Det här är mitt hundrade inlägg på bloggen Björnholm. Trodde inte att det skulle bli så mycket, men Stockholm är ju mycket ... ! Nu när häggen blommar och syrénerna är på väg att slå ut, och blomsterprakten fägnar ögnat i koloniträdgårdarna, är det tråkigt att behöva passera det som syns på bilden ovan och bilderna nedan.
Jag har skrivit om ödelagda gräsytor och om nedskräpning tidigare här på bloggen, (här, här, här) och temat verkar inte uttömt. Bilderna tog jag i morse och visar den del av Tantos gräsmatta nedanför Drakenbergsområdet där flitiga renhållningsarbetare ännu inte hunnit städa upp. Men de fanns där, och hade redan ett lastbilsflak fullt med sopsäckar.
För den som inte uppfattar det polemiska i titeln till detta inlägg kan "sopor" syfta såväl på papper, ölburkar, krossat glas, plastpåsar och annat som täckte marken - men också på de figurer som är ansvariga för att skräpet hamnade där.
Bland skiten runt den här soptunnan fanns en del engångsgrillar. Det är ett kapitel för sig. Dels är engångsprylar ofta slöseri resursmässigt, dels luktar det ofta fan om folks försöka att "grilla" (man låter en köttbit förkolna över mer eller mindre öppen eld alltså, och av oset av döma har man marinerat köttet i tändvätska). När det drar mot sommar och folk skall utföra sina plågsamma försök med grillande är det lugnast att undvika vissa områden i Stockholm om man inte vill få en kväljande lukt-upplevelse. - Varför skall det vara omöjligt att packa en väska med lite kallskuret och dricka och gå ut och sätta sig på en filt och ha trevligt bara?
Hur får man bort det här fula ärret i gräsmattan? Kanske genom att göra om det till en asfalterad eller stenlagd gångväg? Återplantering av gräs tror jag inte fungerar, soporna kommer att trampa allt till lera igen på nolltid. Hur mycket tid vinner man genom att trampa fram på den här stigen, jämfört med att gå de vanliga asfaltvägarna till vänster eller höger? Tio sekunder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar