Eftersom den här bloggen delvis handlar om stadsplanering tar jag mig friheten att hänvisa till några artiklar i USA-press på nätet. Ursprunget var den här som jag hittade hos HuffingtonPost för någon dag sedan. Ytterligare finns här och här.
Jag tror artiklarna kan vara av intresse för yimbyister i Stockholm också. Visserligen har vi inte den enorma utbredning av förorter här som där, men utbrett, bilberoende och kulturellt fattigt är det lik förbaskat på många håll. I dessa artiklar får man en bild av att bland annat energikrisen gör att utflyttningen från innerstäderna bromsas upp och återflyttning har börjat. Det blir helt enkelt för dyrt att pendla långa sträckor med bil, och man upptäcker att det är ju trevligt att bo så till att man har affärer och annat inom gångavstånd. Och man blir mindre fet om man går mycket - viktigt där borta där fetma är ett rejält hälsoproblem. Miljö- och resursvänligt är det ju också. Fastighetskrisen bidrar till den här trenden, men den fanns redan tidigare.
Most Americans now live in single-family suburban houses that are segregated from work, shopping, and entertainment; but it is urban life, almost exclusively, that is culturally associated with excitement, freedom, and diverse daily life. [Ungefär vad Marx och Engels hävdade redan på 1840-talet, för övrigt.] And as in the 1940s, the real-estate market has begun to react.
People are being drawn to the convenience and culture of walkable urban neighborhoods across the country—even when those neighborhoods are small.
En annan märklig sak som påtalas är att det förfall och kriminalitet som tidigare kännetecknade de gamla stadskärnorna, och som fick mängder av människor att fly ut till taskigt byggda "McMansions", i fastighetskrisens kölvatten nu har flyttat till ytterområdena. Därute finns en massa lediga hus där man kan kinesa om man är brottsling eller knarkare. Och detta lär ju jaga på den övriga befolkningen att försöka flytta in mot stadscentrum igen. I det sammanhanget nämns gentrifiering som jag skrivit om tidigare, och det är inte en odelat positiv process även om det verkar så i en artikel här. Visserligen försvinner en del bus när ett område gentrifieras, men även hederligt folk trycks ut - och vem kan garantera att de som flyttar in inte också är bus av någon sort?
Portland framhålls som ett föredöme. Där satte man stopp för "urban sprawl" för länge sedan och är nu högt på listan över de bästa städerna i USA.
Ett sista intressant påpekande: Om New York City vore en egen stat skulle den vara den mest energieffektiva i USA. Det är inte bara så att Manhattanborna åker kommunalt eller går, de värmer oavsiktligt upp grannarna ovanför.
"I en röd liten stuga ska vi bo ..." ... men på en flotte vid Riddarfjärden kanske inte är världens lämpligaste plats. Det kanske finns en del smygkontor i krokarna som kunde utrymmas och återställas till bostäder?
Kan vi lära av det här? För Allianspartister som dyrkar "Amerika" finns det en del att ta till sig. Förhoppningsvis ganska snart, och inte med ett årtiondes eftersläpning. Den gammalmodiga idén med utspridd bebyggelse beroende av privatbilism bör skrotas och de samhälleliga resurserna bör läggas på hållbarare system för transport av människor och varor. En viss förtätning kan ske inåt statskärnorna. Men jag antar att det finns en gräns någonstans där det blir för tätt och trivseln bryter samman.
Gentrifiering måste bekämpas. I Stockholmsregionen är det inte bara Stockholm och ytterligare några få kommuner som skall bygga, alla är ansvariga för att bygga hållbara centra som i stort sett kan stå på egna ben samtidigt som de är förbundna med effektiva kommunikationssystem. Man kunde försöka förtäta i ytterområdena - en av artiklarna nämner i förbigående att det ofta inte fungerar så bra. Men kunde man expropriera småhusområden och bygga exempelvis Huddinge centrum på femtiotalet borde man kunna göra något liknande idag. Handens centrum bör vara på väg åt det hållbara hållet. Det trista med båda dessa ställen är väl bland annat att stora vägar drar rätt genom centrumområdena.
3 kommentarer:
"McMansions"
Fniss. Jag garvade högt när jag läste det. En klockren beskrivning på alla dessa skithus som ligger utkastade som mattor kring amerikanska städer.
Just det faktum att USA nu så saktalige har börjat ändra riktning ser jag som hoppfullt. Svenska politiker (även sossarna) har ju en tendens att snegla över pölen och ta intryck. (Vilket är både bra och dåligt).
Expropriering tror jag dock vi skall akta oss för. Det gjorde vi i och med modernismens intåg i svensk stadsplanering. Det var dumt då, och det är dumt idag.
"McMansions" kanske är ett vedertaget uttryck för snabbt och hafsigt hopkomna småhus.
SAP - Svenska Amerikapartiet - kan man kalla dem. En ganska stor återströmning av emigranter omkring sekelskiftet betydde nog en del också för att få in mer ideer från USA i Sverige.
När man exproprierar får ju "offret" ersättning. Jag undrar hur Stockholm och grannkommunerna hade sett ut utan exproprieringar - det skulle faktiskt kunna vara en övningsuppgift för någon akademiker att forska fram! Med andra ord: vad har byggts på exproprierad mark exempelvis de senaste 150 åren?
Visst kan man expropriera. Men några saker är värda att ha i åtanke. För det första bör man undvika expropriering så långt det är möjligt. Finns det annan mark att bygga på är det ofta lämpligare. Nu pratar jag framförallt om bostäder. Människors hem och liv. Företagsverksamheter är lättare att expropriera, det är avsevärt lättare för företag att flytta på sig än för privatpersoner. En ekonomisk ersättning kan också i stor grad täcka det faktiska som uppstår för ett exproprierat företag. För en privatperson finns dock en känslomässig aspekt som inte kan mätas i pengar.
Skicka en kommentar