Plåthus? Slum?

Bidonville är ett begrepp i somliga länder i den gamla franska kolonialsfären. Det handlar om slumstäder där skjulen bland annat byggts av gamla oljefat - bidons - korrugerad plåt, brädlappar och vad annat de fattiga invånarna fått tag på. Förmodligen hus som är garanterat svala när det är kallt ute, och varma när det är värmetid!

På bilden (fler bilder av samma ställe finns här) befinner vi oss dock i Sverige, i Kärrtorp i södra Stockholm. Där har man byggt dessa hus med något märkligt utseende, fasaderna är i korrugerad plåt. Det kanske är OK att bygga så, och skulle krisen slå till med jätteförslumning framöver kanske vi här har underlaget till en svensk bidonville, men jag tycker inte det hela ser så kul ut ur estetisk synpunkt. Påminner det inte lite om bunker-arkitektur?

Jag antar att yimby-folket anser att husen är för små. Med tanke på behovet av bostäder kanske några våningar till inte hade varit i vägen, tycker jag själv.  Kanske att gatan är för bred också, om man nu inte tänkt sig att mängder av fordon skall passera här.

Landstinget gissar (prognoser är gissningar!) att det behövs 15.000 nya lägenheter per år fram till år 2030 i Stockholms län. Med dagens politik är det omöjligt. Det är klart att man kunde låta folk smälla upp sina egna små skjul i kåkstäder runtomkring stadskärnorna och bygga nordiska bidonvilles också, men det är knappt att rekommendera. Det fanns en del sådan slum omkring förra sekelskiftet, som Hagalund i Solna, men det var inga roliga ställen. Framåt 1970-talet hade slummen i stort sett byggts bort i Sverige. Vem vill ha den tillbaka?  - Svar: egentligen ingen, men som politiken nu drivs, och med accepterande av slumvärdar i vissa förorter, kommer slummen att återvända i stor skala. Slum i ena änden, överprisade bostadsrätter i den andra - det är två sidor av samma mynt. Det finns ingen annan anständig lösning än att återuppta massbyggandet av billiga hyresrätter. Det kräver en ny politik, en ny politisk ledning. Det kräver förmodligen att större delen av den förborgerligade ledningen för socialdemokraterna får respass och ersätts av vettigare folk,

Sett mot Kungsholmen över Ulvsundasjön

I somras promenerade jag från Alvik och runt Ulvsundasjön. Det var 12 juli. Innan jag tog bilderna nedan hade jag dokumenterat litegrann av Tvärbanans utbyggnad mot norr, se här.

Det var nog ett år sedan jag gick runt Ulvsundasjön förra gången, och en del saker förändrar sig över tiden. Inte så konstigt i en stad där det händer saker hela tiden. Det som en gång var en industriell utkant av den gamla industriella stadsdelen Kungsholmen har nu bytt utseende helt och hållet.

Försök ta upp den här bilden till större format. Här kan man jämföra den nya bebyggelsen till vänster med den äldre till höger. Om man ignorerar de nya höghusen verkar det inte vara någon större skillnad sedd på håll!

Å ena sidan ser det kanske futuristiskt ut. Å andra sidan, finns det inte en tendens att futuristiska byggnader fort ser gamla och 'daterade' ut?

Marieberg - inget Manhattan?

Jag fotograferade de här affischerna när jag gick förbi en port på Gjörwellsgatan i förra veckan. Som av en händelse hade Epstein på DN med samma historia i sin blogg: förslag till nybyggnader i Marieberg. Att DN:s fula garage rivs är inget att säga något negativt om.

Parkeringshuset till vänster

Att däremot smälla upp ett ännu ett högt dj-a hus sätter jag frågetecken för.

Varför inte byta perspektiv och se det hela från avstånd, från Långholmen exempelvis?

Det här fotot är taget nära Karlshälls gård på Långholmen. Enstaka höga hus, som det ännu rör sig om här, blir till landmärken. Men det behövs inte mycket mer för att det skall börja se ut som en mur. Samma gäller ju hela Stockholms profil. (Notera för övrigt det lilla röda och vita huset nere i grönskan vid vattnet: Mårten Triewalds malmgård!)

Man kan ställa en del frågor här. Visserligen finns det prognoser om stor inflyttning till Stockholm framöver, men prognoser är som bekant inte mycket mer än prognoser (tror jag skrivit om det tidigare). En annan sak är hur stora ansamlingar av människor som det är lämpligt att ha inom ett givet område. Jag vet inte om saken diskuterats tidigare, men vore det inte något för exempelvis experter inom ekonomisk geografi att peka på optimala befolkningsantal med tanke på olika faktorer? Om man tänker framåt, till samhället efter fossilbränsleepokens topp, kanske mer utspridning vore lämpligt ur försörjningssynpunkt? Kanske Stockholms vidare utbyggnad borde ske i närheten av sjöleder och jordbruksbygder i Västmanland och norra Uppland? - Ingen aning, men att bara tjoa om att "folk vill flytta till Stockholm och därför måste vi bygga" låter inte särskilt eftertänksamt. Skall det byggas här i närheten så borde det väl rimligen ske i stor skala på exproprierade villatomter i de moderat-kommuner som vägrar bygga hyresrätter?

