En dikt

En dikt som jag skrev för många år sedan. Attentaten mot Mälardrottningen har inte blivit mindre grova sedan dess. Tyvärr.

Bevara Stockholm!

Jag går i en ljummen decembernatt
längs Gråmunkebrödernas strand,
ser stadens ljus som en glittrande skatt -
hör sjöfågelskrik ibland.

Långt ner i djupet, under mina fötter
ligger en drake, girig och hård.
Den gnager och sliter i stadens rötter -
Nidhögg, din orm: bort från vår gård!

Det som ligger i fonden av denna sommarbild från i år, där kyrktornen sticker upp, är just "Gråmunkebrödernas strand". Riddarholmen alltså. Bilden är tagen vid Pålsundskanalens utlopp i Riddarfjärden, till vänster Mälarvarvet och till höger Söder Mälarstrand. Med den här bildvinkeln slipper man se Waterfront-blaffan bakom Stadshuset.

Bara ett par bilder ...

... som blir lite större om man klickar på dem.

Lördag morgon, halvåttatiden. Speglingar vid Riddarholmen vänder upp och ned på världen

Flera hopslagna foton från en solig dag i början av förra veckan. Utsikt mot Norrmalmssidan från Kungsholmen över Klara sjö.

Jag noterade ett intressant faktum: det är en ganska jämn profil på husen, ingenting sticker upp särskilt mycket. Det gör ett harmoniskt intryckt. I den här vinkeln ser man inte ens några kyrktorn som sticker upp. Här hade man kanske kunnat slänga på några våningar utan att det gjorde så mycket.

"Harmoniskt" behöver inte betyda att allt ser likadant ut, däremot att delarna någorlunda hänger samman till något större. Just hänger samman, inte ger känslan av att något slits sönder.

Jag tror det är där som en del förnyelseentusiaster och även deras vedersakare missar: man kan drämma till med höghus här och där, enstaka eller i grupper, men står de mindre som positiva utropstecken och mer som otäcka dolkar i stadskroppen blir det inte bra! Idén är väl ändå att stadsmiljön skall kännas vänskaplig och inbjudande, och kanske till och med utvecklande för dig som människa? Det kan ju inte bara handla om att pressa in största möjliga skuldsatta människor på minsta möjliga yta?

Bilen bajsar ...

Nej, usch vilken äcklig rubrik! Möjligen skulle man kunna tänka sig att ett punkband för trettio år sedan eller så kallat sig "Bilen bajsar", det hade varit i sann punk-anda tror jag. Men jag skall inte upprepa det här, det lovar jag (nästan säkert i alla fall). Dock var det intrycket jag fick vid Kungsholms torg för ett par timmar sedan. Som under alla andra vintrar jag kan minnas kommer en ström av lastbilar ner till kajkanten, backar ut till kanten och vräker den sorgliga blandningen av snö, is, sand, salt och diverse andra föroreningar i Mälaren.

Och då ser utsikten mot Söder ut så här.

Eller vid närmare betraktande så här.

Bara strömmen kan driva den här sörjan runt bryggan lär den väl så småningom rinna ut i Saltsjön - och så är vi av med den!

När jag lämnat snödumpningen vid Kungsholmstorg bakom mig började det snöa. Riddarholmen syns men Söders höjder där bakom har försvunnit i snödiset. Men låt oss hålla fast vid föroreningstemat lite till. Den del av Riddarfjärden som ligger vid Riddarholmen kallades förr Gullfjärden. Det berodde av den gula färg som vattnet fick på grund av all skit som hamnade där. I gamla tider gjorde man så att stadens avfall kördes ut på isen när det var vinter. Smart, för när det blev vår smälte isen och orenligheterna försvann med vårfloden. Men vattnet fick en läskig gul färg. För två-trehundra år sedan var Stockholm i stort ett ganska läskigt ställe.

Bildbilagan kommer tillbaka

Några spridda bilder från de senaste dagarna. De kanske blir roligare om man klickar upp dem i större format.

