Fel i rollbesättningen?

Varvsgatan, fredag förmiddag

Eventuella yimbyister som läser det här får väl skriva och rätta, men det är så att jag har fått för mig att det finns en dramaturgi i berättelsen om den nutida stadens omvandling som inte stämmer. Så här är det:

Jag har fått för mig att en del människor vill se kampen mellan det goda och det onda här i Stockholm som en kamp mellan stackars bostadssökande från landsbygden å ena sidan, och en elit av stadsbor som blånekar till att bygga något nytt i sina fina kvarter. Stackars småfolk mot en fisförnäm kulturelit.

Vad händer om man ändrar rollbesättningen då? Om man å ena sidan har ondskefulla gentrifierare: exploatörer, stadshuspolitiker, mäklare, juristfirmor och liknande figurer, och å andra sidan vanligt hyggligt folk i form av arbetare, lägre tjänstemän, pensionärer och liknande som skall jagas undan så att staden kan fyllas med representativa gentrifierade bostadskvarter? Då är det en annan sorts kamp mellan elit och underklass än i första exemplet, och faktiskt ett attentat mot idén om en blandad och livlig stad där människor kan mötas.

Förr i tiden hade överklassen på Östermalm nära till underklassen, för den bodde i gårdshusen medan de välbeställda bodde mot gatan. Numera vill överklassen ha det fina helt för sig själv och slippa se plebejerna, och jag tror det är mer av detta, och mindre av omsorg om lantbefolkning som letar efter bostäder, som driver mycket av vad som sker i Stockholm nu. Snart finns inte mycket kvar av "det härliga Söder", om man med det menar en blandad stadsdel där det även finns plats för folk som inte skall bo gentrifierat.

Hårt inlägg om Plankan

Från ett av mina tidigare blogginlägg om Plankan

Bloggen Arbetsbok har ett hårt inlägg om kvarteret Plankan. Det handlar om gentrifiering, om mobbning och förakt mot de ofta äldre människor som bor där, om vad Alliansen gör med vår stad. Läs! Bland annat bör stadsförtätarna läsa, och fundera över vad det är för mänskligt pris de är villiga att betala och vad det är för intressen de egentligen tjänar. Är de själva villiga att bli utkörda ur Stockholm för att ge plats för en snorkig, över öronen skuldsatt "medelklass" - eller tillhör de själva den när människor i Plankan och annorstädes hånas och avfärdas som mindre vetande? Och man kan fundera på fördelningen mellan äkta engagemang för Stockholm och byggmästararrangerad "astroturf" i förtätarrörelsen!

Bort från förorten - i USA i alla fall

Sverige är inte USA vilket vi skall vara glada för. Sverige är Sverige och här ser det annorlunda ut på många sätt. Men det finns likheter också och förhållanden att ta varning av. Extremer som man bör undvika, exempelvis, som de värsta exemplen av stadsutglesning.

Eftersom den här bloggen delvis handlar om stadsplanering tar jag mig friheten att hänvisa till några artiklar i USA-press på nätet. Ursprunget var den här som jag hittade hos HuffingtonPost för någon dag sedan. Ytterligare finns här och här.

Jag tror artiklarna kan vara av intresse för yimbyister i Stockholm också. Visserligen har vi inte den enorma utbredning av förorter här som där, men utbrett, bilberoende och kulturellt fattigt är det lik förbaskat på många håll. I dessa artiklar får man en bild av att bland annat energikrisen gör att utflyttningen från innerstäderna bromsas upp och återflyttning har börjat. Det blir helt enkelt för dyrt att pendla långa sträckor med bil, och man upptäcker att det är ju trevligt att bo så till att man har affärer och annat inom gångavstånd. Och man blir mindre fet om man går mycket - viktigt där borta där fetma är ett rejält hälsoproblem. Miljö- och resursvänligt är det ju också. Fastighetskrisen bidrar till den här trenden, men den fanns redan tidigare.

Most Americans now live in single-family suburban houses that are segregated from work, shopping, and entertainment; but it is urban life, almost exclusively, that is culturally associated with excitement, freedom, and diverse daily life. [Ungefär vad Marx och Engels hävdade redan på 1840-talet, för övrigt.] And as in the 1940s, the real-estate market has begun to react.

People are being drawn to the convenience and culture of walkable urban neighborhoods across the country—even when those neighborhoods are small.

En annan märklig sak som påtalas är att det förfall och kriminalitet som tidigare kännetecknade de gamla stadskärnorna, och som fick mängder av människor att fly ut till taskigt byggda "McMansions", i fastighetskrisens kölvatten nu har flyttat till ytterområdena. Därute finns en massa lediga hus där man kan kinesa om man är brottsling eller knarkare. Och detta lär ju jaga på den övriga befolkningen att försöka flytta in mot stadscentrum igen. I det sammanhanget nämns gentrifiering som jag skrivit om tidigare, och det är inte en odelat positiv process även om det verkar så i en artikel här. Visserligen försvinner en del bus när ett område gentrifieras, men även hederligt folk trycks ut - och vem kan garantera att de som flyttar in inte också är bus av någon sort?

