Måste Stockholm ligga just här?

Här är en karta som jag kladdat lite på, i form av ett kors. Den ungefär horisontella linjen går från Göta älvs mynning till Nevas utlopp. Den passerar Vänern, Hjälmaren, Mälaren, Åland och finska sydkusten. Det är sjöleder nästan hela vägen. Ända fram till att järnvägarna kom i slutet av 1800-talet var vattenlederna de bästa vägarna i stora delar av Norden. På somrarna kunde man ta tunga transporter med båt, på vintern i slädar över isarna. Vintern var faktiskt ofta den bästa tiden att förflytta sig.

Om man tittar på en karta över hur Sverige såg ut exempelvis i början av 1500-talet så ser man att landet följde ungefär den här östvästliga axeln. Men sedan finns det en nordsydlig axel också. Den kan tänkas följa östra eller västra stranden av Östersjön, men någonstans möts axlarna. Det bör vara ungefär någonstans mellan nuvarande Stockholm och finska Åbo. Man skulle kunna tänka sig en kompromiss med Åland, men ålandsöarna saknade den utvecklade ekonomi med exempelvis omfattande gruvhantering som fanns omkring Mälaren i Bergslagslandskapen. Stockholm eller Åbo låg bättre till och Stockholm bäst just när något som liknade ett svenskt rike började växa fram efter år 1000. Antagligen spelade tyska handelsintressen in när Stockholm blev stad på 1200-talet. Stockholm blev ett nytt namn efter Helgö, Birka och Sigtuna.

Stockholm var alltså en rätt bra knutpunkt i handelsnäten, tillgänglig från alla håll men ändå med en geografi som gjorde att platsen kunde försvaras mot anfall från sjöss eller land.

Men gäller det idag? Varför skulle man inte kunna sätta sig ner och förutsättningslöst fråga: vad skall vi ha Stockholm till? Håller man nu på och planerar och bygger som tusan i en ort som om hundra år kanske är lika relevant för Sverige som Säffle eller Hudiksvall är idag?

Bara för att ta det där med kommunikationerna: en äldre tids teknologi och behov gjorde att Stockholm låg bra till för såväl utrikes som inrikes kontakter. Men det var länge sedan skutorna seglade med stångjärn från Arboga till Stockholm och behövde fritt vatten. Det kommer inga slädlass på Mälaren längre och kör upp på land vid Vinterviken.

Man kanske kunde flytta över Stockholm till Arboga i stället (under pesten 1709 har jag för mig att hovet flydde till Arboga för övrigt, och ungefär vid den tiden hade jag släkting som var järnbärare där)? Eller tänka i helt andra banor? Om man backar några steg och försöker tänka förutsättningslöst (vilket naturligtvis inte är helt möjligt) kanske det kommer upp andra smarta idéer. Kanske en lämplig första fråga är: vad skall vi ha Stockholm till -måste Stockholm ligga just här? För en gammal stockholmare är det givetvis trevligt med positiva svar på dessa frågor, men tänk om någon kommer på att det kunde finnas bättre alternativ?

(Tillägg om Säffle och Hudiksvall: slumpvis valda namn. I Säffle har jag aldrig varit. En gång åkte jag tåg förbi Hudiksvall, och jag lovar - hade jag blundat en sekund hade jag kanske inte ens märkt att vi körde förbi en stad!)

En låst stad

Det växer ett nytt bygge bortåt Centralen. Stadsförtätarna dansar givetvis glädjedanser över fler och högre hus i centrum. Och inte gör det mig något om man fyller igen en del fula ställen och låter en del äldre mindre trevliga kåkar försvinna. Blir det bättre så inte mig emot.

