Bra artikel om bostadspolitik

En mycket bra och kortfattad sammanfattning av föregående och nuvarande bostadspolitik finns hos bloggen Arbetsbok. Läs den och fundera över vad som kan göras med en finansurbanism som sågar av den gren den sitter på. I och för sig kan den ju få göra det, men problemet är förmodligen att den vid fallet kommer att ta så många som möjligt med sig. Lösningen kan då vara att knuffa bort finansurbanisterna från grenen innan den går av.

Den nya och självbespeglande staden - inglasade loftgångar i södra Hammarbyhamnen

Isande vindar

Ja, inte var det så roligt med snö på Högalidsparkens gräsmatta i morse, samt en isande otrevlig vind. Ännu ett vindsvåningsbygge på andra sidan gatan gav en sorts vittnesbörd om den isande bostadssituationen här i staden. Det är inte vindsvåningar i bostadsrätter som behövs, det är massivt byggande av billiga hyresrätter!

Reflexion om ord

Hotfulla moln och hotfull arkitektur på sina håll

Ord har betydelse, ord leder tankarna åt olika håll. Om man talar om bostadsmarknad (i Stockholm exempelvis) får det en betydelse, om man däremot talar om bostadsförsörjning ... . Det blir olika saker. Å ena sidan en kommersiell verksamhet: köp och sälj! Å andra sidan något som skulle kunna rubriceras som 'mänsklig rättighet', med hänvisning till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna!

Plåthus? Slum?

Bidonville är ett begrepp i somliga länder i den gamla franska kolonialsfären. Det handlar om slumstäder där skjulen bland annat byggts av gamla oljefat - bidons - korrugerad plåt, brädlappar och vad annat de fattiga invånarna fått tag på. Förmodligen hus som är garanterat svala när det är kallt ute, och varma när det är värmetid!

På bilden (fler bilder av samma ställe finns här) befinner vi oss dock i Sverige, i Kärrtorp i södra Stockholm. Där har man byggt dessa hus med något märkligt utseende, fasaderna är i korrugerad plåt. Det kanske är OK att bygga så, och skulle krisen slå till med jätteförslumning framöver kanske vi här har underlaget till en svensk bidonville, men jag tycker inte det hela ser så kul ut ur estetisk synpunkt. Påminner det inte lite om bunker-arkitektur?

Jag antar att yimby-folket anser att husen är för små. Med tanke på behovet av bostäder kanske några våningar till inte hade varit i vägen, tycker jag själv.  Kanske att gatan är för bred också, om man nu inte tänkt sig att mängder av fordon skall passera här.

Landstinget gissar (prognoser är gissningar!) att det behövs 15.000 nya lägenheter per år fram till år 2030 i Stockholms län. Med dagens politik är det omöjligt. Det är klart att man kunde låta folk smälla upp sina egna små skjul i kåkstäder runtomkring stadskärnorna och bygga nordiska bidonvilles också, men det är knappt att rekommendera. Det fanns en del sådan slum omkring förra sekelskiftet, som Hagalund i Solna, men det var inga roliga ställen. Framåt 1970-talet hade slummen i stort sett byggts bort i Sverige. Vem vill ha den tillbaka?  - Svar: egentligen ingen, men som politiken nu drivs, och med accepterande av slumvärdar i vissa förorter, kommer slummen att återvända i stor skala. Slum i ena änden, överprisade bostadsrätter i den andra - det är två sidor av samma mynt. Det finns ingen annan anständig lösning än att återuppta massbyggandet av billiga hyresrätter. Det kräver en ny politik, en ny politisk ledning. Det kräver förmodligen att större delen av den förborgerligade ledningen för socialdemokraterna får respass och ersätts av vettigare folk,

Knasbanderoll och bra dikt

Här inne arbetar vi för fullt med att förändra en tråkig industripark till ett trivsamt kvarter fullt av liv och rörelse. - Jaha...?

Banderollen fotograferade jag för någon dag sedan på Liljeholmskajen. Här skall nya stora bostadshus smällas upp på det område som tidigare bland annat haft cementfabrik och vinlager. Tråkig industripark, kanske med tråkiga knegare också, jagas bort härifrån. Nu skall det vara 'medelklass' (lite bättre betalda men överskuldsatta tomtar som gör sig breda i Stockholms innerstad och närområden) som tränger sig in och inte vill ha bråkiga fabriker med 'liv och rörelse' i närheten.

Hade man plockat bort en del industrier och byggt billiga hyresrätter vore det OK. Att fortsätta med byggandet som ytterligare blåser upp den privata skuldsättningen verkar huvudlöst, men möjligen kortsiktigt lönsamt för bankerna. Och då är det bättre att hyvla bort några villatomter i snobb-kommunerna runt Stockholm och massbygga hyresrätter där.

Med verbal elegans
och skarpsinniga formuleringar
beskriver den välskräddade dataingenjören
den framtida produktionsapparaten.
Han frammanar bilden av operatörer
i vita, hygieniska rockar.
Stenkrossar, järnverk, glasbruk,
allting blir dammfritt, folktomt.

