Två bilder i valtider

Valstuga vid Hornstull, måndag morgon. I detta fall Vänsterpartiets, och det här är väl det mest röda man kan hitta hos det partiet numera. Satt och tittade på V:s riksdagsvalsedel för Stockholm för en stund sedan och noterade att familjen Ohly flyttat till Liljeholmen, för övrigt. Trötta på det allt tristare Söder kanske? Lars O står fortfarande som "tågmästare". Han lär inte komma tillbaka till det jobbet.

Och nedan ett anslag som jag tycker visar på "den nya ekonomin". En ekonomi där man kan hålla några "sysselsatta" genom att gå ut med hunden åt folk som av någon anledning skall ha hund men inte har tid att ta hand om den, men där man med nästan självmordsmässig drift är på gång för att exempelvis massakrera järnvägarna. Nej, järnvägarna fungerar inte bättre för att man gör om dem till något privat kaos. Det spelar ingen roll att oppositionen har dåliga ideer om hur ekonomin skall fungera framöver, regeringspartiernas enda uppslag verkar vara att bearbeta den med en rivningskula i förväntan att något strålande nytt och fint skall komma fram ur ruinerna. Jag tvivlar på att det blir bättre. Man kan snarare förvänta sig ett samhälle i allt värre nedåtspin.

Boultbee-skandalen

Den här bilden förekom på min blogg för flera år sedan, men är ännu aktuell!

Först en oväsentlig observation: varför tänker jag jämt "Brian" när jag läser vad den gamle DN-plåtslagaren Epstein skriver? Om du tillhör Beatlesgenerationen vet du!

Och så över till det egentliga ärendet: sagde Lars Epstein har ett par färska bloggposter (här och här) om eländet med Boultbee och Alliansens fastighetsaffärer med dessa engelska skojare. Det är ju en riktig skandal - eller borde vara det i alla fall - och kan tas som en viktig delpost i hur borgarstyret i Stockholm håller på att köra finanserna i botten.

Man kanske kan säga att "finanserna går i botten medan styret har näsan i vädret" - Nordin, Alvendal och vad de nu heter skall föreställa experter på företagsamhet och talar gärna om hur bra de (och hur dåligt andra) begriper sig på ekonomi. Nja, jag skulle tro att riktiga borgare som är bra på affärer faktiskt sysslar med sådana, och att borgarpolitiker är någon sorts andra- eller tredjesortering. Tänk dig en scen där VD på det stora bolaget pratar enskilt med en av sina underhuggare: "Hm, ja Svante, du är kanske inte riktigt så bra på det här med kontraktsförhandlingar och ekonomiska analyser, men du kanske kan bli politiker i stället?"

Dessvärre så har vi alltså några tomtar som tror att man kan sluta miljardkontrakt med en engelsk firma utan att bry sig om dess "track record" och dessutom ha med muntliga bitar i överenskommelsen. Har man med engelsmän att göra är det lugnast att ha papper på varenda liten detalj så man slipper trassel framöver - eller åtminstone minskar möjligheterna för motparten att börja krångla och slingra sig. Det kommer de nog att göra ändå.

Att Boultbee inte skulle uppträda som en rovgirig vinstjägare kan möjligen förvåna någon. Att de som storkapitalister inte skulle vara solidariska med småföretagare borde tas för givet. Socialister blir inte förvånade, men av någon anledning så tror vissa borgare (av andra- eller tredjesorteringen) att änglavingar plötsligt skall växa ut på de stenhårda affärsmännen.

Ja, det borde bli en rejäl skandal och huvuden borde rulla. Vänsterpartiet har tagit i frågan (och bett att få låna bilden ovan av mig), men hur är det med övriga oppositionen? Jag misstänker att de är för djupt insyltade i borgarpolitiken själva för att kunna backa ut. För Boultbeehistorien är ju som sagt bara en, fast en viktig detalj i en långsiktig politik där Stockholm säljs ut för att kortsiktigt hålla kommunalskatten nere men som just långsiktigt kommer att ge tråkiga effekter. Det som händer är för att citera ett slitet talesätt att när man pinkar i byxorna blir det först varmt och skönt, men sedan kallt och obehagligt. Det finns ju inte hur mycket familjeklenoder som helst att sälja ut, och då måste riktiga pengar fram. Eller kanske den där jätteöversvämningen hinner komma innan dess och lyfter ut Stockholm till botten av Saltsjön?

Hyresrätt - frihetsboende

Vänsterpartiet är jag inte sams med. Men (via den läsvärda bloggen Politik och Poesi) kommer jag till en enda mening av Ann-Margarethe Livh som öppnar en dörr mot insikternas värld:

Att bo i hyresrätt måste uppvärderas till det frihetsboende det egentligen är.

Det är ju självklart! Här har vi en nyckelfras: Frihetsboende! Jämför med alla stackare som "måste" ha en bostad, och sedan sitter de där och svettas med sina jättelån för ett ställe där de har "rätt" att bo om inte banken bestämmer sig för att kasta ut dem. Sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor - det kan bli många käppar i hjulet för den förhoppningsfulle innehavaren av en borätt.

Konstigt att systemet kunnat slinka igenom, det är ju så uppenbart skakigt så fort det börjar blåsa litegrann. Snart kanske räntorna börjar stiga igen. Hyresgästen betalar sin hyra, och är man inte alltför stökig mot grannarna och om man betalar sin hyra så sitter man där i sin lägenhet. Det är frihet!

Här har jag funderat tidigare över vad man kan göra åt det här. Så radikala åtgärder vågar sig nog inte vänstern på.

RUFS. Brink och annat

Igår kom Kollega, min fackförbundstidning. På omslaget var Josefin Brink från Vänsterpartiet. Det var ju vältajmat, för på kvällen var jag på ett möte i Landstingshuset på Hantverkargatan och lyssnade på bland annat synpunkter från Josefin och andra människor med idéer och visioner. Det handlade om RUFS, den regionala utvecklingsplanen för Stockholm. Jag har skrivit lite om RUFS här tidigare.

Först en liten trall om Landstingshuset, före detta garnisionssjukhuset, en elegant byggnad om jag får säga det själv. Som framgår av Andersson och Bedoire i boken Stockholms byggnader uppfördes huset 1816-1834 och arkitekten hette Gjörwell (numera känd för Gjörwellsgatan). 1970-1971 skedde ombyggnader och Landstinget flyttade in där.

Den nyantika, vita byggnaden markeras av en tempelgavel med engagerade toskanska kolossalkolonner. Fasaderna kännetecknas av stora, släta ytor med abstrakt murbehandling. ... En nybyggd terassbyggnad med fasad av granit nedanför Mälarfasaden rymmer en stor sessionssal. Av de gulputsade stenhusen från 1700-talet på gården åt Mälarsidan märks en garveribyggnad.

Undrar om det här är garveriet? Jag vet faktiskt inte, slarvigt av mig, men garverier luktade illa och lades gärna i utkanten av staden. Och i de här trakterna tog väl Stockholms innerstad slut ännu på 1700-talet.

Inget snack om saken här i alla fall. Sjukhuset från Karl Johans tid som gjordes om till högborg för politiken i Stockholms län.

Här följer några foton av det grumligare slaget, men det blir inte bättre med min utrustning. Motivet torde ändå stå klart: Josefin Brink lägger upp ett antal synpunkter som hon tycker har betydelse för när man diskuterar långtidsplanering i Stockholms län.

Klicka på bilderna så blir de lite större och texten på tavlan läsbarare

Vid första anblicken kan punkterna som Brinken startade med (arbetskraft, infrastruktur, välfärdsinstitutioner och arbetsrättsliga ramverk och spelregler) famna över ett mycket större fält än frågan om vad vi gör med Stockholms län under ett antal år framåt. Har Lissabonfördraget, de papperslösas situation etc. något med saken att göra?