Men hur är det egentligen med den här staden? En låst stad? Jag minns en gång i tiden när portarna inte låstes förrän på kvällen, när företag och myndigheter inte var befästningar ... . Vad är det för samhälle som finns där mitt i allt det nya fina - har det trevliga ändå avigsidor? Är det så att folk är rädda utan orsak när de sitter och darrar bakom säkerhetsdörrar i de högbelånade bostadsrätterna, eller kryper det omkring ett monstrum på gatorna? Vad jag minns från förr kunde väl det hemskaste vara om Jehovas vittnen ringde på dörren och ville omvända en. Men det kanske finns farligare saker nu? Hotande skuggor som smyger omkring och är fel på något sätt?

Stockholm är en stad bakom portlås och befästa receptioner. Vill man gå in någonstans skall det helst vara för att konsumera. Annars är man inte välkommen. Helst skulle det väl göras en gated community av hela skiten, och bort med alla som inte är goda konsumenter! - Är du lönsam lille vän? - Inte det, nå bort med dig!

Stadsförtätarna må fantisera om sin lattekaffe (dyvatten ungefär) på någon servering eller trivsamt folkvimmel på gatorna - i verkligheten blir det mer av den ensamme konsumenten som står bunden vid en stolpe utanför tköptemplet och ylar vilsen i natten.

En prognos är en prognos

Ett taffligt försök till hårdgrundsetsning med färg som jag gjorde för 25 år sedan - men det är ju ett stockholmsmotiv och passar i den här bloggen således!

Det kommer ofta flersidiga reklambilagor om dittan och dattan med Dagens Nyheter. Ofta sådant som inte är särskilt intressant. För några dagar sedan var det "Stockholm" som ville göra reklam för sig på många och säkert inte så billiga sidor. Hej stockholmare, en tidning om vad dina skattepengar används till. Jaha?

Man kan notera att en prognos förvandlas till en beställning på framtiden. Om 20 år har vi blivit 200 000 till utropas det tvärsäkert på framsidan. Har man jobbat med prognoser vet man att de är gissningar om hur framtiden skall se ut. Om man vet hur framtiden ser ut är det ingen prognos, men det här är en prognos. Vi kan bli fler eller färre, det är rimligt att tro att om inget allvarligt inträffar kommer befolkningen att öka, men något "allvarligt" kan innebära att folk strömmar hit eller strömmar bort. Om den där tiotusenårsvågen kommer svepande längs stränderna av Mälaren och gör det mesta av alla tjusiga "sjönära" byggen till vrak på land flyr folk bort. Å andra sidan kan det hända saker som gör att folk i massomfattning försöker ta sig hit från översvämmade områden i västra Europa eller från klimat- eller politiska katastrofer i öster. Eller en stor himlakropp träffar Jorden och avslutar alla diskussioner i ämnet.

Stort och smått blandas i bladet. En kille tycker att Stadsgårdskajen borde förvandlas till promenadstråk och det håller jag med om. Förut kunde man faktiskt promenera längs vattnet från Slussen bort till Fåfängan, men sedan kom terroristerna (eller deras politiska kompisar) och spärrade av en lång bit. Det borde man ändra på.

Och så har vi entusiasterna för "en sammanhållen stad". Den var nog sammanhållen på Gustav vasas tid, med ungefär 5 000 innevånare, och kanske ännu med 50 000 inbyggare på drottning Kristinas tid. Men någonstans längs vägen måste det börja knaka i fogarna och distinkta stadsdelar med olika karaktär uppstår. Problemet är väl mindre att det finns olika områden här och där, men mer att det inte finns så mycket av eget liv och ekonomi i en del av dem - de blir som satelliter med dålig självkänsla och utsatthet.

Man skriver att Årstafältet "är idag en näst intill otillgänglig plats" vilket låter ganska konstigt. Vid hyggligt underlag går jag dit från Söder på mindre än en timme. För de människor som bor i Årsta torde samma promenad kunna göras på några minuter. Det kan säkert göras en hel del positivt på och omkring fältet. Den övergivna vägen ser exempelvis ut som ett utmärkt fundament för ett långhus. Men håll ett öga på vilka politiska och ekonomiska krafter som är i farten!

