yimby-företrädare framfört, och den har mycket som talar för sig. Men det finns en annan aspekt: en "medelklass" som skall vara miljömedveten men som ändå tär mindre på miljö och resurser än underklassen. Den ena gruppen sopsorterar och skall flyga till Thailand, den andra kanske inte gör det men åker gemensamt och kommunalt. Vem är mest miljövänlig? - Och hur hållbara är en del av de megastäder som finns på olika håll? Särskilt de som ligger vid kuster eller är beroende av vatten från försvinnande glaciärer?

"Normer om miljövänlighet stödjer medelklasspolitik" är ungefär vad KB sade. Och denna grupps naturintresse kan vara ganska kufiskt. Hon tog ett exempel som jag själv känner till: fågelvänner som tar bilen till skådarställena. Jag läste för en del år sedan ett påstående om att i Skåne är förhållandena sådana att den mesta skådningen sker från bilar.

Sopsortering? fick KB frågan om. Jodå, svarade hon, det är ju OK, men det behövs större omställningar än symbolhandlingar av denna typ. Den tillväxt av konsumtionen som är inbyggd i systemet måste brytas.

Fortsättning följer.



Stimulerande konsumtionsmiljö utanför Coop Forum i Västberga (i undervåningen ligger Lidl för övrigt - finns det något samband?).

måndag 19 oktober 2009

Samtal om "Den framtida staden"

Jag var nere på ABF-huset tidigare i kväll och lyssnade på ett samtal om samhällsplanering under rubriken "Den framtida staden".

Huvudperson var Karin Bradley (bilden) som skrivit en avhandling som heter Just environments: politicising sustainable urban development. Den finns att ladda ner som elektronisk text här. Bra att sådana möjligheter finns numera!

Mötet kommer att visas på TV:s kunskapskanal den 10 november. Eftersom jag slängt ut TV:n kan jag inte se programmet för att kolla om jag eventuellt kom med på bild - sådant är ju annars viktigt att veta!

Det var åtminstone ett par yimbykämpar i publiken som jag kände igen från vandringen i Midsommarkransen förra lördagen. Det fanns saker i förhandsmaterialet som bör ha intresserat dem: Karin Bradley uppgavs ha funderingar på om förtätningar är allena saliggörande för en hållbar utveckling. Det visade sig att hon helt enkelt modifierade bilden en del. Förtätningar i sig medför inte att resurser sparas även om så kan vara fallet.

Men den första frågan som samtalsledaren ställde gällde om vad dagens städer kan säga om oss, om vi antar att de betraktas några hundra år framåt i tiden. Svaret var att man skulle kunna se en ökad ekonomisk-social uppdelning, alltså till skillnad mot början av 1900-talet när olika grupper visserligen hade rätt olika villkor men ändå kunde bo nära varandra. Man kan ju tänka på överklassen i Östermalms fina kvarter - i gårdshusen inne i deras kvarter fanns underklassen. Idag är den ordningen upplöst. Sätt att resa och att mötas, och den ökande mängden av halvkommersiella mötesplatser, det var andra saker som Bradley trodde att framtiden skulle notera.

Jag klottrade ned diverse anteckningar från vad som sades, och tänkte komma tillbaka med fler kommentarer om det här intressanta mötet.



Här är en miljö som arkeologer i framtiden inte kommer att få tag i. Berget vid Sjövikskajen i Liljeholmen, bestående av de sönderhackade resterna av Vin&Sprits gamla fabrik. Några nya mystiska småhögar har dykt upp vid sidan av, och jag vet inte vad de håller på med. "Storhögen" har sett ut så där ganska länge nu. Jag trodde man skulle plocka bort den snabbt för att kunna fortsätta att bygga, men kan det vara så att konjunkturläget har trasslat till det för exploatörerna?

torsdag 15 oktober 2009

Är bottenvåningarna avgörande?


Husbygge vid Hornstull


Den stadsvandring som jag skrev om samma dag den inträffade finns nu i tidningen City. Vet inte om artikeln är åtkomlig på nätet ännu men jag har naturligtvis detaljgranskat bilderna i papperstidningen för att se om jag själv finns med. Mööööjligen syns jag långt bak på en bild, men det är knappast något att hänga upp på väggen inom glas och ram. Det kan vara någon annan också.