Flitens lampor lyste ikväll när jag gick förbi Riddarholmen på väg mot Söder.

Och för ett par kvällar sedan var det upplyst i Marievik så det nästan var som julgranen.

Höstfärger för ett par dagar sedan på Kungsholmen.

Bilden verkar oskyldig, men den är tagen från Gjörwellsgatan i riktning ned mot Mälaren. Alldeles till höger om bilden finns staketet till ryska ambassaden. En gång i tiden var det Sovjets ambassad. Dit sprang pigga journalister och hämtade sprit och annat trevligt tycker jag mig ha uppfattat. De behövde inte springa långt - Dagens Nyheters. Expressens och Svenska Dagbladets redaktioner ligger på andra sidan gatan. Med tanke på att journalistkåren lär tillhöra en av de mer försupna yrkesgrupperna i landet lär det väl ha gått åt en del dryckjom kan man tro.

Själv har jag inte varit närmre ambassaden än utanför staketet, möjligen har jag foton kvar i någon låda som jag tog i samband med solidaritetsdemonstrationer för Tjeckoslovakien när det begav sig.

Höstfärger från utkanten av Årstafältet.

Ett par kanadagäss som hängt sig kvar i Årstaviken. Kommer det ett häftigt väderomslag kan det bli besvärligt för kvardröjarna. Men för närvarande verkar det inte vara någon isvinter på gång. Notera att den vänstra ser lite udda ut på huvudet ...

... med spräckligt vitt på pannan och nacken som annnars borde vara helt svart. Kan det vara en korsning mellan kanadagås och vitkindad gås kanske? Eller bara någon defekt med färgerna ändå?

Höstfärger som guld ... egentligen tycker jag inte att guld är så enormt vackert, det kan vara ganska trist gulbrunaktigt ... men är det höstfärger så är det!

Söndagsmorgon

Jag sätter åter kryss för Stockholm och en infrusen vassrugge vid Söder Mälarstrand. Vid den här tiden på morgonen, kvart över åtta ungefär, är staden mycket stilla. Notera en diskret spegling i bildens överkant - det är tornet på Riddarholmskyrkan. Snart kan man väl gå till Riddarholmen och titta om tornfalkarna finns där igen.

En halvtimme senare är det inte mycket livligare när jag skådar från toppen av trappan ned mot Fatbursparken. Möjligen är det en människa mycket långt bort, men bara möjligen ...

Det här blev sista bilden för den här gången, kameran tröttnade på kylan och lade av. Kanske lika bra det. Fatbursparken är inte helt kul till sin utformning. Det är klart, om några månader kommer diverse anarkister (?) och liknande att häcka på gräsmattorna, men inte är det så mycket roligare.

Det här området är så stort att man kunde anlägga en liten skog - men då skulle väl sikten minska för de polispatruller som möjligen tittar dit någon gång. Bygg några billiga hyresrätter i stället - det finns det ju plats för - så att exempelvis folk som jobbar på Södersjukhuset kunde få jobbet inom bekvämt gångavstånd.

"Lappmögel"

"Lappmögel" var en tidigare kollegas recension av den nedfallande företeelse som kallas snö och som åter ställt till en massa elände i vårt snö-oförberedda land. Kanske kan en Söder-romantiker glädjas när Söders höjder (förkastningsbranten mot Mälaren) pudras av färsk snö som på bilden ovan. Kanske kan man tycka att Riddarholmen får ett mystiskt skimmer i snögloppet som på bilden nedan, som en sagolik hägring över de blygrå vågorna. Kanske man helt enkelt väntar på vårdagjämningen, ljumma vindar och de första vårfåglarna!

Fler bilder från Riddarholmen

I föregående inlägg nämnde jag Riddarholmen och dess vildvuxna grönhet. Här är ytterligare ett par bilder från den gamla klosterön, den som en gång kallades Kidaskär eftersom stadsbornas getter gick och betade där.