Jag skulle vilja se någon som pekar på det positiva hos ställen som ser lite konstiga, skräpiga och avsigkomna också, och som framhåller de spridda rester av "naturskog" som finns kvar och som hotas av "förskönande" parkifiering. En park behöver inte vara vacker, den kan ju vara paradiset för insekter som gillar mörkna träd och den kan ha ett risigt industriskjul i ett hörn. Vill man ha en stad med mångfald finns det också plats för några ställen med dammråttor i hörnen!

Höga hus och små människor - Beijing, Stockholm

Vi får nog erkänna att Stockholm är lite mindre som metropol betraktat än exempelvis Beijing. Men en artikel i DN fick mig att fundera på vissa paralleller ändå. Nu försvinner det gamla trånga och omoderna Beijing med små hus och gränder (hutong kallas företeelsen) i en snabb och våldsam våg av moderniseringar. I stället kommer höga hus. En kinesisk arkitekt, Zhu Pei, säger:

- När vi promenerar i de gamla gränderna som finns kvar känner vi oss som betydelsefulla människor. När vi går omkring bland de höga husen i Pekings nya kontorsdistrikt känner vi däremot att vi inte betyder någonting. Bra arkitektur ska få människor att känna sitt värde. Så kan man bedöma om ett hus eller område är bra eller inte ur arkitektonisk synvinkel.

...

Över en miljon invånare i Peking har flyttat från husen i gränderna och till nya lägenheter. De levde trångt och omodernt. Enligt Zhu Peis resonemang bör summan vara betydande av alla dessa Pekingbors känsla av minskat människovärde.

Utflyttningen och demolerandet av det gamla fick mig att tänka på hur många från Stockholm innerstad, bland annat Söder, efter Andra världskriget kunde flytta ut till nybygga bostadsområden som Årsta eller Hammarby. Till nyare finare miljöer, men där det ändå kanske ibland fattades något som fanns i innerstaden. Innerstaden togs mer och mer över av kontor som, i likhet med de stora klossarna i Beijing, knappast fick folk att känna sig större eller av någon betydelse. Att folk inom yimbygruppen livligt önskar höga hus är väl känt, men vad händer med människorna runt husen? Känner de sig betydelsefulla?

Jaja, jag vet motargumenten: "jag har minsann varit i New York och det var så fantastiskt med alla stora fina skyskrapor där alla vill bo och inte kände jag mig nedtryckt inte ..." - Ja, fint för alla utom de som inte vill bo där men de kan ju sticka någon annan stans ... Zhu Pei igen:

- Hutongen var svår att utveckla när samhället utanför gränderna förändrades. Det är inte konstigt att de flesta har flyttat därifrån. Däremot har många känt osäkerhet inför flytten och efteråt saknar de känslan från gränden. När vi får bättre ekonomi finns det hopp om att fler vill återskapa den gamla känslan och förändra miljön där de bor. Då kan den traditionella hutongen förnyas, tror han.

Med andra ord - man lämnar det gamla, hoppar in i en ny situation, men återknyter så småningom (så verkar förhoppningen) till det bästa i den äldre traditionen i en ny syntes. Det ser ut som en dialektisk uppfattning av processen.

Egentligen betyder det väl att man hela tiden testar sig fram mot vad som är bra - men då finns ju alltid frågan: bra för vem? Är det möjligt att uppnå en "god syntes" för Stockholm utan att trampa åtminstone några intressegrupper på tårna? - Jag tvivlar på det. Lösningen till den goda och levande staden finns bland annat i att bygga ihop bostäder, kommunikationer, service, arbetsplatser - där håller jag med yimbyfolket. Jag är även med på att förvandla en del tråkiga små gräsytor till något annat. Att (åter)skapa kvartersstaden är en bra tanke - men kanske inte att smälla upp kvarter så att folk känner sig knäckta - det är en sak vi nog får diskutera mer om. Det som avgör stadens nyttighet är ju dess förmåga att få människor att känna sig hemma där och fungera bra tillsammans.

