En tur till förfädrens hembygd

Mina förfäder kommer från många håll i Sverige, och även från diverse utrikes ställen. Några av mina rottrådar finns dock även så pass nära Stockholm att man kan ta pendeltåget dit, vilket jag gjorde denna soliga sommarmorgon. Jag steg av vid Rosersberg, vandrade genom ett kanske inte så inspirerande industriområde, slog in på en grusväg - och vips var jag ute på bonnlandet!

När jag passerade Uggleboda kunde jag skicka en födelsedagshälsning till Johan Söderlund, min farmors farfar. Han föddes här den 30 juli 1824. Senare i livet blev den stollen religiös, mormon till råga på allt, och gav sig iväg till mormoners hemvist i Utah. Han hann väl knappt komma fram förrän han dog.

En sträng av stora stenar som nästan försvinner i det gröna - är det rester av gammal odlarmöda eller något annat?

En sommarväg som en sommarväg skall se ut.

Lite söder om Uggleboda stötte jag på ett par arkeologer och slog mig i slang med dem ett tag. De håller på att undersöka gravar från tidig järnålder. I mitten på bilden ovan syns mursleven och en liten skopa, nödvändiga hjälpmedel för en utgrävare. Här har man hittat en del benrester. Kropparna brändes och benen krossades. Jag tyckte benen såg ut som småstenar, och en metallnål som de vänliga utgrävarna visade mig skulle jag själv ha tagit för en pinne. Men de har blick för sådant! Lite keramik har man också hittat, annars verkar det vara en rätt fattig begravning.

Sållet är ett annat viktigt hjälpmedel för arkeologen. Man häller i en skopa jord och grus och skakar om ett tag, de små partiklarna ramlar igenom trådnätet och kanske det finns något intressant kvar.

Bort mot horisonten tar såväl grusväg som bonnland slut. En mur av industribyggnader reser sig. Rosersbergs industriområde expanderar söderut.

Installationer

Installation verkar vara beteckning för ett konstverk som skapas genom att man tar diverse skräp och släpar ihop det och kallar det just installation. Kanske det finns någon tanke bakom, kanske inte. Här är några exempel som jag tror inte har skapats av folk med utbildning på Konstfack, men som ändå kanske kunde passera som - installationer.

En manglad ljusblå plaststol, någon sorts leksaksdjur (skall vara en säl kanske?) som i morse stod vid Gröndalsuppfarten till Essingeleden. Någon symbolik - tillvaron faller i spillror omkring det levande livet som inte kan göra annat än att sitta där och uppge ett förvånat flin?

Den här installationen är svårare att urskilja och dessutom inte komplett på den här bilden (för knepig bildvinkel för att få med allt), men några meter från den massakrerade plaststolen har någon hängt upp tre navkapslar på bergssidan. Två av dem finns med här, den tredje är längre åt vänster. Någon har gjort sig besväret att klättra upp och placera navkapslarna så att det ser ut som jättelika nithuvuden på klippan. Symbolik? - När man jagar fram i livet kan det hända att man tappar saker på vägen!

Sista bilden är från fjällen vid Torne träsk, som jag helt fräckt inkorporerat i "mitt" Stockholm. Här är vi en solig dag uppe på toppen av Paddustievve, en samisk offerplats. I bakgrunden blänker snöfälten på Nissuntjårro, den södra gaveln på Lapporten. Några stenar och ett renhorn - vad kan de symbolisera mer än den härliga friska fjällvinden som drar fram över de öppna hedarna medan ett par fjällvråkar dansar omkring i lufthavet ... !

Söderkåkar - Gamla Lundagatan

Så här ser det ännu ut på några små fläckar av Söder - idylliska rester av en tid som inte var särskilt idyllisk. Nu antar jag att det är väldigt fint att bo i något av de gamla husen vid Gamla Lundagatan. Bort med utedass och kallvatten som måste hämtas någonstans ifrån, bort med vägglöss och tuberkulos och allsköns elände - rusta upp, modernisera på insidan, och så har man en kulturbostad! Jo, jag tror jag själv inte skulle ha något emot att bo i en sådan här moderniserad kåk, särskilt nu när sommaren har slagit till över staden.

