Höga hus och små människor - Beijing, Stockholm

Vi får nog erkänna att Stockholm är lite mindre som metropol betraktat än exempelvis Beijing. Men en artikel i DN fick mig att fundera på vissa paralleller ändå. Nu försvinner det gamla trånga och omoderna Beijing med små hus och gränder (hutong kallas företeelsen) i en snabb och våldsam våg av moderniseringar. I stället kommer höga hus. En kinesisk arkitekt, Zhu Pei, säger:

- När vi promenerar i de gamla gränderna som finns kvar känner vi oss som betydelsefulla människor. När vi går omkring bland de höga husen i Pekings nya kontorsdistrikt känner vi däremot att vi inte betyder någonting. Bra arkitektur ska få människor att känna sitt värde. Så kan man bedöma om ett hus eller område är bra eller inte ur arkitektonisk synvinkel.

...

Över en miljon invånare i Peking har flyttat från husen i gränderna och till nya lägenheter. De levde trångt och omodernt. Enligt Zhu Peis resonemang bör summan vara betydande av alla dessa Pekingbors känsla av minskat människovärde.

Utflyttningen och demolerandet av det gamla fick mig att tänka på hur många från Stockholm innerstad, bland annat Söder, efter Andra världskriget kunde flytta ut till nybygga bostadsområden som Årsta eller Hammarby. Till nyare finare miljöer, men där det ändå kanske ibland fattades något som fanns i innerstaden. Innerstaden togs mer och mer över av kontor som, i likhet med de stora klossarna i Beijing, knappast fick folk att känna sig större eller av någon betydelse. Att folk inom yimbygruppen livligt önskar höga hus är väl känt, men vad händer med människorna runt husen? Känner de sig betydelsefulla?

Jaja, jag vet motargumenten: "jag har minsann varit i New York och det var så fantastiskt med alla stora fina skyskrapor där alla vill bo och inte kände jag mig nedtryckt inte ..." - Ja, fint för alla utom de som inte vill bo där men de kan ju sticka någon annan stans ... Zhu Pei igen:

- Hutongen var svår att utveckla när samhället utanför gränderna förändrades. Det är inte konstigt att de flesta har flyttat därifrån. Däremot har många känt osäkerhet inför flytten och efteråt saknar de känslan från gränden. När vi får bättre ekonomi finns det hopp om att fler vill återskapa den gamla känslan och förändra miljön där de bor. Då kan den traditionella hutongen förnyas, tror han.

Med andra ord - man lämnar det gamla, hoppar in i en ny situation, men återknyter så småningom (så verkar förhoppningen) till det bästa i den äldre traditionen i en ny syntes. Det ser ut som en dialektisk uppfattning av processen.

Egentligen betyder det väl att man hela tiden testar sig fram mot vad som är bra - men då finns ju alltid frågan: bra för vem? Är det möjligt att uppnå en "god syntes" för Stockholm utan att trampa åtminstone några intressegrupper på tårna? - Jag tvivlar på det. Lösningen till den goda och levande staden finns bland annat i att bygga ihop bostäder, kommunikationer, service, arbetsplatser - där håller jag med yimbyfolket. Jag är även med på att förvandla en del tråkiga små gräsytor till något annat. Att (åter)skapa kvartersstaden är en bra tanke - men kanske inte att smälla upp kvarter så att folk känner sig knäckta - det är en sak vi nog får diskutera mer om. Det som avgör stadens nyttighet är ju dess förmåga att få människor att känna sig hemma där och fungera bra tillsammans.

Not: det finns en del skrivet om livet på östra Söder och även utflyttning till förorterna efter kriget i en intressant bok som heter Den folkliga staden av Mats Franzén. Det kan vara bra att läsa sådana böcker för att hålla perspektivet bakåt. Somliga må tro att vi lever i ett evigt nu, men historien sitter på våra axlar.