Numera osynlig vy

Hornsgatan nära hörnet mot Långholsmgatan, där stod jag och tog detta foto 5 februari 2009. I bakgrunden sticker träden i Årsta skog upp som en grå ridå, till höger ser man ett hörn av Marievik i Liljeholmen. Lite närmre syns anledningen till att den här vyn inte finns kvar längre: arbetare och arbetsmaskiner.

Nu står här ett nytt flashigt hus med lägenheter (skall vi gissa på dyra bostadsrätter med invånare skuldsatta över öronen?) samt butiker i bottenplanet. Utsikten är borta. En tid fanns ett av dessa nya apotek där, men det har försvunnit. Jag undrar om inte lönsamheten skiftar kraftigt beroende av vilken sida av gatan affärerna ligger på, även om det bara rör sig om några meter. Helst skall man ligga på samma sida som tunnelbanans uppgångar, inte på andra sidan en bred gata som det är jobbigt att ta sig över ibland. Och där man för övrigt också får se upp så man inte blir manglad av våldsamt trampande cyklister på väg till eller från Liljeholmsbron.

Till vänster finns ett hus med många pensionärer. Om man, vare sig pensionär eller inte, har svårt att gå snabbt är det jobbigt att ta sig över Hornsgatan vid övergångsställena som finns strax utanför bilden till höger. Perioderna av grönljus är inte långa. Går man inte så fort riskerar man att bli strandsatt på en refug mitt i gatan medan bilar med vidhängande avgaser susar förbi på några decimeters håll. Synd att det inte finns en gångtunnel som går från tunnelbaneplanet över till andra sidan gatan. Men det kanske är så att gatan är så full av alla möjliga sorters rör och ledningar att det är svårt att gräva tunnlar numera.

Japanskt körsbär och magnolia blommar på Söder

Igår hade jag en bild av ett japanskt körsbärsträd som blommar på Reimersholme. Idag får det bli frossande i körsbärsblom på "stora" Söder, och dessutom ett utbrott av magnoliafeber. De tre översta bilderna är från Hornsgatan, sista körsbäret står vid Maria Gamla Folkskola, och magnolian glädjer oss med sin blomprakt på Västgötagatan runt hörnet från Magnus Ladulåsgatan. Som vanligt: klicka upp bilderna till större format så blir de finare!

Och så måste jag tala om att jag hörde - och såg - årets första lövsångare i Dianelunds koloniområde i förmiddags. När lövsångarnas milda drillar hörs är sommaren inte långt borta!

1968, 1969 - slut med studenten

En lastbil med skrålande skrumpleveraspiranter drar förbi på Hornsgatan. Fy faaaan va ni e dåliga. Någon annan bil hade en intelligent banderoll med text i stil med "I dag student, i morgon fyllecell". Det här kallades "mogenhetsexamen" förr.

Jag tog studenten 1968. Det var sista året för studentexamen, dock med ett litet undantag: kvarsittarna från 68 kunde eventuellt slingra sig igenom året därpå om de ansträngde sig. Men sedan var det slut med studentexamen i Sverige. Fast folk envisas. Hur är det numera, hur mycket måste man anstränga sig för att inte klara sig fram till studenten (som inte är någon studentexamen)? Finns det kvarsittare numera, sådana som inte släpps igenom för att de inte har tillräckliga kunskaper?

För några år sedan tittade jag på statistik för tjänstemän. Det visade sig att studentbetyg inte hade någon märkbar betydelse för lönen. En studentexamen verkar vara något som man helt enkelt antas "ha". Akademiska examina lönade sig bättre, men jag såg en klar tendens att från 1990-talet och fram till början av 2000-talet så har den s k utbildningspremien sjunkit. Det är klart: med massutbildning av akademiker kommer priset även för den sortens jobb att falla. Men exempelvis telefonister utan studentbetyg tjänade då bättre än sådana som hade betyg. Att bli en bra telefonist eller receptionist är ingenting man lär sig i skolan, antar jag.

Alltså: nyttan med ett studentbetyg idag är tvivelaktig. Betyget visar att man orkat hålla sig kvar i skolan tills man är arton, men inte så mycket mer. Om en ungdom inte har studentbetyg är det ju lätt för personalavdelningarna att sortera bort denne som en skum figur, men i övrigt är det förmodligen ofta andra egenskaper man tittar på när det gäller att anställa folk.

Och med en väldigt stor ungdomsarbetslöshet är det frågan om det finns något jobb alls för den som inte har kontakter. Till skillnad mot läget för 60-70 år sedan när man lämnade skolan i betydligt lägre klasser än studentklass men hade jobb strax därpå lik förbaskat. Ung och full och taskiga framtidsutsikter - välkommen till verkligheten!

Vinterbilder, torsdag

I förmiddags var det som en vit vägg utanför fönstret ett tag, snön vräkte ner (och utplånade raskt alla spår av fastighetsskötarens skottande tidigare på morgonen - ibland kan det vara otacksamt att jobba!). Men vid tolvtiden lugnade det ned sig och jag gick ut. Skinnarbacken var en vit väg, kanske inte upp till himlen men åtminstone bort till Lundagatan.



Tänk, om inte mer än sex månader är det bara en vecka kvar till midsommar! Då kan man sitta på en parkbänk - som den här i Tantolunden - och lyss till fåglarnas sång!



Tyst och öde ligger paviljongen i Tanto, men andra tider kommer!



Lika tyst och öde bland kolonistugorna. Men jag är säker på att en härskara av kolonister sitter och planerar för vårens odlingar!



Solen rådde inte på de tunga snömolnen, men kunde åtminstone ställa till ett och annat ljusspektakel bakom luftledningarna på Årstabron.



Kanske den här sortens väder inte får det nya bostadsområdet i Liljeholmen att framstå i sin bästa dager. Undrar om detta är vad somliga arga kritiker kallar "nyfunkis"? Det är inte utan att jag skulle vilja låta som en yimby och hävda att gatan är för bred (som gjord för kalla vindar) och husen är för låga. Massvis av billiga hyreslägenheter, det är detta som behövs!




Bilister ligger tydligen i fejd med något parkeringsbolag. Som jag brukar säga: "Stor bil stora bekymmer, liten bil små bekymmer, ingen bil inga bekymmer."



Det konstgjorda berget - de söndermalda resterna av Vin & Sprits fabrik - verkar ligga kvar i en evighet, och ser nu ut som ett snöigt fjäll.



Sjövikstorget. Finns det inte några drag av "öststatsarkitektur" här?



De mulliga damerna vid Marievikskajen är åtminstone delvis täckta av förhoppningsvis värmande snö.



Och åter på Söder. Hornsgatan blir inte så mycket gladare trots snön. En arkitekt hade en idé om att man skulle kunna utnyttja den här breda gatan till att bygga ett hus från Hornstull och några kvarter bort till Ansgariegatan ungefär. Det skulle vara ett sätt att få bort mycket av den besvärliga trafiken.

Slut med fimpar på Hornsgatan?

Fotograferat i ett skyltfönster på Hornsgatan nära hörnet till Ringvägen - det var väl i färgaffären tror jag. Förhoppningen "Snart finns det inga fimpar på Hornsgatan" får vi hoppas inte bara är en from förhoppning!

Körsbärsträden blommar på Söder

För några dagar sedan rapporterade bloggkollega Gabrielle att körsbärsträden blommade i Kungsträdgården. Vi på Söder vill givetvis inte vara sämre - här är blommande japanska körsbärsträd på Hornsgatan. Elva stycken tror jag det var totalt. Bilderna tog jag för ett par timmar sedan. Det gäller att titta fort - jag såg redan några blommor som föll!

Körsnärens sista anslag

Jag tog det här fotot i eftermiddags på Hornsgatan. Den sista pälsaffären har tagit ner skylten. Notera hur dörren ser ut. Inte är det körsnären som stått där och karvat med något vasst föremål! Vidrigt!