Jo, det är nog rätt, många saker hänger ihop. För att ta ett exempel: Vaxholm har svårt att få in arbetande därför att man utplånat hyresrätterna. Eventuella arbetssökande har inte råd att köpa in sig i dyra bostadsrätter. Det är knappast rimligt att folk skall ägna åtskilliga timmar per dag för att pendla till Vaxholm - således måste kommunen "återuppfinna" en allmännytta för att ta hand om problemet. Det kunde väl tokskallarna ha räknat ut på förhand ... . Men man kan ju tänka sig en situation där Alliansen tycker att folk skall åka från Botkyrka till Vaxholm tur och retur varje dag för att jobba åt de fina människorna därute.

För att få en bättre region krävs det alltså, enligt vänsterfolk, bland annat stärkta rättigheter för arbetande människor, stärkt hyresrätt, bättre offentlig service (det gäller såväl kvantitet som kvalitet på personal), att skolväsendet inte får förfalla, att infrastrukturen byggs ut etc. etc. En väldig massa punkter alltså och jag har inte nämnt dem alla.

Dessutom kan man ta varje huvudpunkt och bryta ner i underfrågor. Hur mycket förtätning skall vi ha i Stockholm exmpelvis. Någon undrade om stadsförtätarna var ute efter parkerna, men på den punkten kunde jag (hoppas det stämmer, men det tror jag) lugna med att yimby inte är ute efter parkerna, däremot har man ett ont öga till meningslösa små gräsmattor. Med tanke på att även centrala områden i staden kan vara fasen så döda efter kontorstid tror jag att yimby kunde vara en vän i kampen för att liva upp dem, liksom en pålitlig kämpe mot otäckt resursslukande småhusområden.

Frågan är hur hållbar RUFS är. Någon tyckte att planen redan känns gammal. När det är kris kan utvecklingen dra iväg fort. Kanske hela jobbet som lagts ned på utredningen är föråldrat om bara något år - det är i sanning en hektisk och revolutionär tid vi lever i!

Mot förbifart Stockholm

Det var möte idag på Sergels torg, några hundra människor från ett antal organisationer som uttryckte sitt ogillande av Förbifart Stockholm. Tidigare har jag hört folk som misstänker att den där förbifarten i själva verket är ett maskerat motorvägsbygge i rätt in i Stockholm. Och det kan väl vara troligt - det kommer väl att finnas avfarter och påfarter här och där? Eller?



Jag hade inte koll på vilka alla arrangörer var, men Naturskyddsföreningen, Miljöförbundet Jordens Vänner, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tyckte jag mig urskilja, samt Feministiskt Initiativ (dålig högtalaranläggning, men den flickan höll ett bra tal).



Som en talare påpekade är det ett bekymmer att de som fattar beslut i de här frågorna är bland de minst miljömedvetna - annorlunda uttryckt: gubbtjyvar i övre medelåldern som är mer kära i sina bilar än något annat. Det behövs en städning i de beslutande organen med andra ord.

En annan talare nämnde det oerhörda inflytande som biltillverkare och motororganisationer har. Man kanske kan tillägga bygg- och anläggningsbranschen som givetvis lägger asfalt och betong överallt så mycket det går. Dessa affärsintressen, som har sina kompisar även inom politiken, är en svår motståndare att tampas med. Om några år är många av de här figurerna bortpensionerade. Man får hoppas att de inte hinner orsaka så mycket mer skada, och att det kommer nya och mer klartänkta personer på ledande positioner, folk som inser att det är en dålig linje att fortsätta 1900-talets vurm för den lilla privatbilen som fraktar i snitt 1,2 gubbe till och från stan varje dag.



