tisdag 5 augusti 2008

Höga hus och små människor - Beijing, Stockholm

Vi får nog erkänna att Stockholm är lite mindre som metropol betraktat än exempelvis Beijing. Men en artikel i DN fick mig att fundera på vissa paralleller ändå. Nu försvinner det gamla trånga och omoderna Beijing med små hus och gränder (hutong kallas företeelsen) i en snabb och våldsam våg av moderniseringar. I stället kommer höga hus. En kinesisk arkitekt, Zhu Pei, säger:

- När vi promenerar i de gamla gränderna som finns kvar känner vi oss som betydelsefulla människor. När vi går omkring bland de höga husen i Pekings nya kontorsdistrikt känner vi däremot att vi inte betyder någonting. Bra arkitektur ska få människor att känna sitt värde. Så kan man bedöma om ett hus eller område är bra eller inte ur arkitektonisk synvinkel.

...

Över en miljon invånare i Peking har flyttat från husen i gränderna och till nya lägenheter. De levde trångt och omodernt. Enligt Zhu Peis resonemang bör summan vara betydande av alla dessa Pekingbors känsla av minskat människovärde.
Utflyttningen och demolerandet av det gamla fick mig att tänka på hur många från Stockholm innerstad, bland annat Söder, efter Andra världskriget kunde flytta ut till nybygga bostadsområden som Årsta eller Hammarby. Till nyare finare miljöer, men där det ändå kanske ibland fattades något som fanns i innerstaden. Innerstaden togs mer och mer över av kontor som, i likhet med de stora klossarna i Beijing, knappast fick folk att känna sig större eller av någon betydelse. Att folk inom yimbygruppen livligt önskar höga hus är väl känt, men vad händer med människorna runt husen? Känner de sig betydelsefulla?

Jaja, jag vet motargumenten: "jag har minsann varit i New York och det var så fantastiskt med alla stora fina skyskrapor där alla vill bo och inte kände jag mig nedtryckt inte ..." - Ja, fint för alla utom de som inte vill bo där men de kan ju sticka någon annan stans ... Zhu Pei igen:


- Hutongen var svår att utveckla när samhället utanför gränderna förändrades. Det är inte konstigt att de flesta har flyttat därifrån. Däremot har många känt osäkerhet inför flytten och efteråt saknar de känslan från gränden. När vi får bättre ekonomi finns det hopp om att fler vill återskapa den gamla känslan och förändra miljön där de bor. Då kan den traditionella hutongen förnyas, tror han.

Med andra ord - man lämnar det gamla, hoppar in i en ny situation, men återknyter så småningom (så verkar förhoppningen) till det bästa i den äldre traditionen i en ny syntes. Det ser ut som en dialektisk uppfattning av processen.

Egentligen betyder det väl att man hela tiden testar sig fram mot vad som är bra - men då finns ju alltid frågan: bra för vem? Är det möjligt att uppnå en "god syntes" för Stockholm utan att trampa åtminstone några intressegrupper på tårna? - Jag tvivlar på det. Lösningen till den goda och levande staden finns bland annat i att bygga ihop bostäder, kommunikationer, service, arbetsplatser - där håller jag med yimbyfolket. Jag är även med på att förvandla en del tråkiga små gräsytor till något annat. Att (åter)skapa kvartersstaden är en bra tanke - men kanske inte att smälla upp kvarter så att folk känner sig knäckta - det är en sak vi nog får diskutera mer om. Det som avgör stadens nyttighet är ju dess förmåga att få människor att känna sig hemma där och fungera bra tillsammans.

Not: det finns en del skrivet om livet på östra Söder och även utflyttning till förorterna efter kriget i en intressant bok som heter Den folkliga staden av Mats Franzén. Det kan vara bra att läsa sådana böcker för att hålla perspektivet bakåt. Somliga må tro att vi lever i ett evigt nu, men historien sitter på våra axlar.

3 kommentarer:

gardebring sa...

Du skriver:
"Med andra ord - man lämnar det gamla, hoppar in i en ny situation, men återknyter så småningom (så verkar förhoppningen) till det bästa i den äldre traditionen i en ny syntes."

Vilket är intressant. Vi har diskuterat detta en hel del inom Yimby på sistone och det är ungefär just detta vi kommit fram till. I Sverige lämnade vi den gamla staden när modernismen gjorde sitt intåg, och flyttade ut till de "luftiga" förorterna. Idag har dock modernismens stadsplaneringsidéer i stort spelat ut sin roll. Det är helt enkelt omoderna och utformade för ett samhälle som inte längre finns. Vi behöver återknyta till den historia som modernisterna klippte av, utan att för den skull bli nostalgiska och försöka återgå till något slags förhärligat 1800-talsideal.

Modernismen sprang ur tanken om effektivitet, maskinsamhället, den "nya" människan. Vi lever inte lägre i det samhället (om vi någonsin gjord det). Idag handlar allt om kontakter, nätverk. Vi behöver bygga staden för dagens människor.

Angående höga hus så tror jag kanske en del av problematiken kring diskussionen där är att jag själv och många andra urbanister aldrig har sett dessa som ett problem, sålänge de är urbana. Jag kan så att säga inte för min fantasi riktigt föreställa mig var ur problematiseringen med högre byggnader stammar från. För mig är en stads trivselfaktor beroende av gatulivet i bottenplanet, inte av höjden på de byggnader som omger gatan. Jag har någon slags outtalad fördom om att det är en skräckbild som ligger kvar efter modernismens misslyckanden med gråa och trista betonghus i förorten, men jag kan mycket väl ha fel.