Självförstörande?

Jag brukar ibland klaga över nya fult och uselt byggda hus. Men det kan ju finnas en baktanke: de byggs för att vara mer eller mindre självförstörande, man arbetar inte längre för att uppföra byggnader som skall vara i evigheter.

När golvet i en galleria-anläggning som väl inte är mer än två-tre år gammalt ser ut så här kan man väl säga att upplösningstendenserna gör sig märkbara på ett tidigt stadium!

Hopptorn?

Jag gick över Årstabron på måndagskvällen och noterade att den stora högen på Liljeholmskajen (den som består av de nedmalda resterna av Vin & Sprits gamla fabrik) minskar i storlek samtidigt som andra strukturer verkar växa fram. Till vänster, nedanför bergbranten, finns nu en ganska hög plattform. Kanske man kommer igång att bygga det som finns på bilden nedan.

En del människor är ju förtjusta i "höga hus" så det är inte riktigt klokt. Jag tvivlar på att just husets storlek gör invånarna trevligare. Man kan ju undra vilka som skall bo där om några år, om vi gör antagandet att vi nu befinner oss i en oåterkallerlig process där kreditsamhället inte längre kan leverera kredit. Under några årtionden har allt större kreditbubblor byggts upp, enskilda har skuldsatt sig på ett ohållbart sätt, och med ett antal kriser för dörren (ekonomi, resurser, miljö etc.) så kan man undra om husen byggs så höga för att så kallade bolånetorskar definitivt vet att de slår ihjäl sig om de hoppar från taket. För man tänker väl inte bygga det som efterfrågas, nämligen fina billiga hyresrätter här?

Banker har inga vänner, de har bara intressen, tänk på det. Och din "personliga bankman" är bara en simpel nasare vars tjänster du får betala för. Och tar du ett banklån så är det inte mycket pengar banken står för, utan det mesta består av att den kollar att du kan betala med riktiga pengar till den under många år medan den själv bara skapar ett konto åt dig som har obetydlig täckning i reda pengar. En sådan ekonomi kan drivas med framgång ett tag, men till slut blir det ... slut, och då blir det inte så roligt.

Grönköping - Stockholm - arkitektur

Den genialiska konstruktionen med överblivna armeringsjärn bildar en framträdande struktur som bara gör själva huvudbyggnaden än mer spännande och framtidsinriktad, samt givetvis av "world class"!

Egon Glas, stadsarkitekt i Grönköping, har besökt K. Huvudkommunen för att hitta enventuell inspiration. Och det gjorde han, vilket rapporteras i Grönköpings veckoblad ...

Det nya hotell - & konferenscentrumet, "Soda Water Front", som uppförts snett emot det gamla Stadshuset Tre Kronor har blivit mycket omtalat & -diskuterat i huvudstadspressen. Detsamma är faktiskt inte så dumt, och särskilt uppskattar jag uppkastet att låta överflödigt armeringsjärn från byggandet kvarstå i en spretande krans runt själva huset.

Intrycket blir dynamiskt och markerar, att arkitektur är en aldrig avslutad konstnärlig arbetsprocess.

Man hoppas bara, att hr ark, Ragnar Östlunds hopplöst föråldrade Stadshus snarast kunde rivas, och någon märkesbyggnad uppföras även å denna attraktiva tomt, som sannerligen kunde förtätas och ge större avkastning!

Denna bild, tagen från Monteliusterassen, visar ju tydligt vilken liten futtig lada Stadshuset är! Vi kan bara säga: riv skiten! Må Grönköping inspireras av den samtids- och framtidsinriktade arkitekturen!

Alternativt bombmål till Stadshuset

På den demonstration mot Afghanistankriget som jag skrivit om på annan plats talade bland annat Jan Myrdal, och där nämnde han i förbigående utsikterna att våra krigsoffer i centrala Asien skulle kunna slå tillbaka mot det onda västerland som plågar dem. (Han använde inte exakt de orden, men det var nog en rimlig tolkning av hans tankar.) Eller som det onda västerlandet säger: det är ökad risk att elaka terrorister kommer hit och av outgrundlig anledning spränger sig själva och oss i luften. Hur kan folk vara så tarvliga ...