Badbart?

Så slog sommarvärmen till ganska så plötsligt efter att ha varit frånvarande ett tag. Folk samlas vid stadens stränder och somliga tar sig ett dopp. Som här nedanför Tantos stora gräsmatta vid Årstaviken tidigare idag ... nedanför skylten som talar om att det är olämpligt att bada här.

Jag vet inte dagsnoteringarna för kolibakterier och annat skojigt i vattnet i Årstaviken. Däremot tycker jag att det luktar rätt skumt från vattnet på en del ställen, och jag tror inte jag skulle vilja ta mig ett dopp i den här delen av Mälaren. Om jag skall bada i skit så skall det åtminstone vara i ren skit!

Ännu en solnedgång (över bostadsköande och andra?)

Ännu ett par bilder över Riddarfjärden och en fantastisk solnedgång. Vad skall man kalla det? Bärnstensfärgat? Honungsfärgat? Eller bara vackert?


Det står inte fullt en kvarts miljon i Stockholms bostadskö skriver DN. Men eftersom bara en fjärdedel (bör vara någonstans omkring 60 000 människor antar jag) är aktiva undrar jag hur många som verkligen söker och hur många som står där bara för att det kan vara bra att stå i kön. Men det är många i alla fall.

I andra sammanhang har det påståtts att Stockholm kommer att växa med ett nytt Göteborg så småningom. Kan man inte omdirigera dessa människor till Göteborg på en gång? Lika lite som man kan bli av med biltrafiken bara genom att bygga nya vägar kommer bostadsbristen att försvinna enbart genom mer byggande - man måste fundera både på utbuds- och efterfrågesidan, för att uttrycka det nationalekonomiskt. Och vad det gäller utbudet måste man fundera på var det skall finnas. Man kunde ju lägga ett däck över Riddarfjärden och bygga en helsickes massa hus där antar jag, men är det vettigt?

En annan fråga är: kan det tänkas hända saker som kraftigt förändrar inflyttningsprognosen? Som bekant (hoppas jag) är en prognos inget annat än en prognos, inte en plan. Ta SMHI:s korttidsprognoser som exempel, hur väl stämmer de egentligen? Ibland bra, ibland måste meteorologerna med rodnande kinder erkänna att det inträffade saker med vädret "som man inte räknade med". Och det kan nog hända med flyttprognoserna också. Det kan bli mycket mer, det kan bli mycket mindre.

En jädrans massa portaler och hål i husen

Här är några bilder jag knäppt under de senaste två åren. (Klicka på dem för lite större format!) Bilder, samt en fundering om det där med portaler, alltså ganska stora hål genom hus. Ibland lagom för fotgängare och kanske en bil, ibland så stora att några giraffer kan stå på axlarna på varandra och ändå ledigt traska igenom.

Eftersom jag inte är insatt i hur diskussionerna i arkitektkretsarna går vet jag inget om anledningen till detta portalande, men att det förekommer i ganska stor utsträckning i nya områden måste betyda någonting. Har det något samband med att det nu är populärt med stora glasytor också? Kan man med mycket glas och hål i husen uppnå någon sorts himmelsk effekt? Handlar det om luft och rymd? Handlar det om att man inte vill trycka ihop saker och ting alltför tätt? - Ingen aning. Men är man ute för att jaga bostadsyta kanske det inte är så bra, även om jag inte vet hur många kvadratmeter det kan tänkas handla om.




Först ett exempel på en blygsam liten portal av äldre årgång som jag fotograferade i Årsta idag. Notera det lilla hindret som skall göra att större fordon än gående och tvåhjulingar - och barnvagnar får man anta - inte skall kunna slinka igenom. Den här portalen är på en begriplig nivå, den är funktionell kan man väl säga. Formen på balkongerna är rolig, vet inte om jag sett runda balkonger på annat håll.





Nya bostadshus i Marievik, öster om Liljeholmen. Notera att högra och mellersta huset har rejäla hål i sidan för att man skall kunna komma in på gårdarna. Där rök väl några lägenheter? Nedan är ett av husen på närmare håll. Det är ju imponerande i alla fall.