Portland framhålls som ett föredöme. Där satte man stopp för "urban sprawl" för länge sedan och är nu högt på listan över de bästa städerna i USA.

Ett sista intressant påpekande: Om New York City vore en egen stat skulle den vara den mest energieffektiva i USA. Det är inte bara så att Manhattanborna åker kommunalt eller går, de värmer oavsiktligt upp grannarna ovanför.

"I en röd liten stuga ska vi bo ..." ... men på en flotte vid Riddarfjärden kanske inte är världens lämpligaste plats. Det kanske finns en del smygkontor i krokarna som kunde utrymmas och återställas till bostäder?

Kan vi lära av det här? För Allianspartister som dyrkar "Amerika" finns det en del att ta till sig. Förhoppningsvis ganska snart, och inte med ett årtiondes eftersläpning. Den gammalmodiga idén med utspridd bebyggelse beroende av privatbilism bör skrotas och de samhälleliga resurserna bör läggas på hållbarare system för transport av människor och varor. En viss förtätning kan ske inåt statskärnorna. Men jag antar att det finns en gräns någonstans där det blir för tätt och trivseln bryter samman.

Gentrifiering måste bekämpas. I Stockholmsregionen är det inte bara Stockholm och ytterligare några få kommuner som skall bygga, alla är ansvariga för att bygga hållbara centra som i stort sett kan stå på egna ben samtidigt som de är förbundna med effektiva kommunikationssystem. Man kunde försöka förtäta i ytterområdena - en av artiklarna nämner i förbigående att det ofta inte fungerar så bra. Men kunde man expropriera småhusområden och bygga exempelvis Huddinge centrum på femtiotalet borde man kunna göra något liknande idag. Handens centrum bör vara på väg åt det hållbara hållet. Det trista med båda dessa ställen är väl bland annat att stora vägar drar rätt genom centrumområdena.

Gentriering - fortsättning

Historien med Ringen som jag skrev igår blåser upp till skandal modell större, och det är bra. Idag förmedlas bortförklaringar från bostadsrättsföreningen via DN av typen "jamen vi har lämnat ut det här till förvaltning och vi har inget ansvar för vad förvaltaren har för sig". Nä, ibland är det väldigt svårt att hitta folk som verkligen vill ta ansvar. Kan jag lämna bort ett arbete som skall utföras för mig och hos mig, och kanske till och med vara insyltad i företaget som gör jobbet, men ändå hävda att jag inte har något ansvar?

Att notera: I Ringen finns det förutom bostadsrätter massvis med hyreslägenheter, med andra ord en kassako där pengar i lugn takt kan rinna in år efter år till föreningens kassa. Det vill säga om man inte vill leka affär och sälja av dem. För vad händer då? Enkelt att räkna ut: föreningen får en engångsinkomst och sedan blir det inget mer. Lika smart som att sälja av offentligt ägda företag för att kunna sänka skatten några öre idag, utan avseende till framtida inkomster och utgifter. Eller för att ta den gamla liknelsen om att det först är varmt och skönt när man pinkar på sig, men sedan kan det blir kallt och otrevligt.

Det unika i det här fallet är inte att förvaltaren, med sina planer på onödiga standard- och hyreshöjningar för att få bort hyresgästerna, har uttryckt sig "klumpigt" som bostadsrättsföreningens kassör påstår - det unika är att man använt brutalt klarspråk. Det är bra. Då vet man vad det är för folk i farten och de blir lättare att ta itu med. Ett levande Stockholm har inte plats för någon gentrifiering. Det kan man hålla på med i Djursholm eller så.

Gentrifiering i praktiken - tvi

Dagens Nyheter skriver idag om Ringen vid Skanstull, den centrumanläggning som fastighetsskumrasket Boultbee köpte för inte så länge sedan. Redan innan köpet varnades för att Boultbee inte var långsiktiga, vilket naturligtvis ignorerades av Alliansen. Är man allianspartist behöver man inte lyssna på andra människor, man har den egna oantastliga ideologin som rättesnöre. Nu vill något mystiskt konsortium där bostadsrättsföreningen (eller snarare några drivande personer däri) köpa loss delar av Ringen, men inte bara det. Värre än så:

Sedan bostadsrättsföreningen köpte fastigheten (övre delen av fastigheten Rektangeln 21) den 15 maj i år har styrelsen hunnit göra flera stora affärer. Vindarna har sålts och ett avtal har slutits med ett företag som ska renovera de 100 hyreslägenheter som ägs av föreningen. 288 lägenheter är upplåtna med bostadsrätt.

Ringen byggdes 1988 av Familjebostäder under ledning av Stefan Landgren, som nu är kassör i bostadsrättsföreningens styrelse och drivande i de affärer som föreningen nu är inblandade i.

Redan dagen efter bildandet tecknades ett förvaltningsavtal med företaget Bricks, som i sin tur ägs till 100 procent av riskkapitalbolaget Ecoland. I avtalet ingick att hyreslägenheterna ska renoveras.

