Det rivs i Liljeholmen

Det rivs i Liljeholmen, en av de sista stora industribyggnaderna i den östra delen av området håller nu på att malas sönder. Det gamla cementverket. Där blir det bostäder i stället, och det behövs säkert. Förmodligen bygger man dock obehövliga bostadsrätter när det nog snarare borde ösas in med massvis med små billiga hyresrätter, anpassade till en stad med många små hushåll.

Här är en del fotografier jag tog i förmiddags och i förrgår.

Vad döljer sig i mörkret därinne?

Samtidigt är det fascinerande med industrimiljöer. Varför är inte detta en allmän känsla? Är det så att medelskikten som gör sig breda i Stockholm helst inte vill minnas att det fanns en tid när den svenska industrin sannerligen inte var kattskit och det fanns en stark arbetarrörelse med bas ute i fabrikerna? Eller är det bara det att jag har arbetat en del i industrimiljö som gör att jag känner något speciellt här?

När fönster och väggar börjar försvinna kommer strukturer därinne fram, som den där typiska verkstadstrappan i metall.

Den där spiraltrappan ser ganska läskig ut.

Väggar försvinner, skogen uppe på klippan syns nu genom kvarvarande fönster.

Andra strukturer kommer fram. Jag undrar om det var en länga med verkstadskontor uppe till höger bakom de höga fönstren - kanske verkmästaren (om det nu fanns någon sådan där) kunde ta sig en titt genom fönstren då och då för att kolla läget nere i maskinhallen?

Verkar som man använt grävskopan för att riva ner metallramar runt fönstren.

Här följer några bilder som jag tog från "baksidan", alltså från klippan ovanför rivningshuset. Det är en stor utsikt in mot stan. Det röda taket uppe till höger tillhör Högalidsskolan.

Från samma ställe men i riktning mot Årsta holmar, Tanto och järnvägsbron.

Klottrarna hittade ett stort fint platt tak att klottra på.

Så här såg det ut från gångbanan på nya järnvägsbron i förrgår. Som synes är det ett långt kvarter som man mal sönder just nu. Jag antar att huset under närmsta taket också försvinner snart. I den närmre bakgrunden är nya hus i Marievik, längre bak skjuter Nybodahöjdens äldre bebyggelse upp.

För att återkomma till en inledande fundering: även om den äldre typen av arbetare försvinner i fjärran med sin unicabox och keps kommer de nya arbetarna - de går inte att undvika. Affärsbiträden, städare, sophämtare, chaufförer ... de dyker upp överallt! Så om medelskikten tror att de kan fixa en stad utan arbetare må de försöka med det. Antingen misslyckas det, eller också innebär det att de får plocka upp skiten efter sig själva.

I ett samhälle som byggs om för att möta resurs- och klimatkriser kommer det att behövas många arbetare.