Sett mot Kungsholmen över Ulvsundasjön

I somras promenerade jag från Alvik och runt Ulvsundasjön. Det var 12 juli. Innan jag tog bilderna nedan hade jag dokumenterat litegrann av Tvärbanans utbyggnad mot norr, se här.

Det var nog ett år sedan jag gick runt Ulvsundasjön förra gången, och en del saker förändrar sig över tiden. Inte så konstigt i en stad där det händer saker hela tiden. Det som en gång var en industriell utkant av den gamla industriella stadsdelen Kungsholmen har nu bytt utseende helt och hållet.

Försök ta upp den här bilden till större format. Här kan man jämföra den nya bebyggelsen till vänster med den äldre till höger. Om man ignorerar de nya höghusen verkar det inte vara någon större skillnad sedd på håll!

Å ena sidan ser det kanske futuristiskt ut. Å andra sidan, finns det inte en tendens att futuristiska byggnader fort ser gamla och 'daterade' ut?

När staden är som vackrast

... ja det kan väl vara ungefär nu, eller hur? Riddarfjärden och Kungsholmen i bakgrunden tittar upp ovanför ett härligt blommande nyponbuskage vid Söder Mälarstrand. Bilden blir bättre om du klickar upp den i större format!

Under morgonpromenaden noterade jag att folk börjat bada (för kallt för mig i Mälaren ännu!), att näckrosorna snart har slagit ut i Årstaviken och årets nykläckta fiskstim drar omkring längs stränderna. Det är det här som kallas högsommar!







Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Almedalsveckan – Mediejippo för losers, Anders_S skriver Flyktingvänliga Sverige och de flyktingvänliga svenskarna, H Palm skriver Om en konstnärs död., Björn Nilsson skriver Lästips om Nepal

Söndagsförmiddag med dis och dimma

Det regnade, det var disigt, just så glåmigt som på bilden var det för några timmar sedan på Söder. Snön regnar bort, kvar finns en del otrevlig is (hoppas inte eländet fryser till i natt!). Men en talgoxe drar till med ett kraftfullt ti tu flera gånger, och ute från Riddarfjärden hörs gråtrutars vilda skratt. Är det inte lite känning av vår i luften, trots att vi bara är i början av vintermånaden?

Disigt väder har dock ur fotograferingssynpunkt den fördelen att fotografen inte behöver bekymra sig så mycket om hårda kontraster mellan ljus och skugga. Det är bara att ta sina bilder. En pråm speglar fören i det blanka vattnet. Det var helt vindstilla.

Man ser över från Söder till Kungsholmen, men så mycket mer är det inte. Är det inte faktiskt en ganska fridfull stämning när dimman sänker sig och trafiken är nästan obefintlig, som denna söndagsmorgon!

Det har varit till och från med is i Mälaren. Nog mest från, kan vi säga. Men ibland har det varit tillräckligt med is för att dra med en vassrugge.

Isen är trasig i Pålsundskanalen - en och annan spegling av strandens träd syns bland flaken.

Höstlig vandring runt Riddarfjärden

Jag gick ett varv runt Riddarfjärden i eftermiddags. Höstlöven glödde samtidigt som himlen var täckt av moln, luften var lite disig, och därmed var läget bra för fotografering utan alltför starka kontraster mellan ljust och mörkt.

Höststädning. Några gubbar i en skylift beskär träd på Långholmen. Det ser ändå häftigare ut när det är arborister på gång, folk som svingar sig omkring uppe bland grenarna utan tekniska hjälpmedel av den här sorten.

Från Västerbron ser man färgerna nere på Långholmen och bort mot Kungsholmen och Stadshuset. På tal om färger: på våren är grönskan varierad i många olika toner, för att mot sommaren bli tämligen slätstruket "grön". På hösten är vi tillbaka i färgvariationerna igen, men nu ännu mer uttalade. Kan det vara som med livet - vi föds som original, växer upp till kopior, men på slutet bryter individualismen åter igen hos en del av oss?

Långholmens nordöstra sida. (Det berömda fängelset ligger inte åt det här hållet.) Det är en upplevelse varje höst när färgerna flammar upp bland Långholmens träd. Snart faller bladen bort och man kan se vilken stor stenbumling holmen i själva verket är. Och i bakgrunden ligger Söder och dess höjder. Tittar man efter bakom träd och hus så är Stockholm ett jäkligt backigt och stenigt ställe!

Villa Rålambshov, nedanför Västerbrons fäste på Kungsholmssidan. Enligt Stockholms byggnader: "Den lilla träbyggnaden med förhöjt gavelformat mittparti ligger vackert i sluttningen mot Mälaren." Det håller jag med om. Arkitekt var CC Gjörwell, och som av en händelse ligger Gjörwellsgatan bara en bit härifrån.

Med en poetisk sväng kan man säga att den här knäckepilen på Norr Mälarstrand tittar under lugg ut mot Riddarfjärden.

Riktar man kameran rätt kan man få det att se riktigt idylliskt ut med Strand Café på Norr Mälarstrand. Om några månader kanske isen ligger härutanför och pimpelfiskarna står där med sina borrar och fiskar ... ja, vad får de, abborrar kanske? Jag vet faktiskt inte.

Två färska stockholmsbilder

Bild tagen på onsdagskvällen: solen har ännu god tid på sig innan det är läggdags bakom Kungsholmens horisont någonstans, men en fantastisk kvällshimmel visar upp sig ovan Riddarfjärdens småkrusiga yta. Moln ligger både framför och bakom solen och gör det pastellfärgade ljusspelet extra spännande. Över huvud taget tycker jag att ljuset över Riddarfjärden borde kunna hålla konstnärer lika sysselsatta som exempelvis det berömda ljuset vid Skagen i Danmark. En skog av byggkranar står som svarta profiler mot himlen - som master på stora segelfartyg - det är för nybyggnaderna bortåt Lindhagensgatan antar jag.





Tisdag förmiddag och Kungsholmen, närmare bestämt Tegelbacken. Ett stycke friluftskonst i japansk stil, med några råa klippblock och lite vegetation. (Vilket påminner mig om att jag borde göra ett besök vid Japanska dammen i Bergianska trädgården snart - där brukar det vara fint så här års!) Är det så här konsten bör se ut i en förtätad stad, som miniatyrträdgårdar exempelvis? Om de bara fick vara ifred skulle jag kunna tänka mig några bonzaier här också. Problemet är att de förmodligen inte skulle få vara ifred. Man skulle kunna göra så mycket fint, men det finns så många människor som inte är fina - där har vi problemet.

Jag förstår mig inte så mycket på bildtolkning, semiotik, och jag undrar vad det är för budskap som den här uppställningen på Tegelbacken vill sända oss. Kan det vara det klassiska: "Under gatstenarna finns sanden" (underförstått på badstranden)? Och att vi faktiskt kan bryta oss loss härifrån och nå paradiset om vi vill?

Eller något annat, kanske att mänskligheten har trängt fram så långt på alla fronter att utrymmet för den rena naturen knappt finns kvar längre, utan bara finns som några kvarlämnade fragment mitt i vår stimmande vardag? - Jag vet verkligen inte.