Hur som helst så sade Myrdal ungefär att han inte var säker på att Stockholms stadshus kommer att finnas kvar. Nu är det ju så att Stadshuset, denna symbol för Mälardrottningen, har krympt ihop och nära nog försvunnit på grund av storhetsvansinniga byggnader i närheten.Varför inte prata lite vänligt med bombexperterna och fråga om de inte i stället kan ordna en riktad sprängning av Stockholm Water Front inklusive den där konstiga fladdriga saken som står mellan "vattenfronten" och Tegelbacken? Gamla stockholmare skulle säkert med tacksamhet se hur Stadshuset - Mälardrottningen - åter träder fram ur ruinerna! Förvånade terrorister skulle bäras iväg i gullstol av tacksamma människomassor!


(Bilden av eländet ovan är från igår.  - Och man kunde ju göra det enda rätta och ta hem trupperna från Afghanistan fort som attan. Det finns närmre områden än Centralasien som behöver svenska militära resurser, Sverige exempelvis. Då kanske attentatsriskerna mot Stadshuset minskar också, trots det attentat mot stadsbilden som framgår av fotot)

Hornsbruksgatan - utveckling?

Den här grejen hängde utanpå tunnelbane-bunkern igår. Projektet Hornsbruksgatan knallar på.

Jag tar mig friheten att länka till ett par av min tidigare inlägg där det bland annat finns ett par grovt tillyxade men ändock egenhändiga skisser på vad man kan göra med delen mellan tunnelbanan och Varvsgatan. Här och här finns de, tillsammans med vidhängande synpunkter.

Här tänkte jag mig en "södergata".  Kanske återvinningsstationen kunde stoppas in i ett hus för att få något prydligare miljö? Och vad gör man med gångbron från parken till Plankan?

Tornet är en hiss. Med hiss på plats kanske man kunde avlägsna trappan till vänster? Jämfört med den här skissen skulle tornet behöva höjas en bit och det skulle till en gångramp för att komma upp i höjd med parkvägens nivå. Man bör undvika för mycket branter på gångstråk där där det kan frysa till och bli isgata, exempelvis.

Eftersom jag bor några gator bort känns det här inte helt som min sak, men jag kommer ändå att hålla ett öga på hur saken utvecklas. Man lär ju ändå inte undgå att se när/om det händer något på Hornsbruksgatan.

Ser lite antikt ut

Jag var ute och knallade på en av Mälaröarna för några dagar sedan. Eftersom jag läst en del såväl om antiken som om arkitektur på sista tiden hajade jag till när det här ordinära bostadshuset kom i blickfältet.

För vad har man gjort utanför dörren? Det är något som skulle kunna vara entrén till ett klassiskt grekiskt tempel. Stilmässigt är det något förvirrat: överdelen skulle kanske kunna tillhöra en byggnad i den joniska stilen, men kapitälen på de falska pelarna ser inte joniska ut. Kanske toscanska eller doriska. Månne de som byggde inte funderade så mycket på det, utan bara ville ha något som såg klassiskt ut i största allmänhet. Och inramade av persiska syréner och vanliga vita bondsyréner och friskt gröna träd ser det ju trevligt ut även om proportionerna mellan entré och fönster ger ett lite konstigt intryck.

Skandal var det visst, ja

Ledaren i Arkitektur nr 4 förfäras över att

... här blottläggs ytterligare ett exempel på ett av tidens allt vanligare särdrag: den politiska inkompetensen. Den lekstuga för okunniga wannabies som stadsbyggandet sedan ett par år förvandlats till ( »utan höghus blir Stockholm Europas Gävle«) har spritt sig vidare och har nu uppenbarligen nått något så allvarligt som sjukvården. Här gäller det inte bara att se upp för dårarna. Det gäller att stoppa dem.

Det handlar om den egendomliga upphandlingen (om ordet "upphandling" stämmer) av nya Karolinska sjukhuset i Solna. Skandal tycker ledarskribenten. Men hur "får man stopp på dårarna" när en ganska stor del av det politiska och ekonomiska etablissemanget just är "dårar"? Spelar det någon större roll om det är röd, grön eller någon annan färg på den styrande alliansen om hela gänget skall ägna sig åt att "sätta Stockholm på kartan"?

Skälderviksplan och Erik Berg om förtätning

Skälderviksplan i Årsta en solig eftermiddag för några dagar sedan. Idylliskt, men ödsligt. Se så härligt med träden och den stora dammen och konstverken, och bänkar så man kunde välja att sitta i sol eller skugga efter behag ...




... men jag såg nog inte mer än två människor den stund jag gick där. Huset i bakgrunden är minst fem våningar vilket är ganska högt för området. Annars är det mest bottenvåning och ett par våningar till i smala hus om jag minns rätt. Är det inte skamligt lite med folk här?

"Ödsligt" har ju tidigare varit ett skräckuttryck som kommit från yimbyhållet - undrar hur man betraktar ställen som Årsta? Det har ju blivit en större kommunikationsknut än tidigare i och med att pendeltågsstationen och spårvägen kommit till, förutom bussarna. Kanske det påverkar området? Skulle det bli bättre om man smällde upp några jättehus i närheten, om man hittade några tomma ytor att bebygga, om Årstafältet skars ner till en liten hårt tuktad park med ett stängsel av höga hus på alla sidor?