Du får gärna utveckla det resonemanget lite, det skulle vara genuint intressant att få höra lite om dina tankar kring det.

gardebring sa...

Jag skrev såhär i den diskussion som jag refererade till i förra inlägget:

Det finns idag två rörelser som jag menar är ute på fel väg. Dels traditionalisterna, som idag utgörs av funktionalisterna/modernisterna. Vi som vill bygga stad igen brukar ibland kallas reaktionära, men det är att förenkla, vilket jag kommer till. Snarare är det funktionalisterna/modernisterna, de som gärna kallar oss reaktionära, som själva är reaktionära eftersom de krampaktigt vill bita sig fast i ett ideal som har sitt ursprung i det tidiga 1900-talet. En verklighet som inte längre finns och således är inadekvat för att bygga vår tids städer. Det är en häpnadsväckande användning av nyspråk att kalla en naturlig utveckling och reaktion på det som det idag finns brist på och som människor bevisligen vill ha för reaktionärt. Modernisterna är reaktionärerna!

Den andra rörelsen är traditionalisterna inom den nyurbanistiska rörelsen. Denna rörelse är också, iaf delvis, reaktionär. Man har sett modernismens misslyckande och dragit samma slutsats som oss; det måste byggas städer igen. Problemet är att man avstannar här. Man nöjer sig med att återgå till det gamla stenstadsidealet, det ideal som från början gav ursprung till just modernismens idéer. Här glömmer man att den gamla stenstaden var gyttrig och bestående av en massa människor på liten yta. Det gav upphov till ett fantastiskt folkliv och mängder av folklig kommers, men också naturligtvis en massa problem på grund av den trångboddhet och den dåliga hygien som rådde på denna tid. Idealet verkar istället bli den puttinuttiga småstaden. Men då glömmer man att den puttinuttriga småstaden saknar viktiga aspekter för att skapa levande och dynamiska städer. Befolkningstäthet och funktionsblandning. För att skapa dynamiska levande storstäder behöver du ha en hög befolkningstäthet och en god blandning av kontors- och boendeytor för att skapa underlag för det levande affärsliv på gatorna som vi eftersöker.

Här kommer då såklart vi in. Jag menar att vi är en tredje väg, vi vill återknyta till den historiska linje som klipptes av med modernismens intåg, men vi vill återknyta och också gå framåt. Vi vill ta med oss den historiska kunskapen om hur man bygger städer, utan att för den skull bli nostalgiska och utopiska. Städer skall vara lite kaotiska. Allt behöver inte vara perfekt ordnat, zonerat och planerat. Det är inte stadsplanerarnas sak att avgöra vad det skall ligga en livsmedelsbutik. Planerarna skall istället skapa underlaget, stadens form, för att möjliggöra den diversitet som bara staden själv med sina egna processer över tid kan åstadkomma. Häri ligger naturligvis också att de nya stadsdelar vi planerar behöver ha en högre täthet än vi tidigare byggt i Stockholm. Anledningen är att för att få folkliv och underlag så måste det ofrånkomligen bli så då vi idag bor avsevärt större än vi gjorde när Stockholm stenstad byggdes. Tätheten kan omöjligen uppnås i breddled just pga att vi bor färre människor per kvadratmeter. Tätheten måste således uppnås i höjdled. Det betyder inte skyskrapor överallt (jag tror det skulle bli en ganska trist stad, precis som en stad enbart av femvåningshus är trist), men det innebär att vi behöver höja den generalla nivån på våra stadskvarter. Istället för 5-6 våningar behöver vi bygga 10-15 och på sina ställen skjuta in högre byggnader. Det är en naturlig utveckling som syns i många andra städer.

Björn Nilsson sa...

Ett uppslag jag har är ungefär att jämföra staden med en kvantdator. Jag vet visserligen inte mycket om denna manick utom att den bara är i förberedande stadiet ännu, men det tycks som dess styrka är att den kan utföra en ohygglig massa operationer snabbt och samtidigt. Som i en stad - många små bitar av information är i rörelse samtidigt genom kontakter mellan människor och vad som händer i de enskildas huvuden. En konsekvens av kvantfysiken är att den där datorn kanske kan svara på frågor innan de ställs. Jag tänkte först att så långt kommer man väl inte i staden, men varför inte - kanske den enorma mängden information som rasar runt gör att lösningar på problem som man knappt inte visste att man hade presenterar sig utan att man behöver göra någonting?

Det där anknyter på något sätt till vad du skriver om behovet av "kaos". Ett skapande kaos är ju något annat än röran i ett samhälle där ingen tar ansvar. Det gäller att hitta den optimala blandningen av styrmekanismer och fria tyglar. Lösa boliner fungerar ju helt enkelt inte. I så fall skulle man överlåta åt alla att bygga sina egna små skjul där man tyckte att det passade bra.

Det här var ju inget svar på vad du skriver om modernism, urbanism, funkis och liknande. Jag kanske får återkomma. Ett sätt att lösa diskussioner av den typen kan också vara att byta infallsvinkel och starta från ett nytt fräscht håll. Vet inte hur man skulle formulera en sådan ny linje, men det kanske någon smartskalle har ideer om. Eller kan faktiskt kvantdatorn vara en utgångspunkt?

Ingen aning, det här var en förvirrad/förvirrande kommentar, men jag får väl försöka återkomma och tala om vad jag "egentligen" menar.