Morgontomma gator

Ännu är Stockholms gator tomma. Så här såg det ut på Högalidsgatan i riktning österut klockan kvart över fem i morse. Soluppgången ger en svag rödaktig ton till asfalten, när den blandas med asfaltens blåsvarta färg får vi lila.



Bara några minuter senare på Hornsgatan: öde, inte en bil eller människa verkar röra sig i gryningsljuset. När jag passerade Hornsgatan tre timmar senare hade trafiken kommit igång men var ändå inte så våldsam. Här är Hornsgatans svaga backe upp mot korsningen mot Ansgariegatan och såväl gata som trottoarer är breda. Det finns vad jag hört folk som funderar på om man skulle bygga ett hus från Hornstull och upp till backkrönet (där blir gatan smalare) för att få hejd på den kraftiga trafiken.

När Hornsgatspuckeln skulle bort

Klicka på bilden så går det lättare att läsa texten!

Den här skylten sitter på den knöligare delen av Hornsgatan som kallas Hornsgatspuckeln. Idag ett prydligt område, förmodligen nedlusat med en "medelklass" som skiljer sig en hel del från de knegare som bodde där när Söder var en arbetarstadsdel.

Nu är ju läget sådant att några rivningar knappast är tänkbara på puckeln - man river inte 1700-talshus i Stockholm längre - men tidigare tänkte man annorlunda. På trettiotalet bodde mina föräldrar på puckeln men flyttade över till andra sidan Hornsgatan eftersom det var meningen att man skulle riva däruppe. Kanske var det kriget som kom emellan för stadsplanerarna.

Hur som helst, puckeln (och större delen av Gamla stan) undkom den rivningsvåg som annars utplånade mycket av det centrala Stockholm. De sår som rivningarna orsakade var inte bara i marken utan själsligt - de lever fortfarande kvar i ofta bittert minne hos gamla stockholmare. De som försöker tala om förnyelse av staden torde ofta stöta på folk som uppbragt påpekar vad som hände med "gamla Klara". Och det är lätt att, som Svante Foerster gör i citatet ovan, peka ut nyinflyttade lantisar som ansvariga för förödelsen. Men det fanns nog quislingar i våra egna led också. Och nog fanns det råtthål som knappast var värda att bevara, fulla av löss och råttor, förfallna - men i den moderniseringsglada tiden efter Andra världskriget fick barnet åka ut med badvattnet!

Plankan

Kvarteret Plankan (mellan Varvs-, Kristinehovs-, Lunda- och Hornsgatorna) har kommit i blickfånget i och med planerna att förtäta och bygga på den stora gården. Yimby har intresserat sig för ärendet också, med åtföljande debatt.

Bilden ovan och nedan är i själva verket panoramor - datorn har fått sätta ihop flera bilder jag tagit på fri hand inne på Plankans gård. Klicka på dem för större format. Det är en stor gård som inte ryms på en bild bara! Övre bilden är tagen från ungefär mitt på gården, den nedre från nordvästra hörnet. Som man ser det här är det ganska stort och grönt.

Jag gick en sväng över gården i morse, satte mig på en bänk (ganska obekväm), läste en stund och försökte insupa lite atmosfär. Trafikbruset från gatorna runtomkring var märkbart fast kanske lite dämpat. Gråsparvar tjippade i buskarna och gråtrutar skrek så det ekade mellan fasaderna. Inte mycket folk var ute och rörde på sig, lekplatserna var nästan tomma. Det fanns något som såg ut som en torr plaskbassäng i ett hörn. Det har varit upp och ned med mängden barn i Stockholm, nu har den väl ökat ett tag, och jag antar att för föräldrar som vill släppa ut sina barn men helst inte ha dem springande på gatan är den stora gården i kvarteret bra. Just en dag mitt i sommaren är nog inte den bästa för att bedöma hur mycket liv det egentligen är här.