Vet inte om man skall kalla det här för portal eller att man bara lagt en spång mellan hustaken. Det är på Ringvägen.



Här är det högt i taket - Fatbursgatan på Söder. Man får akta sig för nackspärr om man vill kolla in höjden här. Nedan samma fast på lite avstånd.




Här följer två bilder från nybygge i Södra Hammarbyhamnen. Återigen har lite möjliga utrymmen i huset offrats för ett tomrum vars värde jag undrar över. Kunde man inte ha nöjt sig med en vanlig liten port?






Det här är egentligen utanför ämnet, men dessa övergångar som i allt större utsträckning går mellan huskropparna på olika håll kan väl ses som en kombination av bro och portal? Det här är Flemingsberg, Alfred Nobels allé.


Nytt hus på Essingeöarna. Inga portaler, däremot tomrum upptill och en indragning med pelare till höger (också populärt numera). Jag antar att arkitekten ville bygga ett hus som för tanken till ett skepp, och det är OK för mig. Men några lägenheter försvann där också.



Till sist ännu ett exempel från Södra Hammarbyhamnen. I stället för tomrum har man glasat in och använt utrymmena till något. Och det verkar väl vettigt?

Under mörka moln

Klicka på bilden så blir den större och finare!

Ett av mina favoritmotiv - Riddarfjärden, med sitt ständigt föränderliga ljus. Så här såg det ut igår kväll när molnen samlades och gjorde vattnet grått som tenn. Några minuter senare kunde jag konstatera att det var dumt att jag inte hade paraplyet med mig, jag var genomsur innan jag kom hem. "Himlens slussportar öppnade sig" är väl en lämplig beskrivning av vädersituationen. Men sånt får man ta.

En pärla i Huddinge

Jag skulle ut till Södertörns högskola i förmiddags för att lämna tillbaka en bok (fint bibliotek har man därute!). Fotvandrade genom Älvsjö skog för att få lite nyttig motion. Ur halvdunklet tittade en ringduva ut mot mig. Den stod där helt stilla utan att verka bry sig om mig. Och varför skulle den göra det?




Ovantill: den betongbrutala Huddingevägen som drar som ett hugg rätt genom Huddinges centrala delar. Nedtill: en liten pärla som jag ibland gått förbi men som jag nu slog ett varv runt. Skall vi kalla det för dammar, eller ett våtmarksområde? Trevligt är det i alla fall.



Runtomkring ligger högre mark, och här nere har det varit sjö in i sen tid vad jag förstår, och sedan våtmarker som översvämmades om vårarna. Sjöbotten alltså. Bara några meter härifrån ligger det höga gula tingshuset. Det hamnade i rubrikerna alldeles i början av sjuttiotalet. Man hade slarvat med grundarbetet verkar det, och plötsligt fick tingshuset snabbutrymmas! Det höll på att kapsejsa i leran, och man måste gräva upp och påla runt huset. Jag minns att jag åkte förbi på vägen alldeles bredvid och såg arbetena.



Bara några kvadratmeter vatten och ris räcker för att få mig på gott humör!


Här växer stora knippor av den doftande älgörten (den som förut hette älggräs men som fick ändrat namn eftersom det ju inte är ett gräs) ...



... och spirea, som jag antar är en förrymd odlad växt.


För den som undrar var ovan beskrivna lilla naturpärla finns så bifogas en karta i två versioner nedan. Klicka upp dem i större format så blir det läsbart också. Vattensamlingen är inringad.

Maneter i rött hav?

Glömde stoppa kameran i fickan när jag gick ut i morse. Slarvigt, numera känner jag mig inte riktigt påklädd om den inte följer med. I stället använde jag mobilen för att ta några bilder. Skillnaden mellan kamera och mobil är att man inte kan ringa samtal med den första och att den andra tar bilder med en megapixel i stället för fem. Man kan kalla resultatet för "sämre bildkvalitet" eller man kan peka på de märkliga färger och former som uppträder, ibland i ett nästan drömskt skimmer.