Eller har folklivet något med åldersstrukturen att göra? Nya bostadsområden befolkas ofta av unga familjer med barn, barn som växer upp och kanske flyttar bort, och så finns föräldrarna kvar och åldras, medan lekplatserna står tomma. Till slut slår naturkrafterna till, och inom några årtionden har de gamla gått bort och in kommer nya unga familjer varpå cykeln kan börja igen ... .


Efter denna avstickare till Årsta kanske jag skulle gå över till det inlägg som jag tänkte skriva, nämligen det här:

Jag har tidigare då och då berömt Erik Bergs Approximation, och det finns ingen anledning att vika från det omdömet. För ett tag sedan skrev han en bra artikel, Truman City: ett kritiskt perspektiv på förtätningsidealet, som jag hade tänkt kommentera. Men det har inte blivit något av det. Vad han vill göra är att skriva en artikel som utgör ett första försök att i mer strukturerad form beskriva det politiskt problematiska med det rådande stadsförtätningsidealet. Bra tycker jag, men blir avbruten varje gång jag skall läsa hans synpunkter.

Då får jag i stället syn på en annan intressant blogg, Arbetsbok, vars innehavare heter Håkan Forsell och bor här i Högalid, vid Hornsgatan. I ett inlägg kommenterar han samma problem som Erik Berg tar upp, och gör en sammanfattning (bra, då slipper jag göra det):

Berg pekar på en mängd problem. ... : grönstrukturerna blir exploaterade, externalisering av produktion leder till längre transportkedjor och en allt annat än grön ekonomi, delar av den befintliga stadsmiljön blir förstörd och oanvändbar för sina ursprungliga invånare och gentrifiering, slutligen, har spridit sig likt en löpeld i tidigare arbetarklasstadsdelar.

Sammantaget, menar Berg, att de nya stadsborna – gentryt, om man så vill – blir inneslutna i en helt illusorisk värld där bara en sida av verkligen är synlig och uppfyller varje hörn av miljön och tillvaron: konsumtion och det kommersiella livet: inte ett spår kvar av naturen som försörjer dem eller av sociala och historiska olikheter hos andra medborgare.

Och jag vill lägga till några funderingar direkt från Bergs artikel:

... cities of all sizes are thrown into a game where they fight over attracting the “right population”. In this struggle, cities go to extremes in prioritising the needs and demands of the mythical nomadic creative class, while at the same time denying the needs of other groups.

This shift of priorities is marked by a shift of focus towards the inner city, where one aspect of urbanity – a “pulsating city life” – suddenly is regarded as the highest of urban virtues. When this abstract notion of urban life is specified, it turns out to be synonymous with a city characterised by shops, restaurants, cafés and cultural institutions – all of which are activities inscribed in an economic circulation, none of which are free. In the visions the perfect street is often imagined as a street with small, personal and specialized shops. But in reality the small units are more often than not outcompeted by global chains and by the Internet, leaving a much more conformist streetscape, dominated by transnational capital, on whose altar other values are sacrificed.

Jag hoppas att folk inom exempelvis yimby funderar över de här frågorna - det pulserande stadslivet exempelvis. Jag tycker det låter lika tomt som exempelvis klimatsmart.

En del förtätningsentusiaster är liberaler, kanske till och med övervintrare av den typ som tror att problem reder upp sig bäst om man inte gör något för att lösa dem, men det finns ju faktiskt en verklighet därute också. Den styrs av folk som fullkomligt struntar i låtgå-ideer, de fixar till stan så att det passar deras intressen men uppträder gärna maskerade till förnyare och förbättrare av stadsmiljön.

Hur möter man det? Hur slår man undan benen för de politiska och kommersiella krafter som vill ha en stad av skiträdda, uppblåsta och skuldsatta bostadsrättsinnehavare, som slår mot arbetarklassen (det finns en klassaspekt av det här) och bygger var som helst hur olämpligt det än är och vilka värden som än massakreras till förmån för något aktieägarvärde? Yimby har bra tankar om kollektivtrafik bland annat, men (om jag inte missat något på sista tiden) tar man fortfarande prognoserna om inströmning av folk till Stockholm som en faktiskt beskrivning av vad som kommer att ske.

Just det där med illusorisk värld tycker jag låter tänkvärt: bostäder och butiker (samt caféer, dock utan forna tiders ölgubbar) accepteras, men fabriker och verkstäder har ingen plats i den nya täta staden. Och min käpphäst är ju kajerna som, käpprätt åt helsicke, fylls med bostadsrättslådor i stället för att användas just som kajer. Ett av de värre problemen i vår tid är inte att staden inte är tät nog, det är att den är indragen i spekulationskapitalets allt farligare virvelströmmar. (Då menar jag inte bara i bostäder och fastigheter, utan i alla grenar av samhället.) Kommer vi att få en stad som är tät men också rensad på allt som spekulanter inte kan dra omedelbar vinst av? - Det är en fråga värd att diskutera.





Se här, Årstafältet. Man kan gå ut där, vända sig om från övre bilden och se den nedre. Försvinna från staden för ett ögonblick om man inte lyssnar på trafikbruset i bakgrunden. Hur mycket värt är det att ha sådana möjligheter relativt nära Stockholms centrum? Många vill sopa bort det här och lägga en matta av hus över fältet. Eller ha en liten tuktad park kvar där ingen oordning får råda. Kanske de vill att arbetsplatserna i området också försvinner, som partihallarna exempelvis, så att det kan byggas ännu mer bostadsrätter och caféer och man slipper se arbetare?

Maskrosor och stadsplanering

Försommaren har slagit ner i form av några härliga bestånd av maskrosor på min gata.

Via tidskriften Arkitekturs tips hamnar jag hos en man som ser väldigt arg ut. Vill man ta risken av att möta honom i en mörk gränd?


Han heter Jonathan Glancey och skriver en massa arga ord också, på engelska, och en del förstår jag inte ens. Men budskapet är klart: Att snacka om att ens stad skall bli "världsklass" är banalt! Säger man till den här killen att "vi ska sätta vår stad på kartan" riskerar man väl en snyting också (välförtjänt)!

Lobotomiserad stadsplanering sprider sig som digerdöden skriver JG. Städerna börjar alltmer likna varandra trots att glädjen i städerna ligger i deras olikhet. Han skriver om Stockholm och Helsingfors:

The centre of Stockholm is under threat from a tide of thoughtless, shiny, air-conditioned architectural schlock, with politicians seduced by the idea that a “vibrant” city centre has to look like a computer-generated rendering of the most slickly dreadful and characterless place you can imagine, full of smiling people in casual clothes and with more witless shops dropped on them than the Luftwaffe dropped bombs on European cities a lifetime ago.

Stockholm is not alone. Architects in neighbouring Helsinki, a city that until very recently has been wonderfully itself, are slowly coming to terms with the fact that their Baltic city is about to get the “world class” treatment.

This means historic buildings being vandalised to ensure they suit the needs of wilfully vulgar global “brand” shops, the rerouting of trams from the historic centre because these, apparently, aren’t best suited to tourist-oriented “pedestrianisation” schemes and the loss of a culture famous for fighting off invaders and going its own happily modest way. “World class cities” spells architectural bombast, bling and banality.

Om man skulle tillägga något så vore det väl påpekandet att kapitalism och utslätning hör ihop. Håller inte Oslo också på att förvandlas till denna världsklass-smörja som överallt går ut på att mörda det intressanta lokala därför att det inte passar in i kapitalismens standardiserade mallar för hur städer skall se ut? "Arkitektoriska bombasmer" - jo, det kan man hålla med om. Med omtanke om mig själv och läsarna lägger jag inte in mina senaste bilder av hur WaterFront ser ut sedd från Söder Mälarstrand, men borde inte förövarna att detta brott mot Stockholm få stå vid skampålen och sedan drivas ut ur staden för evigt!

En del människor tycker illa om maskrosor, men de är mycket trevligare än en stadsplanering och arkitektur som "har världsklass" (och "är placerad på kartan")!

Sista inlägget

Ja, man blir inte gladare av att älta olyckor och konstigheter. Så det här blir nog sista inlägget om eländet som dränker Stadshuset. Kan ju älta Slussen ett tag i stället ... .

Alltså, förhoppningsvis sista inlägget om det här stället ...


... som ligger i Sverige men av någon anledning inte har ett svenskt namn. "Strandhuset" låter väl inte häftigt nog. Här är för övrigt en bild som jag tog i fredags, liksom de flesta andra bilderna i den här postningen, när jag står och kikar in genom "Strandhusets" fönster.



Vad döljer sig för skumrask inne i dunklet? En stund innan jag tog bilden hade jag gjort ett av mina alltmer sällsynta besök nere i centralaste Stockholm. Gick förbi Kulturhuset och upptäckte en stor fin modell över staden, med planerade och pågående byggen markerade. Det blir inte perfekta bilder med min lilla fickkamera, men antag att något i stil med bilden nedan hade skickats ut innan "Strandhuset" byggdes.



Eller så här, med lite markeringar, så att ingen kunde undgå att jämföra omgivningens inverkan på Stadshuset? Det har antyder att bra modeller bör plockas fram på ett tidigt stadium av byggprojekt, för de säger klarare än glättade arkitektritningar hur resultatet kommer att bli, Men jag antar att de politisk-ekonomiska intressena som driver på här inte är intresserade av estetiska aspekter.

