Den klassiska frågan ...

... skulle väl vara: Skulle Ni kunna tänka er att köpa en begagnad bil av denna person?

Själv vill jag inte köpa vare sig ny eller begagnad bil av någon. Men jag noterar att personen i fråga, förra borgarrådet K. Alvendal, nu har polisanmälts för hanteringen av Boultbee-affären. Tjänstefel och trolöshet mot huvudman handlar det om.

Man kan väl misstänka att Alvendal kommer att kunna slingra sig undan detta utan efterräkningar av rättslig natur, men jag undrar i vilken utsträckning Alliansens väljare i Stockholm uppskattar sättet på vilket försäljningen av centrumanläggningarna sköttes. Skulle de acceptera det för egen del? Skulle de nöja sig med hänvisningar om vad Boultbee skrev i ett offentligt prospekt, samt med muntliga föredragningar av avtalet? Samt att vissa delar av avtalet är muntligt? - Jag skulle tro att de flesta, när det gäller affärer av den här digniteten, vill se vad som står i de papper som skall skrivas under - inklusive det finstilta på baksidan.

Det vore skönt om Alvendal fick betala för den här historien (och den arrogans hon visat mot kritiker ökar bara den känslan) men som sagt, jag undrar om hon inte kommer att klara sig. Men hoppas kan man ju alltid ... . Det verkar som många ledande inom Alliansen helt enkelt föraktar offentlig - gemensam - egendom, och tycker att den kan avvecklas hur som helst, bara den försvinner. Skulle man inte kunna kalla sådana människor för samhällsfiender? De som går i Thatchers fotspår anser ju att det inte finns något samhälle, bara individer. Vad händer med ett samhälle, som staden Stockholm, när sådana personer hamnar i ledningen?

*

PS. En utsocknes bloggkollega, Teckentydaren som håller till i Malmö, har lagt upp en del läsvärt material om Boultbee. DS.

Inga vänner, bara intressen

Ett välkänt talesätt lyder att "stater har inga vänner, de har bara intressen". Samma sak kan sägas om kapitalet, det har inga vänner - men däremot ett intresse av att växa i all evighet (vilket redan Aristoteles på sin tid fördömde). Nu får borgarpolitikerna i Stockholm upptäcka denna sanning igen, i och med Boultbee-historien. En rund man i sina bästa år vid namn Sten Nordin säger:

–Jag har inte sett något juridiskt som gör att man kan dra det här i domstol, utan att jag tror att det är bättre att man tar det här i tydliga samtal, säger Sten Nordin.

Den del av åtagandet som gällde utveckling av köpcentrumen befästes aldrig i skriftliga avtal.

–Avtalen är ju strikt juridiska i den delen, och sedan annat som handlar om samarbetet behöver man inte fästa i avtal. Det var väl så man tänkte då också, gissar jag.

Ja, vad tusan tror de där nissarna. Tror de att man kan ha muntliga delar i ett avtal med engelska skojarbolag? Engelsmännen kommer naturligtvis att blåneka, ord står mot ord, och då blir det svårt att få igenom något. Skall man göra affärer med anglosaxare är det bäst att ha papper på varenda liten sak för att klara sig undan problem när de kommer dragande med horder av advokater. Det verkar som Nordin fattar så långt, andra gör det inte:

Vi pratade jättemycket om Rinkeby och om att få levande stadskärnor. Om en entreprenör inte håller sina löften, då kan ju staden faktiskt anmäla för avtalsbrott. Göra nya förhandlingar, säger Kristina Axén Olin.

Jaha, man pratade, men man skrev inte ned och fick signerat. Där ligger knuten. Snacka går ju alltid!

När Stockholms kommun sålde brydde man sig inte om alla varningar, och det är tydligen fortfarande en het potatis:

SvD har sökt Sten Nordin igen, efter att det framkommit att bara en av tio referenser ringdes upp i samband med att affären genomfördes, men han har inte velat svara på SvD:s frågor.

Och Boultbee själv tycker att kommunen, som ju fått så mycket pengar, skall vara med och bekosta upprustningen av nedgångna centra. Ett fall av långt gående fräckhet. Var tror han pengarna tog vägen? Att kommunen lade dem på hög för framtida behov, eller möjligen redan har gjort av med dem till löpande utgifter för att hålla kommunalskatten nere?

För en liberalmupp är affärer bara affärer, köp och sälj och skit i resten. Men det finns ju ett samhälle med levande människor runtomkring som inte bara skall köpa och sälja.

Som andra förorter utgör ändå centrum navet kring vilket Högdalen snurrar, och det är så det var tänkt. Här skulle människor inte bara bo, här skulle det också gå att leva.