I utbyte ersätts Bricks för de ökade hyresintäkter som renoveringarna resulterar i. Dessutom får Bricks del i framtida försäljningsintäkter när hyreslägenheterna säljs.

Ecolands styrelse bedömer enligt ett memorandum den sannolika vinsten av affären till mellan 80 och 150 miljoner kronor inom fem år. Vinsten ska uppkomma när hyresgäster flyttar och lägenheterna säljs. Enligt samma dokument kommer hyresgästerna troligen att flytta efter renoveringen eftersom hyran kommer att höjas väsentligt. (Min kursivering, Björnholm)

Detta är ett gott skäl att se över vad bostadsrättsföreningar skall få göra. Vad är det för människor som skall ut, vad är det för människor som skall in när de här fina affärsmännen rumsterar om. Dessutom, vad är det för såskoppar till bostadsrättsinnehavare som tillåter det här att fortgå? Är bostaden något att bo i eller är det ett spekulationsobjekt? Ju mer Stockholm växer, desto mer angeläget kommer det att bli att se till att spekulationen hålls borta, annars blir situationen ohållbar. Jag har tidigare skrivit om gentrifiering - här har vi ett otäckt praktiskt exempel. Det måste vara en första rangens uppgift för alla politiker som känner ansvar för Stockholm som en levande och blandad stad att få stopp på det här.

Smygkontorisering

När jag igår listade upp ett antal tänkbara åtgärder för att åtminstone störa gentrifieringen av Stockholm glömde jag en, men den kommer här:

• Rensa upp i smygkontoriseringsträsket

Jag har inte den ringaste aning om hur många lägenheter som olovandes används för kommersiell verksamhet av olika sort, men det kanske vore värt att få fram siffror och sedan klämma åt de jäklarna. Lika lämpligt som det är att folk bor i källare eller butikslokaler för att ha någonstans att bo, lika lämpligt är det att bostäder förvandlas till kontor.

Jag har svaga minnen av att det pratades om smygkontorisering för rätt många år sedan, men sedan har det varit tyst. Och det gör mig misstänksam. Visade det sig att problemet var försumbart, eller finns det för många intressen inblandade som inte vill ha en upprensning? Kunde man få loss några tusen lägenheter vore mycket värt.

Och vad göra med de hemlösa kontoren då? - Man kanske kunde smälla upp några baracker åt dem i förorterna, omkring tunnelbanans ändstationer?

Gentrifiering

Den här krabaten - försedd med skrattmåsens ständigt förvånade min - har inga bekymmer av den sorten som jag nämner i bloggposten. Boendet är gratis för måsen, den boende fixar inredningen själv, det är allt. Fotograferad vid Rålambshovsviken tidigare idag.

"Gentrifiering" är ett nytt ord att lära sig. Praktiskt innebär det att vissa bostadsområden töms på vanligt folk och i stället fylls av rika knösar. Det händer exempelvis i eftertraktade stadskärnor. Hyresrätter ersätts av bostadsrätter och priserna rakar i höjden. Ganska få har råd med det. Övriga människor trycks ut i förorter långt bort, om det ens går att hitta bostäder där. Hur det är i San Francisco och annorstädes kan man läsa här.

Jag stötte på ett nöjsamt exempel nyligen på vad som händer när man låter de rika knösarna ta över en kommuns hela bostadsbestånd. Vaxholm har väldigt svårt att få in knegare utifrån för att göra de jobb som knösarna inte vill göra - knegarna har ju inte råd med de våldsamma bostadspriser som nu råder i kommunen! Så hur löser man det i en kommun där ledningen för död och pina inte vill ha något med hyresrätter att göra? - Det verkar inte som man har någon lösning inom nuvarande ideologiska ramar, så då kanske ingenting blir gjort!

Vaxholm må vara ett udda exempel men tendensen finns ju också i Stockholm. Här finns en del saker att göra för att se till att innerstaden inte blir ett reservat för de rika, förslagsvis:

• Öka mängden tillgängliga hyreslägenheter (centralt och i ytterområdena, inklusive Bromma flygfält)
  
• Se till att hyrorna är låga
• Stoppa nya ombildningar till bostadsrätter tills man funnit ett bra sätt att eliminera spekulation i boendet
  
• Finn en metod för att tvinga knös-kommunerna omkring Stockholm att bygga hyreslägenheter
  

Bostadspolitiken måste vara praktisk, inte en tummelplats för koalitionen (eller skall vi säga Alliansen?) av spekulanter och ideologiskt förblindade politiker.

Fotograferat vid Kungsholmstorg idag. Är detta månne lösningen: en flotta av småhus parkerade på Riddarfjärden? Ett småhus är det i alla fall, och med gentrifiering kan man misstänka att trycket att bygga stadsvillor (inte av den här typen, utan flottare kåkar) kommer att öka. Och inte kommer vanligt folk att ha råd att bo där inte, det kräver att politiken görs om rejält. Som varande rätt ofin av mig tycker jag att man gott kan införa en bannlysning av nybyggda småhus inom ett antal kilometer från Stockholms centrum. (Centrum är Gustav Adolfs torg och statyn mitt därpå, för den som undrar.)