***

En stor husmassa och tråkig trafikramper trycker ner Stadshuset till format av en liten röd stuga






Ja, här slutar jag. Notera bara hur inte bara Stadshuset utan även Klara kyrka krymper under anstormningen av nya stora huskroppar. Bilden tog jag från Pålsundskanalens mynning i Riddarfjärden i morse.

Wolodarski om Waterfront

Som en komplettering till föregående inlägg kan hänvisas till Lars Epsteins blogg, där arkitekten Wolodarski får bekräfta att den där Waterfront-blaffan inte är världens mest lyckade.

Vi har inte hållit måttet. Vi förklarade inte hur det skulle komma att se ut. Det är inte politikernas fel. Vi arkitekter skulle ha förklarat för dem hur Waterfront Building skulle komma att se ut”.

Så svarade Aleksander Wolodarski, planarkitekt på stadsbyggnadskontoret på min fråga: ”Är Waterfront rätt byggnad på rätt plats och med rätt proportioner?” Hans svar kan således sammanfattas i ett enda ord ”Nej.

Lite skeptisk som jag är undrar jag om detta är HELA sanningen. Fanns det inte folk som i förväg larmade om vad som var på gång, att man var i färd med att slå ner en rejäl påle i Stockholms innerstads känsligaste kött? Skeptisk, som sagt, och jag misstänker fortfarande att det i hög grad handlar om politiker som vill leka affär, om exploateringsintressen som har riktiga affärer - och sedan en klack av mindre klartänkta förtätningsentusiaster som har svårt att se flera steg framåt. Kan man hoppas att det blir en nyktrare stadsplanering framåt?

Vyer mot och med Stadshuset

Den här fina bilden är på några dagar när 18 år gammal. Det är inte jag som tagit den, fotografen heter Andrea Gerak, men jag hittade den hos bloggkollegan Torparhustrun som betraktat Mälardrottningen härifrån. Notera Stadshuset i centrum, och en ganska ren och snygg horisont runtomkring. Nedan är en bild som jag tog för bara ett par timmar sedan, från ungefär samma position - men jag flyttade perspektivet bara litegrann åt höger. Och då har vi den hemska blaffan där, "Stockholm Water Front". Redan sett i den här vinkeln märker man hur Stadshuset liksom krymper.




Och inte blir det bättre med solsken heller. Den här bilden lade jag upp på bloggen den 20 mars på tal om hetsbyggandet i Stockholm. Man måste vara ganska så okänslig för de existerande estetiska kvaliteterna i centrala Stockholm om man tycker att den här kombinationen ser bra ut. Men jag tvivlar på att det handlar om att "se bra ut", det är nog snarare en fråga om att pressa ut maximalt med pengar genom maximal exploatering av Stockholms innerstad.

Klicka på taggen "Stockholms stadshus" nedan så bör du få upp fler artiklar och foton om detta nu alltmer nedtryckta palats för Mälardrottningen.

"Stockholms hetsbyggen"

Stadshusets tidigare rätt ostörda takprofil har fått en "puckel".

Erik Berg är en av de mest skärpta vänsterbloggarna och tillika arkitekt. Idag läser jag en pappersartikel av honom i FIB/k nummer tre för i år som handlar om Stockholm och förtätningen. Stockholms hetsbyggen är titeln. Hoppas den kommer på nätet eftersom den har bredd och djup. Erik håller till på västkusten, men här är ett blogginlägg som specifikt handlar om Stockholm och Farsta.

Nå, vad är det som händer? Hämningarna har släppt, här skall inte rivas för att ge "ljus och luft" längre. Nu viftar man med prognoser om jätteinflyttning till Stockholm och kräver att det byggs på alla möjliga och omöjliga ställen. De möjliga är väl OK, men de omöjliga ...? Storkapitalet hugger klorna än djupare i Stockholm, småkapitalet och småfifflarna följer efter. Kommunen abdikerar från sitt ansvar. Eller om man nu tycker att ansvaret går ut på att vara dörrmatta åt exploateringsintressen och rena spekulanter. Staden skall byggas inåt! Grönområden skall byggas bort, för där blir man otrygg! Områden inom och utom kommunen som skulle kunna vara användbara för expansion säljs bort, kommunägda fastigheter säljs till skumraskbolag. Allt som verkar vettig planering bryter samman.

Erik kontrasterar Hammarby sjöstad, som han verkar tycka är rätt bra, mot Liljeholmskajen "... som speglar förskjutningen in i det alltmer storskaligt brutalistiska".

Scen från Liljeholmskajen - Sjövikstorget. Jag har kommenterat den tidigare i bloggen, liksom det där med bostadsrättsvansinnet.