Vill man göra något åt trafiksituationen i stockholmsområdet är det lika bra att ösa in miljarderna i en enorm uppgradering av kollektivtrafiken, och att stoppa nya bostads- och affärsområden som kräver att boende och kunder har bil för att kunna till sig till och från dem. Det är bra för klimatet, det är bra för att spara resurser, det är bra om vi vill ha ett samhälle där människor är viktigare än bilar.

Hur skall oppositionen få grepp på Stockholm?

Här är en intressant artikel om socialdemokraterna och Stockholm, skriven av den skärpta socialdemokraten Katrine Kielos. Som bekant har SAP problem i Stockholm. Vad kan det bero av, och finns det några lösningar?

Innan jag skriver något om vad Kielos anser vill jag förmedla vad jag hört från kommunalpolitiskt aktiva på olika håll, nämligen att socialdemokrater ofta är lata och oengagerade och bara tycks vänta på att nästa val skall ordna till allt för dem igen. Partiet har resurser, men man använder dem inte. Jag antar att en sådan attityd, om den verkligen är spridd, bäddar för ett hejdundrande nederlag. Men i en rörelse där funktionärerna har mer att säga till om än medlemmarna är de kanske inte så konstigt.

Hur som helst är det av största vikt att reda upp hur politiken i Sveriges största (och tycker jag själv i alla fall) viktigaste stad skall skötas. För nu luktar det illa. Exempelvis med en allt tydligare segregering och gynnande av "medelklassen" (= bättre betalda knegare) på de sämre gynnades bekostnad.

Jag tror att det skulle vara värdefullt att tröska igenom all möjlig statistik om Stockholm för att se hur sammansättningen av folk här ser ut, inte bara på ytan utan på djupet. En genuint välbärgad och självfinansierad "medelklass", är det vad vi har i staden, eller kan det möjligen röra sig om stora grupper av människor vars tillvaro blir väldigt knepig om bankerna börjar krångla med lånen? Sådana frågor skulle vara värdefulla att reda ut. Likaså om det finns någon "ståndscirkulation", och hur rörelserna mellan olika grupper i så fall ser ut. Vet vi att det är sant som Kielos skriver, att stockholmarna värdemässigt glider allt längre åt höger? Det kan finnas en synvilla där.

I sitt resonemang faller Kielos tillbaka på en författare vid namn Saskia Sassen. Jag har inte läst Sassens bok The global City, men det verkar som hennes idéer påminner om vad Manuel Castels senare kom med i sina böcker om nätverkssamhället. Är man uppkopplad är man med, är man det inte är man utanför den nya utvecklingen. Storstäderna är noder i den nya globaliseringen, och mycket av politiken kommer att göras där. Men jag undrar: landsbygden kopplas ju också upp, får inte det något resultat? En stor stad måste ha flera bra egenskaper för att bli en riktig nod, storlek i sig säger nog inte så mycket.

I den nya globala staden fungerar inte den gamla sortens politik. Av detta drar borgarna slutsatsen att man skall göra sig av med allt som förut var offentligt och låta folk sköta sig bäst de kan ändå. Det är här SAP:s och oppositionens dilemma kommer in.

Stockholmarna är kritiska till den borgerliga klasspolitiken men de hittar ingen socialdemokratisk identitet som är förenlig med en stockholmsidentitet. Arbetarrörelsen är inte på samma sätt som i många andra delar av landet en del av samhället….

… det är en ny verklighet som högern är bättre på att tilltala. Sanningen är den att Stockholm är annorlunda än andra svenska städer. Lägre andel offentliganställda, högre andel privatanställda. Färre storföretag, fler småföretagare. Färre klassiska industrier, fler som arbetar inom handel och service. LO-jobben är färre och framför allt är den fackliga organisationsgraden lägre. Stockholm kommer högt på listor över vad som i enlighet med Saskia Sassens teorier kallas för global cities.