Jag har funderat på flera saker i samband med Plankanförslaget, exempelvis hur det är med "tyst byggande". För tänker man börja bygga på traditionellt sätt kommer det att bli ett sjuhelsickes liv på gården. Det kan nog göra att en del boende känner sig rejält knäckta. Det ger uttrycket "Bullerbyn" en ny mening som en del personer inte tänkt sig.

(En liten sidoanmärkning: jag undrar i vilken grad folk som tycker att det kan väsnas ohämmat i storstaden i själva verket är landsortsfigurer som kommer från glesbygder där folk låter motorerna vråla på högsta volym för att någon överhuvud taget skall märka att de finns till? Ju tätare bebyggelse och ju mer folk, desto mer hänsyn krävs.)

Åter till Plankan och nybyggnader på ställen som redan är ganska täta. Jag funderade del på förslaget om ett runt hus med ett hål i, och det är jag tveksam till. Hellre kompakt i så fall. Men om man byggde en fyrkantig tornliknande historia som var vriden i förhållande till de befintliga husen så att det knappast blir någon insyn åt något håll? Har försökt rita in det på ett satellitfoto nedan. Det nya huset står på tvärs.


Ett annat alternativ kunde vara att täppa igen större delen av den stora infarten (det behövs väl en viss öppning för att kunna ta in fordon i alla fall) från Kristinehovsgatan och bygga en lång smal länga som följer Brännkyrkagatans gamla sträckning nästan fram till Varvsgatan.



Ytterligare ett alternativ är väl att inte reta upp folk som bor där genom att man inte ritar in några nybyggnader alls.

Men det var det där med tystare byggande. Hur skulle det vara med ett experimentbygge i trä, alltså en kåk som i stort sett kan spikas ihop? Ett miljövänligt och diskret bygge. Någonstans (minns inte var) har jag läst att man kan få till ganska stora byggnader i trä med modern teknik. Eller om det är gammal teknik som utvecklats. Kanske nybyggen av den typen vore lättare att acceptera för omgivningen? Det skulle ju samtidigt innebära att begreppet "stenstaden" måste modifieras en del.

Naturskyddsföreningen om Hornsgatan

En organisation som Naturskyddsföreningen är naturligtvis intresserad av miljön på Hornsgatan, det som jag skrev om i föregående inlägg. Bara för några årtionde sedan hade det inte varit så självklart, och de som grundade föreningen i början av 1900-talet hade nog mest sett Hornsgatan som onatur att inte bry sig så mycket om. Viktigare var att skydda gammal "orörd" och vacker natur (även om det råkade vara marker som brukats i århundranden eller mer, och som växte igen när de blev skyddade). Men i den allmänna miljö- och klimatkrisens tid idag är det andra tankar som råder!

Den som vill se vad Naturskyddsföreningen i Stockholm tycker om Hornsgatsförslaget går lämpligen in och tittar på det här inlägget på SNF:s hemsida. Mårten Wallberg, ordförande i Naturskyddsföreningen i Stockholms län välkomnar de föreslagna åtgärderna. Men han anser att det kommer krävas mer för att klara miljökvalitetsnormerna. Exempelvis minskade trafikvolymer genom ett utvecklat system för trängselavgifterna och dubbdäcksavgift.

I januari i år fick den dåliga luften på Hornsgatan föreningen att lämna in en anmälan mot staden. Ge dom bara! Även om det pratas om miljö från alla håll och kanter numera finns det anledning att tvivla på engagemanget hos de gamla betongpartiernas hövdingar i Stockholm.

Hornsgatans taskiga luft - vad göra?

Den här bilden tog jag i juni förra året och den är fortfarande aktuell. Den brungula lådar än mätstationen för luftkvalitet på Hornsgatan, gatan som är känd för sin usla luft. Nu har stadsbyggnadsborgarrådet Söderlund meddelat vilka återgärder han tycker skall vidtagas.