I bakgrunden finns Alliansens maktlystnad: Stockholm skall fyllas med skuldsatta, själviska och rädda bostadsrättsmänniskor som i all evighet skall rösta på dem. Men det är klart, vore det någon fart på oppositionen skulle den hitta utvägar för det också, som befriare av de skuldsatta. Men det vågar man väl inte. De sitter med fingrarna i syltburken de också.

Erik skriver också om planeringen av Västra City. Det vi kan se på bilden överst, det som sticker upp bakom Stadshuset och just i den där vinkeln ändå ser ganska blygsamt ut, kallar han "... en regelrätt våldtäkt på den mest klassiska av Stockholms stadsrumsvyer. ... Ett stenkast från Ragnar Östbergs stadshus, som spelar den mest centrala solistrollen i Stockholmsensemblen, har en fetlagd glasblobb givits tillstånd att klättra över bebyggelsen".

Ja, titta på skiten sedd från den här vinkeln! Bilden tog jag i början av mars. Är det för hårt att hävda att Stockholm styrs av ett gäng fullständigt kulturlösa idioter?

Arkitekter om bostadspolitik

Här är ett långt klipp från en text som utgivits av Sveriges Arkitekter. Jag har skrivit om den här ur andra synvinklar, men nedan handlar det om bostadsbyggande:

Svenskt bostadsbyggande har haft en central roll i formandet av en svensk identitet under modern tid. Förändrad, och i många avseenden nedrustad, bostadspolitik har under de senaste decennierna förändrat förutsättningarna. Bostadsbyggande sker i dag i allt väsentligt på marknadens villkor och utifrån människors köpkraft och betalningsförmåga. För människor med svag köpkraft, och för människor som har andra bostadsbehov än de som varit historisk norm, finns få alternativ. Vi har inte längre en, utan många olika bostadsmarknader. Vi har barnrika, stora familjer som trängs i alltför små lägenheter med undermålig kvalitet. Vi har tömda bostadshus i avflyttningsområden.Vi har bostadslösa unga vuxna och vi har kvarboende äldre par i stora villor som inte vill flytta eftersom det är exceptionellt ekonomiskt ofördelaktigt.



Politiken behöver tydligare förhålla sig till det faktum att svensk bostadsmarknad har blivit alltmer komplex. Samhället kan inte fullt ut överlämna till marknaden att lösa alla frågor kring bostadsförsörjningen. Kommunerna har enligt lag ett ansvar för att planera bostadsförsörjningen så att alla i kommunen kan leva i goda bostäder. Vi behöver en ny form av möte mellan staten, kommunerna och den privata marknadens aktörer för att lösa upp knutarna på svensk bostadsmarknad.


Allt mer differentierade behov och olikartade bostadsmarknader förutsätter fler alternativ, både när det gäller dem som exploaterar och bygger och de lösningar som tillhandahålls. Fler aktörer behövs som kan utveckla alla tänkbara kombinationsmöjligheter av stort och litet, enkelt och exklusivt. Även om behovet av nya bostäder är stort är det mesta redan byggt. Hur vi förvaltar, utvecklar och bygger om är avgörande för större delen av bostadsbeståndet. Men nybyggnad, som bara utgör en bråkdel av det samlade bostadsbeståndet, innebär den bästa chansen till förändring. Det är därför avgörande att satsa på utveckling och nytänkande när nya bostäder planeras och byggs.

Kommunerna måste hålla emot när exploatörer och bostadsbyggare enbart erbjuder sina säkra kort och standardiserade bostadslösningar. Kommunerna bör också utveckla egna program för miljöanpassat bostadsbyggande med utgångspunkten att en byggnad ska ha så liten påverkan på miljön som möjligt både under byggtid och byggnadens livslängd.



Unga vuxna har idag en mycket svår bostadssituation. Endast hälften av unga vuxna i åldrarna 20–27 år har en egen bostad. Situationen är särskilt problematisk i tillväxtregionerna och i de största städerna. Redan idag behövs 150.000 lägenheter för att ge alla unga vuxna ett eget boende. Bostadsbrist finns i hälften av landets kommuner och antalet människor som inte har det boende de önskar ökar ständigt i samhället. Inte bara unga efterlyser billiga hyresrätter. Varierande, och allt mindre, hushållsbildningar ökar behovet av mindre lägenheter, primärt också billiga sådana. Den ökade andelen äldre motiverar särskilda satsningar som gör att äldre kan klara sitt boende utan att behöva hänvisas till mer institutionaliserade boendeformer.

Vad göra med bunkern på Hornsbruksgatan?

Här ovan: bunkern på Hornsbruksgatan som innehåller tunnelbanan, diverse kontor, och en transformatorstation. En del tycker väl att den är så ful att man borde riva, men det är slöseri med resurser. Det enkla är helt enkelt att putsa upp skalet och fundera på hur det kan passa in i miljön.




Vi är alltså på före detta Brännkyrkagatan nära Hornstull, ett område där det fanns åtminstone en större fabrik (skofabriken) och smärre verkstäder på andra sidan Varvsgatan. Bara några hundra meter bort ligger andra före detta industriområden, i Bergsundsområdet och på Reimersholme. Jag är inte positiv till att tvätta bort Söders historia som en arbetarstadsdel.



Interiör från gamla skofabriken (lånat från Stockholmskällan).


Men låt oss hålla oss till Hornsbruksgatan och till den trista betongen - vad göra? Ett förslag kan vara att helt enkelt klä in byggnaderna i tegel så att det blir något i stil med industrifastighet! Nu har jag inte ritat tegelstenarna, men det här skulle kunna bli rena murarmästarprovet där fasaden kunde klädas med fina tegelmönster (förband heter det visst på fackspråk). Det skulle bli som en östlig utliggare till fabriksfasaderna ner mot Hornstull. Eller ta ett steg till och göra väggarna till riktiga konstverk med tegelmönster, kanske som hyllningar till de numera bortglömda skoarbetarna. Eller till fattighjonen på Högalids vårdhem på andra sidan Hornsgatan kanske?

Notera en detalj på min grova teckning med kritor: det som ser ut som ett torn är i själva verket en hiss! "Tillgänglighet" är ju ett honnörsord, så jag har ritat in en hiss som går upp till terrassen. Förra hösten såg det ut så här på terrassen när jag gick förbi:



Skulle man inte kunna göra någonting av den här tomma och ogräsbeväxta ytan? Jag har funderat på att vissa omöjliga ytor i stan kunde förses exempelvis med växthus. Skulle man inte kunna ha några sådana här? Kommer det möjligen upp varmluft från tunnelbanan som skulle kunna tas tillvara för uppvärmning?

***

Så här ser "bunkern" ut uppifrån. Rätt stora ytor som för närvarande inte används till något. Jag markerade platsen för hissen (röd fyrkant) som skulle medge att även folk som har svårt att röra sig skulle kunna komma upp på den i framtiden öppna terrassen, samt vidare upp på gångvägarna i parken. Jag antar att det finns höjdskillnader mellan gångvägen och ner till den nuvarande trappan ned till Hornsbruksgatan, och att det kan orsaka problem.




Det finns frågor om resten av gatan. Den sida som ligger mot hörnet av Borgargatan är en bergvägg enligt bilden nedan, och den borde kunna vara som den är. Stockholm är ju ett bergigt ställe, så varför försöka dölja detta faktum?



Möjligen kunde man ju piffa upp den där betongmojängen - är det något utblås för tunnelbanan?

Men området mellan tunnelbanehuset och Varvsgatan kanske kunde förses med någon ytterligare installation? Varför inte bygga in sopstationen i något som kan förväxlas med en klassisk söderkåk?

Arbetsgrupp för Hornsbruksgatan

Man skämtar inte om allvarliga saker. För ett tag sedan lade jag upp en taskig skiss med ett förslag vad man kan göra med den delvis ganska betryckande Hornsbruksgatan här på bloggen. Kanske dags att göra om den, fast lite snyggare och med allvarligare motivering den här gången? Jag tycker faktiskt att grundidén - en klassisk Södergata - inte är så tokig.

Nu fick jag syn på ett inlägg i Lars Epsteins blogg på DN som handlar om en nybildad arbetsgrupp för att ta byggplanerna på Hornsbruksgatan under specialbehandling, så att säga. Arbetsgruppens hemsida finns här. Debatten vid Epsteins inlägg följer i viss mån det upphetsade tonläge som ofta inträder när stadsbyggnadsfrågor diskuteras i Stockholm. En del är väldigt mycket för/emot, om man säger så! Själv anser jag det upprörande att det ens viskas om bostadsrätter i en stad som behöver mängder av hyresrätter och i en nationalekonomi som inte har behov av fler skuldsatta småpajsare. Möjligen hinner en ny konjunktursvacka sätta stopp för det där projektet.

Men som sagt: att få till en mindre deprimerande och betongbunkerartad gata borde väl ingen ha något emot? Skulle man inte åtminstone kunna sätta på en ny fasad på själva "bunkern" så att den ser trevligare ut?

Byggs den stora vyn igen?

De här bilderna kopierade jag från Foto-Lasses blogg. Han har, antar jag, varit nere på Peder Myndes backe med sin fina kamera och plåtat den fina Slussen-modellen ur en ny vinkel. Jag var ju där tidigare och plåtade med min enklare fick-kamera för ett tag sedan, några bilder finns här. På en av dessa bilder ritade jag in ungefär den siktlinje som Lasse vill visa på högra bilden ovan, fast sedd utifrån Saltsjön. Linjen skulle fortsätta rätt ut om den inte bröts av spekulationsbygger (för det är det väl?) på vänstra kanten.


Vill vi verkligen ha Stockholm igenbyggt på det här sättet? Eller om man säger "tilltäppt"?