Inte jag. Stenar och murar

Kan meddela att det lik som hittats vid Långholmen inte är jag, trots en sväng därnere i morse. Känner mig tämligen vid liv, trots viss vårtrötthet. Hörde en skogsduva hoa lite senare, men det var inte i någon skog utan på en takantenn inne i stenstaden. Märkligt. Det har väl något med urbaniseringen att göra kan man tro!

På tal om lik så gick jag en gång bakom ett par pratande människor varav någon hade en hund. En av dem sade: "Det är dom med hundar som hittar liken". Låter som ett argument för att inte ha hund. Man slipper att jycken glatt nosar fram döingar när man är ute och promenerar i naturen.

Hade tänkt köra en ny omgång med mitt favoritmotiv: stenar och is i vattenbrynet. Men man måste variera sig lite, så jag kör mitt andra favoritmotiv med stenar och murar på torra land.

Gamla fängelsemuren på Långholmen. Den eventuelle upphovspersonen till liket som återfanns i sjön utanför "holmen" kommer inte att hamna bakom de här murarna - men kanske andra.

Gammalt murverk är vackert, slitet av årstiderna, färger och storlekar varierar. Det här bör vara handslaget tegel om det suttit i det här lilla vakttornet sedan fängelset byggdes. En novell av Strindberg handlar förresten om tiden när Långholmens fängelse byggdes. - Jag undrar över det det där ensamma vertikala teglet, är det månne en liten glugg som murats igen?

Det kan vara en glugg som skulle släppa in ljus till utrymmet bakom den här lilla dörren

De här stenarna, och den rostiga järnmojängen till höger, sitter bredvid trappan som går från Söder mälarstrand upp till Västerbrons fäste (inte långt från Lasse i Parken). Tänk så mycket färger det finns i "gråberg" bara man tittar efter ... och tänker!

Stockrosorne blomma

För några dagar sedan: skarp sol mot en vägg på Långholmen. Karlshälls gård, och några präktiga blomstänglar sticker upp. Stockrosor. Kanske de passar extra bra där, i den äldre miljön? Om stockrosor skrev jag, och avbildade, förra sommaren, och inlade till och med ett citat av allas vår Strindberg. En blomma som var "ute" redan på hans tid måste ju nu ha blivit så antik att den åter måste anses som "inne".

Vill man se ett större bestånd av stora och små stockrosor i olika färger så kan grussträngen nedanför berget mellan Heleneborgsgatan 10 och 12 rekommenderas. Blommorna står vackert mot urberget.

Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

Nästa år är det Strindbergsår, så tillvida att det är hundra år sedan denne gigant avled, knappast sörjd och saknad av den överhet som han förenades med i ömsesidig avsky och misstänksamhet, men däremot av generationer av älskare av kraftfull litteratur (som förhöjer sin uppskattning genom att dra en skonsam slöja över en och annan tokighet). Jag tänkte fira jubileet genom att läsa Samlade verk. Har hittills hunnit till band fyra, vilket innebär att det bara är sextioåtta kvar - för elda upp mig med föresatsen "trägen vinner!"

Gamle August själv använde inte uttrycket "kommersialisering av offentligt rum" (men han nämnde faktiskt "virtuell verklighet" i början av 1900-talet vilket fick mig att hoppa till, jag trodde det var ett mycket färskare uttryck) men det är den företeelsen som han med sedvanlig kritisk och satirisk blick ger en omgång här.

Stockholm är ett mycket odrägligt ställe att vistas på somrarne, ty det finnes icke en enda offentlig plats, som är fridlyst för vandrare av stillsamt slag; alla parker äro uthyrda till krögare och musikanter: Kungsträdgården, Berzeliipark, Humlegården, Strömsborg, Strömparterren, Kastellholmen, Trädgårdsföreningen och hela Djurgården. Återstå dock ännu kyrkogårdarne och Skeppsholmen. Varhelst vår Herre låtit ett träd växa eller något grönt sticka upp här i staden är människan eljest genast framme och slår upp en krog eller en »servering». Det stod några popplar bakom Kungl. teatern; strax togs hål på kafeets vägg och flyttades ut bord under träden; vid Riddarholmen funnos fordom två jättestora lindar, under vilka om Somrarne stod en vagn med sodavatten och saft. Träden fälldes och vagnen försvann.

Gratismusiken kan bli en plåga och det är den om sommaren. Att sjunga på en gård eller gata får man ej, men att spela orkestermusik till kl. 11 på stadens offentliga och mest centrala platser, det får man, utan att någon tänker på huru många tusen människor, som störas i sitt arbete, ty det finns sådana som arbeta efter »toddydags».

Då detta brev nedskrives är det under ackompanjemang av fyra orkestrar, vilka, samtidigt spelande, frambringa ett infernaliskt oväsen. Brevskrivaren är nämligen nog olycklig att bo så, att musiken höres från Hasselbacken, Strömparterren, Berzelii (rättare herr Berns') park och Blanchs trädgård (förr Kungsträdgården) på en gång. Berzelii park är själva härden för fridstörandet. Först spelas till middag kl. halv 3, sedan till kaffet till 6 så börjas den egentliga musiken kl. 7, som fortfar till kl. ll. Undra ej då om en brevskrivare kan råka ur jämvikt.

