En titt in i Skrapan-gallerian

Jag gick en sväng bort till gallerian i gamla skatteskrapan i eftermiddags för att kolla läget. Anledningen till detta var en bloggpost hos Cornucopia? som ställer den intressanta frågan: "Dödar bostadsbubblan centrumhandeln?" Exemplet var just Skrapan-gallerian på Götgatan, Söder, Stockholm. Annars är gallerior något jag inte gärna går till.

Ännu en "köp-köp-köp"affisch på stan, vid Söder mälarstrand ...

... och nu över till ämnet, Skrapan-gallerian. Här ser det tomt ut bakom glaset...

... men på andra ställen var det business som vanligt.

Observera att på föregående bild stod det "sale" och här är det "super-REA"!

En rad stängda butiksutrymmen på övervåningen, delvis dolda av en foto-utställning.

Och här var det "sale" igen. Varför skriver man inte "realisation"?  Låter det oskyldigare att "sejla" ut grejorna än att realisera dem?

Det ser helt folktomt ut på mina bilder, men det är ju inte hela sanningen. Det virrade omkring en hel del människor där, men man behövde sannerligen inte trängas!

Teorin hos bloggposten jag hänvisade till är att överbelånade bostadsrättare inte har råd att handla så mycket, och då krymper underlaget för butikerna. Det kanske är så, i alla fall för de som kommit in sent i bostadsrättssvängen och inte har samma goda villkor som tidigare. Hotet hänger över dem om höjda räntor och strängare krav från bankerna. Då kanske man försöker spara lite för framtiden, kanske försöker amortera lite mer, vilket gör att man - hemska tanke! - måste dra in på något annat! Att springa på gallerior och handla exempelvis.

Inte vet jag om teorin är vattentät, men om det är så att kundunderlaget krymper även i Ringens köpcentrum bara en bit bort så kan man undra hur det kommer att gå för det nya köptempel som nu byggs vid Hornstull. Det ligger ju inte så långt från Liljeholmen, och risken finns att vi sitter där med ett antal gallerior som inte bär sig. Hur detta galleriabyggande stämmer överens med en resursknappare framtid ... ja, det undrar jag vad planerarna har att berätta om! Det kan ju vara så att det som ännu så länge ser ut som tillfälliga störningar i ständigt stigande kurvor i själva verket är en ny trend i nationalekonomin: inte bara peak-oil utan peak-konsumtion!

Den där foto-utställningen låter som ett uppslag: vi kanske behöver mer kulturtempel i stället för köptempel!

Två bilder i valtider

Valstuga vid Hornstull, måndag morgon. I detta fall Vänsterpartiets, och det här är väl det mest röda man kan hitta hos det partiet numera. Satt och tittade på V:s riksdagsvalsedel för Stockholm för en stund sedan och noterade att familjen Ohly flyttat till Liljeholmen, för övrigt. Trötta på det allt tristare Söder kanske? Lars O står fortfarande som "tågmästare". Han lär inte komma tillbaka till det jobbet.

Och nedan ett anslag som jag tycker visar på "den nya ekonomin". En ekonomi där man kan hålla några "sysselsatta" genom att gå ut med hunden åt folk som av någon anledning skall ha hund men inte har tid att ta hand om den, men där man med nästan självmordsmässig drift är på gång för att exempelvis massakrera järnvägarna. Nej, järnvägarna fungerar inte bättre för att man gör om dem till något privat kaos. Det spelar ingen roll att oppositionen har dåliga ideer om hur ekonomin skall fungera framöver, regeringspartiernas enda uppslag verkar vara att bearbeta den med en rivningskula i förväntan att något strålande nytt och fint skall komma fram ur ruinerna. Jag tvivlar på att det blir bättre. Man kan snarare förvänta sig ett samhälle i allt värre nedåtspin.

Bobubbla, världskriser och sånt

Enligt WTO sjönk världshandeln med 12 procent förra året (mot förutsedda 10 procent). Jag fick syn på denna lilla notis i högra ögonvrån när jag kollade in en större artikel i Svenskan som refererar vad Bostadskreditnämnden säger: Bobubblan kan spricka. Det är väl en varning som poppar upp då och då, men det kanske vore värt att sätta in detta i större sammanhang. Man skulle ju kunna tro att prat om bostäder bara gäller Stockholm, men det finns en värld därute som påverkar också ...

