Endast kontanter

Fotograferat i Gula gången, Slussen, för några dagar sedan. Det fick mig att minnas ett citat från Herr Doktor Karl Marx, Kommunistiska Manifestet:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning".

Samtal om "Den framtida staden" - del 2

I föregående inlägg skrev jag lite om Karin Bradleys synpunkter, och här fortsätter jag med ett (samt synpunktar litegrann själv när jag känner för det).

KB ansåg att stadsplanerare är sämre än arkitekter vad det gäller visioner för framtida stadsutveckling. Jag antar att det innebär att planerarna blir mindre utskällda än arkitekterna vad det gäller "konstiga idéer" hur man bygger. Men visioner behövs, det håller jag med om.

Planeringen av stads- och landsmiljöer från slutet av 1800-talet och fram till kvartersstaden på 1920-verkar KB gilla, även om hon har kritik mot den senare också. Man kanske bör läsa hennes avhandling för att få mer grepp på de tankarna.

Nu har vi läget att halva Jordens befolkning bor i städer, och inflyttningen fortsätter. Folk flyr bort från "lantlivets förslöande inverkan" för att tala med Marx. Ur en synvinkel kan koncentrationen i städer vara resurssparande. Det är en synpunkt som yimby-företrädare framfört, och den har mycket som talar för sig. Men det finns en annan aspekt: en "medelklass" som skall vara miljömedveten men som ändå tär mindre på miljö och resurser än underklassen. Den ena gruppen sopsorterar och skall flyga till Thailand, den andra kanske inte gör det men åker gemensamt och kommunalt. Vem är mest miljövänlig? - Och hur hållbara är en del av de megastäder som finns på olika håll? Särskilt de som ligger vid kuster eller är beroende av vatten från försvinnande glaciärer?

"Normer om miljövänlighet stödjer medelklasspolitik" är ungefär vad KB sade. Och denna grupps naturintresse kan vara ganska kufiskt. Hon tog ett exempel som jag själv känner till: fågelvänner som tar bilen till skådarställena. Jag läste för en del år sedan ett påstående om att i Skåne är förhållandena sådana att den mesta skådningen sker från bilar.

Sopsortering? fick KB frågan om. Jodå, svarade hon, det är ju OK, men det behövs större omställningar än symbolhandlingar av denna typ. Den tillväxt av konsumtionen som är inbyggd i systemet måste brytas.

Fortsättning följer.

Stimulerande konsumtionsmiljö utanför Coop Forum i Västberga (i undervåningen ligger Lidl för övrigt - finns det något samband?).

Land och stad - olika människor?

Nya pastellfärgade hus vid Mikrofonvägen, nära Telefonplan. Är det här stadsmänniskan trivs bäst med andra stadsmänniskor ...

... eller är den här svarta monoliten i hörnet Mikronvägen/Tellusborgsvägen bättre anpassad till den nya urbana varelsens krav?

Den individ som bor i en stad identifierar sig med staden. Människan på landet har en bit jord; ägd eller inte, är den egna biten, torvan, ens hem. Andra människor har andra bitar, större eller mindre, bättre eller sämre, men avstyckade av samma jord. Bonden relaterar till jorden, den egna, odlade, bearbetade jorden och till jorden som existentiellt villkor, som hem. Stadsbon relaterar till andra människor som hon delar sitt hem, sitt existentiella centrum med, oavsett hur stort utrymme i form av hus, lägenhet eller rum hon må förfoga över. Staden är hemmet och hemmet är andra människor. (Martti Soutkari "Min eviga stad" i Lyrikvännen 1-2/09.)

Stad och land. Kan man ha bådadera? Koloniträdgårdar på Årstafältet med stadsbebyggelse i bakgrunden. Bland en del stadsförtätare är detta en styggelse: man skäller på "sommarstugor i staden". - Jag lär återkomma om Årstafältet, för övrigt.

Rätt eller fel? Kan man inte säga att Soutkari här använder en idealtyp av Webers modell: det mest grundläggande tas fram och mängder av andra tankar och idéer som varje individ bär på bortser man ifrån. I det Kommunistiska Manifestet skrev Marx och Engels om "lantlivets förslöande inverkan" vilket också är en idealtyp, liksom deras egendoms- och rotlöse proletär var det.

Det handlar om den extrema sanningen, inte om genomsnittet. För ser vi på den genomsnittlige stadsbon finns ofta en längtan tillbaka till torvan, en kvardröjande känsla för ett annat liv - det liv som mänskligheten levt de senaste tio tusen åren som jordbrukare. Och kanske det finns rester av ännu äldre skikt, från jägar- och samlaråldern. Men hos mången landsortsbo finns en trängtan att komma ur den inskränkta bymentaliteten, få uppleva nya och spännande människor och miljöer, få helt nya chanser i livet. Det får man i en levande och fungerande stad (men det säger inte att sådana möten inte kan ske i småorter och på rena landet). Dessutom kan det både vara en välsignelse och en förbannelse med ett samhälle där "alla känner alla" - i staden kan man uppnå en trivsam anonymitet som är svår att uppnå i glesbygden.

Kan detta förklara den bisarra situationen där inbodda stadsbor motsätter sig grova förändringar i sin stadsmiljö, medan nykomlingar från landsbygden gärna rumsterar om på allehanda sätt? Nykomlingarna kastar sig över det där hemmet som består av andra människor (därav Yimby, Yes in my Backyard) medan de inbodda kämpar för de kvarvarande tovorna? De konflikter som därvid uppstår kan stundom tappa alla proportioner, bli till en desperat kamp om i sig meningslösa små markytor.

Behöver det vara så? Kanske antropologer, sociologer, läkare, biologer, konstnärer, filosofer och andra "människosjälens ingenjörer" kan tala om för oss vad som är bäst? Men bäst för vem? Sist och slutligen verkar detta mynna ut i frågan om vad människan egentligen är för varelse. Kan frågan ens besvaras - även om vi förändras rätt långsamt biologiskt som art kan den mentala omställningen gå fort. I miljöer som är packade av information som snabbt förändras - som stora städer - kan den ändringen gå fort. Men är det tillräckligt för att utplåna den ena idealtypen som (kanske) finns i våra hjärnor till förmån för den andra?

Mer korkad av att bo i stan?

Där borta vid stranden ligger staden och lockar med alla sina härligheter - men kan den göra något olämpligt med våra skallar?

På sin tid skrev Marx och Engels om industrialismen som drog bort folk från lantlivets förslöande inverkan. Från klassiska tider vet vi att storstaden Alexandria var ett av antikens största centrum för bevarande och utbytande av lärda impulser. Medeltidens europeiska livegna försökte ibland fly från landet in till friheten i de nya små städerna - som blev allt större och stimulerande/kaotiska.

Staden har setts som framtiden. Vi kan väl glömma att exempelvis den lärda världen i Alexandria inte gillades av alla. Vilka var det som drog nytta av lärdomen? De där uppe eller de där nere, de där nere som gjorde uppror och nackade en och annan lärd? Men ändå: trots tider och platser med nöd och elände bör väl staden skärpa till våra sinnen? För ute på landet blir vi ju slöa, eller …?

Psykologer vid University of Michigan har gjort en undersökning. Några studenter fick gå genom ett arboreum, andra på gatorna, varpå de utsattes för en massa psykologiska test för att försöka utröna vad detta kunde innebära för den mänskliga hjärnan och dess förmåga att behandla, behålla och minnas information. Man fann att de som promenerat bland träden var minst 20 procent bättre än de som gått på gatorna.

Anledningen till detta kan vara att vi inte är utformade för att hantera den enorma mängd information som väller mot oss i staden tror forskarna. Vi blir okoncentrerade av allt som händer omkring oss. Man kan dock tydligen lätta upp detta genom att titta på bilder av naturen då och då.

Men man kan också rensa sinnet genom att ta en promenad runt en frusen liten sjö (som Isbladskärret på Djurgården) - men kan det bli för tomt och rensat?