Är Hornsgatan en gata man åker på, eller åker igenom på väg till något annat? Om gatan skall vara levande som miljö för människor (inte för bilar) hänger det på mängden levande människor i närområdet. Den blir inte levande, utan i stället störande, med en våldsam genomfartstrafik. Hur många stannar bilen för att kila in i en butik för att handla längs gatan, exempelvis? Den levande Hornsgatan beror alltså av att människorna i närområdet tar sig dit, oftast till fots.

Söderlund pratar om att minska den tunga trafiken. Men personbilar räknas väl som lätta, och det är ju dessa som står för den största trängseln och slitaget på gatan. Så varför inte ha en lösning som stödjer varutransporter och kollektivtrafik i första hand (yrkeschaufförerna skulle nog gilla det).

Åtgärderna som Söderlund föreslår verkar inte särskilt radikala. Det mest frihetsinskränkande verkar vara att ha variabla hastighetsgränser på Hornsgatan, beroende av vad det är för status på luftföroreningarna för tillfället. Att behandla vägbanan med ämnen som gör att förslitningen av mikropartiklar minskar och att spola gatan oftare är väl inget att säga om. Inte att plantera fler träd heller. Och omskyltningar som leder viss trafik längs Södermälarstrand går också bra. Men - och här kommer den tunga frågan - när kommer moderaterna att inse att deras linje för privatbilism började bli gammalmodig redan mot slutet av förra seklet?

Jag har sett ett annat (ännu synnerligen inofficiellt förslag) till vad som skulle kunna göras åt Hornsgatan. Jag undrar om inte yimbyisterna skulle gilla det här: att bygga en långt smalt hus på Hornsgatans breda del från Hornstull till Ansgariegatan och bara ha kvar en smal gata för kollektivtrafik. Med ett hus i vägen vore det lögn i helsicke för bilkaravanerna att ta sig fram!

Japansk körsbärs-prakt på Söder

Bloggare Gabrielle visar fotografier av härliga blommande japanska körsbärsträd i Kungsan. Då vill jag visa att det finns sådana även på Söder - här är ett vid Hornsgatan. Vackert!

Vi diskuterade stadsplanering en stund ...

Jag satt tillsammans med några andra ikväll och diskuterade stadsbyggnadsfrågor i Stockholm i allmänhet och Söder i synnerhet. En veteran-arkitekt framförde tanken att enda lösningen för att få hejd på trafikeländet på Hornsgatan var att bygga ett sexhundra meter långt hus mitt på gatan från Slussen till Ansgariegatan. (Jag glömde fråga varför man inte kunde lägga till hundra meter så kåken kunde gå ända till Hornstull.)

Angående jämförelserna med New York sa veteranen att det bor ju knappast folk i de höga husen på Manhattan - där är det kontor och hotell. Folk bor i allmänhet i lägre hus. Dessutom är det så otryggt så man måste ha portvakter som håller koll på vilka som vill komma in. (Jag tänkte omedelbart på de yimbysar som dyrkar New York.)

Någon annan tog upp det här med butikslokaler i bottenvåningen (och här tänkte jag på yimby igen, det är ju en av deras trossatser) och att det planeras att bygga på det sättet överallt nu. Denna talare var inte alls övertygad om att man fick fram en känsla av stad på det sättet. Jag hängde inte med riktigt, men en sak kunde vara att man måste fundera på hur kundunderlagen ser ut i olika områden, och hur dessa vill lägga upp sitt handlande (om jag fattade saken rätt).

Någon benhård bevarandelinje av allting fanns inte bland de talande, utan det var snarare nyanseringar åt olika håll. Betydelsen av även skenbart oväsentliga små gröna plättar för luftrening framhölls från något håll, någon hade inget emot skyskrapor, en annan menade att det sociala livet kunde vara sämre i skyskrapor än mindre hus, en tredje (jag nämligen) filosoferade över möjligheterna att visualisera olika tankar om nybyggen eller ändringar genom att fotografera med digitalkamera eller ta bilder från GoogleEarth och sedan göra bildbearbetning i GoogleSketch. Man skulle ju kunna tänka sig en gräsrotsrörelse av stadsintresserade som på det sättet gör sina egna planförslag. En annan sak jag undrade över var hur det är med det som förr kallades "smygkontorisering" - kan man få loss lägenheter genom åtgärder där?

Galleriornas mångfaldigande mötte ingen större entusiasm, men en deltagare trodde att den nya gallerian i Skrapan hade dragit mer folk till andra butiker på Götgatan.

En veteranpolitiker i gänget framförde den intressanta synpunkten att det där med "höga hus" verkar komma fram bland yngre manliga arkitekter mot slutet av varje högkonjunktur - för att sedan glömmas bort. Och kanske det stämmer. Vi får se om den nuvarande höghusvurmen överlever finansbubblans sorgesamma kollaps som nu pågår inför världens blickar.

Och så vidare - kravet att bygga katastroftåligt tog jag själv upp, liksom otyget att en del kommuner i regionen inte bygger något alls. Kan det vara så att stadsplanering håller på att bli en ny liten folkrörelse? Hur som helst - de som deltog i det här samtalet var varken yimby eller nimby, utan mer avspänt svenskt lagom! Vi kunde nog ha pratat fyra timmar i stället för två men ändå haft mycket kvar att ventilera.

"Strömmande hus"

Någon gång skall jag allt lära mig ordentligt hur man kopplar ihop GoogleSketchUp med bilder och fotografier av riktiga miljöer. Men här är ett smärre försök i alla fall.

Den "trista ytan" jag skrev om i föregående inlägg ersätts här av arkitektvisionen "Strömmande hus". Utmärkande för denna är en huskropp som ligger uppe vid Hornsgatan till vänster på fotot. Sedan fortsätter den längs backen ner i yttersta kanten av Tantos stora gräsmatta. Det är denna nivåförändring som är "strömmen".

Ett utefik som ligger nedanför backen räddas, men en del andra saker med tråkigt utseende försvinner. Den grisskära fyrkanten är strukturer under Liljeholmsbrons fäste som egentligen inte syns uppifrån.

"Strömmen" börjar alltså uppe i hörnet av Hornsgatan och nedfarten från bron, rinner ner i Tanto, svänger till vänster och slutar under bron. Jag vet inte vad man kunde ha i en sådan byggnad, men det får väl inte vara alltför bullerkänsliga verksamheter i den översta delen mot Hornsgatan.

Trist yta vid Hornstull

I föregående inlägg skrev jag om "en större stensatt yta av tvivelaktigt värde - annat än för de A-lagare som sommartid samlas där efter att ha gjort sina inköp i Systemet på andra sidan gatan."

Stensatt är inte helt riktigt (eller snarare helt fel: det är asfalt och grus), men här kommer i alla fall bildbevis hur det ser ut. Det är en panoramabild tagen på fri hand i morse.

Till vänster ligger ett hus som bland annat innehåller vårdcentral och servicehus. Rakt fram är den trista ytan. Litegrann av den används för parkering men det mesta är tomt. Ut åt höger, bortom träden, är en låg mur som omger en plantering med lite buskar. Det är där A-lagarna brukar hänga. Och längst till höger är nedfarten från Liljeholmsbron.

Om man tittar hur det ser ut under brofästet ser det inte så kul ut där heller. I slutet av det här inlägget finns ett par bilder av hur det ser ut nedanför bron. Månne en uppgift för några pigga arkitekturstuderande att skissa upp förslag vad man skulle kunna göra med området från Hornsgatan och ned under Liljeholmsbron? En ormliknande byggnad som ringlar sig nedför backen kanske?

Galleria-gallimatias igen

Den här bilden som jag tog 18 maj 2006 får betraktas som aktuell ännu. Klicka upp den i storformat så blir den riktigt bra!

