Vulkan? Timmer, rinnande vatten, ruvare

En syn som mötte mig vid en promenad i Erstaviksområdet i morse: en rykande vulkan därborta?! - I själva verket en rykande hög med flis.

Flis, rester efter att man huggit timmer i skogen. Som här ...

... och här, några jättestockar som verkar vara ekar.

Och här kan det vara mer som gran eller tall.

En jätte där i mitten bland allt klenare virke.

Någon av stockarna kan ha stått här. Nu är det bara en låg stubbe kvar, och den är delvis täckt av is på väg att smälta. Det var nog någon minusgrad i natt.

Och så gick jag förbi en maskin, för tillfället obemannad, som väl används för att  hugga (hugger man, eller knipsar man av stammarna med den?) och kvista stockar. Förr var det gubbar med lång såg och yxor som klarade av det här. Det var ett tufft jobb. 

Närbild på snabb liten bäck i skogen. Det vita nederst är snö. Men nu är den mesta snön borta (tack och lov för det!).

Här är också rinnande vatten, men det är ett dike ute på de öppna fälten.

Den här bilden tog jag inte ute i skogen utan vid Skinnarbacken på Söder. Björktrasten ligger på ägg, och snart kommer en ny drumlig generation av björktrastar att se världens ljus.  

Från filosofens till andra gravar

Det mörkaste innerfältet på ovanstående karta motsvarar ungefär ...

... den här kartrutan som innefattar en del av fredagseftermiddagens promenad. Titta i vänstra delen av det gröna: där står det Filosofens grav alldeles invid sjön. Denna begivenhet ligger vid Lilla Sickla. Jag kom inifrån Söder, passerade utkanten av Hammarby Sjöstad och Hammarbybacken, och snart syntes skogsbrynet där graven är belägen.

Någon filosof är vad man vet inte begravd här, däremot mor och syster till protokollsekreteraren L. C. Pontin som ägdes Sickla gård i slutet på 1800-talet. Dessutom har en tredje okänd person begravts här. Är det "filosofen" månne? - Monumentets historia kan man läsa om på en informationsskylt. Så här ser gravhällen ut:

HVILANS BONING
DEN DÖDLIGES HOPP
OCH
MÖDORS BELÖNING

Ett upplyftande budskap, eller hur?

Nåväl, jag lämnade denna hvilans boning och gick in i skogen på måfå, under ivrigt fäktande med hungriga mygg som traktade efter mitt blod.

Efter en stund kom jag fram till nedre högra hörnet på den detaljerade kartan ovan, och upptäckte att jag var invid Gamla Kyrkogården i Nacka. Jag har åkt förbi många gånger men aldrig varit därinne, men nu gick jag in genom en öppen grind mot skogssidan. Kyrkogården ligger i en brant backe mellan skog och väg och där finns tre små byggnader. Den ovan var lätt att identifiera som en nationalromantisk klockstapel.

Sedan fanns detta - är det gravkapellet? Eller ...

... denna byggnad i kraftig sten? Nej, det här är någon som har rest ett helt hus för sin avdöda lekamen, vilket verkar att ta i såvida man inte väntar sig att återuppstå på Yttersta Dagen och vill göra det med stil. Själv får jag väl knacka upp locket på min askurna och titta ut om det blir så dags någon gång.

Så här i efterhand upptäckte jag att jag inte fotograferade några gravar (utom det lilla mausoleet ovan), men man kunde konstatera att många med namnet af Petersén gått till slutförvaring på denna lilla begravningsplats. Den släkt som sitter i Erstavik alltså.

I övrigt var det ganska dött här (ursäkta den oavsiktliga vitsen) frånsett den lilla kopparormen som sprattlade till framför mina fötter och orsakade någon sekunds ökad hjärtfrekvens.

Vintrig förmiddag vid Erstavik

Så här såg det ut vid halvåttatiden i morse. Månen lyser över en vintrig skogsväg. Skogen är tyst. Det är i alla fall morgon på gång, och snart kan man se spåren efter rådjur eller kanske dovhjortar i snön. Båda arterna finns i skogarna omkring Erstavik.



En märklig molnsky skjuter upp över skogsbrynet. Jag förväntar mig att om några månader kommer det att vara ormvråkar som svävar över den där skogen.



Bortom en snöig vidd, men framför en rödlila morgon, sticker taket på Erstaviks herrgård upp. Ett gods med anor bakåt till medeltiden.



Där ligger blank is frusen i ett dike. Vintersnön har subtila blå toner. De blå tonerna, vinterns blues, fick senare vika för gladare toner när solen för ett tag fick överhanden över dunklet och gjorde fälten bländande vita.