I en sidoartikel säger professor Lars Svedberg om den typ av rörelser som yimby företräder att de är mycket proffsigare än aktivisterna runt almarna i Kungsträdgården och under Mullvadenstriden på Söder. De nya aktivisterna är bättre organiserade och vet hur man hanterar media. Däremot har de tappat medborgarna på vägen.

Jag noterar att ungefär en procent av befolkningen är med i någon politisk frivilligrörelse. Men räknar man med andra typer av rörelser som hanterar politiska frågor fastän kanske inte ur partisynvinkel är ju antalet organiserade människor mycket större. Och om man tar yimby så är det ju inte en partipolitisk rörelse även om den försöker påverka viktiga delar av samhällsplaneringen. Det kan den göra som en "enhetsfront" (om jag använder ett gammalt uttryck som nog inte gillas av liberala yimbyiter) genom att folk med olika politiska uppfattningar ändå kan enas om att ett och annat måste fixas till för att den här regionen skall fungera bra. Dessutom undrar jag om inte en del yimbyiter är aktiva på annat håll när de verkligen vill vara partipolitiska. Och hur många partiorganisationer i Stockholms län har över 4000 medlemmar varav rätt många verkar kunna ta sig fram i mediabruset? Man får se både till kvantitet och kvalitet, och där ligger yimby bra till, inklusive att tala med medborgarna.




Bilden har inte direkt med ämnet att göra, men visar i alla fall hur vackert det var vid Årstabäckens utlopp i Årstaviken i går förmiddag - en liten stockholmspärla!


Jag pratade litegrann med Anders Gardebring från yimby under vandringen, och han tog upp det där med "höga hus". Det är lätt att förknippa yimby med vilda planer på jätteskyskrapor medan det där med hantering av husens bottenvåningar och andra saker nog inte är så kul för media att skriva om. (Om jag minns rätt vad som sades.) Men jag gick och tuggade på det där en stund och kom fram till följande paroll:


Bottenvåningarna är avgörande.

Det låter kanske fånigt, men om man tänker sig ett område med hus där varje våning från bottenplanet och upp består av bostäder, då har man ju ett område utan affärer och "lokaler" och därmed ett område som folk måste lämna för att få många av sina behov tillfredsställda. I småhusområden är detta defintivt fallet. Det kanske finns någon kiosk för pizza och kebab, och har man häftigare behov får man ta bilen och dra iväg till ett fläskastort köpcentrum några kilometer bort.

Men även områden med högre hus kan se ut på det sättet. Och det leder till slutsatsen att man måste få in alla möjliga sorters icke-bostäder i bottenvåningarna. Det betyder att en mängd små arbetsplatser finns inne i och integrerat med bostäderna - vilket ju är det sätt som man byggde städer på under den grå forntid när det inte fanns några stadsbyggnadskontor. Butiker, serviceinrättningar, hantverkare, möteslokaler, etc. Just mötesplatser är viktiga. Det gäller att motverka tendensen att man först segregerar bort arbetsplatserna från bostadsområdena och sedan segregerar olika typer av människor i olika bostadsområden.

När Årsta kom till i början av 1950-talet fanns en idé om att man kunde främja de demokratiska idéerna genom lämpligt utformad arkitektur. Jag undrar om smart utformad politik vad det gäller vad som finns i gatuplanen på något sätt kan motverka den som jag tror allt farligare segregeringen i det här samhället. Detta genom att "folk möts". När man bygger nya bostadsområdet kanske det går att ta hand om det här problemet, och även när man rustar upp en del äldre bostadsområden. Men hur tar man hand om hårdsegregerade småhusmoderatzoner runt om Stockholm? Som organisation kan yimby knappast tala om att lägga ut offentliga subventioner här, att vrida om näsan på dumma kommungubbar där - men det kan jag göra.

Jag sade till Anders att jag borde skriva något positivt om yimbys syn på kommunikationer (vi råkar ha sammanfallande synpunkter där tror jag, vilket underlättar ett positivt skrivande) men dit har jag inte kommit ännu. Men det kanske kommer - stay tune to this station!

tisdag 5 augusti 2008

Höga hus och små människor - Beijing, Stockholm

Vi får nog erkänna att Stockholm är lite mindre som metropol betraktat än exempelvis Beijing. Men en artikel i DN fick mig att fundera på vissa paralleller ändå. Nu försvinner det gamla trånga och omoderna Beijing med små hus och gränder (hutong kallas företeelsen) i en snabb och våldsam våg av moderniseringar. I stället kommer höga hus. En kinesisk arkitekt, Zhu Pei, säger:

- När vi promenerar i de gamla gränderna som finns kvar känner vi oss som betydelsefulla människor. När vi går omkring bland de höga husen i Pekings nya kontorsdistrikt känner vi däremot att vi inte betyder någonting. Bra arkitektur ska få människor att känna sitt värde. Så kan man bedöma om ett hus eller område är bra eller inte ur arkitektonisk synvinkel.

...

Över en miljon invånare i Peking har flyttat från husen i gränderna och till nya lägenheter. De levde trångt och omodernt. Enligt Zhu Peis resonemang bör summan vara betydande av alla dessa Pekingbors känsla av minskat människovärde.
Utflyttningen och demolerandet av det gamla fick mig att tänka på hur många från Stockholm innerstad, bland annat Söder, efter Andra världskriget kunde flytta ut till nybygga bostadsområden som Årsta eller Hammarby. Till nyare finare miljöer, men där det ändå kanske ibland fattades något som fanns i innerstaden. Innerstaden togs mer och mer över av kontor som, i likhet med de stora klossarna i Beijing, knappast fick folk att känna sig större eller av någon betydelse. Att folk inom yimbygruppen livligt önskar höga hus är väl känt, men vad händer med människorna runt husen? Känner de sig betydelsefulla?

Jaja, jag vet motargumenten: "jag har minsann varit i New York och det var så fantastiskt med alla stora fina skyskrapor där alla vill bo och inte kände jag mig nedtryckt inte ..." - Ja, fint för alla utom de som inte vill bo där men de kan ju sticka någon annan stans ... Zhu Pei igen:


- Hutongen var svår att utveckla när samhället utanför gränderna förändrades. Det är inte konstigt att de flesta har flyttat därifrån. Däremot har många känt osäkerhet inför flytten och efteråt saknar de känslan från gränden. När vi får bättre ekonomi finns det hopp om att fler vill återskapa den gamla känslan och förändra miljön där de bor. Då kan den traditionella hutongen förnyas, tror han.

Med andra ord - man lämnar det gamla, hoppar in i en ny situation, men återknyter så småningom (så verkar förhoppningen) till det bästa i den äldre traditionen i en ny syntes. Det ser ut som en dialektisk uppfattning av processen.

Egentligen betyder det väl att man hela tiden testar sig fram mot vad som är bra - men då finns ju alltid frågan: bra för vem? Är det möjligt att uppnå en "god syntes" för Stockholm utan att trampa åtminstone några intressegrupper på tårna? - Jag tvivlar på det. Lösningen till den goda och levande staden finns bland annat i att bygga ihop bostäder, kommunikationer, service, arbetsplatser - där håller jag med yimbyfolket. Jag är även med på att förvandla en del tråkiga små gräsytor till något annat. Att (åter)skapa kvartersstaden är en bra tanke - men kanske inte att smälla upp kvarter så att folk känner sig knäckta - det är en sak vi nog får diskutera mer om. Det som avgör stadens nyttighet är ju dess förmåga att få människor att känna sig hemma där och fungera bra tillsammans.

Not: det finns en del skrivet om livet på östra Söder och även utflyttning till förorterna efter kriget i en intressant bok som heter Den folkliga staden av Mats Franzén. Det kan vara bra att läsa sådana böcker för att hålla perspektivet bakåt. Somliga må tro att vi lever i ett evigt nu, men historien sitter på våra axlar.

måndag 4 augusti 2008

När Hornsgatspuckeln skulle bort

Klicka på bilden så går det lättare att läsa texten!

Den här skylten sitter på den knöligare delen av Hornsgatan som kallas Hornsgatspuckeln. Idag ett prydligt område, förmodligen nedlusat med en "medelklass" som skiljer sig en hel del från de knegare som bodde där när Söder var en arbetarstadsdel.