Men ännu envisas folk med an lägga sig till
med stenlunga, diskbråck, astma,
magsår och svårförklarliga allergier.
Det finns till och med några
som fortfarande luktar svett.

Dikt av Stig Sjödin, järnverksarbetaren som blev poet.

Wien - Stockholm

Den här bilden har inget med bloggposten i övrigt att göra, den är bara avsedd som ett konstnärligt (?) inslag

Här är ett lästips som kan ge upphov till funderingar om bostadspolitik i en storstad. Det är bloggen Arbetsbok som skriver om Wien, med lite sidoblickar på Berlin och Stockholm. Det är klart att det finns problem och frågetecken - det finns det alltid - men det ser ut som om Wien skött sig bättre vad det gäller bostäder än städer där de nyliberala drullarna tillåtits härja.

Man kan ju vara efterklok och säga att om socialdemokraterna tagit Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på allvar så hade läget i Stockholm sett mycket annorlunda ut. För närvarande verkar man inte kunna ta det partiet på allvar som problemlösare. Att prata med en socialdemokrat om samhällsinsatser och socialt boende är förmodligen helt meningslöst.

Vågar man hoppas på nya rosiga moln över Stockholm ...

... eller blir det fortsatt rena natta'?

Reflexioner om bostadspolitik/rätter/ekonomi

Om man spelar på börsen får man räkna med bakslag. Den aktie man köpte igår för dyra riktiga pengar kan störtdyka idag och vara totalt värdelös i morgon. Du har gått på en smäll, någon annan som visste bättre kutar iväg med pengarna. Det går inte att klaga när man frivilligt gått in i kasinot och blivit blåst.

Som med pratet om börsen eviga uppgång, och att det alltid är lönsamt att "spara" (spekulera, var det!) i aktier är det med falskt mäklarprat av din "personlige bankman" om hur oerhört fördelaktigt det är att köpa den lägenhet där man redan bor eftersom "priserna alltid kommer att gå upp". Tips: skall man köpa så skall man också ha en plan för att snabbt sticka iväg, vilket figurerna som står bakom omvandlingar nog ofta har. Att köpa en lägenhet som man redan bor i, och tänker fortsätta med det, är tämligen meningslöst ... i bästa fall, i värsta fall kan det bli rent ruinerande. Man har spelat och förlorat.

De smarta grundarna sticker. Har de sjöutsikt som säljargument kan de ju först döda eventuella träd som döljer utsikten - träden är ju faktiskt bara vår gemensamma egendom och kan behandlas hur som helst! Sedan kan resten som tror sig ha gjort ett "klipp" stå där med en förening med skakig ekonomi, och det kan faktiskt leda till konkurs. Och privat kan ju arbetslöshet, sjukdom, skilsmässor och annat leda till att den enskildes ekonomi slås i bitar. Det är helt onödigt. Man kan inte hindra att sådant inträffar, men man kan åtminstone se till att det inte leder till personliga ekonomiska katastrofer genom att man sitter med stora skulder som kanske inte går att reda upp.

Många omvandlingar görs i privata fastigheter. En sak som som kan misstänkas som framtidsscenario är att fastighetsägare kan sälja i ett läge där det är lönsamt, ta in goda pengar, och sedan eventuellt köpa tillbaka i ett läge där föreningen konkursar och priset är lågt. En god affär (för bolaget, medan "klipparna" står med långa näsor och tomma bankkonton och förstörda privatekonomier - banklånen blir man inte kvitt så lätt)!

Jag gjorde dessa reflexioner vid läsandet av en artikel i Svenskan. Men vi kan gå vidare. De senaste trettio årens kreditbubbla håller på att tappa luft. Inget samhälle kan leva i evighet på kreditaffärer, så småningom sker en återanpassning till vad den reala ekonomin orkar med. Genom att återförvandla bostadsrätter till hyresrätter kan man komma åt en del av den uppblåsta ekonomin - folk kommer då åtminstone inte ha bostadsrätter att låna på för konsumtion. Detta är faktiskt bra för hela detta överutnyttjade jordklot! Den för överlevnaden nödvändiga nedväxlingen (till skillnad mot den på sikt omöjliga tillväxten) i ekonomin kan lämpligen inledas genom politiska beslut där bostadslån elimineras och bolåneslavar återförvandlas till lånefria hyresgäster. Den som hyllar bostadslånen kan ju minnas att "den som är satt i skuld är inte fri". Det är visserligen inte en sanning som gäller jätteskulder i miljardklassen, men har du en liten skuld på en eller ett par miljoner så torde inga banker ha någon misskund med dig! Somliga är för stora för att få falla, men andra är för små för att räddas - så fungerar det.

Jag gick förbi en tant med uppblåst utseende och näsan i vädret - det var i korsningen Varvsgatan/Hornsbruksgatan. "Jag har köpt lägenheten" sa hon. "För en komma sex miljoner". Hon riktigt poängerade det där med en komma sex. Det är sådana figurer man egentligen inte har lust att rädda, men som borde återföras på dygdens skuldfria stig, för inte bara deras eget utan hela samhällets bästa. För det verkliga bekymret är inte ett fåtal människor som har det gott ställt men som förköper sig på stora lägenheter med konstiga inredningar, bekymret är den större mängd som känner sig (man kan nog säga tvingas på grund av nuvarande bostadspolitik) att köpa lägenheter som de egentligen inte har råd med.

