En dikt

En dikt som jag skrev för många år sedan. Attentaten mot Mälardrottningen har inte blivit mindre grova sedan dess. Tyvärr.

Bevara Stockholm!

Jag går i en ljummen decembernatt
längs Gråmunkebrödernas strand,
ser stadens ljus som en glittrande skatt -
hör sjöfågelskrik ibland.

Långt ner i djupet, under mina fötter
ligger en drake, girig och hård.
Den gnager och sliter i stadens rötter -
Nidhögg, din orm: bort från vår gård!

Det som ligger i fonden av denna sommarbild från i år, där kyrktornen sticker upp, är just "Gråmunkebrödernas strand". Riddarholmen alltså. Bilden är tagen vid Pålsundskanalens utlopp i Riddarfjärden, till vänster Mälarvarvet och till höger Söder Mälarstrand. Med den här bildvinkeln slipper man se Waterfront-blaffan bakom Stadshuset.

Knasbanderoll och bra dikt

Här inne arbetar vi för fullt med att förändra en tråkig industripark till ett trivsamt kvarter fullt av liv och rörelse. - Jaha...?

Banderollen fotograferade jag för någon dag sedan på Liljeholmskajen. Här skall nya stora bostadshus smällas upp på det område som tidigare bland annat haft cementfabrik och vinlager. Tråkig industripark, kanske med tråkiga knegare också, jagas bort härifrån. Nu skall det vara 'medelklass' (lite bättre betalda men överskuldsatta tomtar som gör sig breda i Stockholms innerstad och närområden) som tränger sig in och inte vill ha bråkiga fabriker med 'liv och rörelse' i närheten.

Hade man plockat bort en del industrier och byggt billiga hyresrätter vore det OK. Att fortsätta med byggandet som ytterligare blåser upp den privata skuldsättningen verkar huvudlöst, men möjligen kortsiktigt lönsamt för bankerna. Och då är det bättre att hyvla bort några villatomter i snobb-kommunerna runt Stockholm och massbygga hyresrätter där.

Med verbal elegans
och skarpsinniga formuleringar
beskriver den välskräddade dataingenjören
den framtida produktionsapparaten.
Han frammanar bilden av operatörer
i vita, hygieniska rockar.
Stenkrossar, järnverk, glasbruk,
allting blir dammfritt, folktomt.

Men ännu envisas folk med an lägga sig till
med stenlunga, diskbråck, astma,
magsår och svårförklarliga allergier.
Det finns till och med några
som fortfarande luktar svett.

Dikt av Stig Sjödin, järnverksarbetaren som blev poet.

Maria kyrkogård på väg ned i marken?

Den här bloggposten kan dels ses som uppföljning av en tidigare sväng runt Maria kyrka, dels som en nyfiken titt nu på lördagsmorgonen på grund av rapporter om att marken givit vika på kyrkogården ovanför tunnelbygget. Hålet skall vara tilltäppt nu. Det vore ju taskigt om tunneljobbarna fick gravstenar i skallen, men jag antar att folk som inte gillar det här bygget nu nickar och säger "vavadejasa". En del skador har det varit i kyrkan. Man kan undra om det skall hända fler sådana här saker, tunneln passerar ju under ett antal känsliga byggnader. Mest är det urberg, men här var det tydligen sand. Fallet Hallandsåsen lär oss att tunnlar och sand kan vara en besvärlig kombination.

Detta kan också ses som ett icke-föreställande konstverk, alternativt konstverket "blå plastduk med pålagd plank"

Jaså, "Ulla Winblad" är begravd här! Hon skulle nog inte ha sett med blida ögon på den här minnesskylten, förebilden till Bellmans ystra sångmö ville verkligen inte bli påmind om sin lättfotade ungdom!

Och här har vi Werner Aspenström, sympatisk och läsbar diktare som också ligger här. Klicka upp till större format kan du kanske läsa hans dikt "I Maria församling" också!

Tre profiler

På Adolf Fredriks kyrkogård finns bland andra kända avlidna en Lidner, Bengt Lidner nämligen, 1700-talsdiktaren. En begåvad slarver, tycks det. Här torde vara hans mest kända rader (det andra är i stort sett bortglömt):

På Nova Semblas fjäll, i Cejlons brända dalar,
Hvar helst en usling fins, är han min vän, min bror:
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
Den skatt jag skyldig är, natur! dig allas mor!
Nej, himmel! icke jag ditt delningssätt anklagar.
På blomman af min vår du hagelskurar sändt:
Men om jag tälja fått en mängd af sälla dagar,
Att jag ett hjerta har, jag kanske än ej känt.
Bland ödens ebb och flod min lefnads julle kastas,
Af svaga hoppet styrs, med plågor öfverlastas:

Här ligger den märklige Palme begravd. Så här i efterhand är det många som hyllar honom, men som inte alltid tänker på motsägelserna i hans politik. 

Kom igen Lena Sommestad! Några hoppfulla ville ha Lena S till ledare för just S, men det gick inte. Det blev en bilskojartyp från Småland i stället. Nu är hon visst med och kandiderar till kvinnoförbundets ordförandepost i stället. På vilken post som helst skulle Lena nog kunna göra ett bra jobb, för hon verkar kunnig och påläst, men man kan ju undra vad partibyråkratin tycker om folk som är kunniga och pålästa!

Gemensamt för alla dessa tre är att man kan säga att de var/är/hade profiler.

Münchensbacken - en dikt

Det här lilla partiet av Stockholm nämns ibland i min Stockholmsblogg. Så här såg Münchensbacken ut i morse. Snart har löven fallit av och sikten blir klarare, men nu är det höstskruden som gäller. Jag undrar hur många som har diktat om denna backe? Jag har det i alla fall. Exemplet följer nedan. Originalet finns på den här bloggen, där jag kan utlova massvis med andra fina dikter! (Jag har skrivit dem själv, nämligen ...)

Titeln är:

Att sparka kastanjer och ekollon utför Münchensbacken

Att sparka kastanjer vid Münchensbacken

går bra med tån, men inte med klacken.

De studsar så glatt, dessa bruna små nötter

som hoppas på framtid med egna rötter

i Stockholms mylla. Men denna mark

är täckt av asfalt som är för stark

Ekarnas ollon är också flinka

att rusa fram - nej, ingen vill linka

och komma sent i det vilda loppet

ty varje ollon det när ju hoppet

att jobba sig upp och i livet fram

att slutligen stå där med mäktig stam!

Ja, ekens ollon, kastanjens nötter,

rusar fram som hade de fötter ...

men du må väl ge mig äran ändå

av lite hjälp, just en kick av min tå?