Nu är ju läget sådant att några rivningar knappast är tänkbara på puckeln - man river inte 1700-talshus i Stockholm längre - men tidigare tänkte man annorlunda. På trettiotalet bodde mina föräldrar på puckeln men flyttade över till andra sidan Hornsgatan eftersom det var meningen att man skulle riva däruppe. Kanske var det kriget som kom emellan för stadsplanerarna.

Hur som helst, puckeln (och större delen av Gamla stan) undkom den rivningsvåg som annars utplånade mycket av det centrala Stockholm. De sår som rivningarna orsakade var inte bara i marken utan själsligt - de lever fortfarande kvar i ofta bittert minne hos gamla stockholmare. De som försöker tala om förnyelse av staden torde ofta stöta på folk som uppbragt påpekar vad som hände med "gamla Klara". Och det är lätt att, som Svante Foerster gör i citatet ovan, peka ut nyinflyttade lantisar som ansvariga för förödelsen. Men det fanns nog quislingar i våra egna led också. Och nog fanns det råtthål som knappast var värda att bevara, fulla av löss och råttor, förfallna - men i den moderniseringsglada tiden efter Andra världskriget fick barnet åka ut med badvattnet!

torsdag 19 juni 2008

Naturskyddsföreningen om urbanisering och stadsutglesning

Här är två tips om intressant läsning för den som funderar på förhållandet mellan natur, resurser och stadsmiljö, särskilt i Stockholm. Dels är det senaste numret av Sveriges Natur (nr. 3/08) som ges ut av Naturskyddsföreningen. Där finns ett block av artiklar som kallas "Staden - vår framtid". Det kanske känns lite spretigt eftersom man försöker täcka många aspekter, men jag tror att blocket kan vara bra som introduktion.

Dels finns en rapport om stadsutglesning som föreningen publicerat, betitlad Den glesa staden. Kan laddas ner här.

Att den gamla ärevördiga föreningen numera också intresserar sig för stadsbyggnadsfrågor har jag berättat om tidigare, i samband med diskussionerna om vad som skall göras med Bromma flygfält. Uppenbarligen är detta ingen tillfällighet - nu är det stadsmiljö som ligger högt på dagordningen!

Kan det vara en generations- och epokfråga? Först under de senaste årtiondena har vi fått större grupper av verkliga stadsbor i Sverige. Själv är jag född i och bor i innerstaden, men på något vis hänger "landet" kvar i bakhuvudet trots att de svenska delarna av min släkt började bli stadsbor för cirka 150 år sedan. Den mentala omställning verkar ta tid, men nu finns det mängder av dedikerade stadsbor som måste ta ställning till en miljö som befinner sig en bit från den lantliga gödselstacken. De kanske känner sig främmande för den typen av omgivning också. En del kommer ju från stadskulturer i andra delar av världen, som de som kommer från det som med en äldre term kallas "Främre Orienten". Det var ju där de första städerna växte upp, och många var det också, för cirka 6000 år sedan. En irakier eller syrier som kommer hit kan ju ha haft stadsbor i släkten vid en tid när stockholmsområdet ännu låg under vatten.




Gammal stadsmiljö - en liten fin husrad vid Söder Mälarstrand, strax väster om Västerbron. (Fast när de här husen byggdes räknades nog det här området som yttre förorterna.)


Det sker en kraftig urbanisering världen över, folk flyttar in mot städerna i massomfattning och över hälften av Jordens befolkning bor numera i städer. "Världens städer växer med ett Uppsala om dagen" står det i Sveriges Natur. Då blir det givetvis av högsta vikt att försöka se till att levnadsnivån i städerna är dräglig. Mycket av tillväxten handlar om slum som breder ut sig på ett ohälsosamt sätt i jättestäder med fler invånare än hela Sverige. Ur den synpunkten är våra inhemska problem av lyxkaraktär, i alla fall ännu så länge. Det mesta av den gamla slummen försvann under miljonprogrammets tid och förhoppningsvis går det att se till att återförslumning inte sker.

Det finns prognoser om att Stockholm kommer att växa med ett Göteborg - men då bör man minnas att prognoser är just inget annat än prognoser. En prognos är inte en fastlagd plan utan en mer eller mindre god gissning om vad som skall hända. Att Stockholm kommer att fortsätta att växa är dock tämligen säkert, och det kommer att påverka miljö och resurser. Intresserade medborgare bör alltså lämpligen försöka sätta sig in litegrann i de här frågorna.