Ett centrum som det i Högdalen är inte bara fastigheter. Det är den moderna förortens torg, platsen att mötas och träffas.

Men i den kapitalistiska kalkylen finns inget intresse av att ha vänner, det finns bara intresse av att föröka sig själv i all evighet, och skulle några förorter från femtio- och sextiotal runt Stockholm gå överstyr så är det inte kapitalets sak. Och inte finns det någon lojalitet: storkapitalister slår gladeligen ut småhandlare om det gynnar det egna kapitalet. Det borde vara kommunens sak däremot att få till en fungerande infrastruktur där människor kan röra sig, men i Stadshuset har rövarna och de blånaiva tagit över. (Det kanske inte är en slump att Stadshuset numera krympts genom att det byggs in av Stockholm Water Front. Man kan säga att där är en byggnad där det fattas visa beslut.) Synd att inte Svenskan körde sina artiklar innan det var dags för senaste kommunvalet. Något lite bättre kanske det hade blivit med regimbyte.

Boultbee-skandalen

Den här bilden förekom på min blogg för flera år sedan, men är ännu aktuell!

Först en oväsentlig observation: varför tänker jag jämt "Brian" när jag läser vad den gamle DN-plåtslagaren Epstein skriver? Om du tillhör Beatlesgenerationen vet du!

Och så över till det egentliga ärendet: sagde Lars Epstein har ett par färska bloggposter (här och här) om eländet med Boultbee och Alliansens fastighetsaffärer med dessa engelska skojare. Det är ju en riktig skandal - eller borde vara det i alla fall - och kan tas som en viktig delpost i hur borgarstyret i Stockholm håller på att köra finanserna i botten.

Man kanske kan säga att "finanserna går i botten medan styret har näsan i vädret" - Nordin, Alvendal och vad de nu heter skall föreställa experter på företagsamhet och talar gärna om hur bra de (och hur dåligt andra) begriper sig på ekonomi. Nja, jag skulle tro att riktiga borgare som är bra på affärer faktiskt sysslar med sådana, och att borgarpolitiker är någon sorts andra- eller tredjesortering. Tänk dig en scen där VD på det stora bolaget pratar enskilt med en av sina underhuggare: "Hm, ja Svante, du är kanske inte riktigt så bra på det här med kontraktsförhandlingar och ekonomiska analyser, men du kanske kan bli politiker i stället?"

Dessvärre så har vi alltså några tomtar som tror att man kan sluta miljardkontrakt med en engelsk firma utan att bry sig om dess "track record" och dessutom ha med muntliga bitar i överenskommelsen. Har man med engelsmän att göra är det lugnast att ha papper på varenda liten detalj så man slipper trassel framöver - eller åtminstone minskar möjligheterna för motparten att börja krångla och slingra sig. Det kommer de nog att göra ändå.

Att Boultbee inte skulle uppträda som en rovgirig vinstjägare kan möjligen förvåna någon. Att de som storkapitalister inte skulle vara solidariska med småföretagare borde tas för givet. Socialister blir inte förvånade, men av någon anledning så tror vissa borgare (av andra- eller tredjesorteringen) att änglavingar plötsligt skall växa ut på de stenhårda affärsmännen.

Ja, det borde bli en rejäl skandal och huvuden borde rulla. Vänsterpartiet har tagit i frågan (och bett att få låna bilden ovan av mig), men hur är det med övriga oppositionen? Jag misstänker att de är för djupt insyltade i borgarpolitiken själva för att kunna backa ut. För Boultbeehistorien är ju som sagt bara en, fast en viktig detalj i en långsiktig politik där Stockholm säljs ut för att kortsiktigt hålla kommunalskatten nere men som just långsiktigt kommer att ge tråkiga effekter. Det som händer är för att citera ett slitet talesätt att när man pinkar i byxorna blir det först varmt och skönt, men sedan kallt och obehagligt. Det finns ju inte hur mycket familjeklenoder som helst att sälja ut, och då måste riktiga pengar fram. Eller kanske den där jätteöversvämningen hinner komma innan dess och lyfter ut Stockholm till botten av Saltsjön?

Boultbee och politikerna. Ockupation i Liljeholmen avbruten.

