... niger och säger att nu är det vår ...

Vid Lappkärret, tisdag kväll strax innan mörkret föll. Bland torrt gräs och gamla eklöv: Årets första blåsippor i skogen nära vattnet. Inne bland träden hördes trastsång av olika varianter och ute på själva Lappkärret levde sothönsen rövare. Kan man säga annat än att det är vårstämning så det stänker om det!

Flyger högt, ligger lågt

Fredag eftermiddag. Någon flyger med en sorts drake på Årstavikens is. Stor är den, högt kommer den, och mannen (?) på isen får kämpa för att hålla emot

Mellanspel: busshållplats. 40:s ändhållplats vid Lappkärrsberget. Mystiska mönster skapade av frosten

Sett genom bussfönstret vid Fridhemsplan: en tiggare. De blir fler.  De fanns även när jag var liten för länge sedan, men då var det nog mest så kallade ölgubbar som försökte vigga "en spänn till en kopp fika"

Trakterna av Husarviken - Kristi Himmelsfärdsdag

Det sägs att vädret brukar vara bra den här dagen, och i år stämde det. Solen sken och jag tog en promenad på Djurgården från Gärdets tunnelbana upp till Lappkärret och kände in sommaren. Näktergalar larmade i snåren, mångahanda andra fåglar uppläto också sina stämmor, marken överflödade av blommor (och av en flock får vid Lilla Skuggan), en vacker aurorafjäril drog förbi, och inte kunde det vara så mycket bättre än som det var i dag.

Industriminne från gasverket tror jag - kommer den här utbyggnaden i Värtan att vara kvar? - Klicka för större format!

Snart har staketet ställt sig på huvudet i Husarviken, om inte rivarna hinner före - vilket jag tror att de gör.

Ännu mer industriminne . Vet inte vad det har varit, men ser det inte ut som någon sorts transportanläggning?

Undrar om inte folk som så småningom kommer att skuldsätta sig över öronen för att flytta in i de nya husen här kommer att fundera över hur bra det är med pengar egentligen.

Jag tycker det är fascinerande när växtlighet tar över och bit efter bit återtar vad den förlorade när här röjdes och byggdes för gasverket. Relikerna av mänskliga påhitt blir allt svårare att urskilja bland björkar och mindre växter. Skulle det få fortsätta så här (vilket ju inte är fallet) skulle det kunna bli en nordlig djungel där framtidens arkeologer grunnade över egendomliga överväxta konstruktioner vars ändamål är svåra att tolka.

En liten flod i djungeln. Eller om vi skall kalla det för "diket som går mellan våtmarken Lillsjön och ner till Husarviken".

Överallt detta klotter

Här överlåter jag åt betraktarens fantasi att göra något av denna skulptur i naturen,  den finns en liten bit söder om Lappkärret.

Bra med tråkigt väder

"Kvarglömd" engångsgrill i skreva vid Lappkärret

Bra med tråkigt väder!? - Ja, i alla fall om man inte gillar den vidriga doft från engångsgrillar som soliga sommardagar och -kvällar sprider sig i Stockholms parker. Ruskväder håller grilljannarna borta och luften trevligare att andas. (Stockholmiana-not: 'Grilljanne' betyder egentligen något annat, se uppslagsord hos svenska wikipedia. "Har ni sett Kalle P? / jojomen, var lugn för de'")

Är det inte enklare att fixa lite kallskuret och dricka hemma och ta med ut (och sedan ta med sig resterna när man lämnar platsen igen!) än att vidbränna en köttbit över mer eller mindre öppen eld ute i terrängen? Engångsgrillen är en jäkligt onödig konstruktion och knappast en behövlig produkt i en värld där resurserna är begränsade.

Jag var på norra Djurgården igår ...

... och vad finner man väl där? Exempelvis ett bronsåldersröse på toppen av Oxbacken (det är berget som ligger norr om Husarvikens utlopp i Värtan). Här i trakten fanns det alltså folk för mer än 2500 år sedan. Sten fanns det ju gott om, hitdragen av inlandsisen, så det var bara att bygga sina rösen!

Och titta här, en bit bort i samma skog ser det ut som en drake med spretiga hjorthorn som kommer krypande nedför vitsippsbacken!

"Under Djurgårdens ekar ..." - Man kan lika gärna säga "under Djurgårdens tallar", för här finns flera fina tallskogar.

En tacka och ett par lamm ur fårflocken som höll till vid Lilla Skuggan när jag gick förbi. Jag missade att fotografera när några ryttare passerade och tackan jagade efter dem en bit, våldsamt bää-ande. Undrar varför hon blev upprörd? 

Typisk "onödig skräpmark", men i själva verket mycket nyttig - en blöt fläck i skogen alldeles invid Lappkärret. Här invid hörde jag årets första grönsångare ge hals. Den gamle 1800-talsforskare Sven Nilsson jämförde grönsångarens drill med det ljud som uppstår när man släpper en silverdaler på en marmorskiva.

På norra Djurgården idag ...

... kan man konstatera att det ännu ser grått och trist ut i Ugglevikens våtmark, ännu har löv och mygg inte slagit ut, men trastsången har kommit igång ...

... och här växer en ticka på en björkstam. Kan det vara en fnösketicka kanske, svampar är jag inte bra på.

Den här kardborren ser ut som en vass rest från föregående år ...

... medan vårhimlen ovan Djurgårdens stolta ekar är dagsfräsch!...

... liksom denna knatte-expedition som var i färd med att undervisas om att "det här är en blåsippa, och den får man inte plocka" vid Lappkärret. Det är bra att börja i tid med väsentligheterna! Nere från Lappkärret hördes för övrigt smådoppingens bubblande drill. 

Kolla!

En besvärlig fot har gjort att mina promenader på senaste tiden har blivit kortare än vanligt. Men i morse testade jag med en stillsam vandring från Ropsten, förbi Husarviken och upp till Lappkärret. Och det finns alltid intressanta saker att notera längs vägen.

Ett övergivet spår längs kajen vid Värtan. Undrar om det varit för en kran, jag tycker det ser inte ut som järnvägsspår. Hur som helst, en sådan där liten fascinerande industrirest som väl snart sopas bort under mattan av nya bostadsrätter.

Jaja, jag har faktiskt bara en liten fickkamera - det räcker för det mesta -  och även en skumögd betraktare kan väl se att det faktiskt är årets första sädesärla som sitter på ett stenblock och tjippar å det livligaste. (Första? Ja, den första som jag sett i alla fall.)

Ännu så länge kan de här minnesmärkena över hur väder och vind påverkat människans verk beskådas längs Husarviken.

Och om vi går från kultur till natur - hasselns hängen svängde hit och dit i den livliga vårblåsten bortåt Stora Skuggan. Evert Taube skrev att "I Stora Skuggan spelar Pan" men det hörde jag inget av. Däremot hördes min första taltrast för året tjattra en stund inne bland träden.

Vad är detta? Något blått bland torra eklöv ovanför Lappkärret ...

Jajamen, om man tittar närmare ...

... och tittar ännu närmare kan man räkna in årets första blåsippa! Kolla!

Förutom synintryck hörda jag faktist en storspov drilla! Bara en gång, men mycket tydligt. Antar att den var gömd någonstans i vegetationen vid våtmarken som kallas Lillsjön.

I skogen bakom Lappkärret i förmiddags

Ja, då föll snön över Stockholm och Kgl. Djurgården, och grankvistarna hade inget annat att göra än att tacka och ta emot.

Det blev ett blåaktigt ljus inne i skogen ...

... som såg ut så här när man tittade uppåt. Inte Djurgårdens berömda ekar, utan en helt vanligt barrskog på klippor och tunn jord. Himlen är jämngrå, och det hela blir ännu mer grått och otydligt av ett glest snöfall.

Klurig bild kanske? - Granrötter som ringlar sig över en kal häll är så att säga grundmotivet, men som med lite snö tillagt kan skicka iväg fantasin åt vilket håll som helst. Abstrakt konst direkt från naturen!

Trollsländor och annat på Djurgården

Jag gjorde en sväng ner till norra Djurgården i morse. Där var det lugnt och söndagsstilla bland människorna, men jag skulle tro att det var desto mer stress i övriga naturen. Mängder av trollsländor och flicksländor irrade runt bryggan vid fiskarstugan vid Laduviken. Jag trodde inte de skulle gå att fotografera, men faktiskt var det några som vilade sig några sekunder ibland. Med en trollsländas livslängd kan man inte ligga på latsidan om något skall bli gjort innan det är dags att lämna in. Men en liten paus ... och då tog jag chansen, som med bilden ovan.



Den här trollsländan flöt på vattnet och viftade hjälplöst med vingarna några gånger. Den var så nära bryggan att jag kunde fiska upp den med ett vasstrå och lägga den på tork i solen. Vi får hålla tummarna för att den klarade sig och kan få virra omkring över vassen några dagar till.



Här står blomman - vad är det för sort? - som plutonchefen framför en oordnad skara manskap. (Tillägg: jo, stor ormrot är det, har jag fått veta!)



Ingen tvekan här dock: en ensam pampig vit näckros i Lappkärret.

När ni trodde ...

... att terrorn med vårtecken var över, så kommer här raskt några nya! Ovanstående blåsippor fotograferade jag invid Lappkärret på Djurgården i eftermiddags.


