(Riktigt så här präktiga såg inte dagens tussilago ut, men om de får växa till sig kanske ...)
Under en morgonpromenad i Erstaviksområdet i morse såg jag mina första tussilago för detta år. Nu kommer väl skrymånsar och påstår att "jag såg tussilago för flera veckor sedan", men då skulle jag vilja påpeka att jag såg sådana där gula små krabater redan förra året!
Nu stiger fågelsången allt högre över skogar och fält. Ett halvdussin tofsvipor vandrade runt på, eller busflög över fälten en bit från Erstaviks gård. Rödhakar, gärdsmygar, taltrastar och rödvingetrastar sjöng inne i skogen, tillsammans med bofinkar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar. Och nötskrikor gav hals, men de sjunger ju inte direkt. Skriker och kväker, det gör de. Men när en rovfågel, antagligen en duvhök, drog fram mellan träden blev det tyst!
En råbock med nya horn på gång skällde på mig nära Sandasjön. Jag skällde tillbaka. Och så var det dags att ta bussen hem till stan igen ett par hållplatser söder om
Hellasgården. Hellasgården är ju den klassiska noden för generationer av naturdiggande stockholmare.
Om man vill ha ett område med många sorters natur att promenera i är det som lite oprecist kallas "Nackareservatet" alldeles utmärkt (om man nu inte vill skena fram på motionsspåren omkring Hellasgården). Bräckvatten och skärgård och en liten vadarstrand, skogssjöar, barrskogar, lövdungar, åkrar och betesmarker, sumpmarker - allt finns där. Man kan försöka bada i den svinkalla Källtorpssjön eller gå timmar i skogarna utan att se en människa. Jag antar att bara tanken på det sista skulle få yimby-fantasterna att bryta samman. Delar av området är lätt att komma fram till, andra kräver mer ansträngning. Tunnelbana, buss eller saltsjöbana - välj det som passar bäst.