Morgontur i Erstaviksområdet

I morse var jag uppe ganska tidigt, traskade i mörkret ned till Slussen och tog 401:ans buss i riktning mot Nacka. Två hållplatser efter den kända Hellasgården (känd i alla fall i stockholmska friluftssammanhang) klev jag av och ut i mörkret strax innan himlen började ljusna. Lite snö hade det kommit igår kväll, den knarrade trevligt under sulorna. I skogen höll några domherrar konsert, på avstånd hördes spillkråkor skrika och hundskall (rådjursjakt?). En råbock sprang förbi mig och skällde lite. De låter ju också som stora hundar - inte särskilt vackert för ett så vackert djur.

Stjärnhimmel? Nej, jag gick in bland träden och knäppte av en bild. Tänkte mig att det skulle bli trädstammar i blixtljus. I stället blev det just en stjärnhimmel av snöflingor. Ibland kan även det misslyckade bli lyckat.

En stund senare hade jag kommit ner till Erstaviken. Den är en arm av Östersjön, långt bort på vänsterkanten nedanför skogsranden har jag tagit mig en del sköna bad. Men nu får det vara. Invid strandkanten låg det is och det såg ut som isbildningen fortsatte längre ut. En svagt rosa himmel gjorde att vattnet och isen också fick rodna litegrann. Annars är det mest variationer på blått och grått som gäller så här års.

En härlig gammal ek gör sig alla årstider, knotig och fantastisk, men jag ser fram mot försommaren när den fylls av fågelliv. Förmodligen är det massvis av liv i den just nu också, men mer på insektsnivån. På fältet till vänster gick en dovhjortsflock, hanen och nio honor om jag räknade rätt. Tyvärr dock lite för långt borta för att det skulle bli en bra bild. När dovhjortarna först kom till Erstaviksområdet var de mycket skygga och sprang så fort de fick syn på folk. Nu tittar de bara trots att man är bara några tiotal meter från dem.

Ett fruset dike, är det något märkvärdigt med det?

Bäcken som kommer från Sandasjön och går genom skogen ner till Erstaviken har inte frusit till helt ännu. Den är full av brunt skogsvatten. Ibland finns det strömstarar här.

Bilder från Erstavik

En liten bro över ett dike i skogen. Gammal, mossan håller på att ta över, verkar osäker att gå på. Nyss visslade en skogssnäppa några gånger, gärdsmygar sjunger, och så en svarthätta, och hela skogen är full av ljud.

" ... trivs bäst i ööööppna landskap ... ", eller halvöppna kanske, där fälten skymtar mellan nyss utslagna och vårfina björkar. Kanske en flock dovhjortar står någonstans i det gröna. Fjärilar virrar runt, ringduvor hörs någonstans. Är inte detta den bästa tiden?

De här bilderna tog jag i Erstaviksområdet i morse. Någon gök hördes inte. Det borde vara dags snart. Men gökarna har ju blivit färre på senare år. Kan det vara så att andra fåglar har blivit bättre på att försvara sig mot denna parasit? Om allt går väl är jag i fjällen om några veckor, och där finns det mera gökar. Att höra gökens hoande från fjällsluttningen en kväll i midnattssol är en märklig upplevelse bland alla andra märkliga upplevelser man kan få där bland bergen. Förresten - hör man en gök på nära håll är lätet inte så blockflöjt-rent, det är snarare ganska hest och ansträngt.

Listmani

Fågelskådare är konstiga figurer som ibland å de mest okristliga tider drar ut i markerna för att titta på befjädrade individer som hoppar omkring i buskarna eller plaskar i någon sjö.

På bilden: min förmodligen numera helt urmodiga tubkikare med Ågestasjön som bakgrund.

Många tittar inte bara, de gör listor över sina observationer också. Idag kom Fåglar i Stockholmstrakten, en liten ambitiös tidning som utges av Stockholms Ornitologiska förening, och där finns en lista på listor. Det går att göra listor på vad som helst: hur många fågelarter man sett i kommunen, på den egna tomten, i länet, på någon särskilt fågellokal, i en speciell stadsdel eller vad man nu själv tycker är roligt. Jag noterade att den absoluta majoriteten av listorna gjorts upp av manspersoner - fågelskådningen är av någon anledning mansdominerad. (Är damerna månne mer inne på botanik?)

Jag har också några listor. Det är ju roligt att veta hur många arter jag sett i Ågesta eller hemma på Söder exempelvis. Dock är jag inte av hårdskådartypen, på senare år spankulerar jag hellre omkring med handkikare och njuter av naturen än att stå och spana i en tubkikare (för tungt, det blir nog bara handkikare framåt) och därmed blir listorna inte så omfattande.

Ta Söder exempelvis. Under årens lopp har jag lyckats få ihop 71 arter här, långt från de 137 som anges i tidningen. Bland dessa 71 ingår dock originella inslag som smalnäbbad nötkråka, fasan, gröngöling och råka, samt havsörn. Just det, en dag för några år sedan råkade jag titta upp i luften när jag korsade Söder Mälarstrand, och ovanför Münchenbryggeriet kretsade en havsörn.
Av någon anledning finns inga listor angivna för Djurgården eller Erstaviksområdet, men båda är ju pärlor ur naturskådarsynpunkt. Olika typer av natur samsas på ganska små och lättåtkomliga ytor. På Årstafältet har någon prickat in 73 arter. Jag har ingen lista för det området, men en vinter satt där en snösiska och visade upp sig.

Vissa fåglar trivs definitivt inte i stenstaden, men många kan anpassa sig och hitta matnyttiga nischer här, så även i Stockholm kan den observante naturvännen få trevliga överraskningar. Mitt fågelintresse väcktes på allvar för många år sedan när jag såg en rovfågel (antagligen en sparvhök) som knep en sparv på Hantverkargatan alldeles utanför Stadshusets entré.

Premiär: tussilago

(Riktigt så här präktiga såg inte dagens tussilago ut, men om de får växa till sig kanske ...)

Under en morgonpromenad i Erstaviksområdet i morse såg jag mina första tussilago för detta år. Nu kommer väl skrymånsar och påstår att "jag såg tussilago för flera veckor sedan", men då skulle jag vilja påpeka att jag såg sådana där gula små krabater redan förra året!

Nu stiger fågelsången allt högre över skogar och fält. Ett halvdussin tofsvipor vandrade runt på, eller busflög över fälten en bit från Erstaviks gård. Rödhakar, gärdsmygar, taltrastar och rödvingetrastar sjöng inne i skogen, tillsammans med bofinkar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar. Och nötskrikor gav hals, men de sjunger ju inte direkt. Skriker och kväker, det gör de. Men när en rovfågel, antagligen en duvhök, drog fram mellan träden blev det tyst!

En råbock med nya horn på gång skällde på mig nära Sandasjön. Jag skällde tillbaka. Och så var det dags att ta bussen hem till stan igen ett par hållplatser söder om Hellasgården. Hellasgården är ju den klassiska noden för generationer av naturdiggande stockholmare.

Om man vill ha ett område med många sorters natur att promenera i är det som lite oprecist kallas "Nackareservatet" alldeles utmärkt (om man nu inte vill skena fram på motionsspåren omkring Hellasgården). Bräckvatten och skärgård och en liten vadarstrand, skogssjöar, barrskogar, lövdungar, åkrar och betesmarker, sumpmarker - allt finns där. Man kan försöka bada i den svinkalla Källtorpssjön eller gå timmar i skogarna utan att se en människa. Jag antar att bara tanken på det sista skulle få yimby-fantasterna att bryta samman. Delar av området är lätt att komma fram till, andra kräver mer ansträngning. Tunnelbana, buss eller saltsjöbana - välj det som passar bäst.

Näringslivsminnen vid bäcken

Den här bloggen är som bekant speciellt tillägnad Stockholm. Men jag har aldrig definierat vad jag menar med detta geografiska begrepp, och nu ockuperar jag helt fräckt grannkommunen Nacka också. Det är ju Stockholms län i alla fall, och jag tycker om att ta en promenad i området utåt Erstavik då och då. Särskilt på vår och försommar när hela naturen brister ut i lovsång.

Det här är några bilder jag tog i morse i närheten av Erstaviks gård. Där finns det rester av någon sorts anläggning vid och i Sandaån. En del är gjuten cement, en del enklare träkonstruktioner eller huggen sten, och cementen antyder att delar av detta inte är så gammalt. Vad är det? En kvarnanläggning, en vattendriven såg eller ett litet kraftverk som legat här? Den som vet svaret får gärna höra av sig!

När jag fortsatte längs strömmen kom där en riktig liten vinterbadare och visade upp sig - en strömstare! En pigg liten gynnare som gärna tar sig ett dopp i iskallt vatten utan att bli förkyld. Snart flyttar nog strömstararna norrut. Vad jag vet är det ganska sällan de häckar i Stockholmstrakten.