Ett fält med utblommade maskrosor i Ågesta. Inte stadsmiljö direkt, men ganska lätt att ta sig dit även om man inte är bilburen. I stadsplaneringen måste miljöer av den här sorten finnas med.


Underrubriken till Den glesa staden är "Staden, transporterna och stadsutglesningen – ett diskussionsunderlag". Det räcker ju med att titta på transporter för att komma in på den grundläggande frågan om hur staden över huvud taget skall kunna fungera - för utan transporter gör den ju det inte.

I det sammanhanget kommer man in på frågan om stadsutglesning, även känt som "urban sprawl". Mattor av resursslukande små hus och vägar breder ut sig, med vissa städer i USA som avskräckande exempel. Innehav av bil blir nära nog ett måste för att kunna existera där - vilket innebär att ökande bensinpriser slår hårt mot fattiga arbetande i suburbia. Något sådant vill vi inte ha i Sverige antar jag, men även områden utanför centrala Stockholm ser ut på det sättet numera. Dock säger exempelvis yimbyrörelsen bestämt nej och framför radikala motförslag om stadsförtätning. Med tätare byggande vinner man otvivelaktigt genom att slösa mindre med resurser och kan spara mark utanför stadskärnorna i grönt skick. För att få veta mer om olika definitioner av "urban sprawl" och problemen och drivkrafterna i den processen läser man lämpligen rapporten från Naturskyddsföreningen. Samtidigt får man bland annat en stadshistorisk snabbkurs på köpet.



Den centrala staden - mötesplatsen - Sergels torg. På just den här bilden samlas några hundra människor för att protestera mot Förbifart Stockholm. Vad händer med mötesplatserna i staden om allt glasas in och förvandlas till gallerior och innetorg där rena krämarintressen får bestämma? Är en stad för enbart köpenskap en stad som kan utvecklas kulturellt och politiskt - kan den vara en demokratisk stad?


En intressant fråga är: hur mycket av utvecklingen skall ske spontant, och hur mycket och från vilket håll skall regleringar ske? Eller är det möjligen så att den ojämna fördelningen av makt och resurser gör att spontan utveckling i praktiken är omöjlig, och det i stället måste bli en fråga om hur besluten om resursfördelning skall tas? Skall de kommersiella intressena tillåtas styra över demokratin eller vice versa? Skall de hållas särskilda, eller skall man följa en modell där de går hand i hand (ungefär som "den svenska modellen" efter Andra världskriget)? När man diskuterar stadsmiljöfrågor i bred omfattning tror jag inte man kan komma undan detta. Gillar man inte stadsförtunning kan det ju hända att man måste ta i med hårdhandskarna mot småhusbyggar- och motorvägs- och köpcentrummaffian! Hur görs det under demokratiskt acceptabla former?

söndag 4 maj 2008

Nya byggnader - låneord i språket

En ny byggnad i stadsmiljön kan man likna vid ett låneord i språket. Det måste anta "färgen" och "tonen" från det nya värdspråket. "Alkohol" till exempel är svenska, medan ursprungsordet "al-kuhl" med emfatiskt h-ljud, är arabiska. När nya ord trädet in i språket förändras stavning och uttal et cetera. På samma vis bör en ny byggnad försöka smälta in i den gamla omgivningen. Problemet är att modern arkitektur inte vill vara en länk i en kedja. Originalitet går före alla andra hänsyn. Lyhördhet och ödmjukhet anses står i vägen för det personliga uttrycket.

Citatet kommer från Upsala Nya Tidning och en artikel av Muhamed Omar. Det är nog en fundering man kan tillämpa på andra platser än Uppsala.

Ful miljö kan framkalla ångest och depressioner medan en vacker miljö till och med kan få sjuka människor att tillfriskna.

Det är så sant som det är sagt. Lyhördhet och ödmjukhet är inte det första man tänker på vid betraktandet av somligt i stadsmiljön, eller när man läser eller hör de personer som förespråkar den ena eller andra ändringen.

fredag 11 april 2008

Gräsrot-stadsplanerare

Nu tänker jag hålla några bollar i luften samtidigt: demokrati, stadsplanering, teknik, media. I föregående inlägg nämnde jag möjligheterna att visualisera olika tankar om stadsbyggnad genom att fotografera med digitalkamera eller ta bilder från GoogleEarth och sedan göra bildbearbetning i GoogleSketch. GoogleSketch är ett gratisprogram som gör att man kan bli sin egen arkitekt eller stadsplanerare. Med den här tekniken som verktyg skulle man kunna tänka sig en gräsrotsrörelse som gör sina egna planförslag, lägger ut förslagen på nätet, kontaktar politiker och pratar för varan efter bästa förmåga. Jag har nu gjort en smärre test.

I ett äldre inlägg skällde jag på de söndertrampade och i stort sett obefintliga och därmed ur partikelsamlingssynpunkt meningslösa gräsmattorna på Ringvägen. Bloggposten illustrerades med egenhändigt tagna bilder. Jag tänkte först ta satellitbilder från GoogleEarth eller Eniro för att beabeta idén vidare, men skärpan var inte så bra så jag ritade i stället en grovskiss över områdets nuvarande utseende i GoogleSketch (klicka så kommer bilderna upp i större och läsligare format hoppas jag):


Och sedan använde jag den bilden för att göra några modifieringar. Ringvägen fick bli smalare och med en mjukare sväng mot Lundagatan, och de två mindre byggnaderna samlades vid nedgången till tunnelbanan. Därmed kunde ett ganska stort tomrum för att göra något intressant skapas på två av de tre trista söndertrampade ytorna.



Det här har ritats väldigt amatörmässigt av mig. Men hur blir det om verkligt datakunniga människor kommer med i bilden, kanske någon arkitekt, någon med blick för det estetiska, sådana som kan den historiska bakgrunden till att olika ställen ser ut som de gör, människor med kännedom om lokal ekonomi eller logistikfrågor - då kunde det bli ett verkligt vitaliserande inslag i debatten om hur vår stad skall utvecklas.

Med andra ord: gnäll inte över att det här ser taffligt ut eller är fel på det ena eller andra sättet - gör något bättre själv i stället!

torsdag 10 april 2008

Vi diskuterade stadsplanering en stund ...

Jag satt tillsammans med några andra ikväll och diskuterade stadsbyggnadsfrågor i Stockholm i allmänhet och Söder i synnerhet. En veteran-arkitekt framförde tanken att enda lösningen för att få hejd på trafikeländet på Hornsgatan var att bygga ett sexhundra meter långt hus mitt på gatan från Slussen till Ansgariegatan. (Jag glömde fråga varför man inte kunde lägga till hundra meter så kåken kunde gå ända till Hornstull.)

Angående jämförelserna med New York sa veteranen att det bor ju knappast folk i de höga husen på Manhattan - där är det kontor och hotell. Folk bor i allmänhet i lägre hus. Dessutom är det så otryggt så man måste ha portvakter som håller koll på vilka som vill komma in. (Jag tänkte omedelbart på de yimbysar som dyrkar New York.)

Någon annan tog upp det här med butikslokaler i bottenvåningen (och här tänkte jag på yimby igen, det är ju en av deras trossatser) och att det planeras att bygga på det sättet överallt nu. Denna talare var inte alls övertygad om att man fick fram en känsla av stad på det sättet. Jag hängde inte med riktigt, men en sak kunde vara att man måste fundera på hur kundunderlagen ser ut i olika områden, och hur dessa vill lägga upp sitt handlande (om jag fattade saken rätt).

Någon benhård bevarandelinje av allting fanns inte bland de talande, utan det var snarare nyanseringar åt olika håll. Betydelsen av även skenbart oväsentliga små gröna plättar för luftrening framhölls från något håll, någon hade inget emot skyskrapor, en annan menade att det sociala livet kunde vara sämre i skyskrapor än mindre hus, en tredje (jag nämligen) filosoferade över möjligheterna att visualisera olika tankar om nybyggen eller ändringar genom att fotografera med digitalkamera eller ta bilder från GoogleEarth och sedan göra bildbearbetning i GoogleSketch. Man skulle ju kunna tänka sig en gräsrotsrörelse av stadsintresserade som på det sättet gör sina egna planförslag. En annan sak jag undrade över var hur det är med det som förr kallades "smygkontorisering" - kan man få loss lägenheter genom åtgärder där?

