Djurgården har många sidor - om man kommer nerifrån centrala Stockholm kan man ta exempelvis buss nr 40 till ändhållplatsen, gå två-tre minuter och ställa sig ute i en tallskog och bara se uppåt. Att stå i en skog en stund och bara andas och lyssna, det är godis för själen.
Bilden är från skogen vid Lappkärrsberget, ungefär den del av Djurgården som kallas Vargjakten tror jag (för Karl XI jagade varg där) och som snart kommer att fyllas av vårens fågelsång. Bofinkar väsnas, trädpiplärkor svirrar mellan träden, från Lappkärret skriker arga sothöns. Även duvhöken kan man se där, och dess läten är väl inte direkt sång. Och när den kommer hörs varningsläten från alla håll, för duvhöken är en jägare som småfåglarna fruktar. Varför visa tallar, när det är ekarna som gör Djurgården berömd? - För att visa att det finns mer än berömdheter på Djurgården!
Här är en annan jägare. En morgon går jag förbi Rosendals trädgårdar och den lilla bokskogen och sedan villa Solbacken (känd för att prinsessan Lilian bodde där). Och med ens ser jag en räv som sitter och lugnt tittar på mig! Visserligen var avståndet några tiotal meter, men den var märkligt orädd i alla fall. Det är första gången jag sett räv på Djurgården, men så mycket småvilt som det finns där borde det vara snudd på dukat bord för en skicklig jägare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar