Enfald eller mångfald?

Ett exempel på enfald kan vara Waterfront-bygget. Stockholm Skyline tipsar om en artikel som behandlar bygget och den finns här.

Och så över till frågan om enfald eller mångfald. Ett tidigare inlägg på Stockholm Skyline hävdar att Stockholm bäddar dåligt för kreativitet, innovation och företagande. Det där är en intressant kritik, för på papperet borde ju borgarpolitiker verkligen vara på alerten vad det gäller just " kreativitet, innovation och företagande". Men det kan finnas en hake här, som även gäller förtätningsentusiasterna: om man för en politik som egentligen mer handlar om att bygga upp en kader av ängsliga och skuldsatta bostadsrättsinnehavare som hela tiden skall skrämmas att rösta på Alliansen så kan detta komma på tvärs mot " kreativitet, innovation och företagande". Samt mot en verkligt varierande stad, skulle jag vilja tillägga, som dessutom kan anpassas till en framtida ekonomi som i viktiga drag kan skilja sig från dagens. För att ta ett uppenbart exempel: skall kajerna bevaras för framtida sjöfart eller förvandlas till fantastiska bostadsrätter med härlig sjöutsikt?

Hur mycket kreativitet kommer man att få i en stad som någonstans definierats som "mellanchefsgetto", där de skuldsatta med sina bostadsrätter  (kallas ofta "bolånetorskar" av en kritisk bloggare, för de här kommer att råka illa ut när ekonomin går överstyr) dominerar och där det förutom bostäder och butiker och de omhuldade "fiken" inte skall finnas så mycket mer? Det kanske är motsatsen till kreativitet, om man med detta menar ett skapande som skall rädda oss in i framtiden?  Om man gissar på ett samband mellan kreativitet och hur samhällssystemet i stort mår så torde nog en marxinfluerad kritiker peka på att kapitalismen inte är så kreativ längre vad det gäller handfasta prylar - det är spekulation uppe i det blå som gäller. Och på den basen bygger man ingen framtid, bara ett fuskbygge som kan rasa närsomhelst.

Till innerstaden räknas väl numera även Lövholmen med sina industrirester.  Så här såg det ut i september 2009 när ett av husen var ockuperade och jag var där och plåtade. 

Och här är en färskare bild från Stockholm Skyline av samma hus

Eller det kanske är lika bra att ha det där "mellanchefsgettot" rensat på vanligt hyggligt folk och kreativa småskuttar, och så kan de stå utanför och se på när botten går ur det nyliberala fuskbygget?

Gamla kolsyrefabriken i Lövholmen. Mer om den här.

Är man ekonomiskt sinnad kan man också ställa frågan om det är mer lönsamt att småfjutta med tillbyggnader inne i den äldre delen av staden än att bygga nytt och kompakt och i större enheter längre ut, genom förtätning i förorter (varav en del nog behöver få in mer folk för att kunna underhålla den lokala servicen).

Att göra större byggen även in mot centrum kan löna sig. Å andra sidan: snikna bostadsrättsföreningen kan tycka det vara lönsamt att göra om vindar till bostäder exempelvis, men är det där resurserna verkligen skall läggas? (Och med ytterligare misstänkta biverkningar.) I den teoretiska nationalekonomins drömvärld blir allt bäst om var och en gör som han tycker är mest lönsamt, men ute i verkligheten ser det annorlunda ut. Det blir inte optimering, det blir sub-optimering. Och samma kan det vara med kreativiteten: den måste ha god mylla för att växa, hungriga lejon jagar inte bäst, och den som tar bort myllan och svälter lejonen kommer att få resultat därefter.

Kolsyrefabriken i Liljeholmen

(Tillägg 2012: den länk jag hänvisar till nedan finns inte längre. Försök istället med den här sidan, där finns hänvisningar till ett flertal industrier i Gröndal. Bland annat en sidan just om kolsyrefabriken, och länk till byggnadsundersökningen.)
Här är bilder som jag tog för ett par år sedan. Som ett luggslitet törnrosa-slott sticker den gamla kolsyrefabriken i Liljeholmen upp bakom träden. Ibland har jag undrat vad det kan finns för historia bakom den där gamla industribyggnaden. Det behöver jag inte undra över längre: det finns nämligen en antikvarisk undersökning från 2008 som ger en massa intressant industrihistoria. Kvarteret heter Lövholmen 13, och går man in på Stockholms stadsbyggnadskontor hittar man undersökningen här.