Not: det finns en del skrivet om livet på östra Söder och även utflyttning till förorterna efter kriget i en intressant bok som heter Den folkliga staden av Mats Franzén. Det kan vara bra att läsa sådana böcker för att hålla perspektivet bakåt. Somliga må tro att vi lever i ett evigt nu, men historien sitter på våra axlar.

Stan blommar inte som förr

Dagens Nyheter skriver om blomsterprydnad i Stockholm. Förr i tiden fanns det en stadsträdgårdsmästare och en sammanhållen administration. Så icke nu. Det har skett en urartning. Den kommunala blomsterprakten har skruvats ned, liksom jakten på sly och ogräs.

Är någon förvånad? De liberala administrationerna som styrt staden i rätt många år nu tror väl att allt blir bäst bara ingen gör något. Ni har väl hört den här vitsen: - Hur många nyliberaler behövs för att skruva i en glödlampa? - Ingen, för om ingen gör något skruvar lampan i sig själv!

Eller om vi ändrar vitsen litegrann: - Hur många nyliberaler behövs för att röja sly och ogräs på Stockholms gator? - Ingen, för om ingen gör något rensar ogräset bort sig själv!

Jag tog några bilder under en lördagsmorgonspromenad.

På sockeln till Gustaf III:s staty på Skeppsbron växer gräs, ormbunkar och annat i sprickor mellan stenarna.

Några meter från statyn finns en trappa där det har växt en maskros och gräset tovar till sig. Undrar om det är Stockholms vanligaste växt - vitgröe?

Den här bilden är tagen på Riddarholmen. En rik flora av skräppor och annat grönt, inte långt från den där hotellbåten som jag inte kommer ihåg vad den heter. För övrigt kan jag upplysa om att tornfalken som häckar i Riddarholmskyrkan gjorde en liten flygtur och satte sig sedan på en skorsten på västsidan av Birger jarls torg. Då och då gav den ifrån sig en liten dyster drill.

När tåget brakar ut ur tunneln mot Centralbron skakar en mindre björkskog i fartvinden. Det är fantastiskt hur björkarna hittar små skrevor och biter sig fast år efter år. Eller om det nu är fantastiskt att de får stå där och köra ner sina rötter i betongen år efter år?

Man kan se det här ur flera synvinklar. En är att det ser skräpigt ut på många håll i Rikets huvudstad, med gräs och annan växtlighet som skjuter upp överallt. Eller att det är glädjande och livsbejakande att växtkraften är så stark att den tar sig fram nästan överallt. Stockholmsfloran är inte fattig direkt. Det finns till och med en bok: Stockholmsfloran av botanisten Per Sigurd Lindberg. Han skriver:

Vid inventeringen av Stockholms innerstad skärptes min blick på växterna så att alla grå och hårda ytor bleknade bort och jag tyckte mig bara omgiven av en oändligt grön värld.

Jodå, man kan hitta bladvass på en gata mitt på Söder, eller en präktig buske med nattskatta (en släkting till vår vanliga potatis) vid någon husvägg. För inte så länge sedan blommade vildaplarna vid nedre delen av Münchensbacken, och snart står väl nyponbuskarna i blom. När man går vid strandpromenaden vid Rålambshovsparken syns hur trädrötterna lyfter asfalten, långsamt men obetvingligt. Om Stockholm tömdes på folk idag och fick stå tomt några hundra år skulle här finnas en fantastisk grönska, och inne i allt det gröna skulle finnas märkliga ruiner av en svunnen och föga saknad civilisation ... .

Hur skall oppositionen få grepp på Stockholm?

Här är en intressant artikel om socialdemokraterna och Stockholm, skriven av den skärpta socialdemokraten Katrine Kielos. Som bekant har SAP problem i Stockholm. Vad kan det bero av, och finns det några lösningar?

Innan jag skriver något om vad Kielos anser vill jag förmedla vad jag hört från kommunalpolitiskt aktiva på olika håll, nämligen att socialdemokrater ofta är lata och oengagerade och bara tycks vänta på att nästa val skall ordna till allt för dem igen. Partiet har resurser, men man använder dem inte. Jag antar att en sådan attityd, om den verkligen är spridd, bäddar för ett hejdundrande nederlag. Men i en rörelse där funktionärerna har mer att säga till om än medlemmarna är de kanske inte så konstigt.

Hur som helst är det av största vikt att reda upp hur politiken i Sveriges största (och tycker jag själv i alla fall) viktigaste stad skall skötas. För nu luktar det illa. Exempelvis med en allt tydligare segregering och gynnande av "medelklassen" (= bättre betalda knegare) på de sämre gynnades bekostnad.

Jag tror att det skulle vara värdefullt att tröska igenom all möjlig statistik om Stockholm för att se hur sammansättningen av folk här ser ut, inte bara på ytan utan på djupet. En genuint välbärgad och självfinansierad "medelklass", är det vad vi har i staden, eller kan det möjligen röra sig om stora grupper av människor vars tillvaro blir väldigt knepig om bankerna börjar krångla med lånen? Sådana frågor skulle vara värdefulla att reda ut. Likaså om det finns någon "ståndscirkulation", och hur rörelserna mellan olika grupper i så fall ser ut. Vet vi att det är sant som Kielos skriver, att stockholmarna värdemässigt glider allt längre åt höger? Det kan finnas en synvilla där.

I sitt resonemang faller Kielos tillbaka på en författare vid namn Saskia Sassen. Jag har inte läst Sassens bok The global City, men det verkar som hennes idéer påminner om vad Manuel Castels senare kom med i sina böcker om nätverkssamhället. Är man uppkopplad är man med, är man det inte är man utanför den nya utvecklingen. Storstäderna är noder i den nya globaliseringen, och mycket av politiken kommer att göras där. Men jag undrar: landsbygden kopplas ju också upp, får inte det något resultat? En stor stad måste ha flera bra egenskaper för att bli en riktig nod, storlek i sig säger nog inte så mycket.

I den nya globala staden fungerar inte den gamla sortens politik. Av detta drar borgarna slutsatsen att man skall göra sig av med allt som förut var offentligt och låta folk sköta sig bäst de kan ändå. Det är här SAP:s och oppositionens dilemma kommer in.

Stockholmarna är kritiska till den borgerliga klasspolitiken men de hittar ingen socialdemokratisk identitet som är förenlig med en stockholmsidentitet. Arbetarrörelsen är inte på samma sätt som i många andra delar av landet en del av samhället….

… det är en ny verklighet som högern är bättre på att tilltala. Sanningen är den att Stockholm är annorlunda än andra svenska städer. Lägre andel offentliganställda, högre andel privatanställda. Färre storföretag, fler småföretagare. Färre klassiska industrier, fler som arbetar inom handel och service. LO-jobben är färre och framför allt är den fackliga organisationsgraden lägre. Stockholm kommer högt på listor över vad som i enlighet med Saskia Sassens teorier kallas för global cities.

Det är en annorlunda verklighet i Stockholm, en konsekvens av globaliseringen och det måste socialdemokratin och hela oppositionen hantera. Socialdemokratin är överlag stark i de delar av Sverige som krymper befolkningsmässigt och svag i det Sverige som växer. Orättvisa är inte lösningen på Stockholms problem, men bevisbördan ligger på socialdemokraterna. De är inte ifrågasatta för sina värderingar, men för oförmågan att förverkliga dessa i en ny verklighet. Och en ny verklighet är precis vad Stockholm är. Progressiva krafter måste bevisa att politiken biter även på den globala stadens ojämlikheter. Då krävs en ny politik.

Tja, det här är kritik som jag till viktiga delar håller med om. Men jag undrar om genierna på SAP:s högkvarter bryr sig. De har nog någon annan kristallkula att titta i. "Övriga oppositionen" är väl i stort sett vänsterpartiet. Möjligen finns det lite mer medvetenhet där. Man kan ju alltid hoppas.