Det är en annorlunda verklighet i Stockholm, en konsekvens av globaliseringen och det måste socialdemokratin och hela oppositionen hantera. Socialdemokratin är överlag stark i de delar av Sverige som krymper befolkningsmässigt och svag i det Sverige som växer. Orättvisa är inte lösningen på Stockholms problem, men bevisbördan ligger på socialdemokraterna. De är inte ifrågasatta för sina värderingar, men för oförmågan att förverkliga dessa i en ny verklighet. Och en ny verklighet är precis vad Stockholm är. Progressiva krafter måste bevisa att politiken biter även på den globala stadens ojämlikheter. Då krävs en ny politik.

Tja, det här är kritik som jag till viktiga delar håller med om. Men jag undrar om genierna på SAP:s högkvarter bryr sig. De har nog någon annan kristallkula att titta i. "Övriga oppositionen" är väl i stort sett vänsterpartiet. Möjligen finns det lite mer medvetenhet där. Man kan ju alltid hoppas.

Krav på offentligt ansvar för stadsbyggnad

Det finns olika ideer om hur situationen avseende bostäder och andra lokaler, offentliga kommunikationer etc. kan utvecklas. Och det är inget nytt. Omkring förra sekelskiftet var bostadsläget dåligt i Stockholm och ser vi upp kan en liknande situation växa fram igen, med överbefolkade bostäder, enskilda och till och med familjer som nära nog bor som uteliggare, slumlorder som tjänar grova pengar på råtthål, grov segregering (den finns ju delvis redan) och allmänt förhållanden som inte är acceptabla. Enligt en klassisk manchesterliberal syn kommer detta att lösa sig själv genom marknadskrafternas ingripande. Socialliberaler och socialister har en annan syn - den politiska makten måste gripa in och rätta till. Marknaden klarar inte av att lösa det här.

Här är vad Vänsterpartiet skriver i sitt nya förslag till partiprogram. Det är snälla socialliberala formuleringar, man skulle kunna tänka sig hårdare skrivningar. Jag antar att man tänkt sig att programmet skall fungera inte bara i Stockholm utan i alla de större städerna. Det är ju där som nästa val förmodligen kommer att avgöras.

De senaste decenniernas nedrustning av den sociala bostadspolitiken har bekräftat att marknaden inte kan förse alla med en god bostad till överkomlig kostnad. Samhället måste återta initiativet, det demokratiska inflytandet över och ansvaret för bostadsförsörjningen. Det behövs statligt generellt finansieringsstöd och byggande, förnyelse och förvaltning utan vinstsyfte. Den selektiva förmögenhetsöverföringen från gemensamt till privat genom utförsäljning av allmännyttan till bostadsrätter måste stoppas. Hyresrätten med stärkt boendeinflytande och delaktighet ska främjas och kooperativa bostadsformer utan vinstsyfte ges möjlighet att utvecklas. Samhällsplanering, byggande och upprustning ska inriktas på mångsidig användning och behoven hos olika människor. En långsiktigt hållbar miljö ska skapas genom hushållande med resurser och energisnålt byggande. Genom en blandning av hustyper, lägenhetsstorlek och upplåtelseformer ska alla miljöer främja jämställdhet och motverka segregation, slutenhet och kategoriboende. Till detta hör också att medborgarna har tillgång till gratis offentliga mötesplatser, både utomhus och inomhus, måste vara en del av bostads- och samhällsbyggandet. Kollektivtrafiken och utbudet av samhällsservice ska utformas så att bilberoendet minskar.

Det finns delar här som inte passar in hos yimby (yimby tar inte ställning till i vilken mån politiska processer skall styra, om jag förstår det rätt), det finns delar som gör det (för en blandad stad, mot segregering, för god miljö). Om detta betyder stora eller små hus sägs inget, men för några dagar sedan hörde jag en rätt framstående vänsterpartist i Stockholm uttala sig för höga hus. I mån av tid och ork skall jag titta på vad andra partier har för ideer.