Stockholm har varit Sveriges största och mest betydelsefulla industristäder men spåren av dess äldre industrihistoria håller på att försvinna. Lövholmens industribebyggelse vid Årstaviken har ett avsevärt kulturhistoriskt värde. Dels som representant för Stockholm som industristad, dels som exempel på industrietablering från sekelskiftet då industrin flyttade från innerstaden till närförorterna.

Idag är stora delar av Lövholmens industriområde avrivet och den nordvästra delen med Beckers fabriker och kolsyrefabriken utgör en rest av ett sammanhållet industrilandskap från tiden kring sekelskiftet. Tillsammans med Liljeholmen, Årstadal och Gröndal är Lövholmen även Stockholms första industriförort.

Här är ett av många foton i skriften. Är man intresserade av historia ur olika synpunkter - industri-, ekonomi-, arbetar-, lokal- och arkitekturhistoria - kan detta vara en matnyttig fil att ladda ner och sätta tänderna i! Stockholms industrihistoria får inte glömmas bort! Det här var ju en stor industristad en gång!

Speglingar

Man kan ju se sig själv i spegeln och kolla om det syns något trevligt. Ett alternativ är att gå ut med kameran och fånga stadens speglingar. Här är det speglingar och vatten, en viktig aspekt för en stad som ligger på vattnet.




Ibland går speglingar och andra objekt ihop i förvillande mönster. Här är de två järnvägsbroarna över Årsta holmar och deras avbilder i vattnet, hopblandade med båtbryggor och den provisoriska bron ut till holmarna.



De nybyggda husen i Marievik på Liljeholmssidan speglar sig pampigt i Årstaviken. Jag vet inget om hur arkitekter jobbar, men planerar man anläggningar nära en strand så bör man nog fundera på hur det hela kommer att se ut en dag när bilden dubbleras av en mer eller mindre blank vattenyta.



För några dagar sedan låg Årstaviken nästan helt stilla när jag tog den här bilden från Reimersholme. Där ligger Cementas anläggning, och fabriker och kajer har jag skrivit tidigare om här på bloggen. Till höger i bilden fanns det tankar om jättestora hus i Lövholmen, men det kanske inte blir annat än tankar - men då hade det blivit speglingar att titta på!



En kväll, ett ljus som silver eller tenn, och det börjar bli svårt att urskilja var gränsen mellan de verkliga objektet och dess bild går någonstans. I mitten av bilden finns dock Liljeholmsbron.



Det här blir nästan som en icke-föreställande tavla: några fält i olika färger. Den utstickande plankan är det inga problem med, men jag funderar var egentligen den här bropelaren försvinner ner i vattnet och speglingen tar över. Eller är det spegling alltihop?

En besvärlig punkt för yimby

Det finns en massa ideer om hur man kan göra Stockholm till en bättre, trevligare stad att leva i. En stad med rikt kulturliv, utan segregation, inte alltför miljöförstörande, med bra utbyggd kollektivtrafik och vad man mer kan hitta på. Där spelar vännerna i yimby en viktig roll som påtryckare för förändringar. Andra grupper och enskilda spelar å andra sidan en viktig roll för att sätta stopp för alltför vildsinta påfund. Och en vilsen allmänhet står i skottfältet och undrar kanske vad som står på.

Söndertrasandet av Nedre Norrmalm för över en mansålder sedan kastar ännu en dyster skugga över diskussionen om utveckling, men kanske är det så att skuggan ändå håller på att lättas upp. Det beror nog inte bara av att de som var med och såg förskräckelsen håller på att bli gamla och gå ur tiden, utan att alternativrörelsen idag har bättre saker att komma med än den funktionsdelade staden av tidigare modell som nära nog förvandlade centrum till en ödemark. Det finns ju inte många som bor i Jakobs och Johannes församling numera. Det har väl skett en viss återflyttning på senare år, men ännu är det en rännil. Att gå på vissa gator i Stockholm en tidig söndagsförmiddag kan kännas lika ödsligt som att vandra ute på landet - fast det är läskigare inne i stan än ute i grönskan.