Konst - stora målningar - på Zinkensdamms tunnelbanestation. Jag har inte undersökt om det antas föreställa något. Själv får jag bilden av vita maneter svävande över en likaledes vit botten, medan vattnet ovanför är rött. Nyansen kan väl kallas vinröd (eller krapplack om man är mer teknisk).

Samma maneter, samma botten - men nu är det grönt havsvatten!

Jag åkte upp till universitetet i Frescati för att lämna tillbaka en bok, och tog ytterligare några bilder med de få pixlarna i min mobil.

Utbyggnad på bibliotekshuset - det ser lite vasst och farligt ut.

Kommentar överflödig - klart besked antar jag.

Fullt på anslagstavlan.

Denna moderligt stora ko ser verkligen drömsk ut. Hon låg med sin kalv i en hage vid 4H-gården.

Vertikalt jordbruk - något för Stockholm?

(Klicka på bilden så kommer du vidare till ursprungssidan.)

Jag läste just en artikel i New York Times om "vertikalt jordbruk". Det är ett sätt att få in odling av viss mat i storstäderna, nära konsumenterna. Undrar om det kan vara en idé även i Stockholm (fast i anspråkslösare former än jätteskyskrapor à la Manhattan).

Ta exempelvis kvarteret Plankan som jag skrev om i föregående inlägg - hur skulle det vara med ett slags växthus i några våningar inne på gården? Har ingen aning om hur det skulle fungera, och jag antar att problemet med växthusodling bland annat handlar om energitillförsel för ljus och värme, men det kanske finns någon som har löst detta redan? Solceller?

En del nedtrampade och hopplösa små snuttar av gräsmatta runt om i innerstan kanske kunde användas som odlingsplatser i stället. Folk som inte vill ha en massa nya tvåbenta grannar kanske hellre godtar ätbara grannar som håller sig på sin plats tills man plockar upp dem ur jorden?

Plankan

Kvarteret Plankan (mellan Varvs-, Kristinehovs-, Lunda- och Hornsgatorna) har kommit i blickfånget i och med planerna att förtäta och bygga på den stora gården. Yimby har intresserat sig för ärendet också, med åtföljande debatt.

Bilden ovan och nedan är i själva verket panoramor - datorn har fått sätta ihop flera bilder jag tagit på fri hand inne på Plankans gård. Klicka på dem för större format. Det är en stor gård som inte ryms på en bild bara! Övre bilden är tagen från ungefär mitt på gården, den nedre från nordvästra hörnet. Som man ser det här är det ganska stort och grönt.

Jag gick en sväng över gården i morse, satte mig på en bänk (ganska obekväm), läste en stund och försökte insupa lite atmosfär. Trafikbruset från gatorna runtomkring var märkbart fast kanske lite dämpat. Gråsparvar tjippade i buskarna och gråtrutar skrek så det ekade mellan fasaderna. Inte mycket folk var ute och rörde på sig, lekplatserna var nästan tomma. Det fanns något som såg ut som en torr plaskbassäng i ett hörn. Det har varit upp och ned med mängden barn i Stockholm, nu har den väl ökat ett tag, och jag antar att för föräldrar som vill släppa ut sina barn men helst inte ha dem springande på gatan är den stora gården i kvarteret bra. Just en dag mitt i sommaren är nog inte den bästa för att bedöma hur mycket liv det egentligen är här.

Jag har funderat på flera saker i samband med Plankanförslaget, exempelvis hur det är med "tyst byggande". För tänker man börja bygga på traditionellt sätt kommer det att bli ett sjuhelsickes liv på gården. Det kan nog göra att en del boende känner sig rejält knäckta. Det ger uttrycket "Bullerbyn" en ny mening som en del personer inte tänkt sig.

(En liten sidoanmärkning: jag undrar i vilken grad folk som tycker att det kan väsnas ohämmat i storstaden i själva verket är landsortsfigurer som kommer från glesbygder där folk låter motorerna vråla på högsta volym för att någon överhuvud taget skall märka att de finns till? Ju tätare bebyggelse och ju mer folk, desto mer hänsyn krävs.)

