Dagens Nyheter skriver om blomsterprydnad i Stockholm. Förr i tiden fanns det en stadsträdgårdsmästare och en sammanhållen administration. Så icke nu. Det har skett en urartning. Den kommunala blomsterprakten har skruvats ned, liksom jakten på sly och ogräs.
Är någon förvånad? De liberala administrationerna som styrt staden i rätt många år nu tror väl att allt blir bäst bara ingen gör något. Ni har väl hört den här vitsen: - Hur många nyliberaler behövs för att skruva i en glödlampa? - Ingen, för om ingen gör något skruvar lampan i sig själv!
Eller om vi ändrar vitsen litegrann: - Hur många nyliberaler behövs för att röja sly och ogräs på Stockholms gator? - Ingen, för om ingen gör något rensar ogräset bort sig själv!
Jag tog några bilder under en lördagsmorgonspromenad.
På sockeln till Gustaf III:s staty på Skeppsbron växer gräs, ormbunkar och annat i sprickor mellan stenarna.
Några meter från statyn finns en trappa där det har växt en maskros och gräset tovar till sig. Undrar om det är Stockholms vanligaste växt - vitgröe?
Den här bilden är tagen på Riddarholmen. En rik flora av skräppor och annat grönt, inte långt från den där hotellbåten som jag inte kommer ihåg vad den heter. För övrigt kan jag upplysa om att tornfalken som häckar i Riddarholmskyrkan gjorde en liten flygtur och satte sig sedan på en skorsten på västsidan av Birger jarls torg. Då och då gav den ifrån sig en liten dyster drill.
När tåget brakar ut ur tunneln mot Centralbron skakar en mindre björkskog i fartvinden. Det är fantastiskt hur björkarna hittar små skrevor och biter sig fast år efter år. Eller om det nu är fantastiskt att de får stå där och köra ner sina rötter i betongen år efter år?
Man kan se det här ur flera synvinklar. En är att det ser skräpigt ut på många håll i Rikets huvudstad, med gräs och annan växtlighet som skjuter upp överallt. Eller att det är glädjande och livsbejakande att växtkraften är så stark att den tar sig fram nästan överallt. Stockholmsfloran är inte fattig direkt. Det finns till och med en bok:
Stockholmsfloran av botanisten Per Sigurd Lindberg. Han skriver:
Vid inventeringen av Stockholms innerstad skärptes min blick på växterna så att alla grå och hårda ytor bleknade bort och jag tyckte mig bara omgiven av en oändligt grön värld.
Jodå, man kan hitta bladvass på en gata mitt på Söder, eller en präktig buske med nattskatta (en släkting till vår vanliga potatis) vid någon husvägg. För inte så länge sedan blommade vildaplarna vid nedre delen av Münchensbacken, och snart står väl nyponbuskarna i blom. När man går vid strandpromenaden vid Rålambshovsparken syns hur trädrötterna lyfter asfalten, långsamt men obetvingligt. Om Stockholm tömdes på folk idag och fick stå tomt några hundra år skulle här finnas en fantastisk grönska, och inne i allt det gröna skulle finnas märkliga ruiner av en svunnen och föga saknad civilisation ... .