Alldeles bredvid växte den här röda ... blåsippan var det ja. En röd blåsippa. Det finns ju vita blåsippor också, men några sådana såg jag inte till.



Däremot hade de första vita ... vitsipporna slagit ut i eftermiddagsvärmen. Ute på Lappkärret var det fullt liv bland fåglarna, smådoppingar bubblade i vassen och skrattmåsar skrek i skyn, och stämningen var allmänt härligt vårlik!

Mönster i årstidsskifte

Några bilder tagna på Djurgården torsdag eftermiddag. Isen ligger kvar på Värtan och Lappkärret, men nu bryter den nya årstiden igenom med kraft. Jag såg en flock sädesärlor rasta på en äng. Ett gammalt folkligt namn på sädesärlan var "isspjärna". Den lilla pigga fågeln som springer på raska ben och ser till att den sista isen försvinner. I år får den göra skäl för namnet.

Dock, innan snö och is försvunnit kan man studera de mönster som kampen mellan årstiderna skapar! Klicka på bilderna för större format.

Första lövsångaren

När lövsångarens första milda och försynta toner hörs vet vi att Sommaren definitivt fått in foten i dörrspringan - nu väller livet i alla dess former fram! I förmiddags vandrade jag en stund på Djurgården, från Lappkärret och bort mot Husarviken. Någonstans högt uppe i några björkar vid Husarviken hörde jag med glädje lövsångarens första diskreta visslingar trilla ut bland de nyutslagna bladen. Samtidigt virrade humlor i gräset och kabblekor blommade. I bäcken ut från Laduviken lekte fisk vilket inte bara noterades av mig utan också av en häger.

I Lappkärret hörde jag smådoppingens drillar ur vassruggarna. Smådoppingen är inte så vanlig, men i Lappkärret är man ganska säker på att stöta på den varje år.


(En liten slutnot om Husarviken. Folk brukar uttala namnet med betoning på a, som Husaarviken alltså. Man tror väl att det har med den gamle militäre ryttaren husar att göra. Men det är fel. Namnet fanns långt innan det fanns några husarer, redan på 1200-talet, och säger att det fanns hus där vid viken. Så var besserwisser och rätta folk när de säger Husaarviken - Huusarviken skall det vara!)

Siiiuuuhhhh ....

Något i den stilen låter den långdragna visslingen med fallande tonhöjd som brukar upplysa om att staren har anlänt. Så även i eftermiddags, när ett halvdussin småfrusna (?) starar satt i en kal ek vid 4H-gården, Stora skuggan, på Djurgården. Då och då hördes en vissling, då och då kom en snöflinga. Det brukar vara så i skiftet mellan vinter och vår. "Vad bryr jag mig om tsaren/ se staren, se staren ..."

Några minuters promenad och jag var framme vid Lappkärret, denna oavsiktliga (tror jag) vattensamling som blivit en trevlig liten fågelsjö. Där kunde jag notera ytterligare en nyanländ flyttfågel - en snatterand-hane och en eller två honor. Snatteranden är sällsynt, men just i Lappkärret kan man vara ganska säker på att den häckar varje år. Snart har vi nog den likaledes inte så vanliga smådoppingen där också. Den kan vara svår att se men man hör den ofta drilla, gömd i vassen.



Ovanstående bilder har jag knyckt från nätet - varken starar eller snatteränder kom tillräckligt nära för att min lilla fickkamera skulle räcka till. Däremot kom den här gynnaren och fyllde nästan hela bildytan:


Biffiga saker de där knölsvanarna, och jag skulle aldrig få för mig att sticka fram fingrarna och försöka mata dem med något. Då kan man få sig ett redigt nyp om man inte ser upp. För en del år sedan var det en revirhävdande svan på Årstaviken som jagade kanotister i trakten av Årsta holmar. De är inte att leka med om de är på dåligt humör!


Om det fanns knölsvanar på Djurgården på Bellmans tid vet jag inte, jag tror de infördes i Sverige på 1500-talet som någon slags prydnadsfågel. Den fanns i några kärnområden och började sprida sig i svenska sjöar från mitten av 1800-talet. Det kanske berodde på att sångsvanen nästan utrotades så att det blev lediga revir att ta över. Men nu är sångsvanen på stark retur, och en sång jagar ledigt bort en knöl. Jag har till och med sett det själv nere vid matningsflotten på Stockholms ström när en sångsvan fick för sig att rasta där en vinter. Men ovanstående art av gås som jag också fotograferade vid Lappkärret idag fanns helt säkert inte i Sverige vid den tiden. Kanadagåsen infördes i Sverige först på 1940-talet av en Bengt Berg. Med tanke på att den sprider sig som ogräs vill nog en och annan utnämna Berg till "dårpippi".