Galleriornas mångfaldigande mötte ingen större entusiasm, men en deltagare trodde att den nya gallerian i Skrapan hade dragit mer folk till andra butiker på Götgatan.

En veteranpolitiker i gänget framförde den intressanta synpunkten att det där med "höga hus" verkar komma fram bland yngre manliga arkitekter mot slutet av varje högkonjunktur - för att sedan glömmas bort. Och kanske det stämmer. Vi får se om den nuvarande höghusvurmen överlever finansbubblans sorgesamma kollaps som nu pågår inför världens blickar.

Och så vidare - kravet att bygga katastroftåligt tog jag själv upp, liksom otyget att en del kommuner i regionen inte bygger något alls. Kan det vara så att stadsplanering håller på att bli en ny liten folkrörelse? Hur som helst - de som deltog i det här samtalet var varken yimby eller nimby, utan mer avspänt svenskt lagom! Vi kunde nog ha pratat fyra timmar i stället för två men ändå haft mycket kvar att ventilera.

tisdag 26 februari 2008

Krav på offentligt ansvar för stadsbyggnad

Det finns olika ideer om hur situationen avseende bostäder och andra lokaler, offentliga kommunikationer etc. kan utvecklas. Och det är inget nytt. Omkring förra sekelskiftet var bostadsläget dåligt i Stockholm och ser vi upp kan en liknande situation växa fram igen, med överbefolkade bostäder, enskilda och till och med familjer som nära nog bor som uteliggare, slumlorder som tjänar grova pengar på råtthål, grov segregering (den finns ju delvis redan) och allmänt förhållanden som inte är acceptabla. Enligt en klassisk manchesterliberal syn kommer detta att lösa sig själv genom marknadskrafternas ingripande. Socialliberaler och socialister har en annan syn - den politiska makten måste gripa in och rätta till. Marknaden klarar inte av att lösa det här.

Här är vad Vänsterpartiet skriver i sitt nya förslag till partiprogram. Det är snälla socialliberala formuleringar, man skulle kunna tänka sig hårdare skrivningar. Jag antar att man tänkt sig att programmet skall fungera inte bara i Stockholm utan i alla de större städerna. Det är ju där som nästa val förmodligen kommer att avgöras.
De senaste decenniernas nedrustning av den sociala bostadspolitiken har bekräftat att marknaden inte kan förse alla med en god bostad till överkomlig kostnad. Samhället måste återta initiativet, det demokratiska inflytandet över och ansvaret för bostadsförsörjningen. Det behövs statligt generellt finansieringsstöd och byggande, förnyelse och förvaltning utan vinstsyfte. Den selektiva förmögenhetsöverföringen från gemensamt till privat genom utförsäljning av allmännyttan till bostadsrätter måste stoppas. Hyresrätten med stärkt boendeinflytande och delaktighet ska främjas och kooperativa bostadsformer utan vinstsyfte ges möjlighet att utvecklas. Samhällsplanering, byggande och upprustning ska inriktas på mångsidig användning och behoven hos olika människor. En långsiktigt hållbar miljö ska skapas genom hushållande med resurser och energisnålt byggande. Genom en blandning av hustyper, lägenhetsstorlek och upplåtelseformer ska alla miljöer främja jämställdhet och motverka segregation, slutenhet och kategoriboende. Till detta hör också att medborgarna har tillgång till gratis offentliga mötesplatser, både utomhus och inomhus, måste vara en del av bostads- och samhällsbyggandet. Kollektivtrafiken och utbudet av samhällsservice ska utformas så att bilberoendet minskar.
Det finns delar här som inte passar in hos yimby (yimby tar inte ställning till i vilken mån politiska processer skall styra, om jag förstår det rätt), det finns delar som gör det (för en blandad stad, mot segregering, för god miljö). Om detta betyder stora eller små hus sägs inget, men för några dagar sedan hörde jag en rätt framstående vänsterpartist i Stockholm uttala sig för höga hus. I mån av tid och ork skall jag titta på vad andra partier har för ideer.