Vad som gör saken ännu värre är att det finns två motsatta intressen: hyresgäster är intresserade av att det byggs en massa hyresrätter som gör att hyrorna kan hållas ner, bostadsrättarna är intresserade av att bostadsbyggandet hålls på låg nivå och att det definitivt inte finns billiga hyresrätter - för då försvinner ju en del av det egna spekulationskapitalet, även om det bara är en summa på ett papper som kan ändras när som helst.

Alltså behövs rejäla politiska ingrepp, djärva politiska beslut. Låne-elimineringar och ett sjuhelsikes bostadsbyggande - av hyresrätter, och gärna på exproprierade tomter i moderatkommuner som vägrar bygga!

Handlar tills du ramlar, eller ...?

Här är några bilder som anknyter en del till vad bloggkollega Gabrielle skriver: Shopping eller engagemang? I inlägget och dess kommentarer behandlas såväl shoppingkulturen (eller o-kulturen) och där berörs också bostadsrättsnissarna. Det sistnämnda är en kategori som genom sin privata skuldsättning (och medlemskap i föreningar med tvivelaktig ekonomi) förvandlats till någon sorts ekonomiska massförstörelsevapen om/när krisen blir riktigt allvarlig.

Shop til you drop - en slogan att avsky!

Jaha, här har vi budskapet på Hornsgatan, i dubbelt format men lite suddigt ....

... så vi kör väl en omgång till på Varvsgatan - det gäller att köra med utmattningstaktik! Maniska shoppare bör nog jämföras med andra missbrukare som inte kan kontrollera sina impulser. Det här jordklotet orkar inte med dem längre!

Tellusborgsvägen en bit från Telefonplan. Är det stackars fattiga människor som inte har mat på bordet varje dag eftersom de är "hungriga"? De kanske kommer i det läget om den nya fasen i krisen fortsätter att släppa luft ur kreditbubblorna? De här människorna tjänar på kreditbubblorna som driver upp bostadspriserna och på att det inte finns en ordentlig social bostadspolitik längre. Men nu ser vi verkligen tecken på att det pyser i bubblan, och då kanske man slipper de här hungerhjonen så småningom?

Ödsligt

Som jag redan skrev i förra inlägget är det numera sällan som jag förlägger mina kvällspromenader ner mot Stockholms centrum, men i går kväll gjorde jag åter ett undantag. Via Skeppsbron och Kungsan kom jag upp på Hamngatan, passerade NK:s huvudentré och fick så för mig att gå under jorden vid Regeringsgatan, till gången mot Sergels torg ... och fick en mindre chock. Inte en käft i sikte! Så där såg det ut alldeles innanför dörrarna, som på bilden ovan. Jag funderade om det var ett misstag, skulle dörrarna egentligen vara stängda, skulle jag bli inlåst ...? Enligt klockan i kameran var tiden 20:07.

Jag gick runt hörnet till höger. Likadant, inte en själ i sikte. Ruskigt! Klockan är strax efter åtta och stället är heldött!

Jag gick genom nästan hela Sergelgången innan jag såg några människor innanför dörrarna mot Sergels torg. En enda person passerade mig på väg åt andra hållet, se bilden ovan. Ljudet från klackarna slog ensligt mellan väggarna.

Ödsligt är väl ett ord som åtminstone tidigare varit populärt i YIMBY-kretsar, och nog kan man tala om ödsligt här. Jag och tre eller fyra människor till. Och detta är ju ungefär så mitt i stan som man kan komma!

Hur kan detta komma sig? Kanske det handlar om den ökända marknadsliberalismen igen, marknadskrafterna ger den levande staden en rejäl dödskyss. Köp & sälj eller stick iväg! Vill man ha ett levande centralt Stockholm måste det bo massvis med människor där, riktiga människor och inte några potentiella bolånetorskar. Och det går inte att fixa med liberala trollkonster, det krävs social bostadspolitik, subventioner, bort med kontor och in med hyresrätter med låga hyror. Då kan man få det eftersträvade folklivet, även när butikerna har stängt. Men då handlar det om offentliga ingripanden, och det ställer inte marknadsliberalerna upp - de har ju principer gu'bevars!

Enfald eller mångfald?

Ett exempel på enfald kan vara Waterfront-bygget. Stockholm Skyline tipsar om en artikel som behandlar bygget och den finns här.

Och så över till frågan om enfald eller mångfald. Ett tidigare inlägg på Stockholm Skyline hävdar att Stockholm bäddar dåligt för kreativitet, innovation och företagande. Det där är en intressant kritik, för på papperet borde ju borgarpolitiker verkligen vara på alerten vad det gäller just " kreativitet, innovation och företagande". Men det kan finnas en hake här, som även gäller förtätningsentusiasterna: om man för en politik som egentligen mer handlar om att bygga upp en kader av ängsliga och skuldsatta bostadsrättsinnehavare som hela tiden skall skrämmas att rösta på Alliansen så kan detta komma på tvärs mot " kreativitet, innovation och företagande". Samt mot en verkligt varierande stad, skulle jag vilja tillägga, som dessutom kan anpassas till en framtida ekonomi som i viktiga drag kan skilja sig från dagens. För att ta ett uppenbart exempel: skall kajerna bevaras för framtida sjöfart eller förvandlas till fantastiska bostadsrätter med härlig sjöutsikt?

Hur mycket kreativitet kommer man att få i en stad som någonstans definierats som "mellanchefsgetto", där de skuldsatta med sina bostadsrätter  (kallas ofta "bolånetorskar" av en kritisk bloggare, för de här kommer att råka illa ut när ekonomin går överstyr) dominerar och där det förutom bostäder och butiker och de omhuldade "fiken" inte skall finnas så mycket mer? Det kanske är motsatsen till kreativitet, om man med detta menar ett skapande som skall rädda oss in i framtiden?  Om man gissar på ett samband mellan kreativitet och hur samhällssystemet i stort mår så torde nog en marxinfluerad kritiker peka på att kapitalismen inte är så kreativ längre vad det gäller handfasta prylar - det är spekulation uppe i det blå som gäller. Och på den basen bygger man ingen framtid, bara ett fuskbygge som kan rasa närsomhelst.

Till innerstaden räknas väl numera även Lövholmen med sina industrirester.  Så här såg det ut i september 2009 när ett av husen var ockuperade och jag var där och plåtade. 

Och här är en färskare bild från Stockholm Skyline av samma hus

Eller det kanske är lika bra att ha det där "mellanchefsgettot" rensat på vanligt hyggligt folk och kreativa småskuttar, och så kan de stå utanför och se på när botten går ur det nyliberala fuskbygget?

Gamla kolsyrefabriken i Lövholmen. Mer om den här.

Är man ekonomiskt sinnad kan man också ställa frågan om det är mer lönsamt att småfjutta med tillbyggnader inne i den äldre delen av staden än att bygga nytt och kompakt och i större enheter längre ut, genom förtätning i förorter (varav en del nog behöver få in mer folk för att kunna underhålla den lokala servicen).

Att göra större byggen även in mot centrum kan löna sig. Å andra sidan: snikna bostadsrättsföreningen kan tycka det vara lönsamt att göra om vindar till bostäder exempelvis, men är det där resurserna verkligen skall läggas? (Och med ytterligare misstänkta biverkningar.) I den teoretiska nationalekonomins drömvärld blir allt bäst om var och en gör som han tycker är mest lönsamt, men ute i verkligheten ser det annorlunda ut. Det blir inte optimering, det blir sub-optimering. Och samma kan det vara med kreativiteten: den måste ha god mylla för att växa, hungriga lejon jagar inte bäst, och den som tar bort myllan och svälter lejonen kommer att få resultat därefter.

Som i forna tider - bostadselände

När man läser sådana här saker går ens tankar tillbaka ungefär hundra år.

Inte för att jag var med då, men det finns ju en hel del beskrivningar av hur bostadsläget var i Stockholm omkring förra sekelskiftet. Det var stor inflyttning, befolkningen växte snabbt, men det fanns ingen ordentlig bostadspolitik utan det var något som dåtiden liberaler tyckte att "marknaden" skulle klara av. Det gjorde den inte. Folk bodde som råttor på många håll, i den mån de ens hade tak över huvudet. Men där det fanns tak över huvudet levde folk som packade sillar.

Jag läste bara några kommentarer till artikeln i Svenskan, men man blir fort trött. De där mupparna som skyller allt på "invandrarna" verkar inte ha mycket annat för sig än att skriva dumheter. Tror de att inflyttarna i Stockholms råtthål år 1900 kom från Somalia? Det var kris då, det är kris nu. Skillnaden mellan kris och icke-kris heter "social bostadspolitik". Det krävs att stat och kommun tar hand om saken, och att en brysk stat tar hand om kommuner som missköter sig. En politik som verkar innebära att priserna på bostadsrätterna skall hållas uppe genom otillräckligt byggande av billiga hyresrätter är möjligen bra för folk som sitter där i sina skuldsatta bostadsrätter, men den fyller inte upp kraven för vad som bör göras i den här regionen.

Några saker som man kan göra är lägga ner Bromma och bygga en ny stadsdel där, samt tvinga snobbkommunerna att riva några obehövliga villor och bygga rejäla hyreshus. Kunde man expropiera och bygga stort söder om Stockholm på 50-60-70-talen borde det rimligen gå att göra samma sak i norr också - trots att där bor så kallat fint folk!

Smygkontorisering - hyschhysch!

Det är något skumt med "smygkontorisering". Dels har vi ju det skumma att ytor i bostadshus som är tänkta att användas just som bostäder förvandlas till kontor och därmed förvärrar bostadsbristen i Stockholm. Men sedan finns ju det konstiga att om någon nämner "smygkontorisering" så besvaras detta med en närmast gravlik tystnad.

Finns det någon instans som är ansvarig för att ingripa vid misstänkta fall av omvandlingar av bostäder till kontor? Eller är alla som har något att säga till om så insyltade i det här på något sätt att ingen med makt vill ingripa? Eller är de som kontoriserar bostäder ovanligt inflytelserika på egen hand så att ingen vill utmana dem - är det advokatbyråer med vidhängande gapiga advokater som ingen orkar kämpa mot?

Det var faktiskt en person som nämnde det här i en debatt hos Yimby. Ingen hakade på, så jag försökte följa upp med en kommentar och föreslog att Yimby kanske kunde agera. Man skulle ju kunna blåsa på för att få bort en massa kontor och återställa mängder av försvunna lägenheter. Men det blev tyst om det ... .

Det första steget vore ju att få fram siffror om hur stort problemet är. Är det en struntsumma kan vi glömma ärendet. Men är det låt oss säga ytor som kunde härbärgera tiotusen människor börjar det bli mer intressant. Då kunde man börja rensa bland kontoren och lyfta över dem till andra lokaler. Förtätning i staden skulle ju kunna innebära att kontor smälldes upp på en del ytor som inte är så lämpliga för bostäder. Jag gick Drakenbergsgatan i kväll och tänkte, att om man tar bort parkeringen i mitten av gatan kunde man ledigt få upp en lång och låg byggnad där som inte stör utsikten för någon ... .

Döderhult, Rumpekulla ...

... och ställen med liknande namn vill kanske en del av lokalbefolkningen inte kännas vid. Döderhult bytte namn till Oskarshamn för att låta lite snyggare. En del orter på landsbygden får dålig klang utan att det är fel på namnet, som det där stället utanför Örnsköldsvik där en lokalt hyllad våldtäktsyngling (man är väl att ta i) på bara någon dag degraderades till riksbuse när storstadsmedia fick syn på honom. De som är från den byn lär väl i fortsättningen säga att de är från Ö-vik.

Skeptisk som jag är tror jag att det finns många ställen "därute" som är läskiga om man är "fel" på något sätt. Eller för att ta det från en annan synvinkel: det finns en massa ställen som särskilt ungdomar, och ännu mer särskilt unga flickor, vill flytta ifrån så fort det går. Det finns inget som säger att buset är på en lägre nivå för att det inträffar på en mindre ort. Buslivet i Rödeby, skulle det ha tolererats om det skett i en storstad? Eller i Värmland där busgäng på en ort brände ner ett hus där det bodde invandrare som lyckats, till skillnad från de lokala Löpar-Nissetyperna.

Nå, vad leder detta till? Kanske till prognoserna att motsvarigheten till ett helt Göteborg är på väg i riktning mot Stockholm under de kommande årtiondena, och att det är en anstormning som man kan undra kan klaras av. I alla fall lär det kräva att det sopas rent med NIMBY-typer i de kommuner i regionen som vägrar att bygga billiga hyreslägenheter i stor skala. Läs: moderatkommunerna. Flyktingarna från landsbygdens by-helveten skall känna sig välkomna och uppskattade i rikets huvudstad, även om inte alla kan bo just i innerstaden! Vi i urbefolkningen skall ju ha plats också!

"Stockholms hetsbyggen"

Stadshusets tidigare rätt ostörda takprofil har fått en "puckel".

Erik Berg är en av de mest skärpta vänsterbloggarna och tillika arkitekt. Idag läser jag en pappersartikel av honom i FIB/k nummer tre för i år som handlar om Stockholm och förtätningen. Stockholms hetsbyggen är titeln. Hoppas den kommer på nätet eftersom den har bredd och djup. Erik håller till på västkusten, men här är ett blogginlägg som specifikt handlar om Stockholm och Farsta.

Nå, vad är det som händer? Hämningarna har släppt, här skall inte rivas för att ge "ljus och luft" längre. Nu viftar man med prognoser om jätteinflyttning till Stockholm och kräver att det byggs på alla möjliga och omöjliga ställen. De möjliga är väl OK, men de omöjliga ...? Storkapitalet hugger klorna än djupare i Stockholm, småkapitalet och småfifflarna följer efter. Kommunen abdikerar från sitt ansvar. Eller om man nu tycker att ansvaret går ut på att vara dörrmatta åt exploateringsintressen och rena spekulanter. Staden skall byggas inåt! Grönområden skall byggas bort, för där blir man otrygg! Områden inom och utom kommunen som skulle kunna vara användbara för expansion säljs bort, kommunägda fastigheter säljs till skumraskbolag. Allt som verkar vettig planering bryter samman.

Erik kontrasterar Hammarby sjöstad, som han verkar tycka är rätt bra, mot Liljeholmskajen "... som speglar förskjutningen in i det alltmer storskaligt brutalistiska".

Scen från Liljeholmskajen - Sjövikstorget. Jag har kommenterat den tidigare i bloggen, liksom det där med bostadsrättsvansinnet.

I bakgrunden finns Alliansens maktlystnad: Stockholm skall fyllas med skuldsatta, själviska och rädda bostadsrättsmänniskor som i all evighet skall rösta på dem. Men det är klart, vore det någon fart på oppositionen skulle den hitta utvägar för det också, som befriare av de skuldsatta. Men det vågar man väl inte. De sitter med fingrarna i syltburken de också.