Jag funderade en del på visionernas roll i samband med Lövholmenprojektet. Deras vision av den kreativa miljön bland gamla verkstadslokaler och nya jättehus nära Liljeholmen är intressant. Men det finns ett stort frågetecken, den stora olycksbådande fråga som hänger över hela utvecklingen i Stockholm - vad händer när marknadskrafter och visioner skall samsas på samma yta? Är det möjligt? Yimby-gruppen, liksom Lövholmengänget, talar förtjänstfullt för en stadsmiljö som kan bli verkligt levande och dynamisk, men det finns en stor otäck kniv som när som helst kan stötas i visionens rygg. Det handlar om räknenissarnas välde. De vill ha in pengar, inte kreativa men lågbetalande grupper, eller vanligt hyggligt folk som bara finns till utan att kreera så mycket.

Jag undrar om inte Atlanta, Georgia, är ett illavarslande exempel på vad som händer om kapitalintressen utan hinder får ta över en stad. Men inte behöver man gå dit för att hitta dåliga exempel. Redan när det blev tal om att sälja centrumanläggningar till engelska Boultbee började folk ana oråd. Och när väl företaget kom in blev det tydligt att det var affärer, inte demokrati, som gällde. Idag skriver Dagens Nyheter om Boultbee och biblioteken i Skärholmen och Fältöversten. Det verkar knappast som om det där företaget är en del av en levande framtida stad - sätt det där gänget på färjan hem till England!


Hade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 verkligen genomförts hade kanske läget varit bättre. Då hade sannolikt all mark av intresse för byggande varit offentligt kontrollerad. Och därmed hade man kunnat sammanväga många olika intressen samtidigt, och ekonomin hade inte behövt dominera. Men privatföretagens mål är vinstmaximering, allt annat är sekundärt. Som privatperson kan företagaren vara snäll i största allmänhet mot dig, som företagare är han bara intresserad av dig om du genererar vinst. Konstigare än så är det inte. Och om stora företag försöker hålla en rätt snygg fasad för att inte solka sitt rykte finns det vid sidan av dem en massa småhandlare som är mindre nogräknade med metoderna.

Det är så här frågan ser ut: yimby som är en grupp utvecklingsentusiaster måste, för att hålla ihop, låta bli att ta ställning till en del saker som är kontroversiella. En sorts enhetsfront med begänsad målsättning alltså. Och då en del aktivister förmodligen är förtjusta i kommersialism på bostads- och lokalmarknaden kan man inte ta ställning för exempelvis en stark offentlig kontroll som gör att affärsintressen får stå tillbaka. Yimby kan kritisera byggherrar och bostadsbolag för att de smäller upp trist nyfunkis, men som grupp kan man inte sparka storpamparna i baken och kräva att billiga hyresrätter skapas i massomfattning nära Stockholms centrum och att eländet med spekulativa bostadsrättsföreningar trycks tillbaka. Eller kräva att vissa kommuner norr om centrum tvingas bygga i stor skala. Inte heller kan man (vilket staden Paris lär ha gjort) ingripa för att skydda mindre affärsidkare från bostadsbolagens uppskruvade vinstkrav.

Om de många bra ideer som yimby har skall kunna förverkligas och utvecklas har jag ändå en stark känsla av att räknenissarna i stort och smått måste förpassas till en undanskymd roll i stadens liv. En levande stad, i betydelsen mångsidig och framtidsinriktad, kan rymmas inom marknadsekonomi men inte inom kapitalism.

Man får väl tänka sig en arbetsfördelning: yimby tar hand en del av visionerna medan en del politiska och miljöorganisationer får ta hand om det där med olämpliga marknadskrafter. På så viss kan olika grupper stödja varandra för en positiv framtid.