Lämpligt ämne för kalkyl?

Där står en rad blänkande lådor med tillhörande elektronik och mekanik för att se till att resenärerna betalar ordentligt för sig. De kostar säkert en del. Är det värt priset? 

För några dagar sedan var det åter stopp längs långa sträckor i tunnelbanan därför att någon hoppat/fallit framför ett tåg. Den typen av olyckshändelser skulle förmodligen vara betydligt sällsyntare om det fanns ett system med vägg och dörrar vid perrongkanten. Jag tror sådant finns i en del utländer. När tåget körs fram öppnas dörrarna vid kanten, annars är de stängda och det går inte att komma fram till kanten.

En sådan självmords- och olycksspärr skulle givetvis kosta en hel del. Men spärrarna vid ingångarna till stationerna kostar också en del. Här kanske det finns ett uppdrag för en sysslolös ekonom: räkna ut vad bygge och underhåll av perronghindren kostar, jämför det med bygge och underhåll av ingångsspärrarna - samt de kostnader som kan uppstå när stora delar av trafiken på tunnelbanan står stilla exempelvis under en timme då och då.

Har man rutiner för sånt?

I förmiddags klev jag av tunnelbanetåget i Liljeholmen. Det var slutstation och avstigning för samtliga passagerar just för det tåget, det hade väl gjort sin morgontjänst och skulle hem till hallarna för att vila. Så jag klev av från näst sista vagnen och gick framåt. Efter några meter noterade jag en kvarvarande passagerar i mörka kläder med huva som verkade sova i en i övrigt tom vagn. Jag knackade hårt på fönstret som var alldeles invid personens huvud, men han reagerade inte. Jag gick in och petade på hans axel några gånger. Noll reaktion. En liten dam med "utländskt" utseende kom förbi, gick in och ruskade på Trötter. Inget hände. Den lilla damen var tydligen väldigt engagerad, för hon nära nog sprang hela vägen längs perrongen fram till föraren och pratade med denne. Tydligen gavs det något lugnande svar, och så stängdes dörrarna och tåget körde iväg.

Jag bara undrar: har SL någon rutin för att ta hand om passagerare som vägrar vakna? (Jag antar att människan åtminstone levde.) Kör man in i hallarna och tillkallar några hantlangare: "Ööh, det är nån som sitter och sover i nästa sista vagnen och verkar svårväckt, kan ni plocka ut killen va?" Och så går patrullen dit med en vagn à la bår på hjul och lyfter varsamt över Trötter till denna. Och vad händer sedan? Transport till ett mysigt uppvakningsrum, kördes han över till ett tåg som skulle ut i trafik, eller till någon dyster katakomb där dystra biljettkontrollanter blickar ner på den olycklige? - Ingen vet!

Lågtrafik - Inte en katt

Här syns inte en katt ... inte en människa heller, för den delen. Nu tog jag bilden i början av januari 2009, och sedan dess har väl några människor (eller katter) hunnit masa sig ner i Hornstulls tunnelbanestation, perrongen för tåg mot sydväst.

Hm, inga katter ... då kan man väl räkna med att de övergödda brunråttorna som bland annat bor ovanför stationen i Högalidsparken även kilar omkring härnere, eller ...?

Rusningstid ...

... klockan 20.10 fredag kväll, Universitets tunnelbanestation.

Ödsligt?

Yimbyiterna brukar klaga över att det är "ödsligt" här och där i Stockholm. Ödsligt på Djurgården, ödsligt mellan bostadsområden. Hittills har man inte sagt något om tunnelbanan, men om man tittar på den här bilden från Hornstull klockan tio i åtta i morse så kan man omedelbart konstatera att det inte finns en käft inom synhåll.

Personligen blir jag mer oroad av en tom tunnelbaneperrong (vem vet vad som döljer sig bakom hörnet?) än en härligt tom avkrok på Djurgården - jag ser fram mot en skogsbacke full av vårfåglar och vitsippor om bara några månader!

Mot reklam på offentliga platser - i Sao Paolo, och exemplet sprider sig

Av en händelse kom jag att bläddra i en för mig tidigare okänd publikation betitlad Tendens Special, utgiven av Sveriges Marknadsförbund. Det är nr 8 2007 och där får man veta att staden Sao Paolo i Brasilien (en jättestad, ingen liten byhåla direkt) har förbjudit affischtavlor utomhus samt reklam på taxi och bussar. Även en del begränsningar för butikernas egen utomhusreklam har införts.

Stadsborna rapporteras generellt vara nöjda, men givetvis gnäller ett USA-bolag (som råkar vara världens största utomhusaffischör) och har sprungit till domstol och påstår att i USA skulle man inte tolerera något sådant. Men av artikeln framgår att flera delstater i USA och flera tusen städer har införts begränsningar mot reklamskyltar, bill boards. Staden Bergen i Norge har infört restriktioner och Moskva är på gång. Blir det full fart på rörelsen kanske vi kan få den hit till Stockholm också.

Man kan se det här från olika synvinklar. Det finns ju en del reklam som nästan fått kulturstatus (som stomatolskylten nere vid Slussen eller biografen Drakens gröna neondrake vid Fridhemsplan). Men när staden alltmer smetas ned är det inte så roligt längre, vilket noteras i artikeln. Jag har hört förslag om att ta bort reklamen i tunnelbanan. SL får en del inkomster av den, men vad jag förstår är det kaffepengar jämfört med SL:s totala budget. Det som SL gör är att man säljer resenärernas uppmärksamhet till de som gör reklam. Det är bakgrunden till alla kommersiella media: de säljer läsare och tittare till annonsörerna.

En annan synvinkel är frågan om vad företagen har för uppgift i samhället. Är de våra tjänare eller herrar? Så länge de diskret erbjuder sina varor är det en sak, men när de försöker ta över varenda skrymsle och vrå av samhället för att skräna om sina fantastiska produkter är det en annan sak. Har jag rätt som medborgare att inte överallt mötas av budskapen "köp, köp"!? Jag har i andra sammanhang skällt ut klottrare, och ur min synvinkel är skillnaden mellan reklamfolket och sprutburksfolket inte särskilt stor - de fular ner staden, de är negativa element, och de representerar krafter som inte är demokratiska.