Här rinner färgen vid Gymnasiegränd, en liten gata som går från Birger jarls torg och ner till kajen. Man kan säga att 750 år av stockholmshistoria blickar ned, dock inte från dessa tydligen dåligt målade blindfönster. (När jag var liten tyckte jag själva ordet "blindfönster" lät otäckt, jag trodde att det var särskilda fönster som fanns på ställen där det bodde blinda människor!) Har den svarta färgen något med mänsklig ondska att göra - det huserar juridiska instanser här, kanske de onda handlingarna rinner ut genom väggar och fönster!



Tornfalkar häckar i tornet på Riddarholmskyrkan, och det är väl trevligt. Fast jag undrar om de ringduvor som bor granne med falkarna är så roade? Hur som helst - jag lovar - det är en tornfalk på nedanstående bild! Vad väntar ni er av en liten fickkamera med 10x elektronisk zoom? Det blir inte bättre än så här - och jag lovar att det är en falk.

Stan blommar inte som förr

Dagens Nyheter skriver om blomsterprydnad i Stockholm. Förr i tiden fanns det en stadsträdgårdsmästare och en sammanhållen administration. Så icke nu. Det har skett en urartning. Den kommunala blomsterprakten har skruvats ned, liksom jakten på sly och ogräs.

Är någon förvånad? De liberala administrationerna som styrt staden i rätt många år nu tror väl att allt blir bäst bara ingen gör något. Ni har väl hört den här vitsen: - Hur många nyliberaler behövs för att skruva i en glödlampa? - Ingen, för om ingen gör något skruvar lampan i sig själv!

Eller om vi ändrar vitsen litegrann: - Hur många nyliberaler behövs för att röja sly och ogräs på Stockholms gator? - Ingen, för om ingen gör något rensar ogräset bort sig själv!

Jag tog några bilder under en lördagsmorgonspromenad.

På sockeln till Gustaf III:s staty på Skeppsbron växer gräs, ormbunkar och annat i sprickor mellan stenarna.

Några meter från statyn finns en trappa där det har växt en maskros och gräset tovar till sig. Undrar om det är Stockholms vanligaste växt - vitgröe?

Den här bilden är tagen på Riddarholmen. En rik flora av skräppor och annat grönt, inte långt från den där hotellbåten som jag inte kommer ihåg vad den heter. För övrigt kan jag upplysa om att tornfalken som häckar i Riddarholmskyrkan gjorde en liten flygtur och satte sig sedan på en skorsten på västsidan av Birger jarls torg. Då och då gav den ifrån sig en liten dyster drill.

När tåget brakar ut ur tunneln mot Centralbron skakar en mindre björkskog i fartvinden. Det är fantastiskt hur björkarna hittar små skrevor och biter sig fast år efter år. Eller om det nu är fantastiskt att de får stå där och köra ner sina rötter i betongen år efter år?

Man kan se det här ur flera synvinklar. En är att det ser skräpigt ut på många håll i Rikets huvudstad, med gräs och annan växtlighet som skjuter upp överallt. Eller att det är glädjande och livsbejakande att växtkraften är så stark att den tar sig fram nästan överallt. Stockholmsfloran är inte fattig direkt. Det finns till och med en bok: Stockholmsfloran av botanisten Per Sigurd Lindberg. Han skriver:

Vid inventeringen av Stockholms innerstad skärptes min blick på växterna så att alla grå och hårda ytor bleknade bort och jag tyckte mig bara omgiven av en oändligt grön värld.

Jodå, man kan hitta bladvass på en gata mitt på Söder, eller en präktig buske med nattskatta (en släkting till vår vanliga potatis) vid någon husvägg. För inte så länge sedan blommade vildaplarna vid nedre delen av Münchensbacken, och snart står väl nyponbuskarna i blom. När man går vid strandpromenaden vid Rålambshovsparken syns hur trädrötterna lyfter asfalten, långsamt men obetvingligt. Om Stockholm tömdes på folk idag och fick stå tomt några hundra år skulle här finnas en fantastisk grönska, och inne i allt det gröna skulle finnas märkliga ruiner av en svunnen och föga saknad civilisation ... .