Det här citatet trycktes 27 juni 1876 i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning som "Brev från Stockholm". Finns i Samlade verk band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 286-287.

Blanchs café i Kungsträdgården, 20 år efter Strindbergs avbasning av oväsendet.

Stockros och lite av Strindberg

Äntligen, nu regnar det ordentligt i Stockholm. Hoppas det håller på ett tag så att luften blir friskare och våra vänner i växtligheten mår bra. Som de här exempelvis:



För några veckor sedan upptäckte jag blommor och blomställningar, högväxta sådana dessutom, vid bergväggen på Heleneborgsgatan, och funderade på vad som månde bliva av detta.



Här har vi svaret. Mina blomkunskaper är inte så stora, så det dröjde ett par veckor innan jag kom på vad det var - stockrosor. Bilderna är tagna under ett par veckors tid, på Heleneborgsgatan, i Rosängen på Långholmen (som jag tidigare berömt här i bloggen), och vid Karlshälls gård, också den på Långholmen.






När jag väl kommit på att det var stockrosor rasslade det till i minnets vindlingar: hade inte Strindberg haft några synpunkter på stockrosor? - Jodå, han skrev om allt annat och detta också. Det är i Blomstermålningar och djurstycken från 1888, närmare bestämt kapitlet med titeln "Om Pessimismen i den moderna Trädgårdskonsten". (Finns i volym 29 av nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk.)

I går morse blev du nästan övertygad om att du var bliven gammal därför att du kände dig rörd då du såg stockrosor hos skogvaktaren. Vad du fann dem vackra dessa din ungdoms blomster som stodo skyldrande på rabatternas öppna leder i din faders trädgård!

Jag tycker mig se ur sammanhanget att stockrosor måste ha varit populära på 1850-talet när Strindberg var barn, för att sedan falla ur modet. Han skämdes över att ha tyckt om dem, men ...

... i går morse tyckte du att de voro vackra igen, och du satt hela dagen i ditt fönster och såg på dem över landsvägen. Det var en stor rik grupp i många schatteringar, ifrån vitt, genom syrenfärg, ros, svavelgult, anilinviolett, ända upp till purpur och blod, men alla färgerna stämde i ett enda klingande ackord och bladens ljusgröna dämpade grönska bildade en mjuk välljudande dominant till denna tonmassa fullstämmig som ett orkesterpartitur.

Och du blev glad som om du var ung på nytt, du fick soliga hörsel- och synhallucinationer mitt på förmiddagen!

Du såg barnansikten och nättelduksklänningar, hörde sånger som icke sjungas mer men låg gömda på din hjärnas många dammiga hyllor, bakom rader av böcker i brunt läder och vitgult pergament, du såg den sköna i den sovande skogen, lilla rödluvan och tummeliten, Lunketus och Skalpjägaren leka kurragömma mellan de stora vinjettlöven och under de granna sagoboksblommorna!

Tänk så fint August kunde skriva när han inte grävde ned sig och var arg över något strunt!

Någon måste väl handgripligen ha planterat frön till dessa blommor - tummen upp för detta verk!

Vårens första näktergal?

En tegelvägg i Marievik glänser nästan metalliskt i skenet från kvällssolen. Det lär ha varit årets varmaste dag hittills, och det tror jag säkert. Åtminstone så länge solen håller sig uppe. Några barn badade vid Tanto (små barn har inte begrepp om att man fryser häcken av sig om man badar utomhus vid den här tiden på året!) och en tunn ström av joggare flåsade fram och tillbaka omkring Årstaviken. Vid Årsta holmar jagade en ilsken svan en kanadagås. Det var inte första gången - fattar inte att de inte lugnar ned sig. Eller åtminstone att svanen tog det lugnt. Gäss är väl inget hot mot svanar?

Jag stannade på strandpromenaden nedanför de stora husen i Tanto och lyssnade. Var det inte en näktergal som slog på andra sidan? Svagt och ganska långt borta, kanske på utsidan av holmarna? Inte säkert. Antingen hörde jag fel, eller också var det en alldeles nyanländ näktergalning som inte hunnit klara strupen och sjunga upp sig ordentligt ännu.

Om några dagar lär det nog vara fart på sången, och med maximal volym. Näktergalen må vara en diskret brunfärgad gynnare som gömmer sig inne i buskage, men lågmäld är han inte! Sången har liknats vid några busvisslingar, följda av rasslande med en harskramla och hamrande på en trumma. Ingen ljuv skönsång alltså men det var hemlandstoner för tullförvaltaren i August Strindbergs Trefaldighetsnatten. Jag tycker att han fick till det bra, August!


TULLFÖRVALTARN
Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
För det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne.
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens Sång.
Ih, ih, ih, ih, ih! Var de' vi? De' var vi!
Vi var de'! quoj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull _ Var de' vi?
Ihih! Titta! lullan! Den girar, arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de' di? Titta!
Sir'u, sir'u, sir'u, sir'u?
Dadda! _ Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt _ sir'u, sir'u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Hvit, vit, vit, vit, vit, vit, sir'u lillan?
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat'n, sat'n, sat'n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, Sa', sa', sa' sa' nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu'hjälp, dadda aitsch!