torsdag 21 februari 2008

En besvärlig punkt för yimby

Det finns en massa ideer om hur man kan göra Stockholm till en bättre, trevligare stad att leva i. En stad med rikt kulturliv, utan segregation, inte alltför miljöförstörande, med bra utbyggd kollektivtrafik och vad man mer kan hitta på. Där spelar vännerna i yimby en viktig roll som påtryckare för förändringar. Andra grupper och enskilda spelar å andra sidan en viktig roll för att sätta stopp för alltför vildsinta påfund. Och en vilsen allmänhet står i skottfältet och undrar kanske vad som står på.

Söndertrasandet av Nedre Norrmalm för över en mansålder sedan kastar ännu en dyster skugga över diskussionen om utveckling, men kanske är det så att skuggan ändå håller på att lättas upp. Det beror nog inte bara av att de som var med och såg förskräckelsen håller på att bli gamla och gå ur tiden, utan att alternativrörelsen idag har bättre saker att komma med än den funktionsdelade staden av tidigare modell som nära nog förvandlade centrum till en ödemark. Det finns ju inte många som bor i Jakobs och Johannes församling numera. Det har väl skett en viss återflyttning på senare år, men ännu är det en rännil. Att gå på vissa gator i Stockholm en tidig söndagsförmiddag kan kännas lika ödsligt som att vandra ute på landet - fast det är läskigare inne i stan än ute i grönskan.

Jag funderade en del på visionernas roll i samband med Lövholmenprojektet. Deras vision av den kreativa miljön bland gamla verkstadslokaler och nya jättehus nära Liljeholmen är intressant. Men det finns ett stort frågetecken, den stora olycksbådande fråga som hänger över hela utvecklingen i Stockholm - vad händer när marknadskrafter och visioner skall samsas på samma yta? Är det möjligt? Yimby-gruppen, liksom Lövholmengänget, talar förtjänstfullt för en stadsmiljö som kan bli verkligt levande och dynamisk, men det finns en stor otäck kniv som när som helst kan stötas i visionens rygg. Det handlar om räknenissarnas välde. De vill ha in pengar, inte kreativa men lågbetalande grupper, eller vanligt hyggligt folk som bara finns till utan att kreera så mycket.

Jag undrar om inte Atlanta, Georgia, är ett illavarslande exempel på vad som händer om kapitalintressen utan hinder får ta över en stad. Men inte behöver man gå dit för att hitta dåliga exempel. Redan när det blev tal om att sälja centrumanläggningar till engelska Boultbee började folk ana oråd. Och när väl företaget kom in blev det tydligt att det var affärer, inte demokrati, som gällde. Idag skriver Dagens Nyheter om Boultbee och biblioteken i Skärholmen och Fältöversten. Det verkar knappast som om det där företaget är en del av en levande framtida stad - sätt det där gänget på färjan hem till England!


Hade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 verkligen genomförts hade kanske läget varit bättre. Då hade sannolikt all mark av intresse för byggande varit offentligt kontrollerad. Och därmed hade man kunnat sammanväga många olika intressen samtidigt, och ekonomin hade inte behövt dominera. Men privatföretagens mål är vinstmaximering, allt annat är sekundärt. Som privatperson kan företagaren vara snäll i största allmänhet mot dig, som företagare är han bara intresserad av dig om du genererar vinst. Konstigare än så är det inte. Och om stora företag försöker hålla en rätt snygg fasad för att inte solka sitt rykte finns det vid sidan av dem en massa småhandlare som är mindre nogräknade med metoderna.

Det är så här frågan ser ut: yimby som är en grupp utvecklingsentusiaster måste, för att hålla ihop, låta bli att ta ställning till en del saker som är kontroversiella. En sorts enhetsfront med begänsad målsättning alltså. Och då en del aktivister förmodligen är förtjusta i kommersialism på bostads- och lokalmarknaden kan man inte ta ställning för exempelvis en stark offentlig kontroll som gör att affärsintressen får stå tillbaka. Yimby kan kritisera byggherrar och bostadsbolag för att de smäller upp trist nyfunkis, men som grupp kan man inte sparka storpamparna i baken och kräva att billiga hyresrätter skapas i massomfattning nära Stockholms centrum och att eländet med spekulativa bostadsrättsföreningar trycks tillbaka. Eller kräva att vissa kommuner norr om centrum tvingas bygga i stor skala. Inte heller kan man (vilket staden Paris lär ha gjort) ingripa för att skydda mindre affärsidkare från bostadsbolagens uppskruvade vinstkrav.

Om de många bra ideer som yimby har skall kunna förverkligas och utvecklas har jag ändå en stark känsla av att räknenissarna i stort och smått måste förpassas till en undanskymd roll i stadens liv. En levande stad, i betydelsen mångsidig och framtidsinriktad, kan rymmas inom marknadsekonomi men inte inom kapitalism.