Till höger finns Hornsgatan, ökänd för sin dåliga luft. De närmaste bilarna kommer ner från Liljeholmsbron, och fortsätter de rakt fram blir det längs Långholmsgatan. Detta är alltså Hornstull, och området ser inte så kul ut (beroende av vilken smak man har). Alldeles till höger om bilden finns någon sorts plantering och bakom den är en större stensatt yta av tvivelaktigt värde - annat än för de A-lagare som sommartid samlas där efter att ha gjort sina inköp i Systemet på andra sidan gatan.

Gratistidningen Södermalmsnytt rasade in genom brevlådan tidigare idag och meddelar att de planer på en galleria i området som man trodde var borta nu poppar upp igen. Det finns utrymmen att göra trevliga saker på om man tittar rakt fram på bilden. Jag menar området från hörnet av Hornsgatan-Långholmsgatan och fram till husgaveln med den stora svartvita reklamskylten. Det är ganska stort, särskilt om man tar bort en liten gatutarm som sticker in där.

Men just galleria och ännu fler köptempel? För ett tag sedan var det snack om en jättestor galleria i Solna, det var den vid Odenplan som verkar ha spolats, vi fick Skrapan på Söder för ett tag sedan - är det inte nog med slöseriinstitutioner? Eller är det här den sista desperata attacken från kommersialismens evangelister innan globala resursrestriktioner tvingar den övergödda världens konsumenter att börja ta det lugnt? Det går faktiskt att resonera om detta med alltfler gallerior utifrån en etisk synvinkel - skall alltmer konsumtion stressas fram för att få till en tillväxt som egentligen ganska få människor är intresserad av?

Ner- och borttrampade gräsmattor

Gräsmattor och strängar med gräs kan vara trevliga att se på och de kan också vara nyttiga genom att fånga upp en del damm och partiklar som åker omkring i stadsluften. Men då krävs det att gräset faktiskt finns kvar och inte försvinner i gegga och dy genom att folk trampar omkring där hur som helst. Här är några bilder jag tog med mobilen i morse. (Tidigare har jag gjort samma anmärkning angående Rålambshovsparken.)

Så här ser det ut på gräsplätten mellan Yttersta Tvärgränd och Brännkyrkagatan på Söder:

(Här låg det spårvägsstallar en gång i tiden. Ulf Lundell bodde i huset nere vid Hornsgatan. Jag såg honom ibland där, även inne på Konsum.) Och tittar man på "gräsmattan" från andra hållet blir det inte på något sätt bättre:

När det ser ut så där kan man faktiskt fråga sig om den där plätten och de stackars träden är värda att spara. Kunde man inte lika gärna smälla upp en kåk på den här ytan så att man slipper se eländet? Jag antar att det mesta trampet kommer från folk som bor i området, så de borde inte bli upprörda. Om de gillade gräset hade de nog orkat gå runt och inte bara över.

Mellan Brännkyrka- och Hornsgatorna finns nästa sorgliga plätt, flankerad av en busskur för 66:an och ett gatukök. Nu är det lika nedtrampat där och vegetationen är avröjd. Förut kunde man se råttor springa omkring mellan papperskorgarna i ett tidigare gatukök. Jag vet inte hur det är med gnagarpopulationen där numera.




Och korsar man gatan så finns mellan Brännkyrka- och Lundagatorna ännu en plätt. Suck. Där ligger en kiosk. Om man nu ville snygga upp i området, skulle man inte kunna lägga kiosk och gatukök tillsammans på en stenlagd yta och sedan fundera på om resten av gräsmattorna helt får försvinna? De verkar ju inte ha någon praktiskt nytta utom att vara genvägar för latmaskar som inte orkar ta två steg extra.

I hörnet av Lundagatan och Skinnarbacken går folk till och med en liten uppförsbacke bakom papperskorgen för att visa hur bråttom de har:

De som passerar mötet mellan Münchensbacken och Högalids- och Heleneborgsgatorna måste helt enkelt gena över den här lilla stackars plätten med gräs.