Erik skriver också om planeringen av Västra City. Det vi kan se på bilden överst, det som sticker upp bakom Stadshuset och just i den där vinkeln ändå ser ganska blygsamt ut, kallar han "... en regelrätt våldtäkt på den mest klassiska av Stockholms stadsrumsvyer. ... Ett stenkast från Ragnar Östbergs stadshus, som spelar den mest centrala solistrollen i Stockholmsensemblen, har en fetlagd glasblobb givits tillstånd att klättra över bebyggelsen".

Ja, titta på skiten sedd från den här vinkeln! Bilden tog jag i början av mars. Är det för hårt att hävda att Stockholm styrs av ett gäng fullständigt kulturlösa idioter?

Bobubbla, världskriser och sånt

Enligt WTO sjönk världshandeln med 12 procent förra året (mot förutsedda 10 procent). Jag fick syn på denna lilla notis i högra ögonvrån när jag kollade in en större artikel i Svenskan som refererar vad Bostadskreditnämnden säger: Bobubblan kan spricka. Det är väl en varning som poppar upp då och då, men det kanske vore värt att sätta in detta i större sammanhang. Man skulle ju kunna tro att prat om bostäder bara gäller Stockholm, men det finns en värld därute som påverkar också ...

Är det något att sörja över att tyngdkraften tar ut sin rätt? För det är ju ungefär det som händer när luften pyser ur dessa bubblor - vare sig det går snabbt eller långsamt så sjunker bubblan ner mot den fasta marken. I detta fall är det spekulationen som kraschar mot den reala ekonomins hårda grund. Om det är många bubblor, och de inte spricker samtidigt, kan plågan kanske uthärdas, men i dagens värld finns det en tendens att allt händer väldigt fort och på många ställen samtidigt. Globalisering kallas det. Det skakar till i USA eller Grekland, och så sprider sig oron med rasande fart, kanske till och med in i bostadsrättsinnehavares dyra lyor i Stockholms innerstad.

–Hushållen tror att man är förmögen när priserna går upp, men man ser inte att det är en bubbla, sade Bengt Hansson, analytiker på BKN, under presentationen av rapporten.

Trots hushållens stora skulder är räntebördan, tack vare den låga räntan, rekordlåg. Och den vaggar in folk i en falsk trygghet.

Hushållen med de stora skulderna är redan mycket sårbara och känsliga för högre räntor. När priserna inte längre stiger blir det omöjligt att använda villan som bankomat, det vill säga att ta nya bolån för att konsumera. Och faller priserna så som BKN spår, kommer prisfallet att påverka konsumtionen drastiskt. Att döma av det historiska mönstret kan vi förvänta oss en obefintlig eller kanske negativ konsumtionstillväxt, skriver BKN i rapporten och konstaterar att hushållen agerar spekulativt genom att inte amortera på bostadslånen och genom att använda bostaden som kreditkälla.

Att "använda villan som bankomat" låter ju ungefär som det som hände i USA: folk lånade på huset för att kunna hålla konsumtionen uppe. Men det berodde väl på att många hade en lön som i praktiken stod stilla år ut och år in, och man fick ta till huset för att skaka fram nya kontanter. I Sverige har det väl inte riktigt varit så illa för de stora grupperna av löneslavar? Är folk så jäkla korkade? Ändå har den privata skuldsättningen ökat enormt, och det vet vi ju är riskabelt. Skulder som förvandlas till produktiva investeringar är en sak, skulder som äts upp genom konsumtion är något annat. Det ser ut som om en hel del folk helt enkelt lever över sina faktiska tillgångar men hoppas att det fixar sig någon gång.

Vad betyder det för Stockholm och dess innerstad? Dagens Nyheter skrev igår om hur innerstaden förvandlas till ett rikemansgetto. Men skall man följa resonemanget ovan är det många som flyttat in här och sitter på dyra bostadsrätter som i själva verket sitter illa till, riktigt illa till. De äger inte bostaden, det gör föreningen, och kontrollen ligger hos banken. De är inte äkta "rikemän". Det är sämre än att hyra.

Vad som skulle kunna hända vid en ny krasch i världens ekonomi - och en sådan är inte otänkbar inom några år - är att mängder av människor i bostadsrätterna i innerstaden upptäcker att det faktiskt är banken som har mest att säga till om. Och då kanske det blir så att Stockholms innerstad verkligen blir ett rikemansgetto: de som har förmögenheter på papperet men inte i verkligheten åker ut, och kvar finns de verkligt förmögna som på något sätt kan betala för sig utan att få problem med kreditvärdigheten. Andra sidan av det här, som det sägs i citatet ovan, blir att mängder av folk kommer att bli tvungna att dra ner på sina utgifter, och det kommer att slå mot hela konjunkturen. Skall vi sätta in lite räntehöjningar i resonemanget också ...?

Vad som skulle behöva göras är dels att stärka hyresrätterna i Stockholm, se till att farliga lån försvinner, ta itu med smygkontorisering, köra omvandlingar till bostadsrätter baklänges, göra det i stort sett omöjligt att göra nya ombildningar till bostadsrätter, strunta i att djursholmare och liknande gnäller och bygga mycket hyresrätter där, förtäta i de nära förorterna ... det finns mycket man kan göra, men motståndaren är nog svår att tas med, för det finns starka intressen som gärna vill ha kvar bostadssituationen som den är nu, och helst göra den ännu värre! Var finns de politiska kamikazepiloter som vill utmana det nuvarande ruttna systemet?