Man får väl tänka sig en arbetsfördelning: yimby tar hand en del av visionerna medan en del politiska och miljöorganisationer får ta hand om det där med olämpliga marknadskrafter. På så viss kan olika grupper stödja varandra för en positiv framtid.

2 kommentarer:

gardebring sa...

Lite personliga åsikter här. Yimby som nätverk tar som bekant inte ställning i detta.

Jag tycker att du verkar ha en övertro på statens förträfflighet. Först kritiserar du söndertrasningen av nedre norrmalm, som är ett resultat av just stadens mål om modernisering, alltså den funktionalistiska/Corbusieristiska tanken. Rivningarna kom till stånd på statens/stadens (socialdemokraterna och dåvarande VPK) initiativ, inte privata intressenters. Moderaterna motsatte sig rivningarna.

Sedan tycker du senare att det vore bättre om allt byggande var offentligt kontrollerat.

Hur hänger det ihop? Det var ju just det "offentligas" starka makt som gjorde att rivningarna genomfördes. Det "offentliga" återspeglar inte alltid vad "folket" vill. Och å andra sidan, vad "folket" vill är inte alltid det bästa för staden. Det visar sig ju t.ex. i den NIMBY-mentalitet som tyvärr ofta dominerar på det lokala planet.

Frågan är helt enkelt inte riktigt så svart och vit som du vill göra den. "Privata" intressen är inte alltid dåliga. "Offentliga" intressen är inte alltid bra. Jag påstår inte heller att jag har lösningen på problemet. Ett fungerande samarbete mellan det offentliga och det privata lär dock hursomhelst vara att föredra än att satsa allt krut på ena eller andra sidan.

Det är mycket viktigt att privata intressen kan få bygga egna byggnader i en stad. "Skrytbyggen" om man så vill. Det "offentligas" uppgift är att se till att dessa byggnader blir intressanta och fungerar, inte att sätta stopp för dem bara för att de inte är "offentliga". Det skulle på sikt ganska effektivt döda det näringsliv som är underlaget för att vi har arbeten och kan ta in den skatt som i sin tur finansierar det offentliga. "Skrytbyggen" är inte något som Stockholm skulle må dåligt av. Snarare är det något som Stockholm har alldeles för lite av. Det dra nämligen till sig investeringar, turism och skapar en framtidstro. Om allt som byggs är kostnadsoptimerade avskalade och standardiserade byggnader slutar det med att staden inte längre utvecklas. Och pengarna hamnar någon annanstans.

Och så över till vad Yimby tycker igen:
Yimby kommer helhjärtat att stödja förslag om skyskrapor i t.ex. Värtahamnen eller Kista. Skyskrapor i city är knepigare, men inte en omöjlighet, det beror på sammanhanget. Skyskrapor i Gamla Stan skulle vi säga blankt nej till.

Björn Nilsson sa...

Varje tid har sin stat, och går man tillbaka några årtionden (fast det känns som man går tillbaka till en annan tid) var offentliga, fackliga och företagsintressen sammanvävda som nog skulle väcka åtskillig förvåning idag.

Jag säger inte att "allt blir bättre bara ...", däremot att "mycket blir bättre om man gör si eller så". Offentlig kontroll,(hur den nu ser ut, den behöver inte vara just statlig) har en möjlig demokratisk fördel som enskild företagskontroll inte har: den kan väga in en massa faktorer som inte ingår i företagets balansräkning. Om den demokratiska möjligheten utnyttjas beror av demos - folkets inställning. Och därför röstar jag för offentligt markmonopol (utan att ta ställning till vem som sedan bygger och finns på marken)under demokratisk kontroll. Staten blir vad folket gör den till, eller vad folket tillåter den att göra. När omdaningsivern gått för långt kom det ju en opinion som började jaga politiken i en annan riktning.

För att ta läget idag; jag skrev lite dunkelt om "småhandlare som är mindre nogräknade med metoderna". Nu spetsar jag till det ytterligare. Så här: En okontrollerad stad kommer att bli ett eldorado för fifflare som hyr ut ståplats i överfyllda våningar till papperslösa invandrare som jobbar svart hos fin svensk medelklass. Det som var menat att bli en öppen och trevlig stad kan glida över till någon sorts modern slum. När jag var barn fanns det inga kodlås i portarna, man kunde gå in överallt. Sedan kom tjuvarna och knarkarna i stor skala ... I den positiva framtidsstaden kanske man kunde tänka sig att kodlåsen försvann igen, men då fordras korrektiv i politiken som ligger utanför yimbys sfär, och som åtminstone för närvarande inte kan ligga inom er sfär. Men det finns andra som tar hand om det.