Är det något att sörja över att tyngdkraften tar ut sin rätt? För det är ju ungefär det som händer när luften pyser ur dessa bubblor - vare sig det går snabbt eller långsamt så sjunker bubblan ner mot den fasta marken. I detta fall är det spekulationen som kraschar mot den reala ekonomins hårda grund. Om det är många bubblor, och de inte spricker samtidigt, kan plågan kanske uthärdas, men i dagens värld finns det en tendens att allt händer väldigt fort och på många ställen samtidigt. Globalisering kallas det. Det skakar till i USA eller Grekland, och så sprider sig oron med rasande fart, kanske till och med in i bostadsrättsinnehavares dyra lyor i Stockholms innerstad.

–Hushållen tror att man är förmögen när priserna går upp, men man ser inte att det är en bubbla, sade Bengt Hansson, analytiker på BKN, under presentationen av rapporten.

Trots hushållens stora skulder är räntebördan, tack vare den låga räntan, rekordlåg. Och den vaggar in folk i en falsk trygghet.

Hushållen med de stora skulderna är redan mycket sårbara och känsliga för högre räntor. När priserna inte längre stiger blir det omöjligt att använda villan som bankomat, det vill säga att ta nya bolån för att konsumera. Och faller priserna så som BKN spår, kommer prisfallet att påverka konsumtionen drastiskt. Att döma av det historiska mönstret kan vi förvänta oss en obefintlig eller kanske negativ konsumtionstillväxt, skriver BKN i rapporten och konstaterar att hushållen agerar spekulativt genom att inte amortera på bostadslånen och genom att använda bostaden som kreditkälla.

Att "använda villan som bankomat" låter ju ungefär som det som hände i USA: folk lånade på huset för att kunna hålla konsumtionen uppe. Men det berodde väl på att många hade en lön som i praktiken stod stilla år ut och år in, och man fick ta till huset för att skaka fram nya kontanter. I Sverige har det väl inte riktigt varit så illa för de stora grupperna av löneslavar? Är folk så jäkla korkade? Ändå har den privata skuldsättningen ökat enormt, och det vet vi ju är riskabelt. Skulder som förvandlas till produktiva investeringar är en sak, skulder som äts upp genom konsumtion är något annat. Det ser ut som om en hel del folk helt enkelt lever över sina faktiska tillgångar men hoppas att det fixar sig någon gång.

Vad betyder det för Stockholm och dess innerstad? Dagens Nyheter skrev igår om hur innerstaden förvandlas till ett rikemansgetto. Men skall man följa resonemanget ovan är det många som flyttat in här och sitter på dyra bostadsrätter som i själva verket sitter illa till, riktigt illa till. De äger inte bostaden, det gör föreningen, och kontrollen ligger hos banken. De är inte äkta "rikemän". Det är sämre än att hyra.

Vad som skulle kunna hända vid en ny krasch i världens ekonomi - och en sådan är inte otänkbar inom några år - är att mängder av människor i bostadsrätterna i innerstaden upptäcker att det faktiskt är banken som har mest att säga till om. Och då kanske det blir så att Stockholms innerstad verkligen blir ett rikemansgetto: de som har förmögenheter på papperet men inte i verkligheten åker ut, och kvar finns de verkligt förmögna som på något sätt kan betala för sig utan att få problem med kreditvärdigheten. Andra sidan av det här, som det sägs i citatet ovan, blir att mängder av folk kommer att bli tvungna att dra ner på sina utgifter, och det kommer att slå mot hela konjunkturen. Skall vi sätta in lite räntehöjningar i resonemanget också ...?

Vad som skulle behöva göras är dels att stärka hyresrätterna i Stockholm, se till att farliga lån försvinner, ta itu med smygkontorisering, köra omvandlingar till bostadsrätter baklänges, göra det i stort sett omöjligt att göra nya ombildningar till bostadsrätter, strunta i att djursholmare och liknande gnäller och bygga mycket hyresrätter där, förtäta i de nära förorterna ... det finns mycket man kan göra, men motståndaren är nog svår att tas med, för det finns starka intressen som gärna vill ha kvar bostadssituationen som den är nu, och helst göra den ännu värre! Var finns de politiska kamikazepiloter som vill utmana det nuvarande ruttna systemet?

Stockholm - som ett företag?

Igår kväll lyssnade jag på synpunkter på lokalpolitiken här i stan. Alla är som bekant inte över utvecklingen, där majoritetens politiska språkrör meddelar att allt är bra medan det bakom kulisserna ser mindre roligt ut på sina håll.

