Ovälkommet besök

Inte har jag välkomnat den här båten i alla fall. Såg den när jag gick uppför Katarinavägen till mötet vid la Mano i morse. "Har vi fortfarande så stora skepp i svenska flottan?" undrade jag. Men sedan fick jag syn på piratflaggan. - Jaha, de där figurerna är här, ökända för att åka omkring med kärnvapen och inte respektera om hamnarna där de lägger till inte vill ha in atombomber. Typisk stormaktsarrogans. Varför skall fartyg från USA över huvud taget gå in i Östersjön? Bara ett sätt att bevisa att de kan köra omkring var de vill utan att bry sig om vad andra anser, kanske? Och så kanske de anser att Sverige ändå är så gott som anslutet till NATO, så det spelar väl ingen roll vad vi tycker.

Bort från förorten - i USA i alla fall

Sverige är inte USA vilket vi skall vara glada för. Sverige är Sverige och här ser det annorlunda ut på många sätt. Men det finns likheter också och förhållanden att ta varning av. Extremer som man bör undvika, exempelvis, som de värsta exemplen av stadsutglesning.

Eftersom den här bloggen delvis handlar om stadsplanering tar jag mig friheten att hänvisa till några artiklar i USA-press på nätet. Ursprunget var den här som jag hittade hos HuffingtonPost för någon dag sedan. Ytterligare finns här och här.

Jag tror artiklarna kan vara av intresse för yimbyister i Stockholm också. Visserligen har vi inte den enorma utbredning av förorter här som där, men utbrett, bilberoende och kulturellt fattigt är det lik förbaskat på många håll. I dessa artiklar får man en bild av att bland annat energikrisen gör att utflyttningen från innerstäderna bromsas upp och återflyttning har börjat. Det blir helt enkelt för dyrt att pendla långa sträckor med bil, och man upptäcker att det är ju trevligt att bo så till att man har affärer och annat inom gångavstånd. Och man blir mindre fet om man går mycket - viktigt där borta där fetma är ett rejält hälsoproblem. Miljö- och resursvänligt är det ju också. Fastighetskrisen bidrar till den här trenden, men den fanns redan tidigare.

Most Americans now live in single-family suburban houses that are segregated from work, shopping, and entertainment; but it is urban life, almost exclusively, that is culturally associated with excitement, freedom, and diverse daily life. [Ungefär vad Marx och Engels hävdade redan på 1840-talet, för övrigt.] And as in the 1940s, the real-estate market has begun to react.

People are being drawn to the convenience and culture of walkable urban neighborhoods across the country—even when those neighborhoods are small.

En annan märklig sak som påtalas är att det förfall och kriminalitet som tidigare kännetecknade de gamla stadskärnorna, och som fick mängder av människor att fly ut till taskigt byggda "McMansions", i fastighetskrisens kölvatten nu har flyttat till ytterområdena. Därute finns en massa lediga hus där man kan kinesa om man är brottsling eller knarkare. Och detta lär ju jaga på den övriga befolkningen att försöka flytta in mot stadscentrum igen. I det sammanhanget nämns gentrifiering som jag skrivit om tidigare, och det är inte en odelat positiv process även om det verkar så i en artikel här. Visserligen försvinner en del bus när ett område gentrifieras, men även hederligt folk trycks ut - och vem kan garantera att de som flyttar in inte också är bus av någon sort?

Portland framhålls som ett föredöme. Där satte man stopp för "urban sprawl" för länge sedan och är nu högt på listan över de bästa städerna i USA.

Ett sista intressant påpekande: Om New York City vore en egen stat skulle den vara den mest energieffektiva i USA. Det är inte bara så att Manhattanborna åker kommunalt eller går, de värmer oavsiktligt upp grannarna ovanför.

"I en röd liten stuga ska vi bo ..." ... men på en flotte vid Riddarfjärden kanske inte är världens lämpligaste plats. Det kanske finns en del smygkontor i krokarna som kunde utrymmas och återställas till bostäder?

Kan vi lära av det här? För Allianspartister som dyrkar "Amerika" finns det en del att ta till sig. Förhoppningsvis ganska snart, och inte med ett årtiondes eftersläpning. Den gammalmodiga idén med utspridd bebyggelse beroende av privatbilism bör skrotas och de samhälleliga resurserna bör läggas på hållbarare system för transport av människor och varor. En viss förtätning kan ske inåt statskärnorna. Men jag antar att det finns en gräns någonstans där det blir för tätt och trivseln bryter samman.

Gentrifiering måste bekämpas. I Stockholmsregionen är det inte bara Stockholm och ytterligare några få kommuner som skall bygga, alla är ansvariga för att bygga hållbara centra som i stort sett kan stå på egna ben samtidigt som de är förbundna med effektiva kommunikationssystem. Man kunde försöka förtäta i ytterområdena - en av artiklarna nämner i förbigående att det ofta inte fungerar så bra. Men kunde man expropriera småhusområden och bygga exempelvis Huddinge centrum på femtiotalet borde man kunna göra något liknande idag. Handens centrum bör vara på väg åt det hållbara hållet. Det trista med båda dessa ställen är väl bland annat att stora vägar drar rätt genom centrumområdena.

Bortom oljesamhället - finns det något samhälle där?

Oljan går för 142 dollar/fat och världens börser svarar med kursfall. En svinrik oljemagnat i USA säger i senaten att han tror att oljepiken är här. Själv lägger han några miljarder dollar på vindkraft i stället. Pengarna kommer att strömma ut från konsumentländer som USA när oljepriset stiger, och för ett land som redan har dåliga affärer (som USA alltså) blir det väldigt svårt att lösa på kort sikt. På längre sikt kan det gå, men då kanske inte USA är kvar som världsmakt. Och man kan undra hur mycket som följer med i det fallet?

Men det finns folk som funderar på hur en värld bortom oljesamhället kan se ut. Svaret på frågan i min rubrik tror jag är att "visst finns det en framtid bortom oljan, men det är inte avgjort hur den kommer att se ut". Jag tror att det är visioner som kan intressera bland annat yimbyfolket. Den innehåller förtätning men också småskalighet mitt inne i förtätningen. Det är verkligen intressant.

Städer som imploderar, vägnät som raseras, sociala nätverk trasas sönder. Eller cityjordbruk, dimfångare, vertikala odlingar och lokala mattåg. Det är två olika stadsscenarier skapade för en tillvaro när oljan tar slut.

- De flesta ser oljebristen som ett hot. Vi ser det som en möjlighet, säger Henrietta Palmer, professor på Konsthögskolans arkitekturlinje vars utställning nu ska visas på seminariet Tällberg Forum.

Jag hoppas kunna se den här utställningen någon gång. Ett anständigt samhälle att leva i, eller barbari - välj själv! Men för att kunna göra valet måste vi få tips av idérika människor om vad som kan göras!

Just för att Stockholm har så goda förutsättningar vore det närmast kriminellt att slösa bort dem. Här finns ingen jätteslum à la Lagos eller Mumbai, bara en halvstor stad lite avsides i norra Europas tempererade zon. Här finns ett välordnat samhälle som man kan bygga vidare på om viljan finns, men då måste alla anarkoliberala låtgå-idéer bort. Den täta och energisnåla staden med en levande och spännande kultur och god ekonomi kommer inte att ramla ner från himlen medan folk bara står och glor och väntar på frälsningen, den kommer heller inte att kunna genomföras av smågrupper medan flertalet inte är med på noterna. Däremot tror jag på en bred demokratisk rörelse för samhällsbygge. Folkhemmet 2.0, om ni vill.