Jag gick ...

... fredag eftermiddag förbi den nya våtmarken i Bergianska.  Vore inte detta ett drömmotiv för en klassisk fransk naturmålare? Det står ju som ett rödviolett band av fackelblomster därborta, och närmiljön är prickad av prästkragar (eller om det var baldersbrå?). Här skulle en pointillist kunna stå länge och sätta sina små prickar på målarduken! (Jämför med bilden jag tog 13 maj fast från andra sidan våtmarken!) För den som undrar hur vått det egentligen är så kan jag tala om att det som ser ut som en gulbrun yta på vänstersidan i själva verket är vatten som är täckt av vegetation.

... över Essingeleden mellan Gröndal och Stora Essingen på lördagskvällen och tog den här stockholmsvyn. Även mindre vanliga stockholmsprofiler kan vara intressanta. Om man klickar upp den i större format - vilket rekommenderas - kan man fundera över den relativt jämna profilen i byggnaderna. Mitt i sticker Högalidskyrkans dubbeltorn upp. Trots att ju delar av Stockholm är en förskräcklig samling höga klippor i och med förkastningsbranten som bildar södra stranden av Mälaren så bidrar byggnaderna snarare till att jämna ut än att skärpa nivåskillnaderna.

... förbi Eriksdals koloniträdgårdar vid Årstavikens strand söndag morgon. Utanför trädgårdarna stod en pluton vackra och fredliga stockrosor och höll vakt över helgdagsmorgonen.

Stockrosorne blomma

För några dagar sedan: skarp sol mot en vägg på Långholmen. Karlshälls gård, och några präktiga blomstänglar sticker upp. Stockrosor. Kanske de passar extra bra där, i den äldre miljön? Om stockrosor skrev jag, och avbildade, förra sommaren, och inlade till och med ett citat av allas vår Strindberg. En blomma som var "ute" redan på hans tid måste ju nu ha blivit så antik att den åter måste anses som "inne".

Vill man se ett större bestånd av stora och små stockrosor i olika färger så kan grussträngen nedanför berget mellan Heleneborgsgatan 10 och 12 rekommenderas. Blommorna står vackert mot urberget.

Årets sista stockrosor ...

Under den heta sommaren skrev jag om stockrosor här i trakten, med bifogade bilder. Nu är det inte mycket av dem kvar annat än tomma stänglar med frökapslar, samt de här två som jag hittade i en skyddande skreva vid Karlshälls gård på Långholmen.

Skall vi tala om ett bortvissnande i skönhet? - På tal om Karlshälls gård så är här ett par andra bilder från det området. Den översta är någon vecka gammal, tagen en dag med gråväder som suddade ut kontrasterna ungefär som på en blöt akvarell, den undre från i förmiddags när det var solsken och skarp höstluft. Färgerna finns ännu kvar men försvinner snart och blir till trist löv-gegga på marken. Eller om vi skall säga att det blir fin gödning till nästa års lövproduktion?

Ännu så bildar de fallna löven en gyllene matta. Klicka upp bilderna för större format!

Blommor efter regn

När ösregn och åska var över, och bara mindre skurar kom då och då, gick jag en sväng ner på Långholmen. Stockrosorna vid Karlshälls gård såg ut som de hade fått sig en ordentlig omgång av vädrets makter, hängde och slokade, till skillnad hur det var för några dagar sedan.




Det gällde även dessa vackra ... vad är det för något? Krolliljor, väl?



Ja, här har en stockros fått ta stöd mot en lilja för att inte helt säcka ihop. Notera den lilla svarta fläcken på husväggen lite till vänster om bildens mitt, det är vid närmare betraktande ...




... den här lille krabaten. Jag är inte så bra på insekter, men är det inte någon sorts kackerlacka? Jag tittar i Hellqvists Svensk etymologisk ordbok, och där påstås detta ord komma från det holländska 'kakkerlak', men vad det kommer ifrån förklaras inte.

Stockros och lite av Strindberg

Äntligen, nu regnar det ordentligt i Stockholm. Hoppas det håller på ett tag så att luften blir friskare och våra vänner i växtligheten mår bra. Som de här exempelvis:



För några veckor sedan upptäckte jag blommor och blomställningar, högväxta sådana dessutom, vid bergväggen på Heleneborgsgatan, och funderade på vad som månde bliva av detta.



Här har vi svaret. Mina blomkunskaper är inte så stora, så det dröjde ett par veckor innan jag kom på vad det var - stockrosor. Bilderna är tagna under ett par veckors tid, på Heleneborgsgatan, i Rosängen på Långholmen (som jag tidigare berömt här i bloggen), och vid Karlshälls gård, också den på Långholmen.






När jag väl kommit på att det var stockrosor rasslade det till i minnets vindlingar: hade inte Strindberg haft några synpunkter på stockrosor? - Jodå, han skrev om allt annat och detta också. Det är i Blomstermålningar och djurstycken från 1888, närmare bestämt kapitlet med titeln "Om Pessimismen i den moderna Trädgårdskonsten". (Finns i volym 29 av nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk.)

I går morse blev du nästan övertygad om att du var bliven gammal därför att du kände dig rörd då du såg stockrosor hos skogvaktaren. Vad du fann dem vackra dessa din ungdoms blomster som stodo skyldrande på rabatternas öppna leder i din faders trädgård!

Jag tycker mig se ur sammanhanget att stockrosor måste ha varit populära på 1850-talet när Strindberg var barn, för att sedan falla ur modet. Han skämdes över att ha tyckt om dem, men ...

... i går morse tyckte du att de voro vackra igen, och du satt hela dagen i ditt fönster och såg på dem över landsvägen. Det var en stor rik grupp i många schatteringar, ifrån vitt, genom syrenfärg, ros, svavelgult, anilinviolett, ända upp till purpur och blod, men alla färgerna stämde i ett enda klingande ackord och bladens ljusgröna dämpade grönska bildade en mjuk välljudande dominant till denna tonmassa fullstämmig som ett orkesterpartitur.

Och du blev glad som om du var ung på nytt, du fick soliga hörsel- och synhallucinationer mitt på förmiddagen!

Du såg barnansikten och nättelduksklänningar, hörde sånger som icke sjungas mer men låg gömda på din hjärnas många dammiga hyllor, bakom rader av böcker i brunt läder och vitgult pergament, du såg den sköna i den sovande skogen, lilla rödluvan och tummeliten, Lunketus och Skalpjägaren leka kurragömma mellan de stora vinjettlöven och under de granna sagoboksblommorna!

Tänk så fint August kunde skriva när han inte grävde ned sig och var arg över något strunt!

Någon måste väl handgripligen ha planterat frön till dessa blommor - tummen upp för detta verk!