En besvärlig punkt för yimby

Det finns en massa ideer om hur man kan göra Stockholm till en bättre, trevligare stad att leva i. En stad med rikt kulturliv, utan segregation, inte alltför miljöförstörande, med bra utbyggd kollektivtrafik och vad man mer kan hitta på. Där spelar vännerna i yimby en viktig roll som påtryckare för förändringar. Andra grupper och enskilda spelar å andra sidan en viktig roll för att sätta stopp för alltför vildsinta påfund. Och en vilsen allmänhet står i skottfältet och undrar kanske vad som står på.

Söndertrasandet av Nedre Norrmalm för över en mansålder sedan kastar ännu en dyster skugga över diskussionen om utveckling, men kanske är det så att skuggan ändå håller på att lättas upp. Det beror nog inte bara av att de som var med och såg förskräckelsen håller på att bli gamla och gå ur tiden, utan att alternativrörelsen idag har bättre saker att komma med än den funktionsdelade staden av tidigare modell som nära nog förvandlade centrum till en ödemark. Det finns ju inte många som bor i Jakobs och Johannes församling numera. Det har väl skett en viss återflyttning på senare år, men ännu är det en rännil. Att gå på vissa gator i Stockholm en tidig söndagsförmiddag kan kännas lika ödsligt som att vandra ute på landet - fast det är läskigare inne i stan än ute i grönskan.

Jag funderade en del på visionernas roll i samband med Lövholmenprojektet. Deras vision av den kreativa miljön bland gamla verkstadslokaler och nya jättehus nära Liljeholmen är intressant. Men det finns ett stort frågetecken, den stora olycksbådande fråga som hänger över hela utvecklingen i Stockholm - vad händer när marknadskrafter och visioner skall samsas på samma yta? Är det möjligt? Yimby-gruppen, liksom Lövholmengänget, talar förtjänstfullt för en stadsmiljö som kan bli verkligt levande och dynamisk, men det finns en stor otäck kniv som när som helst kan stötas i visionens rygg. Det handlar om räknenissarnas välde. De vill ha in pengar, inte kreativa men lågbetalande grupper, eller vanligt hyggligt folk som bara finns till utan att kreera så mycket.

Jag undrar om inte Atlanta, Georgia, är ett illavarslande exempel på vad som händer om kapitalintressen utan hinder får ta över en stad. Men inte behöver man gå dit för att hitta dåliga exempel. Redan när det blev tal om att sälja centrumanläggningar till engelska Boultbee började folk ana oråd. Och när väl företaget kom in blev det tydligt att det var affärer, inte demokrati, som gällde. Idag skriver Dagens Nyheter om Boultbee och biblioteken i Skärholmen och Fältöversten. Det verkar knappast som om det där företaget är en del av en levande framtida stad - sätt det där gänget på färjan hem till England!


Hade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 verkligen genomförts hade kanske läget varit bättre. Då hade sannolikt all mark av intresse för byggande varit offentligt kontrollerad. Och därmed hade man kunnat sammanväga många olika intressen samtidigt, och ekonomin hade inte behövt dominera. Men privatföretagens mål är vinstmaximering, allt annat är sekundärt. Som privatperson kan företagaren vara snäll i största allmänhet mot dig, som företagare är han bara intresserad av dig om du genererar vinst. Konstigare än så är det inte. Och om stora företag försöker hålla en rätt snygg fasad för att inte solka sitt rykte finns det vid sidan av dem en massa småhandlare som är mindre nogräknade med metoderna.

Det är så här frågan ser ut: yimby som är en grupp utvecklingsentusiaster måste, för att hålla ihop, låta bli att ta ställning till en del saker som är kontroversiella. En sorts enhetsfront med begänsad målsättning alltså. Och då en del aktivister förmodligen är förtjusta i kommersialism på bostads- och lokalmarknaden kan man inte ta ställning för exempelvis en stark offentlig kontroll som gör att affärsintressen får stå tillbaka. Yimby kan kritisera byggherrar och bostadsbolag för att de smäller upp trist nyfunkis, men som grupp kan man inte sparka storpamparna i baken och kräva att billiga hyresrätter skapas i massomfattning nära Stockholms centrum och att eländet med spekulativa bostadsrättsföreningar trycks tillbaka. Eller kräva att vissa kommuner norr om centrum tvingas bygga i stor skala. Inte heller kan man (vilket staden Paris lär ha gjort) ingripa för att skydda mindre affärsidkare från bostadsbolagens uppskruvade vinstkrav.

Om de många bra ideer som yimby har skall kunna förverkligas och utvecklas har jag ändå en stark känsla av att räknenissarna i stort och smått måste förpassas till en undanskymd roll i stadens liv. En levande stad, i betydelsen mångsidig och framtidsinriktad, kan rymmas inom marknadsekonomi men inte inom kapitalism.

Man får väl tänka sig en arbetsfördelning: yimby tar hand en del av visionerna medan en del politiska och miljöorganisationer får ta hand om det där med olämpliga marknadskrafter. På så viss kan olika grupper stödja varandra för en positiv framtid.