Föregående inlägg handlar om gökungar i bostadspolitiken. Men det finns ju andra lokaler där gökungarna också tillåts härja. Om fastighetsskojarna i Boultbee har jag skrivit tidigare (här, här och här på dena blogg), och nu är såväl de som de politiker som tillåtit dem hållas i farten igen. Förvånande interiörer hur vissa politiker agerar presenteras hos Alliansfritt Sverige. Vidare finns synpunkter hos Approximationer. Man kan ju undra hur eventuella muntliga avtal som sluts mellan Stockholms kommun och Boultbee har dokumenterats? Borgerliga politiker som skall "leka affär" - det verkar vara en illavarslande kombination. Att politikerna inte känner till det ena eller andra i samband med Boultbee tog jag upp här för snart två år sedan. Eller om de nu bara låtsas att de inte begriper vad det är för affärer de gav sig in på ... vad är värst?


Jag såg att ockupationen i Liljeholmen som jag skrev om här avbröts av en polisinsats i morse. Ockupationerna är ju också en följd av en allt mer vansinnig politik vad det gäller bostäder och lokaler. Detta förhållande kan i längden inte lösas med polisinsatser, om vi nu inte skall få en militärdiktatur på köpet.

Gentrifiering i praktiken - tvi

Dagens Nyheter skriver idag om Ringen vid Skanstull, den centrumanläggning som fastighetsskumrasket Boultbee köpte för inte så länge sedan. Redan innan köpet varnades för att Boultbee inte var långsiktiga, vilket naturligtvis ignorerades av Alliansen. Är man allianspartist behöver man inte lyssna på andra människor, man har den egna oantastliga ideologin som rättesnöre. Nu vill något mystiskt konsortium där bostadsrättsföreningen (eller snarare några drivande personer däri) köpa loss delar av Ringen, men inte bara det. Värre än så:

Sedan bostadsrättsföreningen köpte fastigheten (övre delen av fastigheten Rektangeln 21) den 15 maj i år har styrelsen hunnit göra flera stora affärer. Vindarna har sålts och ett avtal har slutits med ett företag som ska renovera de 100 hyreslägenheter som ägs av föreningen. 288 lägenheter är upplåtna med bostadsrätt.

Ringen byggdes 1988 av Familjebostäder under ledning av Stefan Landgren, som nu är kassör i bostadsrättsföreningens styrelse och drivande i de affärer som föreningen nu är inblandade i.

Redan dagen efter bildandet tecknades ett förvaltningsavtal med företaget Bricks, som i sin tur ägs till 100 procent av riskkapitalbolaget Ecoland. I avtalet ingick att hyreslägenheterna ska renoveras.

I utbyte ersätts Bricks för de ökade hyresintäkter som renoveringarna resulterar i. Dessutom får Bricks del i framtida försäljningsintäkter när hyreslägenheterna säljs.

Ecolands styrelse bedömer enligt ett memorandum den sannolika vinsten av affären till mellan 80 och 150 miljoner kronor inom fem år. Vinsten ska uppkomma när hyresgäster flyttar och lägenheterna säljs. Enligt samma dokument kommer hyresgästerna troligen att flytta efter renoveringen eftersom hyran kommer att höjas väsentligt. (Min kursivering, Björnholm)

Detta är ett gott skäl att se över vad bostadsrättsföreningar skall få göra. Vad är det för människor som skall ut, vad är det för människor som skall in när de här fina affärsmännen rumsterar om. Dessutom, vad är det för såskoppar till bostadsrättsinnehavare som tillåter det här att fortgå? Är bostaden något att bo i eller är det ett spekulationsobjekt? Ju mer Stockholm växer, desto mer angeläget kommer det att bli att se till att spekulationen hålls borta, annars blir situationen ohållbar. Jag har tidigare skrivit om gentrifiering - här har vi ett otäckt praktiskt exempel. Det måste vara en första rangens uppgift för alla politiker som känner ansvar för Stockholm som en levande och blandad stad att få stopp på det här.

Boultbee/Västerås

Jag hittade nyss den här bilden. Den handlar om Västerås, så varför ta in den i en nischad stockholmsblogg? - Jo, vi har ju de där Boultbee-figurerna i Stockholm också.

Alliansen i Stockholms stadshus tyckte att man kunde sälja fastigheter till skojare av den här typen - det säger mycket om Alliansen och dess konstiga blandning av naivitet, ren dumhet och fräckhet. Vad sägs om parollen: Bort med Boultbee från våra byggen! Den här firman är inte småföretagarens bäste vän direkt.

En besvärlig punkt för yimby

Det finns en massa ideer om hur man kan göra Stockholm till en bättre, trevligare stad att leva i. En stad med rikt kulturliv, utan segregation, inte alltför miljöförstörande, med bra utbyggd kollektivtrafik och vad man mer kan hitta på. Där spelar vännerna i yimby en viktig roll som påtryckare för förändringar. Andra grupper och enskilda spelar å andra sidan en viktig roll för att sätta stopp för alltför vildsinta påfund. Och en vilsen allmänhet står i skottfältet och undrar kanske vad som står på.

Söndertrasandet av Nedre Norrmalm för över en mansålder sedan kastar ännu en dyster skugga över diskussionen om utveckling, men kanske är det så att skuggan ändå håller på att lättas upp. Det beror nog inte bara av att de som var med och såg förskräckelsen håller på att bli gamla och gå ur tiden, utan att alternativrörelsen idag har bättre saker att komma med än den funktionsdelade staden av tidigare modell som nära nog förvandlade centrum till en ödemark. Det finns ju inte många som bor i Jakobs och Johannes församling numera. Det har väl skett en viss återflyttning på senare år, men ännu är det en rännil. Att gå på vissa gator i Stockholm en tidig söndagsförmiddag kan kännas lika ödsligt som att vandra ute på landet - fast det är läskigare inne i stan än ute i grönskan.

Jag funderade en del på visionernas roll i samband med Lövholmenprojektet. Deras vision av den kreativa miljön bland gamla verkstadslokaler och nya jättehus nära Liljeholmen är intressant. Men det finns ett stort frågetecken, den stora olycksbådande fråga som hänger över hela utvecklingen i Stockholm - vad händer när marknadskrafter och visioner skall samsas på samma yta? Är det möjligt? Yimby-gruppen, liksom Lövholmengänget, talar förtjänstfullt för en stadsmiljö som kan bli verkligt levande och dynamisk, men det finns en stor otäck kniv som när som helst kan stötas i visionens rygg. Det handlar om räknenissarnas välde. De vill ha in pengar, inte kreativa men lågbetalande grupper, eller vanligt hyggligt folk som bara finns till utan att kreera så mycket.

Jag undrar om inte Atlanta, Georgia, är ett illavarslande exempel på vad som händer om kapitalintressen utan hinder får ta över en stad. Men inte behöver man gå dit för att hitta dåliga exempel. Redan när det blev tal om att sälja centrumanläggningar till engelska Boultbee började folk ana oråd. Och när väl företaget kom in blev det tydligt att det var affärer, inte demokrati, som gällde. Idag skriver Dagens Nyheter om Boultbee och biblioteken i Skärholmen och Fältöversten. Det verkar knappast som om det där företaget är en del av en levande framtida stad - sätt det där gänget på färjan hem till England!


Hade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 verkligen genomförts hade kanske läget varit bättre. Då hade sannolikt all mark av intresse för byggande varit offentligt kontrollerad. Och därmed hade man kunnat sammanväga många olika intressen samtidigt, och ekonomin hade inte behövt dominera. Men privatföretagens mål är vinstmaximering, allt annat är sekundärt. Som privatperson kan företagaren vara snäll i största allmänhet mot dig, som företagare är han bara intresserad av dig om du genererar vinst. Konstigare än så är det inte. Och om stora företag försöker hålla en rätt snygg fasad för att inte solka sitt rykte finns det vid sidan av dem en massa småhandlare som är mindre nogräknade med metoderna.

Det är så här frågan ser ut: yimby som är en grupp utvecklingsentusiaster måste, för att hålla ihop, låta bli att ta ställning till en del saker som är kontroversiella. En sorts enhetsfront med begänsad målsättning alltså. Och då en del aktivister förmodligen är förtjusta i kommersialism på bostads- och lokalmarknaden kan man inte ta ställning för exempelvis en stark offentlig kontroll som gör att affärsintressen får stå tillbaka. Yimby kan kritisera byggherrar och bostadsbolag för att de smäller upp trist nyfunkis, men som grupp kan man inte sparka storpamparna i baken och kräva att billiga hyresrätter skapas i massomfattning nära Stockholms centrum och att eländet med spekulativa bostadsrättsföreningar trycks tillbaka. Eller kräva att vissa kommuner norr om centrum tvingas bygga i stor skala. Inte heller kan man (vilket staden Paris lär ha gjort) ingripa för att skydda mindre affärsidkare från bostadsbolagens uppskruvade vinstkrav.

Om de många bra ideer som yimby har skall kunna förverkligas och utvecklas har jag ändå en stark känsla av att räknenissarna i stort och smått måste förpassas till en undanskymd roll i stadens liv. En levande stad, i betydelsen mångsidig och framtidsinriktad, kan rymmas inom marknadsekonomi men inte inom kapitalism.

Man får väl tänka sig en arbetsfördelning: yimby tar hand en del av visionerna medan en del politiska och miljöorganisationer får ta hand om det där med olämpliga marknadskrafter. På så viss kan olika grupper stödja varandra för en positiv framtid.