En levande djurgårdare, en vitkindad gås. Branta leucopsis om man talar vetenskapligt.För inte så länge sedan snuddade de vitkindade gässen bara vid Sverige under sina flyttningar upp mot den ryska tundran, men sedan några årtionden har de börjat trivas så bra här att det ibland har blivit för mycket av det goda. Stora gräsmattor gillas av gäss, det liknar deras naturliga uppehållsplatser (kanadagässen och grågässen på Djurgården håller med om det!) och på vissa ställen förvandlas nästan gräsytorna till gås-toaletter.
Gynnaren på ovanstående bild stod och blidgade på mig utanför Sjöhistoriska muséet - ibland är de ganska ilskna och väser ormlikt. Men jag brukar väsa tillbaka, och då kan det hända att de flyttar på sig. Kanske viss gåsjakt vore på sin plats?
En plats för döda djur. "Djurkyrkogård" brukar det kallas, men det finns ingen kyrka i närheten och djuren har så vitt jag vet ingen religion. Den ligger i skogen en bit från Handelsflottans gård vid Kaknäs och vittnar om att somliga djurägare (här verkar det vara en hund (?) vid namn Napoleon) känner väldigt starkt för sina fyrbenta vänner.
2 kommentarer:
Djurgården är verkligen jättetrevligt, en riktig oas i Stockholm istället för de många slaskområden som slentrianmässigt brukar kallas för "grönområden" fast de egentligen inte är det. Spårvagnstrafiken på sommaren gör inte heller saken sämre.
Det är dock synd att man inte behöll mer av de fantastiska byggnader som uppfördes till Stockholmsutställningen 1897:
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/b/b6/1897_Stockholm_Exposition_06231v.jpg
Fin bild. Ser ut som ett handkolorerat fotografi. Och spårvagn (häst-) hade de också!
Jag antar att man inte byggde för evigheten när man satte upp utställningsbyggnaderna. Men en del finns ju faktiskt kvar på rörliga bilder, som rekonstruktionen av 1600-talsstockholm, och när kung Oskar kommer och hälsar på.
Skicka en kommentar