Hyresrätt - frihetsboende

Vänsterpartiet är jag inte sams med. Men (via den läsvärda bloggen Politik och Poesi) kommer jag till en enda mening av Ann-Margarethe Livh som öppnar en dörr mot insikternas värld:

Att bo i hyresrätt måste uppvärderas till det frihetsboende det egentligen är.

Det är ju självklart! Här har vi en nyckelfras: Frihetsboende! Jämför med alla stackare som "måste" ha en bostad, och sedan sitter de där och svettas med sina jättelån för ett ställe där de har "rätt" att bo om inte banken bestämmer sig för att kasta ut dem. Sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor - det kan bli många käppar i hjulet för den förhoppningsfulle innehavaren av en borätt.

Konstigt att systemet kunnat slinka igenom, det är ju så uppenbart skakigt så fort det börjar blåsa litegrann. Snart kanske räntorna börjar stiga igen. Hyresgästen betalar sin hyra, och är man inte alltför stökig mot grannarna och om man betalar sin hyra så sitter man där i sin lägenhet. Det är frihet!

Här har jag funderat tidigare över vad man kan göra åt det här. Så radikala åtgärder vågar sig nog inte vänstern på.

"Är du en borättsvinnare ..."

Så här stod det i ett av mina inlägg från förra veckan:

Bostäderna blir också ur de boendes synpunkt investeringsobjekt, man tittar på hur folk runtomkring har det och detta är konserverande och inte bra för framåtblickande tänkande.

(Jo, man ser ju löpsedlarna som ropar ut "så här mycket kostar bostadsrätterna i ditt område!".)

Och det har alltså bara gått en vecka och så kommer det en löpsedel som bekräftar vad jag skrev där i min slutkläm om löpsedlar! Skall jag säga "jaha, haha, vad var det jag sa?", eller skall jag bara skaka dystert på huvudet och muttra "det här är bedrövligt"?

"Borättsvinnare ..."

Samtal om "Den framtida staden" - del 5

Jaha, återigen får doktor Karin Bradley vara huvudperson (obs humor!) i ett inlägg. Det här blir det näst sista, eller sista, jag vet inte ännu. Och den som vill veta vad som verkligen sades bör titta på TV:s Kunskapskanal där programmet sänds den 10 november.

Det var det här med bostäder och boendeformer. Vad händer när den traditionella kvartersstaden åtminstone delvis återuppstår, när förort och innerstad byggs ihop och förtätas? Kommer traditionella boendeformer att leva kvar? KB pekade på nya kontraktsformer: i Botkyrka kan ett antal personer, som studenter, få dela på ett kontrakt.

Naturligtvis skulle det gå att vara visionär, men KB pekade på marknadssituationen: i Sverige finns fyra stora byggbolag, de söker säkra målgrupper och vågar inte ta några risker. Bostäderna blir också ur de boendes synpunkt investeringsobjekt, man tittar på hur folk runtomkring har det och detta är konserverande och inte bra för framåtblickande tänkande.

(Jo, man ser ju löpsedlarna som ropar ut "så här mycket kostar bostadsrätterna i ditt område!".)

KB försöker se framåt också. Kanske postmaterialistiska värderingar kan slå igenom, så att bostädernas yta minskas men kompenseras med fler gemensamma och flexibla lokaler, man skapar lokala kollektiv, delar på olika prylar i stället för att varje familj skall ha en egen gräsklippare, har lokal odling ...

Finns det någon som motsätter sig det här? KB hävdade att frånvaron av stora konflikter beror av att verkliga maktintressen ännu inte känner sig utmanade, Gör de det så kommer det att bli bråk! Konsensus är inte ett hälsotecken alla gånger!

Jag vet inte om detta räknas till yimbys hatobjekt "hus i park", men man måste väl hålla med om att höstfärgerna är vackra i alla fall? Bilden tagen från Maria Bangata i riktning mot Sköldgatan och Ringvägen. En gång gick järnvägen från Liljeholmen mot Södra station därnere i gropen.

Och nu över till mina synpunkter just på bostadssituationen i Stockholm. Den har jag skrivit om tidigare, men det går att upprepa och utveckla. Egentligen finns det flera kriser inblandade: dels att det är brist på bostäder, dels att en massa osund skuldsättning skapas för att folk "måste" köpa sina bostäder. Fast det är ju då egentligen på bankens nåder som de får bo kvar. Alltså är det både en socialpolitisk och en privat- och nationalekonomisk fråga. Jag tror inte många idag är beredda att hävda att stor skuldsättning i ett samhälle inte utgör en potentiell risk som kan omvandlas till en verklig kris!