Åter till Plankan och nybyggnader på ställen som redan är ganska täta. Jag funderade del på förslaget om ett runt hus med ett hål i, och det är jag tveksam till. Hellre kompakt i så fall. Men om man byggde en fyrkantig tornliknande historia som var vriden i förhållande till de befintliga husen så att det knappast blir någon insyn åt något håll? Har försökt rita in det på ett satellitfoto nedan. Det nya huset står på tvärs.


Ett annat alternativ kunde vara att täppa igen större delen av den stora infarten (det behövs väl en viss öppning för att kunna ta in fordon i alla fall) från Kristinehovsgatan och bygga en lång smal länga som följer Brännkyrkagatans gamla sträckning nästan fram till Varvsgatan.



Ytterligare ett alternativ är väl att inte reta upp folk som bor där genom att man inte ritar in några nybyggnader alls.

Men det var det där med tystare byggande. Hur skulle det vara med ett experimentbygge i trä, alltså en kåk som i stort sett kan spikas ihop? Ett miljövänligt och diskret bygge. Någonstans (minns inte var) har jag läst att man kan få till ganska stora byggnader i trä med modern teknik. Eller om det är gammal teknik som utvecklats. Kanske nybyggen av den typen vore lättare att acceptera för omgivningen? Det skulle ju samtidigt innebära att begreppet "stenstaden" måste modifieras en del.

När är Stockholm bäst?

Vackert är det förvisso med dessa dämpade vinterfärger vid strandpromenaden på Norr Mälarstrand - men jag känner mer för ljumma vårvindar och ny fräsch grönska.

Naturligtvis kan frågan "när är Stockholm bäst?" besvaras med ett enkelt "året runt!", men riktigt så enkelt är det inte. När det är mörkt och isigt är det mindre kul här. Dessvärre gör väl klimatförändringarna att våra vintrar mer kommer att bli av västkust-typ, och det är ju inte mycket till vinter om man säger så. Men nu är det sommar, även om vädret skiftar hit och dit, och man får ta vara på de goda dagarna.

Stekheta sommardagar kan också vara påfrestande inne i stenstaden, men så här års finns det en trevlig företeelse - folk försvinner från stan i stora mängder, bilströmmarna glesnar, kanske luften blir lite lättare att andas också? Härliga tider - nu är det glest på gatorna! Trots att den gamla tidens industrisemester tillhör historien (eftersom det inte finns så mycket industri i Stockholm längre) minskar uppenbarligen fortfarande mängden människor i staden just i juli. Varför? Kanske för att en massa "stockholmare" drar iväg till hemsocknen som verkligen inte ligger här.

Bildbevis: mitt i juli, klockan halvett på dagen, en av de viktigare genomfartslederna i Stockholm - och inte mycket till liv och rörelse. De som brukar rusa fram här kanske gör det hemma på byvägen i stället?

För en lättskrämd person kanske det känns märkligt att komma ut på gatan en tidig morgon, se sig om och finna sig nästan vara ensam. Långt borta skymtar en fotgängare, en bil far förbi ... . Kanske ordet är "ödsligt"? Aktivister i yimbyrörelsen som känner sig ensamma och betryckta om de går på Djurgården och inte ser så mycket folk måste ha ett helsicke den här tiden om de rör sig utanför stadens absoluta centrum. Vad gör de? Kanske tar sig ner till Stadshuset och blandar sig med några myllrande ryska eller japanska turistgrupper för att få känna lite mänsklig närvaro?

Själv traskar jag gärna ett varv runt Årstaviken. Det är jag inte ensam om, många har upptäckt den trivsamma gångvägen där som promenad-, gång- eller cykelstråk. Nu verkar en del fåglar som varit tysta några veckor ha börjat sjunga igen. I morse sjöng bofinkar och lövsångare, och koltrastarna gick upp i varv. I vattnet rumsterar småfisk omkring vid årets färska sävstrån och sothönsens ungar är nästan vuxna. Vad kan man annat göra än att njuta - och heja på gubbarna som jobbar med belysning längs gångstråket genom Årsta skog!