Någon sade att den nuvarande kommunledningen vill styra Stockholm "som ett företag". En kommun har kommuninnevånare som man också kan kalla kommunmedborgare. Ett företag har kunder. (Men det finns andra intressenter, och jag återkommer till det.)

Jag funderade vidare på det - är det så entydigt det där med "företag"? Vet man vad man får när politiken fylls på med folk från "näringslivet"? - Några aspekter:

* Det är förmodligen en andra - eller tredjesortering av folk från näringslivet som går över till kommunalpolitik, antingen som politiker eller som anställda tjänstemän. De verkligt skickliga förmågorna går nog inte över till kommunen i någon större utsträckning.

* "Näringsliv" kan vara vad som helst, och det finns inget som säger att man är kompetent att sköta hjälp till hemlösa för att man varit kamrer i en korvfabrik eller pantbank.

* En tung del av "näringslivet" är industrin. För femtio år sedan styrdes den i stor utsträckning av tekniker, från sjuttiotalet gled makten gradvis över till ekonomer, med kulmen (hoppas man!) i dagens kvartalskapitalism.

Teknikerna tog fram produkter som förhoppningsvis gick att sälja, ekonomerna kunde inte detta men de kunde åtminstone pressa fram maximal vinst ur befintlig produktion. Teknikerna såg framåt i växande verksamheter, för ekonomerna har det varit viktigare att svälta organisationen tills den nästan går under. Det är den senare typen som man kan misstänka hamnar i kommunerna i dag. (Det fanns ju naturligtvis försäljare inom industrin som månade om kunderna också, men jag har en känsla av att de kommit i kläm mellan tekniker och ekonomer.)

Min hypotes är att de personer som från näringslivet går över till kommunen har skolats under de senaste årtiondena när maximal bortbantning har varit ledstjärnan, och trots att kommunen har andra frågor att lösa än ett företag fortsatter man på den vägen i någon slags naiv tro på att "näringslivets" metoder alltid skulle vara bättre.

* I slutet av 1800-talet var det fortfarande riktiga företagare, med eget kapital på spel, som satt i ledningen för staden. De som idag kommer från "näringslivet" har förmodligen varit anställda tjänstemän även där och inte riskerat så mycket personligen. Därav kan ansvarskänslan ibland bli tvivelaktig.

* Påfyllning har också skett från IT-svängen. Sådana människor tror att man löser allt med IT, vilket förmodligen drabbar verksamheter som bygger på mycket mänskliga kontakter. Ett sätt för företag att slippa ha personal för att hantera kunder är att lägga ut så mycket som möjligt "på nätet" (och egentligen låta kunden göra jobb som tidigare den egna personalen gjorde). Och så sparkar man lågavlönade men väsentlig personal som tidigare hållit kontakt med kommuninnevånarna och försöker skjuta över kontakterna till nätet eller något ännu mer lågbetalt call-center någonstans.

* Summan av det jag postulerat ovan är att mindre professionella människor med "bakgrund i näringslivet" tillåts att gå in och fiffla i verksamheter som de inte förstår så mycket av. Möjligen kan de ställa till med inte bara mänskliga utan också ekonomiska problem just genom att deras problemlösning inte är anpassad till vad de antas hålla på med. Jag är fullt övertygad om att personer med mycket god administrativ talang kan växla mellan mycket olika områden, men sådana växer knappast på träd, och i en kommun är de (bör åtminstone vara) inlemmade i en demokratisk process som skiljer sig från hur företag sköts.

Är det bara så att ett företag har sitt vinstintresse att ta hänsyn till? Som bekant är det fler intressenter inblandade: lokalsamhälle, anställda och deras organisationer och anhöriga, folk som granskar företaget ur exempelvis miljö- eller andra etiska aspekter, stat och kommun. Företaget är ingen ensam ö i en tom ocean. Det ingår i samhällets arbetsdelning, det gör det billigare att driva ett samhälle helt enkelt (sänker samhällets transaktionskostnader, om man vill uttrycka det nationalekonomiskt).

Ur denna aspekt kan man dra några slutsatser:

* Även om kommunen skulle "drivas som ett företag" finns det andra aspekter än de senaste årens privatkapitalistiska excesser som är av betydelse. Ett företag kan drivas som en socialt ansvarstagande organisation.

* De senaste årens försök att efterlikna "näringslivet" har varit skadliga för kommunen som demokratisk arena eftersom de inspirerats från en del av samhället som inte är demokratiskt.

* Kommunen skall skötas som en kommun. När man tar över metoder från andra områden måste detta ske med ett kritiskt öga.