Vad göra: massbygg billiga och bra hyresrätter, tvinga också skitförnäma moderatkommuner runtomkring Stockholm att massbygga (de får väl riva några onödiga rikemansvillor om inte annan mark finns att tillgå), se till att Allmännyttan bevaras, utvecklas och går i spetsen för hyressänkningar. Inrätta en offentlig funktion som gör det möjligt för folk att skriva över sina ohållbara lån på staten och så kan de bo kvar med normalt skydd och rättigheter som hyresgäster skall ha. Man kan faktiskt ha roligare användning för sina pengar än att låsa fast dem i boende!

Fotot taget ungefär på samma ställe som den andra fina höstbilden. Husen i sig ser väl inte så kul ut, men man kan ju inte få allt här i världen. Och de är ju rätt höga i alla fall! Den gamla banvallen gick nog ungefär där asfaltsvägen finns nu, tror jag.

Bra synpunkter i Arkitektur

När ensam är stark, heter ledaren i senaste numret av Arkitektur. Där står det ett par bra saker som jag kan citera rätt av. Först vad det gäller försöken (ännu inte särskilt lyckade, lyckligtvis) att omvandla hyresrätter i förorterna till bostadsrätter:

Andelen slutförda ombildningar till bostadsrätter i miljonprogramsområden i Stockholm har än så länge varit lågt, enligt Stockholms Stadshus ab omkring 7 procent. Regeringen vill göra något åt detta och sänka priserna med subventioner. Man kan fundera påför hur mycket under marknadsvärdet man ska få köpa sin lägenhet. I våras ogillade kammarrätten utförsäljningen av Tibbleskolan i Täby eftersom den sålts för billigt. Man kan också undra: Varför? Varför är det stadsbyggnadspolitiska svaret på utanförskap mer privat ägande? Vore det inte bättre om de boende i stället för att låsa in pengarna på lån i lägenheter kunde använda dem i projekt utanför den enskilda bostaden?

Och angående "Förbifart" Stockholm som kallas "En storslagen satsning på privatbilismen som medel och framtidsmål". Vidare:

Oavsett vad man tror om framtidens drivmedel så är det intressant att betrakta förslaget på en 28 miljarders motorväg, till stora delar i tunnel, långt från staden som ett hållbart stadsbyggande. För stadsbyggande är det, inte transportpolitik eller vägplanering.

När det stadsbyggnadspolitiska svaret på trängseln i Stockholm blir mer privatbilism får det konsekvenser för hur staden växer. Det är väl inte längre någon som tror att en stor väg bara förblir en förbifart. Att slänga ut en stor väg i odlingslandskapet är som att tillföra ett tillväxtförbättringsmedel vars konsekvenser man känner alltför väl. Kring av- och påfarter dyker med obönhörlig förutsägbarhet alla den glesa stadens nyckelarter upp: det externa köpcentrumet, den bilberoende villaförorten, de stora matvaruhusen, bilhallarna, trävaruhusen.

Stadsbyggande är ingen bra plats för alltför tunga ideologiska låsningar, det har historien lärt oss. De här två riktningsvisarna i svensk stadsbyggnadspolitik kan vara värda att fundera över. Och ställa sig frågor kring hur och varför idéer och ideologier präglar det svenska stadsbyggandet i dag.

Folk skall sitta vettskrämda med skyhöga skulder och darrande rösta på borgerliga politiker som skränar om att socialisterna vill komma och ta "deras" bostäder. Fast det ju i själva verket är långivaren, banken, som är den verklige ägaren. Det är ändå något som går att lösa, under förutsättning att socialisterna för en bra politik och kan förklara den. Det är faktiskt roligare att ha lite egna pengar, vara skuldfri, och kunna lägga upp sitt liv med en känsla av åtminstone lite oberoende.

Värre är det med motorvägar och deras biverkningar som är svåra att bli av med när de väl en gång finns där. Att gräva sig fast i de utvecklingsmodeller som kännetecknar det döende bilsamhället - det är inte smart. Skulle man inte kunna tala om den dumdryga ondskans ideologi här?

Boultbee och politikerna. Ockupation i Liljeholmen avbruten.

Föregående inlägg handlar om gökungar i bostadspolitiken. Men det finns ju andra lokaler där gökungarna också tillåts härja. Om fastighetsskojarna i Boultbee har jag skrivit tidigare (här, här och här på dena blogg), och nu är såväl de som de politiker som tillåtit dem hållas i farten igen. Förvånande interiörer hur vissa politiker agerar presenteras hos Alliansfritt Sverige. Vidare finns synpunkter hos Approximationer. Man kan ju undra hur eventuella muntliga avtal som sluts mellan Stockholms kommun och Boultbee har dokumenterats? Borgerliga politiker som skall "leka affär" - det verkar vara en illavarslande kombination. Att politikerna inte känner till det ena eller andra i samband med Boultbee tog jag upp här för snart två år sedan. Eller om de nu bara låtsas att de inte begriper vad det är för affärer de gav sig in på ... vad är värst?


Jag såg att ockupationen i Liljeholmen som jag skrev om här avbröts av en polisinsats i morse. Ockupationerna är ju också en följd av en allt mer vansinnig politik vad det gäller bostäder och lokaler. Detta förhållande kan i längden inte lösas med polisinsatser, om vi nu inte skall få en militärdiktatur på köpet.