Land och stad - olika människor?

Nya pastellfärgade hus vid Mikrofonvägen, nära Telefonplan. Är det här stadsmänniskan trivs bäst med andra stadsmänniskor ...

... eller är den här svarta monoliten i hörnet Mikronvägen/Tellusborgsvägen bättre anpassad till den nya urbana varelsens krav?

Den individ som bor i en stad identifierar sig med staden. Människan på landet har en bit jord; ägd eller inte, är den egna biten, torvan, ens hem. Andra människor har andra bitar, större eller mindre, bättre eller sämre, men avstyckade av samma jord. Bonden relaterar till jorden, den egna, odlade, bearbetade jorden och till jorden som existentiellt villkor, som hem. Stadsbon relaterar till andra människor som hon delar sitt hem, sitt existentiella centrum med, oavsett hur stort utrymme i form av hus, lägenhet eller rum hon må förfoga över. Staden är hemmet och hemmet är andra människor. (Martti Soutkari "Min eviga stad" i Lyrikvännen 1-2/09.)

Stad och land. Kan man ha bådadera? Koloniträdgårdar på Årstafältet med stadsbebyggelse i bakgrunden. Bland en del stadsförtätare är detta en styggelse: man skäller på "sommarstugor i staden". - Jag lär återkomma om Årstafältet, för övrigt.

Rätt eller fel? Kan man inte säga att Soutkari här använder en idealtyp av Webers modell: det mest grundläggande tas fram och mängder av andra tankar och idéer som varje individ bär på bortser man ifrån. I det Kommunistiska Manifestet skrev Marx och Engels om "lantlivets förslöande inverkan" vilket också är en idealtyp, liksom deras egendoms- och rotlöse proletär var det.

Det handlar om den extrema sanningen, inte om genomsnittet. För ser vi på den genomsnittlige stadsbon finns ofta en längtan tillbaka till torvan, en kvardröjande känsla för ett annat liv - det liv som mänskligheten levt de senaste tio tusen åren som jordbrukare. Och kanske det finns rester av ännu äldre skikt, från jägar- och samlaråldern. Men hos mången landsortsbo finns en trängtan att komma ur den inskränkta bymentaliteten, få uppleva nya och spännande människor och miljöer, få helt nya chanser i livet. Det får man i en levande och fungerande stad (men det säger inte att sådana möten inte kan ske i småorter och på rena landet). Dessutom kan det både vara en välsignelse och en förbannelse med ett samhälle där "alla känner alla" - i staden kan man uppnå en trivsam anonymitet som är svår att uppnå i glesbygden.

Kan detta förklara den bisarra situationen där inbodda stadsbor motsätter sig grova förändringar i sin stadsmiljö, medan nykomlingar från landsbygden gärna rumsterar om på allehanda sätt? Nykomlingarna kastar sig över det där hemmet som består av andra människor (därav Yimby, Yes in my Backyard) medan de inbodda kämpar för de kvarvarande tovorna? De konflikter som därvid uppstår kan stundom tappa alla proportioner, bli till en desperat kamp om i sig meningslösa små markytor.

Behöver det vara så? Kanske antropologer, sociologer, läkare, biologer, konstnärer, filosofer och andra "människosjälens ingenjörer" kan tala om för oss vad som är bäst? Men bäst för vem? Sist och slutligen verkar detta mynna ut i frågan om vad människan egentligen är för varelse. Kan frågan ens besvaras - även om vi förändras rätt långsamt biologiskt som art kan den mentala omställningen gå fort. I miljöer som är packade av information som snabbt förändras - som stora städer - kan den ändringen gå fort. Men är det tillräckligt för att utplåna den ena idealtypen som (kanske) finns i våra hjärnor till förmån för den andra?

Mer korkad av att bo i stan?

Där borta vid stranden ligger staden och lockar med alla sina härligheter - men kan den göra något olämpligt med våra skallar?

På sin tid skrev Marx och Engels om industrialismen som drog bort folk från lantlivets förslöande inverkan. Från klassiska tider vet vi att storstaden Alexandria var ett av antikens största centrum för bevarande och utbytande av lärda impulser. Medeltidens europeiska livegna försökte ibland fly från landet in till friheten i de nya små städerna - som blev allt större och stimulerande/kaotiska.

Staden har setts som framtiden. Vi kan väl glömma att exempelvis den lärda världen i Alexandria inte gillades av alla. Vilka var det som drog nytta av lärdomen? De där uppe eller de där nere, de där nere som gjorde uppror och nackade en och annan lärd? Men ändå: trots tider och platser med nöd och elände bör väl staden skärpa till våra sinnen? För ute på landet blir vi ju slöa, eller …?

Psykologer vid University of Michigan har gjort en undersökning. Några studenter fick gå genom ett arboreum, andra på gatorna, varpå de utsattes för en massa psykologiska test för att försöka utröna vad detta kunde innebära för den mänskliga hjärnan och dess förmåga att behandla, behålla och minnas information. Man fann att de som promenerat bland träden var minst 20 procent bättre än de som gått på gatorna.

Anledningen till detta kan vara att vi inte är utformade för att hantera den enorma mängd information som väller mot oss i staden tror forskarna. Vi blir okoncentrerade av allt som händer omkring oss. Man kan dock tydligen lätta upp detta genom att titta på bilder av naturen då och då.

Men man kan också rensa sinnet genom att ta en promenad runt en frusen liten sjö (som Isbladskärret på Djurgården) - men kan det bli för tomt och rensat?